Sida:Uppslagsbok för alla 1910.djvu/547

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

mandel, 1) farm., mandelträdets stenfrukt, hvars luddart. beklädnad lämnar mandelkli. Delas i söt-m. o. bitter-m., hkn senare är giftig; 2) anat., körtelart. organ på ömse sid. om tungspenen o. mel. de båda gombågarna; kallas äfv. örmandlar, göra gm afsöndr. af sekret ingången till svalget slipprig.

Mandelberg, Job. Edv., hist.-, landsk.- o. genremål., f. 1761 Sthm, d. 86 Köpenhamn.

Mandelgren, Nils Månsson, teckn. och kulturforsk., f. 1813 Skåne, d. 99 Ersta. Skr.: Monum. scandinaves du moyen-âge (55/62), Atlas t. Sveriges odlingshist. (77) m. m.

mandelolja, fet olja ur mandlar, anv. i medicin m. m. Jfr bittermandelolja.

mandelträdet, Amygdalus L., Amygdalaceæ. Vanl. m., A. communis L., odlas i Medelhafsländ., frukt. mandel. Dvärg-m., A. nana L., buske i ö. Europa o. Asien, prydnadsväxt.

mandenga l. mandingo, negerfolk i v. Sudan, 6 à 9 milj.

Manderström, Kristof. Rutger Ludv., frih., statsm., f. 1806 Sthm, sändeb. i Wien 55, utrik.-min. 58/68, pres. i kommerskoll. 68, medl. af sv. akad., grefve 60 (men ej introd.), d. 73 Köln. Förf.

mandingo, se mandenga.

mandolīn, it. stränginstr., liknande lutan.

Mandragōra L., Solanaceæ. M. officinalis Mill., i s. Europa o. orienten, m. mskolika, gift. rotknölar; anv. redan i forntid, ss. narkot. medel.

mandrillen, Cynocephalus mormon, en babianart.

Mandschuriet, kines, biland i n.o. vid Gula hafv., 939,290 kv.km., omkr. 5 ½ mill. inv. Högland. Klimatet kallt. Prod.: guld, silfver, kol, boskap. Inv. kines. o. mandschuer. Skådeplats för det ry.-jap. kriget 1904/05. Hst. Mukden.

manége (-nēsch), fr., ridhus, ridbana.

manér, fr., sätt, vis, (plur.) uppförande. Maniērerad, förkonstlad, tillgjord.

māner, lat., de dödas andar.

Manes l. Mani, österl. religionssiift., f. omkr. 215 Babylonien, korsfäst 276. Jfr manikéer.

manēter, Acalephæ, namn på släktena Medusa L. o. Cyaena Pér. Les., geléart., gmskinl. hafsdjur. M. aurita L., v. Sveriges syd- o. västkust., förorsakar en brännande smärta medelst sina nässeltrådar. Jfr Coelenterata.

Man'eto, egypt. öfverstepräst i 3:e årh. f. K. Skr. en i fragm. bevarad historia öfver Egypten.

Manfred, kon. af Neapel o. Sicil., son t. kejs. Fredr. II Hohenstauf., f. 1231, reg. 54, kon. 58, stupade 66 v. Benevent.

mangān, kem., metall, element, Mn = 54,8, aldrig gediget, utan end. i fören. m. syre; framställ. gm sina oxiders glödgn. m. kolpulver. Eg. vikt 8; grå. Föreningar: m.-oxidhydrat l. manganit, stålgrått till järnsvart min., kristall. Eg. vikt. 4,4, i Harz, Västergötl.; m.-oxid-oxidul, se hausmannit.; m.-spat = kolsyr, m.-oxidul, vackert rosenrödt, kristall, min.; i Sachsen, Dannemora, Nordmark, m.-superoxid, se brunsten.

mangoträdet, Mangifera L., Anacardiaceæ. Ind. m., M. indica L., inhemsk i O.-Ind., odl. i tropikerna. O.-Indiens näst finaste bordfrukt (mango).

mangrove-trädet (-gråv-), Rigzophoreæ, ett trop. träd, hvars luftrötter bilda riktiga skogar.

Manhem, ben. på Svitjod. -sförbundet, 1815 i Sthm stift, ordenssällsk., upplöst 1822.

manī, gr., läk., sinnessjukd., yttrande sig i exalter. sinnesstämn., stegrad inbillningskraft, liflig tankeverksamh., i mnga häns. mots. till melankoli; betyder i