B Lidforss August Strindberg 1910/05
| ← IV. |
|
FILOSOFISK LEVERTINKULT.
»Men i alla fall — som damerna säga.»
D:r Allen Vannérus.
Ovanstående klangfulla motto återfinnes i en
artikel i Sv. D. (19 24⁄10 10), där den som filosofisk
skriftställare högt aktade d:r Allen Vannérus låtit
införa en artikel, som söker leda i bevis, att Oscar
Levertin icke, som det på senare tiden från flera
håll påståtts, varit materialist, utan att han bör
flyttas upp på ett högre filosofiskt plan. Upp
till docenten Böök synes detta visserligen icke
nå, tillfogar herr Vannérus med en devot bugning,
»men i alla fall— som dämerna säga».
Av alla inlägg, som under den sedan i sommar pågående diskussionen hävdat Levertins rang av kulturgeni, synes mig denna artikel av d:r Vannérus vara den intressantaste, därför att den på ett så slående sätt blottar den intellektuella korruption, som möjliggjort den nu grasserande Levertinkulten. Det ifrågavarande inlägget härrör från en man, vars filosofiska intressen tagit sig uttryck i digra volymer av erkänd vetenskaplighet, men som nu, när det gäller att förhärliga Levertins minne, röjer en påfallande likhet med den helige Basilius, vilken enligt sägnen gick så långt i ödmjukhet, att han till guds ära avstod från bruket av sitt förstånd. I varje fall är det säkert att herr Vannérus i denna artikel brukat sitt förstånd så som brukade han det icke.
Det har ju hittills i den vetenskapliga världen varit praxis, att då man vill ha klarhet över en skriftställares syn på ett visst problem, så har man att söka hans åsikter i de verk vederbörande själv skrivit, men icke i arbeten, vilka han kan förutsättas ha läst eller om vilkas grundtankar han kan förmodas ha fått en aning genom referat i andra eller tredje hand. För herr Vannérus tycks emellertid det senare momentet vara av största vikt, ty han gör sig stor möda med att framdraga icke blott sådana verk, som Levertin på grund av — ofta blott i förbigående — fällda yttranden kan antagas ha studerat (Renan, Taine, Spencer), utan också sådana, med vilka Levertin på sin höjd kan förmodas ha gjort en flyktig bekantskap genom referat, som av en händelse kunna ha kommit i hans händer. »Jag anser», förklarade herr Vannérus, »att Levertin icke heller var okunnig om grundtankarna i Kants kritiska filosofi. Han kan ha läst om dem t. ex. i Hettners Litteraturgeschichte des achtzehnten Jahrhunderts». Dessutom har herr Vannérus på privat väg erfarit, att Levertin läst Mach’s »Die Analyse der Empfindungen», och, tillägger han betydelsefullt, Levertin »yttrade sig nästan med beundran om detta antimaterialistiska arbete». Vad göres oss mera vittne behov?
Jo, det behövs verkligen något mera; det behövdes ett yttrande av Levertin själv, som ginge i antimaterialistisk riktning. Finge man ta herr Vannérus på orden, så skulle endast den kunna vara en verklig materialist, om vilken det fullt exakt kan bevisas, att han aldrig haft annat än materialistiska skrifter i sin hand; så snart man i en persons verk finner yttranden, som ge vid handen att vederbörande ägnat någon lektyr — hur grundlig kommer ej i frågan — åt arbeten av Taine, Renan eller Spencer, så är mannen i och med detsamma böjd över misstanken att vara filosofisk materialist. Ja, blotta möjligheten, att Levertin — märk väl, icke i en filosofiens historia, icke ens i ett filosofiskt kompendium, utan i en litteraturhistoria! — kan ha gjort bekantskap med grundtankarne i Kants kritiska filosofi, är för herr Vannérus ett talande bevis för den högre filosofiska ståndpunkt, som Levertin enligt hans mening intager. När man så ytterligare får höra, att samme Levertin »nästan med beundran» omnämnt ett arbete av Mach, då förstår man tillfullo d:r Vannérus’ yttrande, att man har att göra med en man, som »visst icke var obevandrad på filosofiens fält».
