Ärlorna

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Korpen
Samlade skrifter – Första bandet
av Carl Wilhelm Böttiger

Ärlorna
Göken  →


[ 84 ]

Nog vet jag, du har sett så i åker som häck
De muntra små ärlorna trippa,
Och hört deras lockton, så liflig och täck,
Och sett dem med vingarna klippa.

Så vill jag dig berätta en saga, om jag får;
— Naturen har sagor, som röra. —
Att sagan är sann, kan du se hvarje vår,
Men nog är hon sorgelig att höra.

Der sutto två ärlor i gamman och ro
Och näbbarna de mot hvarannan lade:
”Om fjorton dagar ha vi fem ungar i bo,”
Så var det nu som till hvarann de sade.

Om fjorton dagar voro der ungarne fem,
Hvad ärlorna nu fingo att bestyra!
Men der var lagdt ett gökägg i boet hos dem,
Och egna ungar hade de blott fyra.

Gökungen han var elak från början till slut.
Det första, som han gjorde, fick man spörja:
Han trängde alla andra små ungarna ut,
Och ärlorna de kunde endast sörja.

[ 85 ]

Det andra, som han gjorde, var illa äfven det:
Han lät sig af ärlorna mata,
Och jemt var han hungrig och gjorde dem förtret,
Men icke de kunde honom hata.

Åt honom, den enda som fans i boet qvar,
De egnade sin huldhet och sin möda,
De släpade larver till honom alla dar,
Men knappt de hade sjelfva om sin föda.

Så flöto tre veckor, då syntes dem på tid,
Att ungen ur boet blef tagen;
Då flög han till en stör, som stod nära bredvid,
Der satt han se’n och skrek hela dagen.

Han satt der en månad, och än en vecka till,
Och aldrig fick den glupande tillräckligt,
Och ärlorna de släpade, men han satt bara still,
Och ärlorna de magrade förskräckligt.

En morgon var han fullmätt, och när han ändtligt då
Att flyga gjorde vidare försöken,
Till marken föllo döda de stackars ärlor två,
Och derför hade de att tacka göken.