Stolthet och fördom/13

←  Kapitel 12

Stolthet och fördom av Jane Austen Översättare: Carl Axel Ringenson Kapitel 13

Kapitel 14  →

TRETTONDE KAPITLET.

— Jag hoppas, kära du, sade mr Bennet till sin hustru, då de sutto vid frukostbordet morgonen därpå, att du har ställt till med en god middag i dag, ty jag har skäl att vänta en tillökning till vår familjekrets.

— Vem menar du, käraste? Jag vet inte av någon, som ämnar komma, så framt inte Charlotte Lucas skulle råka titta till oss — och jag hoppas, att mina middagar äro tillräckligt goda för henne. Jag tror inte, att hon ofta får så goda hemma hos sig.

— Den person, som jag talar om, är en herre och en främling.

Mrs Bennets ögon strålade. — En herre och en främling! Jag är säker på att det är mr Bingley. Nå, Jane, du har aldrig låtit undfalla dig ett ord om den här saken, din listiga krabat! Det skall verkligen bli utomordentligt roligt att få träffa mr Bingley. Men — store Gud, en sådan otur! inte en bit fisk står att få i dag. Kära Lydia, ring på Hill, jag måste tala med henne på ögonblicket.

— Det är inte mr Bingley, sade hennes man, det är en person, som jag aldrig sett i hela mitt liv.

Detta väckte allmän förvåning, och han hade det nöjet att bli ivrigt utfrågad av sin hustru och sina fem döttrar på en gång.

Efter att en stund ha haft roligt åt deras nyfikenhet avgav han följande förklaring.

— För omkring en månad sedan mottog jag det här brevet, och för omkring fjorton dagar sedan besvarade jag det, ty jag tyckte, att det var en rätt ömtålig sak, som fordrade snar uppmärksamhet från min sida. Det är från min släkting, mr Collins, som när jag är död, kan köra ut er alla från det här huset, så snart han behagar.

— Kära du, utropade hans hustru, jag kan inte tåla att höra den där saken nämnas. Var snäll och tala inte om den där förhatliga mannen! Jag tycker verkligen, att det är det hårdaste, man kan tänka sig, att din egendom skall som fideikommiss gå ifrån dina egna barn, och om jag hade varit i ditt ställe, skulle jag för länge sedan ha försökt göra något åt saken.

Jane och Elisabet sökte förklara för henne naturen av ett fideikommiss: De hade ofta försökt det förut, men det var ett ämne, med avseende på vilket mrs Bennet var alldeles oresonlig, och hon fortfor att bittert fara ut mot det grymma i att låta en egendom gå ifrån en familj med fem döttrar till förmån för en man, som ingen brydde sig det ringaste om.

— Det är verkligen en högst orättfärdig sak, sade mr Bennet, och ingenting kan fritaga mr Collins från skuld, då han blir arvinge till Longbourn. Men om du vill lyssna till hans brev, så kanske du kan stämmas till litet större mildhet av det sätt, varpå han uttrycker sig.

— Nej, det är jag säker om att jag inte kan. Och jag tycker, att det var ganska oförsynt och ett stort hyckleri av honom att över huvud skriva till dig. Jag hatar sådana där falska vänner. Varför kunde han inte fortsätta att tvista med dig, som hans far gjorde före honom?

— Ja verkligen, men det ser ut, som om han hade några sonliga samvetsbetänkligheter med avseende på den saken, som ni ska få höra.

Hunsford, nära Westerham, Kent,
d. 15 oktober.

Högt ärade mr Bennet!

Den missämja, som förefanns mellan er och min avlidne fader, har vållat mig mycket bekymmer, och sedan jag haft den olyckan att förlora honom, har jag ofta önskat förbättra förhållandet oss emellan, men under någon tid hölls jag tillbaka av mina egna tvivel, då jag fruktade, att det kunde synas som brist på vördnad för hans minne, om jag stod på god fot med en person, med vilken han alltid velat ligga i strid. Jag har dock nu fattat mitt beslut i saken, ty sedan jag i påskas blivit prästvigd, har jag varit lycklig nog att av högvälborna lady Catherine de Bourgh, änka efter sir Lewis de Bourgh, ynnestfullt bli kallad till den inbringande kyrkoherdebefattningen i denna församling, där det skall bli min allvarliga strävan att visa mig tacksamt vördnadsfull mot den nådiga frun och ständigt vara redo att fullgöra de religiösa bruk och ceremonier, som äro föreskrivna av den engelska kyrkan. I min egenskap av präst känner jag det dessutom som min plikt att befordra fridens välsignelse i alla familjer, till vilka mitt inflytande kan nå, och på grund härav smickrar jag mig med att detta mitt försök till närmande är mycket lovvärt, och jag hoppas, att ni vill vara så vänlig och glömma min egenskap av fideikommissarie till Longbourns gods och ej därav låta er förmås att tillbakavisa den erbjudna olivekvisten. Jag kan icke annat än känna ledsnad över att vara orsaken till en oförrätt, som tillfogas era älskvärda döttrar, och jag ber varmt om tillgift därför och på samma gång förklarar jag mig redo att bereda dem all gottgörelse, som står i min makt — men mera därom längre fram. Om ni inte har något emot att mottaga mig i ert hem, tar jag mig friheten att föreslå, att jag gör min uppvaktning hos er och er familj måndagen d. 18 november vid 4-tiden, och jag kommer troligtvis att helt oförsynt taga er gästfrihet i anspråk till lördagen i den följande veckan, då lady Catherine alls icke har något emot att jag tillfälligtvis är frånvarande en söndag, förutsatt att någon annan präst är vidtalad att sköta min tjänst den dagen. Jag förblir, med vördsamma hälsningar till er hustru och era döttrar och med tillönskningar av allt gott

Er vän
William Collins.

