En krigsman så båld och en fröken så grann,
de sutto tillhopa i det gröna.
De sågo med ömma begär på varann.
Alonzo den tappre, så kallade han
och hon Imogene den sköna.
Ack, suckade han, då i morgon jag går
i främmande länder att strida,
snart rinner för mig mer ej saknadens tår,
en rikare friares hälsning du får,
och han får mitt rum vid din sida.
Tyst grymme, tyst grymme! var Imogenes svar,
och upphör att orätt mig göra!
Den heliga jungfrun till vittne jag tar,
att lever du — dör du, min hand, mina dar
blott dig eller ingen tillhöra.
Om nånsin begärets och fåfängans bud
mig från min Alonzo förleder
mitt högmod, min falskhet, den straffe då Gud.
Din vålnad hos mig, i min brudliga skrud,
så sätte sig, fordre tillbaka sin brud
och rycke i graven mig neder!
Den tappre sig slet från den sköna i gråt
och drog till de heliga landen.
Men knappt årets tider följt solvarvet åt,
så kom en baron uti glänsande ståt
och tillböd åt Imogene handen.
Hans skänker, hans guld, hans förledande skick
snart kommo dess eder att vackla,
han störde dess hjärta, han tjuste dess blick,
dess flyktiga hjärta i snaran han fick,
och snart tändes bröllopets fackla.
Och nu hade prästen välsignat vårt par,
ren dracks ur det guldprydda hornet,
och bordet sitt överflöd sviktande bar,
och löjen och skämt gåvo liv åt en var,
när — tolvslaget dånar från tornet.
Då hos Imogene med häpnad blev spord
en främmande sitta obuden,
orörlig han satt, utan liv, utan ord,
hans ögon ej vändes kring gäster och bord,
han hade dem spända på bruden.
Hans hjälmhatt var sluten, gigantisk hans längd,
hans rustning var svartgrå som jorden.
All fröjd vid hans syn är ur högtiden trängd,
och blå brinner lågan från lampornas mängd,
och hundarna fly under borden.
Med tystnad och rysning envar honom ser,
av skräck sitta gästerna stela.
Till slut sade bruden med bävan: Jag ber,
fäll, tappre herr riddare, stormhatten ner
och värdes välfägnaden dela.
Hon tystnar. Och riddarn, som bruden befallt,
lät hjälmen från huvudet falla.
Men Gud! Vilken syn, vad förfärlig gestalt!
Vad ord måla häpnan, som rår över allt!
— En dödskalle visas för alla!
Och upp sprungo alla med skräckfyllda rop
och fasa och vämjelse kände:
Av rysliga maskar en slingrande hop
kröp ut och kröp in genom tinningarnas grop,
när spöket till bruden sig vände.
Se upp! Känn Alonzo, var vålnadens ljud.
Förräderska minns dina eder!
Ditt högmod, din falskhet, dem straffe nu Gud.
Min vålnad hos dig, i din brudliga skrud,
nu sitter och fordrar tillbaka sin brud
och rycker i graven dig neder.
Sin arm kring den häpna nu lindade han,
förgäves dess jämmer man hörde,
och fort med sitt rov genom jorden försvann,
ej någonsin åter man Imogene fann,
ej spöket som henne bortförde.
Snart dödde baronen, och alltsen dess slott
stått öde i långliga tider,
ty sagorna säga, att Imogenes lott
är där att till eviga straff för sitt brott
begråta det öde hon lider.
Vart år, fyra gånger, hon syns där igen,
när midnatten spänt sina vingar.
Med bröllopsvit skrud hon då visar sig än
och skriker, när benrangelsmannen i den
kring dånande golv henne svingar.
Kring dem dansa spöken med rysliga skrål,
som blod utur dödskallar dricka.
Och stöta tillhop var sin multnande bål
och tjuta: Alonzo den tappre, din skål,
och skål för din trolösa flicka!