Det behöver ju strängt taget heller icke en materialist vara, om han också är det i Vannérus’ ögon. En så skarp tänkare och så grundlig kännare av filosofiens historia som Überweg var under den senare perioden av sin levnad teoretisk materialist och bekände sig öppet till denna ståndpunkt. Hos Häckel är det icke obekantskap med Kants skrifter, utan bristande intellektuell smidighet, som gör att han framhärdar i sin ungdoms materialism, och det samma torde gälla om en stor del gott folk, som i våra dagar hylla den teoretiska materialismen, särskilt i de romanska och slaviska länderna. I varje fall är det ett grovt psykologiskt misstag, om man tror, att ett flyktigt och av en slump förorsakat möte med grundtankarna i Kants filosofi skulle ha haft något avgörande inflytande på Levertins tankeriktning — om nu överhuvudtaget ett sådant möte ägt rum, vilket ju är en hypotes. Hela denna bevisföring, som argumenterar med den påverkan en person möjligen kan ha rönt av skrifter som han möjligen kan ha läst är helt enkelt häpnadsväckande genom sin feminina ovetenskaplighet. Men herr Vannérus kan ju alltid falla tillbaka på damernas auktoritet, som helt visst i korus tilljubla honom sitt: »Men i alla fall» — och att kämpa mot det argumentet anser jag lönlöst.
D:r Vannérus söker emellertid även stödja sin bevisföring genom ett citat, — ett citat, som värdigt infogar sig i raden av hans föregående argument. Det har följande lydelse:
»Det finns ett mångciterat ord av Lessing, i vilket han utropar: om Gud Fader i ena handen bjöde mig sanningen och i den andra strävandet efter sanningen, skulle jag sträcka mig efter den, som höll det sista. Vetenskapen skulle säkert icke göra samma val som Lessing. Om den ändock just tagit »strävandet efter sanningen» till sin stora lösen, beror det därpå, att den misströstar om att någonsin få öppnad den gåtfullt slutna hand, som gömmer själva sanningen. Såsom en hälsosam och ödmjuk skepsis har denna misströstan funnits hos vetenskapen allt sedan den trampat ut barnskorna och lärt sig tänka över sig själv. Men karaktären av en bestämt formulerad teori, av en grundlag, har denna åskådning först fått av de sista decenniernas vetenskapliga självkontroll. Jag tänker härvid ingalunda på den gamla filosofiska nöten om »tingens natur». Tron på att forskningen kan nå fram till den kan avföras ur räkningen med Poincarés nyligen fällda ord: »Intet kan lära oss känna tingens egen natur, och om någon gud kände den, kunde han icke finna ord att uttrycka den. Det är icke blott så, att vi icke kunna gissa oss till svaret; finge vi det, skulle vi icke begripa någonting därav». Men runt omkring oss visa oss representanterna för de mest sakliga av vetenskaper — och sådana vetenskaper, som kunna använda experiment, måste anses sakligare än andra — en fysiker som Mach, en kemiker som Ostwald, att det som forskningen bjuder som sitt resultat aldrig är annat än en bild färgad som ett konstverk av sin upphovsmans väsen och gällande endast så länge, till dess ett nyupptäckt faktum, stridande mot den gamla bilden, framtvingar en ny. Själva naturlagarna bliva för en sådan uppfattning på sin höjd provisorier.»[1]
»Så skriver icke en dogmatisk materialist» utropar d:r Vannérus triumferande, och avbryter citatet; låt oss emellertid höra den omedelbara fortsättningen:
Men om detta är slutsumman av de exakta vetenskapernas arbete, kan man förstå, vilken osäkerhet, som vilar över de historiska disciplinerna. Individualiteter och enstaka fall — och med sådana sysselsätter sig ju företrädesvis all historia — undandraga sig strängt taget all vetenskaplig bevisning.
