Ännu en gång: Konunga- och höfdingastyrelsen
Opartiskheten fordrar att vi införa nedanstående genmäle ur Aftonbladet mot en i Helsingfors Dagblad införd artikel af hr Y. K.:
I Aftonbladet för den 6 sistlidne Maj (n:o 104) intogo vi en artikel ur Helsingfors Dagblad, som uttryckligen angaf sig vara tillika ämnad för Aftonbladets läsare. Som en eller annan torde erinra sig, innehöll artikeln några mot hr G. E. Klemming, i egenskap af utgifvare af de nyligen upptäckta bladen af ofvannämnda fornskrift, riktade anmärkningar af en temligen offensiv färg: det är till dessa anmärkningar vi äro i tillfälle att nu foga några upplysningar, hvilka lemna andra synpunkter för betraktandet af hr Klemmings förfarande än dem artikelförfattaren, hr Y. K., haft att tillgå.
Artikelns författare säger:
„De ifrågavarande pergamentsbladen „förekommo såsom omslag till Wederlaks och Pyttis socknars räkenskaper, hvilka ingalunda, såsom hr Klemming låter förstå, redan år 1812 blefvo till finska arkivet öfverlemnade, utan tillhörde den mängd finska räkenskaper, som först för några år tillbaka från det svenska kammararkivet hit öfverflyttades".
Det verkliga förhållandet är emellertid, att handlingen är upptagen i qvittenset af den 17 Oktober 1810 (under år 1863 n:o 4), ehuru man äfven här till en början antog ett annat år; hvaremot den icke finnes omförmäld uti qvittenset af 1864 — hvilket allt förmodligen kan kontrolleras äfven i Helsingfors.
Hr Y. K. säger äfven:
„Härstädes gjordes upptäckten af vicebibliotekarien doktor Elmgren, efter det att statsarkivets föreståndare, dr Bomansson, i enlighet med hvad kejserliga senaten för dylika pergamentsomslag i allmänhet långt för detta föreskrifvit, öfverlemnat dessa blad till universitetsbiblioteket. Att fyndet gjorts af dr Bomansson, eger derför såtillvida sin riktighet, som det af honom först framdrogs och äfven till sitt hufvudsakliga innehåll igenkändes.[1] Det var emellertid vice-bibliotekarien Elmgren, hvilken vid nogare dechiffrering fann manuskriptets litterära betydelse och derom till historiska sektionen afgaf den notis, som snart i Sverge väckte uppmärksamhet. Sedan dokumentet härstädes blifvit i och för publicerande afskrifvet, anhöll Klemming i Stockholm att erhålla det till påseende. Hans önskan blef med beredvillighet uppfylld, i den förmodan att vanlig grannlagenhet skulle förbjuda dokumentets publicerande, innan det af dess litterära egare blifvit tillgodogjordt. Hr Klemming har icke låtit besvära sig af dylika konsiderationer."
Härvid kunna vi anmärka, att de omtalade pergamentsbladen ankommo till Sverge ett halft år efter offentliggörandet om deras upptäckt, och utgåfvos derstädes ett år efter denna. (Tryckningen skedde den 20 Dec. 1867, i en helt liten upplaga, som utdelades i början af 1868.) Under ett års tid hade utgifningen af ett dokument, som i tryck upptager icke fullt fem spatiöst tryckta oktavsidor, kunnat medhinnas, helst när dokumentet redan var afskrifvet. Äfven om ej så varit fallet, var och är bladens utgifvande i Finland oförhindradt, då det fotografiska facsimile som officielt blifvit till kejserliga senaten öfverlemnadt i utbyte mot originalet, i allt, utom åldern, equivalerar detta. Huruvida fyndet under årets lopp utgifvits eller icke, var ej härstädes förr än nu bekant, då den på finska språket utkommande tidskrift, hvari det skulle meddelas, icke förekommer i Sverge: det var ock såvida fullkomligt likgiltigt, hvilketdera som skett, enår utgifvandet i Sverge af en skrift med den monumentala betydenhet, som fragmentet har för den svenska litteraturen, i alla händelser icke kunde underlåtas af något, hvilket som helst, dess publicerande i ett främmande land.
Artikelförfattaren fortsätter:
”Han har än vidare uti ett smickrande bref till keiserliga senaten i Finland anhållit att få behålla det rara dokumentet för k. bibliotekets räkning, och kejserliga senaten har „högsinnadt" bifallit äfven denna önskan, utan att någon litterär auktoritet i eget land derom behöft utlåta sig".