— Klockan fyra kunna vi därför vänta den där fredsstiftande herrn, sade mr Bennet och vek ihop brevet. Han tycks sannerligen vara en högst samvetsgrann och artig ung man och jag tvivlar inte på att han kommer att bli en värdefull bekantskap, i synnerhet om lady Catherine är så vänlig och låter honom komma till oss igen.

— Vad han säger om flickorna är ganska förnuftigt, och om han är benägen att lämna dem skadeersättning, så skall jag inte bli den, som motarbetar honom.

— Fastän det är svårt, sade Jane att gissa, på vad sätt han ämnar bereda oss den gottgörelse, som enligt hans åsikt med rätta tillkommer oss, är likväl denna önskan hedrande för honom.

Vad som gjorde det starkaste intrycket på Elisabet var hans utomordentliga vördnad för lady Catherine och hans välvilliga avsikt att döpa, viga och begrava sina församlingsbor, när helst det erfordrades.

— Han måste vara en mycket egendomlig person, sade hon. Jag kan inte få honom klar för mig. Det är något mycket uppstyltat i hans stil. Och vad kan han mena med att be om tillgift för att vara fideikommissarie? Vi kunna väl inte antaga, att han skulle avstå därifrån, om han kunde. Kan han vara en förståndig man, pappa?

— Nej, kära du, det tror jag inte. Jag hyser stora förhoppningar att finna honom vara raka motsatsen. Det är en blandning av kryperi och viktighet i hans brev, som lovar gott. Jag längtar att få se honom.

— Vad stilen beträffar, sade Mary, tycks hans brev inte vara bristfälligt. Tanken om olivkvisten är kanhända inte alldeles ny, men jag tycker, att den är väl uttryckt.

För Catherine och Lydia voro varken brevet eller brevskrivaren vidare intressanta. Det var hart när omöjligt, att deras släkting skulle komma klädd i röd rock, och sedan åtskilliga veckor tillbaka hade de icke haft nöje av någon herres sällskap, som bar en dräkt av annan färg. Vad deras moder angick, så hade mr Collins’ brev avlägsnat en god del av hennes motvilja, och hon beredde sig att träffa honom med ett slags lugn, som förvånade hennes man och hennes döttrar.

Mr Collins infann sig punktligt och mottogs mycket artigt av hela familjen. Mr Bennet sade visserligen icke mycket, men damerna voro ganska språksamma, och mr Collins tycktes varken vara i behov av uppmuntran eller benägen för att själv vara tyst. Hans utseende var allvarligt och högtidligt, och hans sätt mycket kruserligt. Han hade icke setat länge, förrän han komplimenterade mrs Bennet för hennes många vackra döttrar, han sade, att han hört mycket talas om deras skönhet, men att i detta fall ryktet hade överträffats av verkligheten, och han tillade, att han icke tvivlade på att hon i sinom tid skulle få se dem alla väl gifta. Denna artighet slog icke mycket an på åtskilliga av hans åhörare, men mrs Bennet, som icke var missnöjd med några slags komplimanger, svarade genast:

— Det är mycket vänligt av er att säga så, och jag önskar av allt hjärta, att detta måtte bli fallet, ty eljest komma de att bli ganska utblottade. Sakerna äro ju så egendomligt ordnade.

— Ni hänsyftar kanske på denna egendoms egenskap av fideikommiss.

— Ja, det gör jag verkligen. Det är en ledsam affär för mina stackars flickor, det måste ni medge. Inte att jag ämnar klandra er, ty sådana saker bero helt och hållet av slumpen här i världen. Man vet aldrig, hur det går med egendomar, när de ha naturen av fideikommiss.

— Jag är mycket ledsen över de svårigheter, jag bereder mina vackra släktingar och kunde säga mycket om den saken, men jag är rädd för att synas påflugen och förhastad. Men jag kan försäkra de unga damerna, att jag kommer hit färdig att beundra dem. För närvarande vill jag inte säga mera, men kanhända, när vi bli närmare bekanta —

Han avbröts av ett bud, att middagen var serverad, och flickorna sågo leende på varandra. De voro icke de enda föremålen för mr Collins’ beundran. Hallen, matsalen och hela möblemanget undersöktes och prisades, och hans lovordande av allting skulle hava rört mrs Bennets hjärta, om icke det förödmjukande antagandet hade förefunnits, att han betraktade allt som sin blivande egendom. Middagen i sin ordning blev också högligen beundrad, och han bad att få veta, vilken av hans fagra fränkor man hade att tacka för den förträffliga tillagningen därav. Men härvid rättades han av mrs Bennet, som med en viss skärpa försäkrade honom, att de mycket väl hade råd att hålla en bra kokerska och att hennes döttrar icke hade någonting att göra i köket. Han bad om ursäkt därför att han hade förargat henne. I en mildare ton förklarade hon, att hon icke alls var stött, men han fortsatte att bedja om förlåtelse ungefär en kvarts timme.