Svensk zoologi/Kapitel 39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Ren
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Orre
Näbbgädda  →


[ 37 ]

N:O 39.

ORRE.

TETRAO Tetrix. Orrtupp, Orrhöna. På F. Teeri. På Fr. Coq de bruyères à queue fourchue (hanen); Poule de bois (honan). På E. Heath-Cock, Black Game-Grous. På T. Birchhahn, Brummhahn. På It. Gallo sforcello. På D. Urhane. På N. Orrfugl.

De inre vingpennorna äro vid basen hvita; Stjerten tvåklufven; Fötterne ludna. Tuppen är svart, med blåaktig glänsande hals och rygg. Hönan är rostbrun med svarta tverränder; men mörk och hvitspräcklig på bröstet.

Linn Syst. Nat. ed. Gmel. 1. 2. p. 748. Cl. 2. Aves. Ord. 5. Gallinæ. — Ejusd. Faun. Sv. p. 202. Skånsk. Res. s. 36. — Retz. Faun. Sv. n. 184. — Aldrov. Ornith. II. 32. p. 160. — Briss. Orn. II. 210 — Frisch Av. I. 109. — Pennant Br. Zool. I. 226 — Arct. Zool. 2. 314. — Latham Ind. 2. p. 635. — Krünitz. Encycl. 5. s. 382. — Pall. Reis. II. s. 52. 226. 227. 667. — J. O. Hagström i Kungl. Vett. Akad. Handl. 1751. s. 132 — Schönberg dersam. 1759. s. 146. — Nordholm om Jemttands djurfänge. Ups. 1749. s. 44. följ.




Hönsen (Gallinæ), eller den flocken bland fåglarne, som, efter Mosaiska Lagen, fordom var ensam tillåten att förtäras, och af hela fjäderskaran troligen ger det bästa och helsosammaste födämne, äga till skillnad från de familjer till hvilka de närma sig, en köttfull rundad kropp med en hos de flesta lång stjert, som kan utbredas och tillika rätt uppsättas; en kullrig och på ändan något krökt näbb, hvars öfre käk går med kanterna öfver den nedra. Deras näsborrar ha en likt ett hvalf uppstående broskaktig hinna. — Alla hafva springfötter, och somlige äro med sporrar försedda.

Större delen af dessa kännemärken tillegnar sig det slägtet, hvari Orren intager sin plats , men hvilket enskilt bestämmes genom en bar, knottrig och färgad fläck vid ögonen.

Orren är näst efter Tjädern, bland de Europeiska, af sitt slägte den största skogsfågeln, och har med densamma både i skapnad och lefnadssätt mycket gemensamt, hvarföre han också på flera orter erhållit namn af den mindre. Men fastän han liksom Tjädern har röda ögon[ 38 ]bryn, fjädrade fötter utan sporrar och en hvit fläck på vingarne, så är dock Orrtuppen betydligt mindre, i vigt omkring 4 marker, af 16-20 tums längd och en aln och 6-9 tums bredd emellan de utsträckta vingarnes spetsar. Den korta och mörka näbben betäckes vid sidorna jemte näsborrarne med svarta dunlika fjädrar, men den röda körtelhuden öfver ögonen är bar. Nästan hela kroppen är svart, ehuru mer skinande mörkblå på hals och rygg. Af vingpennorna äro de första 4 svarta, och den 5:te hvit vid basen. De inre äro midtpå utmärkte af samma färg, äfven som deras spetsar. De yttre täckfjädrarne deremot merendels svartbruna, men de undre tillika med speglarne och en fläck vid leden emellan armen och stråken samt fjädrarne under gumpen, ganska hvita. Stjerten består af 16 svarta fjädrar och är mycket klufven af de 3 yttre som böjas åt hvar sin sida; 4:de och 5:te paren äro småningom kortare, och de medlersta af lika längd. På lår och ben äro fjädrarne gråbruna, men saknas på tårna, som äro vid de utstående kanterne liksom kamlika af täta styfva uddar.

Orrhönan är märkligen mindre, 14-16 tumn längden, och väger ungefär 2 marker. Den röda fläcken öfver ögonbrynen är mindre synbar hos henne. På hufvud och hals ligga till skiftes röd- eller rostbruna och svarta tverränder som äro starkare på ryggen. Bröstet svart och hvitfläckigt, men gumpen alldeles hvit, liksom de första täckfjädrarne på vingarne, hvilkas pennor också äro på inre sidan mest hvita. Stjerten ändtligen af ryggens färg, är mindre klufven än tuppens och har 18 fjädrar.

