Apollo och Dafne
| ← Herde-sånger |
|
Öfversättning → |
| Ur Svenska parnassen, band II s. 45–46 av Ernst Meyer från 1889. |
Apollo och Dafne.
Öfversättning.
Kärlek sjelf har sökt beskrifva
Dafne och dess olyckslopp;
Jag vill det i dagen gifva,
Att vår samtid rörd må blifva
Och till tårar väckas opp.
Dafne var båd’ öm och fager
Och Apollo likaså:
Kärlek snart en gnista tager
Af den eld, som alla drager,
Tänder upp dem begge två.
Dafne tycks i början tvika,
Ser med rodnad guden an:
Han vill nalkas, hon vill vika,
Månn’ hon skyndar sig tillika?
Kärlek svarar: hon ej kan.
Guden ej det dröjsmål lastar,
Fiksamt efter henne far;
Än hon flyr och än hon rastar:
Blygseln uppå flykten hastar,
Åtrån håller henne qvar.
Nu han tätt i spåren klifver,
Och hans lycka börjar gry;
Styrkan nymfen öfvergifver —
Snart en skönhet tröttad blifver,
När hon måste nöjet fly.
Längtan, suckan henne röra,
Fadren denna striden ser,
Vill, att segern säker göra,
I förvandling henne föra —
Dafne icke derom ber.
Till Apollo hon sig vänder
Tröst att i hans blickar si,
Hon till honom suckar sänder,
Dit hon sträcker sina händer,
Under det de grenar bli.
Hvad för gruflig syn! hvad jemmer
För en kär att se uppå!
Trädet all hans glädje dämmer:
Under barken den han klämmer
Känner han ett hjerta slå.
Detta hjerta sig förklarar,
Och dess sista känning än
Var — det kärlek sjelf försvarar —
En förvitelse mot farar[1]
Och en saknad för dess vän.
- ↑ Förvitelse mot farar = förebråelse mot fäder.