Höst och Vår
| ← Båtfärden |
|
Uret och Solvisaren → |
Höst och Vår.
Ein kurzes Blühen und ein langes Welken.
Houvald.
Houvald.
Lifvets vår är kort,
Men dess höst är lång.
Fjäriln ilar bort:
Trög är snäckans gång.
Rosen såg du, glad,
På en gång slå ut;
Såg den, blad för blad,
Blekna af till slut.
Plockade du än
Bort dess döda prakt;
Dock, att rädda den
Står ej i din makt.
Lifvets höst dig ger
Blott en långsam död.
Först du falla ser
Dina barndoms-stöd;
Ungdoms-vänner gå
Se’n från dig sin kos:
Bladen glesna så
I din lefnads ros.
Mången till den verld,
Dit all vandring sträcks,
Pa hans tysta färd
Har du följt till vägs.
Och farväl: du hör
Ifrån vän till vän; —
Tilldess sjelf du dör
Med din sista vän.
Ensam i din gång
Längtar du ej bort? —
År din höst ej lång?
Var din vår ej kort?
