Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/92

ÄRLORNA.

Nog vet jag, du har sett så i åker som häck
De muntra små ärlorna trippa,
Och hört deras lockton, så liflig och täck,
Och sett dem med vingarna klippa.

Så vill jag dig berätta en saga, om jag får;
— Naturen har sagor, som röra. —
Att sagan är sann, kan du se hvarje vår,
Men nog är hon sorgelig att höra.

Der sutto två ärlor i gamman och ro
Och näbbarna de mot hvarannan lade:
”Om fjorton dagar ha vi fem ungar i bo,”
Så var det nu som till hvarann de sade.

Om fjorton dagar voro der ungarne fem,
Hvad ärlorna nu fingo att bestyra!
Men der var lagdt ett gökägg i boet hos dem,
Och egna ungar hade de blott fyra.

Gökungen han var elak från början till slut.
Det första, som han gjorde, fick man spörja:
Han trängde alla andra små ungarna ut,
Och ärlorna de kunde endast sörja.