Båtfärden
| ← Vattenfallet |
|
Höst och Vår → |
Båtfärden.
Till Hilma.
Lilla jullen, bunden vid vår strand,
Som Ellida rycker på sitt band:
Vill i aftonstunden
Gunga ut till sunden
Mellan holmarna, som lyfta opp
Öfver fjerdens bölja grönklädd topp.
Kom till mig, min Hilma! sätt dig här:
Jullen må oss föra, hvart det bär.
Utåt låt den skrida.
Var du vid min sida
Trygg, och luta mot mitt bröst din kind.
Smeka den vill jag och qvällens vind.
Re’n står månan öfver skogens bryn;
Lindar silfverband om aftonskyn.
Se, hur fisken spritter,
Stänkt af böljans glitter:
Se, hvad glans af perlor, som i rad
Falla från vår åras höjda blad!
Solen, då hon bortgick, tappat har
Sina rosor der i vestern qvar.
Hennes gyllne slöja
Ses på bergen dröja.
Nordens sommarqväll att smycka rätt,
Himlen den i guld och silfver klädt.
Se, der flög en and ur vassen opp,
Följd af sina ungars skrämda tropp!
Snart der borta sänkte
Hon sin flykt; hon tänkte
Om oss båda: ”ej för mina små
Onda anslag hysa dessa två.”
Måsen sväfvar lugn till klippans häll:
Makan väntar honom hem i qväll.
Vingens hvita segel
Ner i vattnets spegel
Lätt han doppar. Tog han ej i hast
Der till aftonvard en löja fast!
In i viken vaggar jullens gång.
Tag din luta, Hilma! sjung en sång.
Lyssnande står lunden:
Andaktsfull är stunden.
Sjung, af kärleken och skalden lärd,
Huru Gud är god och skön hans verld.
Lifvets julle, bräcklig, som den här,
Ut på tidens mörka djup oss bär.
Under oss bor döden;
Men för våra öden
Vi ej bäfva — om de hota ock.
Öfver oss vi hafva himlen dock.
Blir vår lefnadsqväll — lik denna — skön,
Jag ej vet det; men till Gud en bön
Rördt mitt hjerta gjuter,
När min famn dig sluter.
Hilma! det kring mig må storma fritt,
Blott mitt hjerta klappa får vid ditt.