Till svar härå meddela vi hr Klemmings embetsskrifvelse till k. senaten, om hvilken skrifvelses afgående meddelande tillika gjordes till universitetsbiblioteket i Helsingfors. Det blir förmodligen efter läsning af skrifvelsen klart för hvarje rättsinnig, huruvida hr Klemming velat tillsmickra sig en personlig ynnest — eller om han skrifvit i fäderneslandets, i vetenskapens, i den svenska litteraturens intresse:
Till kejserliga senaten för Finland.
Enligt vederbörligt af k. kammarkollegium gifvet tillstånd genomgick jag år 1862 den i dess förvar befintliga stora samling af räkenskapsböcker från 15 och 1600-talen, i afsigt att för k. biblioteket löstaga sådana omslag, hvilka, härstammande från de under reformationen förstörda pergamenthandskrifter och tryckta böcker, egde svenskt intresse eller annan märklighet. Sålunda aftogos äfven flera omslag från de handlingar, hvilka ett par år senare, eller 1864, öfverlemnades till kejserliga finska senatens arkiv, på grund af fredstraktaten den 17 (5) September 1809. Bland dessa befann sig dock, enligt muntligt meddelande af arkivföreståndaren dr Bomansson,[2] en räkenskap, hvilken genom någon tillfällighet, hvars anledning och beskaffenhet jag icke kan utforska eller förklara, blifvit under detta mitt mödosamma och långvariga arbete undandragen min behandling och sålunda fått behålla sitt omslag, hvilket befunnits utgöra ett fragment af just den skrift, som min forskning i främsta rummet gällde — nemligen boken om konunga- och höfdinga-styrelse, hvaraf ingen gammal handskrift var känd och hvars äkthet derför länge varit omtvistad.
På sådant sätt har detta blad, som, enligt jemförelse med en annan codex af samma hand, är skrifvet i Wadstena kring 1430—40, vandrat till ett främmande land, för hvilket det har intet närmare intresse, då det deremot i historiskt, litterärt och språkligt hänseende är oupplösligt fästadt vid Sverge. Då dessutom eganderätten icke billigtvis lär kunna grundas på 1809 års fredstraktat, enligt hvilken visserligen de Finland rörande handlingarne skulle utlemnas, men ingalunda sådana handlingarnes omslag, som hafva uteslutande värde för Sverge, hvars skön och rätt det stått fritt att behålla dem; då således innehafvandet för närvarande endast beror på en olycklig och blind slump, tillåter jag mig vördsamligen och ödmjukligen till kejserliga senatens upplysta pröfning hemställa, om icke det skulle finnas med en högsinnad uppfattning af sakförhållandet enligt, och finska styrelsen värdigt, att återställa detta blad till sitt rätta hemland; hvaremot jag med tacksamhet kunde, om så åstundas, lemna en fotografisk kopia, som med fullkomligaste trohet och tydlighet återger originalet, ja till och med i vissa fåll, för de utskrapade raderna, öfverträffar detsamma.
Skulle en sådan högsinnad uppfattning göra sig gällande och få tillämpning äfven på de öfriga svenska pergamentomslagen, till antalet tolf (=24 enkla blad), hvilka blifvit löstagna från de ur k. kammarkollegium aflemmade handlingarne och nu befinnas i kejserliga Alexanders universitetets bibliotek, vore detta en åtgärd, som väl icke innebure någon uppoffring i jemförelse med de för Finland vunna tusentalen af handlingar.
Såsom analoga exempel må det slutligen tillåtas mig anföra, att från Norges riksarkiv hafva nyligen två blad af en uråldrig vestgötalag blifvit aflemnade till k. biblioteket; äfvensom att jag sjelf haft tillfälle lemna ett par sådana fragment af finskt intresse till kejserliga universitetet i Helsingfors.
Stockholm den 8 Oktober 1867.
Det kort derefter af k. senaten lemnade bifallet till denna framställning kunna vi icke finna vara annat än högsinnadt och rättvist, om än annorlunda visar sig för en ensidig uppfattning och förutfattad mening.
Källa: Helsingfors Dagblad 30.5.1868 (124), s. 1.
- ↑ För såvidt vi kunna förstå, är hr Bomansson, enligt detta tillkännagifvande, den rätte upptäckaren. Antaget, att någon af de två finska lärde blifvit beröfvad sin upptäckarära, så blifver väl denne icke hr Elmgren. Hvarken det ena eller det andra är emellertid af hr K. förhemligadt eller förnekadt.
- ↑ Ofvan är visadt att denna uppgift, hvilken här i början antogs för giltig, sedermera befunnits oförenlig med handlingarne och verkligheten.
— Not från 1868, af förf. till föreliggande artikel.