Lejon-Bruden.
För lång tid tillbaka fanns någorstädes i utlandet en gammal djurwaktare, anställd wid att wårda djuren i ett kungligt menageri. Denne djurwaktare egde ett enda barn, en dotter, wid namn Zelma, den skönaste och älskligaste som man ännu skådat. Bland mengden af de personer, som besökte menageriet, mera för att språka några få ord med den wackra Zelma, än för att se de wilda djuren, fanns också en fremling, som så förälskade sig i flickan, att han swor att ega henne eller dö. Han framställde också sitt giftermålsförslag för djurwaktaren, hwilken, då fremlingen war rik och af hög börd, snart gaf sitt bifall, trots dottrens försäkringar, att hon omöjligt kunde älska fremlingen. — Oaktadt Zelmas böner, tårar och förtwiflan, widhöll fadren sitt sit beslut, och brölloppsdagen utsattes. Denna dag inföll. Redan stod Zelma iklädd sin bruddrägt, redan samlade sig gästerna, då flickan smög sig ut ur rummet och skyndade bort. —
I skimrande bruddrägt, så hwit som en snö
Stod djurwaktarns dotter, en blomstrande mö,
Hon twingas att gifwa en fremling sin hand,
I morgon går färden till fremmande land.
2. Och gästerna samlas, men tid är det än
För Zelma att träffa sin kunglige wän,
Och sorgsen hon går sig till lejonets bur.
Att säga farwäl åt sitt älskade djur.
I menageriet fanns nemligen ett lejon, hwilket som unge blifwit fångadt och ditfört. — Zelma war då ännu ett barn. Hon fattade tycke för det stolta, wackra djuret; hon började smeka och jollra med det, och snart såg man lejonungen och barnet i glada lekar tumla om på marken. Lejonets tillgifwenhet för
