Herde-sånger
| ← Ett pressadt hjertas klagan |
|
Apollo och Dafne → |
| Ur Svenska parnassen, band II s. 42–45 av Ernst Meyer från 1889. |
Herde-sånger.
I.
Ack, tystna täcka fågelhop,
Du roar mig ej mer;
Min herdes röst af ekos rop
Mig större hugnad ger.
Jag utan honom ensam går,
Ej hörs hans ljufva röst;
Att jag med klippan tala får,
Är nu min enda tröst.
Min klagan jag för skogen bär,
När luften blifvit sval.
Den mörka skuggan tjenlig är
Att dölja ömma qval.
Här vallar herden sina får
Och gläds åt bergadt hö;
Se’n Damon med min hjord ej går.
Syns den af trånad dö.
Med blomster, som oss våren ger,
Herdinnan pryder sig.
Se’n Damon dem ej plockar mer,
De växa ej för mig.
Jag ofta dalen genomfar
Att söka der min vän;
En sol går bort, min sorg blir qvar,
Ty Damon dröjer än.
Vid källan fåfängt väntar jag,
Tills månan runnit opp.
Hur mången natt och långsam dag
Bedragit har mitt hopp!
När vestanvädret rör ett blad,
När fogeln ömsar gren,
Mitt öra lyss — i tanken glad
Jag famnar Damon re’n.
Ack, skynda Damon till den ro,
Som pröfvad vänskap ger;
Hvad gagnar mig din dygd och tro,
När jag dig sjelf ej ser?
II.
Alla lammen för mig dödde,
Och min trogna hjord försvann;
Ängen, der min hjord sig födde,
Blef intagen af en ann’.
Källan rörd och grumlad var,
Och min lönn, all skogens heder,
Höggs för mina fötter neder;
Likafullt var modet qvar.
Men, se’n Tirsis hela dagen
Med sitt sällskap roat mig,
Bröt jag något af den lagen,
Som han gjort för mig och sig.
Tvifla’ litet på dess tro:
Straxt hans glada uppsyn spildes,
Missnöjd, kall han från mig skildes
Och med honom all min ro.
III.
Säg mig, Damon, sad’ Lysandra,
Du min ömhets enda mål,
Kan ditt hjerta sig förändra?
Säg hvad prof din kärlek tål?
Skall han tynas utaf plågor
Och af hårdhet se sitt slut? —
Nej, sad’ Damon, stängda lågor
Bryta mera häftigt ut.
Än om jag din ro förvillar,
Alltid stridig i beslut,
Nu föraktar, åter gillar,
Byter sinne hvar minut;
Aldrig ense med dig tycker,
Ömsar seder, smak och ro? —
Nej, sad’ Damon, dessa nycker
Jaga ledsna’n från vårt bo.
Än om mig den yran fattar,
Att jag svartsjuk, rörd och tvär,
Dig med ständig klagan mattar,
Spöke ser, der intet är;
Kan mitt sinnes storm ej styra,
Väcker alla stunder krig? —
Nej, sad’ Damon, denna yra
Vittnar, att du älskar mig.
Än om Lisis en gång vinner
Och för sina plågors längd,
När han mig ej väpnad finner,
Får en blick med ömhet mängd?
Oförtänkt kan kärlek råda,
Hemligt öfvar den sin makt! —
Nej, sad’ Damon, denna våda
Sätter hjertat mer på vakt.
Än när sig min vår förbyter,
Rosen bleknar, liljan flyr,
När den eld i ögat tryter,
Som dig roar och dig bryr?
Kärlek plär med skönhet vandra,
Tjusas af dess ljufva röst! -
Nej, sad’ Damon, min Lisandra
Segrar äfven i sin höst.
Hvad kan då min sällhet röra?
Damons eld ej ändring får,
Den skall all min lycka göra,
Den på tid och skiften rår.
Tryggt jag kan min frihet våga,
Äkta bojor taga an! —
Nej, sad’ Damon, all min låga
Slocknar, om jag blir din man.