dyra lif, som kostade Klockaren etthundrade Riksdaler. Förförde af hans exempel kommo Klockarens tvenne får straxt efter och hade delat hans öde, om ej Klockaren och hans hustru, såsom skickliga faktmästare, emottagit dem i sin famn. Men vi hafva nu åter nebulistiskt utsväfvat ifrån Centralideen och retirera med blygd till vårt ämne.
Menniskan kan icke taga sina skatter med sig i grafven, ty arfvingarne tillåta det icke; och E. H. K:s arfvinge Hate Hrodvitnersson är åtminstone icke billigare än vi dödlige. Många faror har visserligen E. H. K. underligen undgått, såsom när Atheniensaren Strepsiades ville stoppa E. H. K. i sin tobaksask, för att göra sina kreditorer månaderasande, eller, när i senare tider Doctor Green ville putsa E. H. K. med ljussaxen, förmodligen, emedan han tyckte att E. H. K. lyste nog klent. Men det kommer en vinter, Fimbulveter kallad, då snö faller ifrån alla kanter. Då höres icke längre i min födelsesockens kyrka, min Svärfader Klockarens röst, och jag, Allmänhetens klockare, bor då likaledes hos mullvadarne. Föga önskvärdt vore det ock att lefva i en sådan vindtid och vargtid, såsom Eddan säger. Ty Fimbulveter är en erkevinter; han är så lång som tre. Då hjelper det icke att Bil sätter sig till motvärn med såstången Simul, när Hate Hrodvitnersson, eller en lång fasta, fattar, o himlalilja, din strålkalk med framtassen och slukar honom såsom en ostra.
Hvi belönar och hägnar icke E. H. K. de fromma skalder? Hvi gå de arme, midt i Thors månad, på Parnassen, i all sin nakenhets blygd? Hvi rifva de, på de
