hvilka äro nummererade med röda Romerska siffror, innehålla lagtexten; fol. 28 börjas de historiska berättelserna, hvilka slutas fol. 32; här hafva fordom funnits ännu fem blad i slutet, hvilka äro bortskurna, dock så, att man af de smala qvarvarande remsorna kan se att dessa blad varit fullskrifna af samma hand som skrifvit Gotlandslagen[1], samt att denna skrift haft en rubrik på 3 rader, och en antekning med rödt bläck i slutet, hvilken synes hafva uptagit 12 rader. I slutet äro vidhäftade pappersblad, af hvilka några äro obegagnade, men 11 (foll. 33–43) innehålla två Danska förordningar, som sedermera skola omtalas. Denna handskrift har varit känd af Hadorph, som i sin edition af Gotlandslagen vid hvart capitel i brädden citerat motsvarande capitel i ”Germ. versio”, utan att för öfrigt lemna någon underrättelse om denna handskrift; men dessa citater gåfvo emedlertid Schildener anledning att efterfråga handskriften och deraf skaffa sig en afskrift, hvilken han i sin edition aftryckt. — Stilen i denna handskrift, hvaraf Tab. I visar prof, är tät, men tydlig, der den ej blifvit nött, såsom förhållandet är på första sidan och några andra ställen[2]. På några ställen är den bleka skriften af senare hand updragen med svartare bläck[3]. Lagtexten är här indelad i 75 capitel; då de tre i slutet af den gamla Gotländska handskriften tillagda capitlen (62, 63 och 65) här icke finnas, men deremot de två capitlen om trälar, som i nämnda handskrift saknas, här äro bibehållna (43, 50), så kommer olikheten i capitlens antal i synnerhet deraf, att på flera ställen två eller flera capitel i denna handskrift svara emot ett capitel i Gotländska texten; dock är förhållandet äfven någon gång motsatt (cap. 46, 55). Capitlen börjas på ny rad, med stora röda begynnelsebokstäfver, och äro försedda med rubriker, men ej nummererade; förtekning på capitlen finnes här icke. Inuti capitlen förekommer ofta tecknet ¶ måladt med rödt, på några ställen med svart bläck. Öfver u finnes ofta ett litet, stundom nästan omärkligt o, såsom i geloůben, gebůwet, nů, vůten, geczůgnisse, hebemůter &c.; fastän denna prydnad ofta blifvit använd utan att någon regel dervid synes hafva blifvit följd, har jag dock ansett densamma böra i tryck bibehållas. Öfver y finnes på flera ställen satt e, nemligen i orden wyͤunge, cap. 3: 3; byͤsen, 17: 4; wyͤste wort, 19: 19; lyͤden, 19: 20; lyͤt, 19: 33; dyͤp, 50: 1; swyͤne, 53; likaså öfver e, i zeͤre, 19: 32; Maghareͤyd, 27; och öfver u, i uorkouͤfen, 21: pr., hvilket allt äfven blifvit i tryck iakttaget; men då äfven öfver i finnes satt ett e i orden czietungh, 3: 4; bieset, 17: 1; wieste mort, 23, 32: pr.; triebit, 38: pr.[4], så har jag ej funnit det kunna på annat sätt i tryck utmärkas än som här skett, emedan punkten öfver i ej borde i tryck försvinna. Bokstafven z, då den ej brukas i stället för s, är här ofta förstärkt med ett framför densamma satt c, såsom geczůgnisse, czwey, czu vore, gancze &c.; några gånger finnes cz äfven i stället för s, nemligen czeyen, 47: 1; czache, 48: pr. Bokstäfverna r, t och g äro stundom i slutet af orden prydda
