på slätten klingade en lie. Allt var den kära, trygga, dagsklara verkligheten! I salen kunde jag icke upptäcka någon förändring. Var det hela en dröm? Dock ja, baron Fredrik var försvunnen, ja verkligen borta! och kurtisören med torndyfvelstämman hade intagit hans plats vid sidan af den elegiska grefvinnan.
Vid frukosten sade herrn i huset: »Nu har jag uppfyllt er önskan att flytta ner teaterbaronen. Kanhända tager jag en till som pendant.»
»Och hvilken?» frågade jag, ej utan spänning.
»Jo, der finns en ljusblå dam med ett litet intagande ansigte; efter kostymen passa de bra tillsammans.»
»O, henne får ni inte flytta ner utan att brunetten följer med; de äro väninnor, oskiljaktiga väninnor.»
»Äro de väninnor? det är minsann mer än jag vet», sade min älskvärde värd med det honom egna, torra leendet; »nå så taga vi dem begge», lade han godmodigt till.