En så märklig åtskillnad i färgerne hos könen, röjer sig efter första ruggningen samt om hösten; ty i början äro de unga Tupparne alldeles lika honorna; men mot vintern mörkna de, och det brokiga förvandlas om våren i den svarta blåaktiga färgen, hvilken de sedan behålla, ehuru den med tiden något förändras såsom mer i blått stötande. De erhålla ock i tredje året en hvit fläck under näbben och vid högre ålder en mörk under gumpen, der fjädrarne voro tillförene alla hvita.

En betydligare olikhet förete tvenne afarter, troligen härkomne af blanning med andra af samma slägte, såsom den så kallade Rackelhanen, frambragt, som det synes, genom parning af en Orre med en Tjäderhöna. Vingar[ 39 ]nes täckfjädrar äro hos densamma sotsvarta med hvita punkter och gumpen hvit med svarta fläckar[1]. Deremot visar en annan artförändring en närmare frändskap med Fjäll-riporna, likväl mindre genom sin hvitspräckliga yta, än genom hvitludna fötter och tår[2]. En mycket klufven stjert och den rådande svarta färgen försäkra oss emedlertid om sanningen, att begge äro blott bi-arter.

Orren tillhör endast de kallare polhöjder af Europa samt Asien, såsom inom gränsorna af Sibirien. Den är öfverallt känd i Sverige; finnes dock mycket talrikare i de Norra Provinserna, fastän knappt sedd i Lappmarken. Älskande i synnerhet skogar och bergstrakter, bevuxne med björkar och aspar, äfven barrträd, söka dessa fåglar deras föda af knopparne och de späda bladen, men försmå icke heller särskilta bärsorter,, såsom lingon, hallon m, m. och äfven ljungtoppar vintertiden. Stundom har man ock sett dem besöka korn-och hvete-åkrar. Ärter sägas de icke kunna smälta utan lifsfara, äfvensom kersbär, förmodligen för stenarne. Bland animaliska ämnen begagna de Myregg, hvilka särdeles, tjena som ungarnes första näringsmedel.

Orrarne äro icke flyttfåglar, man i de länder der mycken snö faller, finnas de ofta under snön liksom begrafne; förut fylla de dock kräfvan med björk- och alknopp, att den hänger som en påse under halsen; och denna föda passar för längre tid att tära på. De låta sedan öfversnöa sig, eller minera sig ofta i lösa snön flera alnar djupt, samt ligga helt tätt jemte hvarandra. Med den annalkande våren blifva de åter synlige. Det är då deras parningstid infaller, äfven bådad genom flytande uttömningar. Som arten lefver i månggifte, samlas flera bönor kring Tuppen, hvilken likväl icke likt Tjädern kallar sin Harem från toppen af höga träd, utan på höjden af en kulle, en trädstubbe eller hög sten tolkar han sin natursdrift; ofta samla sig flere tuppar tillhopa under lugnet af den ljusnande morgonen, och med löjliga krumsprång, såsom FäktTuppar, kämpa med hvarandra, tills en af dem vinner platsen, då Segraren, högmodig, med glänsande ögon, uppsvullna [ 40 ]ögonbryn, yfviga fjädrar, uppsatt stjert och flaxande vingar ropar eller kuttrar sitt klau klau klau, stigande ur en terce i en annan allt högre i rösten, åtföljd af ett sällsamt gurglande läte. Hönorna fulla af begär, skocka sig nu hoppande omkring honom, som ändtligen stillare, tillfredsställer den ena efter den andra. De bereda derefter sina kullar, bestående merendels af 6-8 (sällan flera) egg, af blekgul färg och besprängda med rostlika fläckar och några större vid den smala ändan. Utan vidare bistånd af Tuppen, kläckas ungarne efter 26-28 dagar, och följa modern hela Sommaren. Mot vintern lemna Tuppkycklingarna henne och sällskapa 7-8 i flocken till nästa vår, under hvilken tid de ofta fäkta och slåss med hvarandra, merendels så litet uppmärksamma på deras egen välfärd, att flera kunna fällas i ett enda skott.

