Frun i Horn och den undergörande Gumman
| ← Skriket emot Tidningar i allmänhet och Recensenter i synnerhet |
|
Anmälan af utkomna Skrifter → |
| Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1838, n:r 12 (18 Dec. 1838) |
Frun i Horn eller den undergörande Gumman.
Och skatan skrattar på sin stör.
Bellman.
Nog finnas Gubbar i vårt fädernesland, men att de ej äro af det undergörande slaget, lärer temligen bestämdt vara afgjordt. Att vår samhällskropp lider af många bräckligheter och krämpor, torde vara lika odisputabelt. Man vet äfven att oppositionens dragflugor i flera års tid varit applicerade derpå, fastän de lika litet som hästkurerna i somras förmått åstadkomma någon bestämdt välgörande verkan. Hur lyckligt vore det ej då, om man på något sätt kunde få tag i en undergörande gumma, hvilken med några lyckliga sympatikurer förmådde hopplåstra det Nordiska benranglet, som så länge yfvat sig öfver forntidens kummel, att det sjelf blifvit ett dylikt! — Hur lyckligt vore det ej att finna en sådan lika väl som vi redan funnit en för våra enskilta kroppar!
I Östergötland helt nära Linköping har i flera år vistats en verklig hedersmamma, Frun i Horn kallad, om hvilken ryktet förtäljer underliga saker. Än berättas det, hur den utlefvade debåchören, i hvars insjunkna bröst dödens kalla symtomer redan gjort vaktombyte med ungdonmskänslans glödande passioner och som med lungsoten varit nära att sota för en flydd lefnads förvillelser, rest till henne och återkommit, en ny sujett för valserna på Börsen eller Kirsteinska huset; — än hur den vissnande ungmön, hvars dödsbleka kinder alltför troget återspeglat höstens härjningar i hjertblomman, ur den goda fruns hjertstärkande örter sugit vårens lif och helsa; — än hur — märken det kära läsarinnor — mången ung och sedesam fru, som tillbragt otaliga sömnlösa nätter i sorg Öfver den otacksamme makens otrohet, i Horn slutligen återfunnit sitt förlorade lugn. Ja, sjelfva afunden till och med den promoverade i Doktorshatt och diplom, sedan den förgäfves sökt sätta plumpar på den utomordentliga fruns recepter, har nödgats hylla hennes välde; ty har ej sjelfva Sundhetscolegium, för hvars hufvud hon ordinerat myrbad på myrbad, slutligen funnit för godt, att, efter med henne anställd examen, tillåta henne praktisera bäst hon gitter? — Helt nyligen har hon återigen kurerat en patient på ett sätt, som torde förtjena ett stort rum bland läkarevettenskapens utmärktaste fenomener. Spetsen edra öron och hören!
En ung dam på landet af hög börd hade alltsedan sin barndom kämpat mot en sjukdom, till hvars häfvande Skandinaviens berömdaste Æskulaper förgäfves hade ansträngt sina krafter. Att på högvederbörligt sätt inom sidensparlakanen för evigt tillsluta sina ögon för dagens ljus, man må hafva det mest lysande liktal inom templet och den bäst murade graf derutom i perspektiv, är likväl på intet vis så lockande, att man ej skulle försöka hvad försökas kan, äfven om man skulle taga hjelpen ur profana händer. Nog af, hon reste till Frun i Horn. I sex veckor måste hon nu ligga till sängs. »Den väntan blef det unga blod för lång» — hvad säger jag? Det unga blod? — Nej, Frun hade upptäckt, att den unga damen, i stället för blod i sina ådror, blott hade — vatten. — Vatten i ådrorna, och ändå lefva? — Brådska ej med frågorna; Frun hade derjemte funnit, att bland vattnet några droppar af den mjölk funnes qvar, dem patienten såsom spädt barn hade diat vid ammans bröst. Förfärliga underrättelse! Med tårar i ögonen och mjölkfingerna konvulsiviskt hopknäppta anropade sjuklingen läkarinnan om hjelp. Den kloka Frun ordinerade då för henne skatbuljong, som hon under ett helt års tid med uteslutande af all annan föda, borde intaga. Fröken, lifvad af de bästa förhoppningar, hoppade ur sängen hem till mamma och pappa. Bygdens riddare och ungersvenner sätta sig i rörelse — och skator falla hoptals från skyn ned i den Högvälborna familjens grytor. Skatvingar bepryda segervinnarnes hattar; skatnäbbar bekransa familjevapnet på borgporten. När solen uppgår och lyfter locket från klarpannan, uppstiger Fröken och öppnar mun öfver skatservisen. När solen tager sin sista klunk i hafvets vågor, sommar den hulda med den tömda koppen för munnen.
Skott på skott i skog och öken —
Kopp på kopp i nådig Fröken.
Snart uppgår höstsolen och belyser icke allenast nejdens mognade frukter, utan äfven den skönas mognade helsa. Sjelf står hon på den svigtande altanen, skådande rödkindad och klarögd ut åt den svalkande naturen och låter det tacksamma minnet på skatvingar flyga till Frun i Horn. Nedanför hennes fötter ligger trädgården. Körshären från de svigtande träden mysa not henne röda och klara. som hon. Inga skator hade detta året plockat dem från grenen.
