»Tyst Azor! Min Gud, skratta då inte så högt, drottningen kan vakna, jag hörde henne nyss mumla: Zu Pferd!»
»En sporre! ha, ha, ha, ha, ha, ha, hi, hi, hi», hördes åter, så att det skållade i salen. Ett besynnerligare virrvarr af ljud har jag aldrig hört. »Och hvilken sporre, mina damer!» återtog kornetten, »ni skulle hafva sett den! Till detta ridicule embryon förhöll en vanlig sporre sig som vår store stamfader grefve Jyrges slagsvärd till en Ömklig pariservärja. Också sporrarna hafva urartat.»
Nu gick ett ljus upp for mig! den lilla, fina sporren! Den ena af våra främmande unga damer var en ifrig ryttarinna. Den lilla gyllene sporren tappade hon sist. Nu minns jag också att det blifvit sagdt, att två af herrarne i vår krets, i hvarje hänseende de mest framstående, och de nämnda unga damerna sannolikt en gång skulle blifva — tvänne par. Likt ett ljud som far förbi hade jag hört det, men tillika förnekat det såsom varande foga troligt. Ty här måtte Amor, vår Amor, den bekante store lagvrängaren och hemlighetsmakaren, som så riktigt con amore förstår att pina sina offer, den Amor som liknar sin sydliga namne lika mycket som en kokosnöt liknar en persika, vår hyperboreiske Amor, med andra ord, hafva spelt ett alltför fint och hemlighetsfullt spel. Spindeln, som hänger i taket och bevakar oss med sina tio tusen ögon, har kanhända sett något; men våra menniskoögon hafva ej kunnat uppdaga någonting som kan bestyrka en sådan förmodan. De båda unga paren måtte märkvärdigt väl hafva dolt sina känslor. Knyta derföre de stackars andarna sina förhoppningar om befrielse på dessa fyra, tänker jag att de blifva bedragna.
»Hvilka tider!» ropade prinsessan Wilhelmina. »Verlden måste hafva blifvit helt och hållet bakvänd. Man måste söka efter ett förälskadt par; männerne förguda sig sjelfva och se smäktande på sina sporrar. Och hvad hände sedan?