Vesslor, Hermeliner och Mårdar äro farliga fiender för denna fågelart, liksom de äro det för hela höns-familjen. De uppsöka deras egg, och de nykläckta ungarne blifva icke mindre deras offer, så mycket lättare som boet väljes i buskar och håligheter, der det finnes tilredt af en mängd qvistar och vextlemningar. Likväl, när honan går af eggen för att söka sig föda, betäcker hon dem med löf och mossa, så att de icke utan svårighet kunna skönjas; men de nykläckta ungarne lemnar hon icke gerna, oaktadt sin naturliga skygghet, om man händelsevis närmar sig till hennes näste.

Det mest ödande Rofdjuret är ändå menniskan. Hvilken oändlig mängd af Orrar, Tjädrar, Hjerpar och Ripor nedkommer icke årligen ifrån de Norra landsorterna, der hela bylag äro med detta slags fågelfänge sysselsatta. I de flesta Socknar finnas 4-5 bössor for hvart hemman, och det är i synnerhet efter Michaeli som fångsten eller skjutandet börjar. Under alla år är likväl icke tillgången lika ymnig. Man tager vanligen ett märke af Michaelis dag; om Sunnan då blåser, skall mycken fågel komma in i landet och emot fjällen, men kommer vinden från Norden, så tror man att fåglarne, äfven de som förut finnas, skola det året bortflytta, och fångsten således blifva obetydlig. Detta är utan tvifvel blott en saga; men orsaken i förra fallet är säkert den, att fåglarne, kanske stundom af okända skäl, ankomma från aflägsnare orter, såsom Finland, Ryssland m, m, ty man upptäcker bland mängden både [ 41 ]större och smärre, äfven utmärkt magra, allmänt benämde: flygfåglar. Sådane äro eljest icke synliga. Brist på fågel har man ofta funnit härröra från sent infallande frostnätter medan kläckningen för sig går, då ungarna icke uthärda; att förtiga följderna af oseden att under lektiden ofreda fågeln, eller beröfva honom eggen, hvilket kan icke nog beifras, utan de i sådant afseende tid efter annan utgifna påbud borde lända till ovillkorlig efterrättelse.

Fångsten sker dels med giller, snaror eller nät, dels skjutes fågeln med bössa.

Om snaror brukas, är nödigt att iakttaga, att dessa ställas högre om våren, helst fågeln den årstiden bär hufvudet högre lyftadt än om hösten, då han när sig af bär. Donor användas senare på året; men de böra göras af beckträ, för att icke falla tillsammans eller slakna af väta. Äfven brukas på somliga ställen, under vintern, der icke betydlig myckenhet snö faller, att genom Eldsken vinna ändamålet, neml. så, att 2:ne personer åtföljas, den ena med en fackla eller bloss, och den andra med ett kastnät. Fåglarne, förvirrade af skenet, flyga bus emot detsamma och bli med nätet fångade.

I våra Norra Provinser uppsättas utom snaror, så kallade flakar och stockar. Flaken göres af 6-8 ribbor, förenade i ena ändan med en liten slå, och uppgillras öfver en i jorden nedslagen låg påle (Se Flakar till Räf-fällor i Linnnæi Vestg. Resa s. 240, som denna Norrländska liknar). Lingon kastas under flaken och gillerstickorna, för att ditlocka fåglarne. Små sandbackar, der Orrarne ej sällan vaska sig i solbaddet, äro passande lägen för sådana flakar. Fågelstocken åter utgöres af en enda stock, utom en mindre inunder liggande. Den förre uppgillras liksom flaken och fäller lika snart som denna; men villbrådet ligger icke så säkert gömdt för Räfvar och roffåglar. Snaror bindas af svart tagel eller af hopspunnen trä, och sättas gemenligen i stigar, upptrampade af boskapen. Dessa fängredskap brukas också sedan snö är fallen, men på obetäckta ställen vid roten af stora granar: flakar och stockar endast så länge marken är öfverallt bar. I Jemtland har man dessutom ett slags giller, der kalladt Orrbänna, som utgöres af ett tunnt bräde, 2-3 alnar långt samt ett qvarter bredt. Längs efter hela brädet sitta nedborrade [ 42 ]bågar af böjda små Björk- eller Id-vidjor, med hvar sin vidhäftade snara. Detta gillerbräde uppsättes i vattenpass, i toppen af en gårtall, der det icke länge dröjer förrän det besökes. Stundom äro dessa Orrbännor något olika i sammansättningen, såsom bestående af ett halfannan aln långt och 8 tums bredt bräde, vid hvars båda ändar en af de nämda bågarne sättas tversöfver med hvar sin snara. Inunder på begge ställen fastbindes ett knippe af färskt björkris, besatt med fröhängen. När nu Orrarne sätta sig i trädet, der Orrbännan blifvit uppställd, bli de varse riset, flyga dit, och då de komma mot någon af ändarne fastna de i den der fästade snaran. Detta liknar mycket Kossackernes fångningssätt äfven med snaror, hvilka de kalla Navori. (Pall. Reis. 2. s. 667).