Av detta citat liksom även av Levertins recension av Bo Bergmans »Marionetterna» framgår, att Levertin hört talas om Ostwalds angrepp på den naturvetenskapliga atomhypotesen, och att han häri sett en fara för den materialistiska världsåskådningen. Men att denna tankegång, som ju rör sig på den naiva realismens allra lägsta nivå, skulle för Levertin innebära något uppsving till ett högre filosofiskt plan, för ett sådant antagande finns ej det ringaste bevis. Tvärtom visa de av d:r Vannérus utelämnade, men av mig i sitt sammanhang infogade raderna, att Levertin med hela denna passus endast velat framhäva sin tro på vetenskapens osäkerhet och sin skepsis mot allt djupare sanningssökande överhuvud.
Herr Vannérus vänder sig slutligen till frågan, vad Levertin verkligen haft för världsåskådning, och fullkomligt godtyckligt, utan ett spår av belägg från Levertins skrifter, konstruerar han för dennes räkning upp ett filosofiskt palats med en världsåskådning i källaren, en annan i bottenvåningen och en tredje på vinden:
Den (den Levertinska världsåsikten) torde ha varit uppbyggd över tre grundtankar. Djupast låg agnosticismen med sitt kolsvarta mörker. På detta underlag reste sig för honom den modärna naturvetenskapens tankebyggnad. Överbyggnaden utgjordes av en immanent idealism, som omfattade de olika grupperna av andliga livsfakta i vår tillvaro.
Detta låter ju ståtligt, men kan något enklare uttryckas så här: 1) för metafysiska och kunskapsteoretiska frågor intresserade han sig ej, men 2) han trodde på naturlagarna, på atomteorin och på utvecklingsläran, dessutom 3) var han starkt intresserad för konst, litteratur och human upplysning i allmänhet.
Denna ståndpunkt är icke synnerligen originell, och kan svårligen rubriceras som världsåskådning; den är tvärtom ytterst vanlig just hos den stora massan av vår tids bildade, som sakna världsåskådning. Herr Vannérus begår bland annat det gamla vanliga, men hos en filosof dock något överraskande misstaget att förblanda praktisk och teoretisk idealism, medan handlande livspatos dock är en sak, teoretisk världsåskådning en annan. Men denna detalj är naturligtvis av underordnad betydelse gent emot den oerhörda kritikslöshet, varom artikeln i sin helhet bär vittne.
I Sverge har emellertid det feminina tänkandet gripit omkring sig till den grad, att på det intellektuella området numera allt är tillåtet, blott man — för att använda Levertins terminologi — »bevarar den moraliska elegansen». Det är sant, om en fysiker skulle vilja förklara tyngdkraften som en följd av det inflytande som golvströmmen utövar på klimatet vid Norges västkust, eller om en historiker skulle vilja härleda Gustaf Wasas reformation ur Columbi upptäckt av Amerika, så skulle publiken storskratta och kritiken förklara författaren abnorm. Men när Oscar Levertin på det filosofiska området kommer fram med yttranden, som icke äro en hårsmån mindre befängda än de nyss ponerade, när han vill utjämna konflikten mellan tro och vetande genom en tyngdflyttning av mystikens begrepp, som i vetenskaspen skall införa spelrum och himlar för all mänsklighetens oändlighetsträngtan, då skrattar varken publik eller kritik, enär det fordras en smula intellektuell ryggrad för att genomskåda eländet; därför sitta dessa dundrande dumheter alltjämt i orubbat bo, eller skjutas på sin höjd vördnadsfullt åt sidan såsom tillfälliga distraktioner av ett stort geni. Sådant är dekadans; hela doktor Vannérus’ artikel är ett enda feminint dekadanssymptom, som icke blir mindre bedrövligt därför att det kommer från en man, som i övrigt är värd all aktning och som säkerligen gjort sitt inlägg i renaste uppsåt.
- ↑ Man jämför härmed Levertins tidigare uttalande om »det ensamt heliga och oförytterliga vi kalla lag» (sid. 55 i det föregående).