Än är det tid
| ← Bön |
|
Tillegnan → |
Än är det tid, du folk af frejdadt land,
Att kasta af dig hvarje nesligt band
I fred, som strid;
Än håller Herren öfver dig sin hand —
Var enigt, fritt och starkt från strand till strand!
Än är det tid.
Ej fegt du svare, att ej mer du kan!
Är viljan god, så gifver kraft nog Han
Som förr den gaf.
Den tid har flytt, då andras land du vann,
Nu vinn ditt eget, stödd som mödans man
På fredlig staf!
Och sätt ej mer din lust till öfverflöd!
En vekling den, som åtrår annat bröd,
Än sträfvan ger.
Nej, sätt den der det högre målet bjöd:
Att värna land, att gifva frihet stöd!
Det gäller mer.
Du skrutit länge med hvad fädren gjort,
Nu stammar du “fort kommet, gånget fort“ -
Ett dubbelt fel!
Skryt ej, men gör på minnet hoppet stort!
Först så få barnen ut, när det blir spordt,
Sin arfvedel.
Ja, låt dem veta, hvem du en gång var,
Då trött ditt namn kring jorden ryktet bar,
Din äras tolk!
Det varde mätarn på hvad än fins qvar
Af kraft i nödens stund till ditt försvar,
Du svenska folk!
Din frihet stammar icke från i går,
Hon är, så vidt som Sagas minne når,
Af asablod;
Af Torgny fostrad i sin ungdoms år
Af Sturar pröfvad hon i mantal står,
Den sköldmö god.
Än är det tid, du folk af frejdadt land
Att kasta af dig hvarje nesligt band
I fred, som strid;
Än håller Herren öfver dig sin hand —
Var enigt, fritt och starkt från strand till strand!
Än är det tid.