Mestscharäkerne[3] hafva också, enligt Pallas‘ berättelse, en egen uppfinning kallad murdsha, till att fånga Orrar om vintern, och hvilken förtjenar att nämnas. I glesa Björkskogar, der fåglarne gerna uppehålla sig, upphängas några kornax-knippor på en, af en tverslå samt en klyfva mot träden uppsatt ställning. På litet afstånd derifrån göres af långa Björksprötar, nedsatte tätt jemte hvarandra, ett slags tratt, ofvantill mindre än alnsvid. I mynningen deraf insättes på gemensam axel ett hjul, som består af tvenne i kors satta tunnband, ombundna med kornax, och på det sättet fästade, att de obehindradt vända sig på axeln, och således rum lemnas emellan trattens sidor och tunnbanden. Nu slå gemenligen fåglarne ned på de förstnämnda upphängda axknipporna, och flyga sedan till gillret, der vid första försöket alt sätta sig på de utstående tunnbanden, det af dem hopsatta hjulet i ögonblicket omkringvändes, och Orren faller hufvudstupa i tratten, hvarur, såsom i botten trångare, han icke kan uppkomma. Tratten skall stundom finnas till hälften fylld med sådana äfventyrare.

I Kurland, Lifland och Lithauen skjutas Orrar på en så kallad Balbahn, som antingen är en ordentligen uppstoppad fågel, eller af papper gjord och målad, eller som vanligt sker, tillformad af en gammal hatt, på hvilken skärmen sammanböjes under kullen, då i ena ändan ett stycke utskäres i likhet med Orrens hals och utmärkes med en röd fläck å ömse sidor, just som det öfver Orrens [ 43 ]ögon befintliga, och i andra ändan insättes en stjert af fågeln. Så tillskapad, fästes Balbahnen på en stång och föres till skogen der Orrlekar infinna sig, och här uppreses den. En riskoja eller dylikt gömställe bör också beredas i grannskapet der skytten väntar fåglarnes ankomst, antingen af dem sjelfva, eller uppdrifne af en eller par helst omkringridande personer.

Hos oss i Skåne bruka skyttar också en annan metod, eller att skjuta med träckhäst, som betyder att skytten grönklädd, leder en inöfvad häst, bar, men med betsel, dock utan munslag, att han kan beta, och med ena foten inom tygeln som ligger öfver manken och styres så af skytten, hvilken går lutande vid bortsidan ifrån fågeln. Hästen, van vid skotten, rör sig icke vid bössans lossande, utan närmar sig till den kuttrande Orren, tills han fälles.

Vid skjutandet af Orrar har man icke den försigtighet af nöden, som vid Tjäderjagt, Om man endast kan finna ett passande ställe der man är gömd, är det ofta tillräckligt. Orrar skjutas dessutom både under och efter parningstiden. Men uppehålla sig lekarne i öde trakter och glesare skog, lyckas det mindre att nalkas dem.

Ungarne lockas vanligt genom Fågelpipor inemot hösten; men senare på året låta de icke bedraga sig.

Orrens kött är läckert medan det är ungt; man ger således det af ungarne företrädet. Med åldern blir det hårdt och segt, hvilket dock förbättras genom hängande en eller annan dag i luften, hvarefter det, före anrättningen, lägges i ättika.

