flickan blef slutligen så stor, att det ej emottog sin föda ur någon annans hand, än hennes, och då hon någon gång war hindrad att besöka sitt älsklingsdjur, sågs detta dystert och nedslaget sitta inkrupet i sin bur. Nu, då Zelma stod färdig att för alltid skiljas wid sin barndoms lekkamrat, — då hon stod ensam, bedragen i sin barnsliga tro på en faders rättwisa och mildhet, — då hon icke mer syntes hafwa någon wän, någon beskyddare i werlden — nu kände hon sig af en mäktig känsla dragen till den ende wän, som aldrig swikit henne, – den ende beskyddare, som aldrig missbrukat sin styrka mot henne. — Hon ilade ned till huset der djuren förwarades och störtade in i lejonets bur...
3. Hon sätter sig der, som hon förr warit wan,
Hon lindar sin arm kring dess gyllene mahn —
Och skogarnas konung sin wildhet har glömt,
Men flickan hon suckar och wiskar så ömt:
4. “Wi måste nu skiljas — min bruddrägt du ser. —
Haf tack för ditt sällskap — wi råkas ej mer. —
Jag twingas att gifwa en fremling min hand:
I morgon går färden till fremmande land.
5. O! barndomens dagar — jag mins dem ännu,
Då än jag war liten, och liten war du:
De flytt, och ej mera wid leksystrens fot
Du får hennes smekningar taga emot.
6. Hwi får jag, du trogne! ej längre med dig
Framjollra den tid, Som har glädje med sig?
Wi båda i ledsnad och twång wuxit opp,
För Bruden har lifwit ej mer något hopp.
7. Du blickar så grymt — du mig säkert förstår: —
War lugn, kära du: se, jag torkar min tår! —
Men tyst! hör min brudgum — han ropar igen;
Farwäl då för alltid, du trofaste wän! —
