Anmälan af utkomna Skrifter

← Frun i Horn eller den undergörande Gumman

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1838, n:r 13&14 (21 Dec. 1838).
Läs gärna Bref om Theatern!

Anmälan af utkomna Skrifter.

Bref om Teatern och isynnerhet den Stockholmska de sednare åren, är titeln på en 40 sidor stark brochure, som helt nyligen i Bokhandeln utkommit. Den börjar med en kort, men ganska träffande historik öfver den dramatiska litteraturens förhållande till de Tyska och Fransyska teatrarna. Något dunkelt förefaller oss detta Författarens uttryck: ”Ingen med urskiljnivg lärer påstå, att Kotzebue är felfri — i detta fall vore han odräglig &c.” Att det kan räknas ett mekaniskt instrument till fel att vara förmycket kompliceradt, är en erkänd sanning, men att detsamma kan gälla en estetisk produkt är hvad vi ej kunna medgifva. Att Kotzebue således skulle varit ”odräglig” om han varit ”felfri”, förefaller oss så eget, att Vi gerna skulle vilja höra Författarens vidare förklaring deröfver. Med undantag af detta förekomma för öfrigt ställen, som om de för en och annan ej äro spritt nya, likväl äro af mycket intresse. Derefter öfvergår Författaren till vår teater och utvecklar med kännarens förmåga både dess estetiska och ekonomiska ställning.

”De sköna konsterna”, säger ban, ”äro bildningens blomma och likasom alla blommör behöfva de vård för att utvecklas till den skönhet de genom odling kunna hinna. Konstnären i Sverige kan icke göra sig stora förhoppningar, hvarken om ryktbarhet eller bergning, ehvad talanger naturen också givit honom, ehuru stora hans bemödanden också varit, och den gamla fördomen emot skådespelarens konst röjer sig ännu alliför ofta, äfven hos dem, som anse sig mest fördomsfria,”

Författaren, sedan han genomgått de Stockholmska Teaterdirektionerna ifrån Gustaf den III:s tid, dem han med en viss skonsambet tyckes behandla, hvilket ej heller må förtänkas honom, emedan de, i förhållande till den närvarande Teaterstyrelsen, onekligen äro ljuspunkter på teaterns horisont, uppgifver, att den närvarande Direktionen redan under de fyra första åren af sin förvaltning ökat teaterns skuld med mer än 47,000 R:dr; nemligen:

 1832—1833          13,876 R:dr
 1833—1834          12,434  "
 1834—1835          13,082  "
 1835—1836           8,062  "

Orsakerna till denna skuldsättning tillskrifver han; hvad som redan förut hvar och en insett, det af Direktionen i högsta grad förvända hushållningssystem, bestående dels i att på repertoiren uppsätta idel utskottspjeser och af större Författares, såsom Schillers, blott de sämsta; dels i aflägsnandet af verkliga talanger med bibehållandet af allt dåligt. Derefter talar Författaren om bur Hr Springer i början af detta år satte Direktioneh åtminstone för ett qvartal på benen, yttrande:

”Sedan den estetiska och artistiska förtjensten längesedan upphört att göra sig gällande, var det också lyckligt att finna en: annan förtjenst, och teaterns behållna vinst på Apan lärer utgjort nära 20,000 R:dr.”

Derefter finner man, efter Hr Springers afresa, teatern vid spelårets slut (d. 1 Juli 1838) i en ny skuld af mer än 20,000 R:dr B:ko, ”dels till teaterpersonalen, dels för obetalte leveranser” — Utom några betydliga bidrag från Statskontoret, hade teaterns skuld varit öfver 126,000 R:dr B:ko, men genom de sårskilta. bidragen var den minskad till 98,009 R:dr. Huru mycket den blifvit ökad sedan d. 1 Juli får man nog i sinom tid veta. Författaren upplyser vidare, att när Grefve Lagerbjelke lemnade sin befattning, hade teaterkassan en behållning af 2,000 R:dr; att nuvarande Direktion år 1837 väl uppgaf sig äga en behållning af 600 R:dr, men visligen förtegat att ”2:ne års ränta på den gamla skulden sedan 1818 var obetald och att hela den föregifna behållningen icke var tillräcklig för dess liqviderande” Enligt Författarens uppgift, om hvars riktighet vi hafva gjort oss förvissade, har den nuvarande bristen sålunda uppkommit:

 Under Hr Grefve Pukes styrelse mer än    34,000 R:dr.
 Under: Hr v. Beskows                     15,000  "
 Under Hr Westerstrands                   56,0005 "

Läsaren finner hur ojemförligt större teaterns skuld blifvit under den närvarande Direktionens tid; oaktadt ryktet utbasunat Hrr W. och F. såsom stora Ekonomer och Räkenskapskarlar. Hr B. är då vida lyckligare, ty om honom har ryktet aldrig talat annat än högst negatift, och sjelf har han ej sökt vederlägga detsamma. Vi fråga eder således, J Herrar af Teaterstyrelsen, om ni ännu kunnen trösta eder med, att anmärkningarna mot eder icke annat äro ån ett ”skrik”, eller för hvad ni bebagen kalla dem? — Vi fråga Aftonbladet, i hvars hjerna fribiljetterna ännu måste spöka, hvarföre det är så mån om att loforda Direktionen, när den någongång råkar hitta på något dugligt, men förtiger allt det dåliga — det vill säga, det estetiska Departementets åtgärder, och hopplockar allt hvad som kunnat berömmas hos de spelande? — Men återvändom till ifrågavarande arbete. Den enda bock vi deruti kunnat upptäcka är den, som Författaren ansett sig böra göra för förste Direktören. Vi hafva visserligen lika litet som Författaren något att invända mot ”Hr W:s personliga redbarhet” och det ”älskvärda sätt ätt vara”, hvarigenom han ”förvärfvat sig många vänner”; men att allt det der ”utgjort det värn, som understödt teatern”, besvarar det närvarande förhållandet på ett, som vi hafva sett, äfven för Författaren högst otillfredsställande sätt. Att vara ”redbar” och ”älskvärd” är visserligen i våra tider att värdera såsom någonting ovanligt. Men om en styresman, hvilken, i likhet med Hr W., hvad teater beträffar så olyckligt fyller sin plats, långt för detta lemnat densamma, hade det varit vida mer redbart och älskvärdt handladt, redbart både mot honom sjelf och Publiken, älskvärdt mot de arma sånggudinnorna. På grund deraf tro vi raka motsatsen mot detta Författarens utrop: ”Då detta stöd (Hr W.) undandrages, hvad skydd har den (Teatern) emot opinionens ogillande!”

Detta lilla arbete är emellertid att rekommendera; stilen deruti röjer ett lika utbildadt konstsinne som en öfvad hand, och oaktadt en och annan släng af gamla relationer då och då tyckes röja sig deruti, genomgår likväl i allmänhet en ädel opartiskhet detsamma.

—e.