På somliga orter, såsom i Finland, tjenar Orren som väderspåman för Landtmannen. När sådane fåglar, äfven som Gröngölingar (Picus Martius), nalkas byarne, anses det som ett förebud till storm och elakt väder, lika så då de förre hålla sig lågt i träden; hvaremot då de söka topparne och de nya skotten till hvilställe, skall det betyda en vacker och skön väderlek,

Att för nöjes skull i bur föda Orrar, är ingenting mindre än sällsamt, helst de, på tjenligt sätt underhållne, kunna lätt vänas vid sin fångenskap; men detta har ock gifvit en och annan den anledning; att söka draga lika nytta af dem i hushållet som ef vanliga höns, hvilket man för[ 44 ]sökt verkställa genom egg, hämtade i skogen från en Orrhöna, hvilka, lagda under en gårdshöna, af henne utkläckas, då Orrungarne, snart lika tama som andra kycklingar, kunnat utan svårighet uppfödas med gryn och mjölk, och eftersom de tilltagit, med enbär, kålblad, väpling, krusbär, gräshoppor m. m. Det har likväl händt att hönan, efter kläckningen, icke gynnat sin påtrugade afföda, utan ihjelhuggit ungarne, så snart de tittat fram ur egget. Också, i fall hon icke visat styfmors-lynne, har hon med all möjlig huldhet icke förstått sig på att uppföda dem, hvarföre de redan i början vantrifvits och dött. Man har således fallit på den tankan, att genom verkliga Orrhönor lyckligare fullborda försöket och det på följande sätt: att man mot en husvägg uppfört ett slags stor bur af många alnars längd och bredd, samt betäckt taket tilt en del med notgarn, så att fåglarne vistades liksom under bar himmel. Här har man insläppt några Orrar och Orrhönor, då en af Tupparne snart tagit öfverväldet, och tillåtit ingen af de öfriga hanarne, hvarken att spela eller befrynda sig med hönorna. (Vid förnyade försök insläpptes derföre sedan blott en Tupp med 3 hönor). Bakom insatta träd och buskar, värpte hönorna och lågo äfven ut ungar, hvilka, artigt nog att påse, hatades af de förföljda Tupparne, deremot den rådande Orren syntes lika huld om dem som mödrarne, och tillät dem söka skygd under dess vingar, så mycket märkvärdigare, som Orrtuppen i sitt naturliga fria tillstånd, hvarken bryr sig om ungarne, eller sällar sig med hönorna efter lektiden.

Den tjenligaste föda för de spädare ungarne äro utan tvifvel myregg, hvilka med stor begärlighet af dem förtäras. Gryn och mjölk, vilda bär, al- björk- och poppelknoppar, späda sälglöf, äro alla goda födämnen, och bland grönsaker, sönderhackad hufvudsallat och mjölktistel, de behagligaste både för unga och gamla Orrar; men fläder, libbsticka, svalört, fräken, nässlor och kattost duga, enligt erfarenheten, icke för dem.

På sådant sätt kunna de bli så tamde som andra hemfåglar, äfven att sällskapa med gårdshönsen, sitta på handen, kuttra bredvid folket m. m. Det hur likväl händt, att de, denna sin skenbart ombytta natur oaktadt, oförmodligen följt sin rätta drift och rymt till skogs, derifrån de sjelfve eller deras fäder härkommit.

[ 45 ]Det är att märka att fångade Orrar, ännu helt skogsvilda, kunna också utkläcka ungar, blott de hållas skilde från andra fåglar. Likväl är det säkert, att så väl sådane som verkligen hemtamda, kunna icke förmås dertill, om de under tak i kammare inneslutas; men hållne, som ofvanföre sades, liksom i fria luften, synas de förgäta att de äro fångar.

Troligen tjena dock dessa försök blott till nöje för egentligen någon Fågelälskare. Kunde man i stället för våra Höns införa eller tillika med dem fostra Orrar allmänt vid gårdarne, så kostade de väl mindre att underhålla; men förökandet af deras slägte fordrar så mycket större möda. Följaktligen kan man icke lofva sig deraf någon allmän nytta, så mycket mindre, som farhågan är icke ogrundad, att företaget kunde blifva fruktlöst omsider genom hela kullens bortrymmande.


Tab. — föreställer, i en efter vidsatt skala minskad storlek, en Orrtupp med sin Höna, som de allmännast förekomma.




  1. v. Linné ansåg den som särskilt art under namn af Tetrao hybridus Faun. Sv. 201, och är afbildad i Mus. Carlson. 1. t. 15. samt finnes tidtals, i gamla skogar så väl i Sverige som i Finland.
  2. Denna är T. Tetrix δ. Eriopus. Rets, Faun. Sv. p. 20,9. Figur utgifven i Mus. Carls. 3. t. 65.
  3. Tatariske afkomlingar, som satt sig ned hos Bashkirerne.