kunna upptagas af blodet eller förvandlas till ämnen, som tjena lifsverktygen till ersättning för hvad de förlorat.
Hårdkokta ägg äro, som ofvan blifvit sagdt om hård och fet ost i större stycken eller klumpar, svårsmälta, emedan magsaften har svart att tränga in i ägghvitan, upplösa den och göra den passande att af blodet upptagas. Men tuggas, rifves eller gnides den fasta ägghvitan och den hårda osten riktigt fint, så bilda båda hvar för sig födoämnen, som icke äro svåra att smälta. Sörpadt hö gifver kon bättre näring än torrt, emedan cellerna äro uppblötta, lättare att krossa under tanden, samt emedan den stärkelse, som befinner sig deri, är ombildad till ämnen som lättare dragas ut ur smårummen, då deremot en hel del stärkelsekorn gå oförändrade bort, när kon står på torrt foder.
Huruledes samma födoämne kan blifva lagadt eller kokadt så, att det blir lättsmält och lämpligt för magen och kroppens näring, eller hårdsmält och olämpligt derför, skola vi här nedan visa genom ett exempel, som hvar man förstår och känner.
Vi veta alla att kycklingen icke framkommer eller danas af annat, än det som finnes i ägget, och det mesta deraf är ägghvita. Denna och öfriga i ägget befintliga ämnen, innehälla hvad som fordras för att nära och bilda djuret eller djurkroppen, och då djurens och menniskornas kroppar till sin sammansättning äro så temligen lika, så är ägget det andra födoämne (näst mjölken) som innehåller en fullkomligare näring för menniskokroppen. Ägghvitan är också mycket utbredd och en af de vanliga beståndsdelarne i alla näringssafter, både i djur och växter.
Råa ägg äro icke svårsmälta och många finna dem rätt goda till smaken; löskokta ägg äro lättsmälta, närande och välsmakliga; hårdkokta ägg smaka ej heller så illa, men de ligga längre i magen innan de upplösas, och smältas följaktligen icke så snart. Af det sätt hvarpå ett ägg kokas, kan man således se och lära att samma födoämne kan blifva mer eller mindre nyttigt, lätt eller hårdsmält, smakligt eller icke; ty på samma sätt som
