1.
Åkalla mig i nödens tid,
Så säger Du, min Himla Fader,
Du skalt mig finna ganska blid:
Det gör mig uti trone glader,
Och låckar fram, at jag ock äfwen må
Til Dig med bön, i full förtröstan, gå.
2.
Jag är i nöd, det wetstu wäl,
Som af det höga ser all jämmer,
Jag har en sorg-betungad själ,
Och sundens börda hjertat klämmer:
Mig fäktar an en gruflig mörksens här,
Och jag allen, helt hjelp- och tröstlös är.
3.
Du gaf, i nya födslens flod,
Mig lif och kraft at skölden föra,
Mot satan, werlden, kött och blod:
Jag gaf försäkran, det at göra.
Men huru jag i striden mig beredt
Det har du, Gud, med ängslan ofta sedt.
4.
Jag gick helt säker långan tid,
Och all min förra låfwen glömde:
Jag gjorde mig förslag om frid,
Och om en falskan trygghet drömde,
Til dess sitt nät min owän om mig slog,
Och oförmärkt mig på sin sida drog.
5.
Min kedja war så tämlig lång;
Ty mig min fiend' gärna unde,
Min Kyrko-skrift- och Nattwardsgång,
Och mer hwad utwårts lysa kunde,
Allenast det ej rätt af hjertat gick,
Jag eljest nog Gudfruktig wara fick.
6.
I borgerlig rättfärdighet,
Man mig ej just för ondt beskylde,
Och fast jag stundom betslet bet,
Straxt mensklig swaghet det förgylde;
Mitt samwet war, som tycktes, i godt skick;
Ty aldrFet textig det af sömnen wakna fick.
7.
I så utwärtes Christendom,
War nog att ropa: HERre, HERre.
Jag prise mig, mot andra, from,
Som lefde, uppenbarligt wärre.
Så hade jag wäl sken, men ingen kraft;
Jag har nog löf, men utan frukt och saft.
8.
Si det war Satans arga strek
Min Himmels wäg så bred at göra,
Och mig inbilla sådan lek,
Mig skulle up til Himlen föra.
Jag tyckes gå men alt tilbaka skred:
Jag mente stå, men låg i träcken ned.
9.
På sådant sätt mig hade wäl
Beelzebub til slut om-armat,
Om Du, min Gud, om mina själ
Dig icke hjertelig förbarmat.
Du ropte mig, och sade: waka up!
Se, huru när du äst wid afgrunds djup.
10.
Si, nu mitt öga öppet är,
Och Jag af sömnen något nykter;
Jag ser med en otalig här
Af fiender mig innelykter,
Ty tusend lustar brinner i mitt kött,
Och werlden är, som söfwer mig så sött.
11.
Jag är förfärad för mig sjelf,
Då jag nu märker mitt elände:
Jag söker Dig, Du Lifsens Älf,
Ach! at mig nu den Nåden hände,
At jag blef lös från dödsens starka band,
Och wederqweckt af Dina milda hand.
12.
Lycksaligt blef mitt tilstånd då,
Ty Gud i mig sitt Rike bygde:
Rättfärdighet, frid, frögd också,
Samt Andans nåd mig öfwerskygde:
Då wore wist mitt nöje öfwer alt,
At göra det. som Du, min Gud befalt.
13.
Ack! Fader hjelp, för JEsu skull,
Mig åter up ur dödsens-käftar,
War mig, Ditt barn, nu åter huld,
Och se, hur' jag i nöden häftar.
Ack! fatta mig, och drag mig wäldigt ut,
Och Andans nåd på mig å nyo gjut.
14.
Min Fader, hjelp, ty jag är swag,
Mot djefwul werld och kött at strida;
Hjelp mig, min JEsu korsz hwar dag,
At taga på, och toligt lida.
O Fader! hjelp och styrk min swaga tro,
Och låt mig få när JEsum själa-ro.
15.
Hjelp, at min tro bär goda frukt;
Som Dig min Fader, wäl behagar:
Låt henne sprida ljus och lukt,
och sig förkofra alla dagar.
Styrk Du och hjlp min böne, andakt fort,
Och öppna Sjelf för honom Nådens port.
16.
Hjelp, at jag altid up-åt ser,
Och icke wänder om tilbaka.
Gif nåd, at jag alt mer och mer
Må werlden och dess lust försaka;
Korsfästa mig, och döda så mitt kött,
At det sig sjelft och werlden warder dödt.
17.
Hjelp, at jag endast lefwer Dig,
Och håller altid jämt wid plogen;
Ej wiker frå den smala stig
Och i mitt kall de altid trogen;
Hjelp ack, atjag mig sjelwan aldrig tror;
Men wid Ditt Ord allenast fast beror.
18.
Så wil jag prisa Dig, min Gud,
Och mina glada wisor sjunga.
Så skal mitt låfs- och andakts ljud,
Jag skal Dig här, jag skal Dig prisa där.
Pris ware Gud, som så nådig är!
