Bazaren

←  Enda möjliga sättet för upphjelpandet af Kongl. Stora Teatern

Bazaren av August Blanche

Något om Näringsfriheten  →

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 89 (8 Nov. 1839)

Bazaren.

Bland de reformer, som i sednare tider utmärka sig, intager otvifvelaktigt Bazarens byggnad ett ganska betydligt rum, oberäknadt hvad det redan af Norrbro inkräktar, isynnerhet derföre att ett visst politiskt minne dervid är fästadt, ett minne, som visar oss, att Bazaren, sådan den nu för den förbivandrande åskådaren sig framställer, är den enda, betänk läsare! rakt den enda vinsten af Rabulisterierna och Dragonaderna förlidet år. Vi vilja närmare förklara oss.

Länge hade den vanprydande stallmuren stött åskådarens blickar och gjort den önskan allmän, att någon förändring dermed måtte vidtagas. Väl hade länge varit på tal att nedrifva byggnaderna på Helgeandsholmen och derigenom vinna åt hufvudstaden den vackraste utsigt och det friaste torg någon stad kunde önska sig; men dervid stötte man först på Kongl. Stallet och dess fyrfotade Royalister, som icke torde finna sig hågade lemna sitt vackra palats, och vidare på nödvändigheten af ½ million R:dr till bestridandet af erforderliga utgifter — stötestenar, som icke så lätt låta undanvältra sig. Denna favoritidé var likväl för mycket rotfästad för att helt och hållet försvinna; hvarföre man, med tanken på dess nödvändiga realiserande i en framtid, funderade på något provisionelt, som emellertid kunde fägna invånarnes ögon något mera än den omnämda stallmuren. Man tänkte länge på en plantering, såsom på en gång mer behaglig för ögat och mindre obehaglig för pungen; men öfvergaf slutligen den tanken, och hvarföre? Jo, derföre, att man fruktade, det en plantering, om än aldrig så indragen, likväl kunde bortskymma den utmärkt vackra utsigten af Slottets norra façad och flyglar. Dervid stannade man nu någon tid. Men för att ej låta den buttra stallmuren helt och hållet beherrska Norrbro, lät man ett litet sockerstånd förljufva densamma, och nöjde sig sålunda några år med att endast och allenast fundera på saken, såsom fallet vanligtvis är i detta land. Ur detta sockerstånd springer oförmodadt tanken på ett större, och, innan man vet ordet af, är ett Bolag bildadt, en ritning uppgjord och en byggnad, med namnet Bazaren, i verket. Den ifver, hvarmed förslag och verkställighet framhasta, gör, att man för ögonblicket glömmer Slottets undanskymmande; ty först sedan grundstenen är lagd, börja diskusionerna derom. Emellertid hotas man med en byggnad icke allenast med salubodar försedd, utan äfven med boningsrum en tr. upp, oberäknadt den mängd af jernkolonner, som skola medtaga en icke så obetydlig del af utrymmet på Norrbro, hvilket i sanning vore alltför mycket för en provisionell byggnad, och derigenom än ytterligare skulle förmörka utsigten af Slottet och försvåra möjligheten af Helgeandsholmens utrymmande i en framtid. — Då inträffar sistlidne år den ryktbara »emeuten», denna profsten på fadersväldet och det nationella kuraget, som bland annat har till följd en vigtig förändring i Kongl, ÖfverStåthållareEmbetet, neml. Hr Baron Sprengtportens aflägsnande. Denna förändring, ehvad ondt den i det allmänna än förorsakar, har, hvad Bazaren enskilt vidkommer, likväl sina fördelar. Bazarens öfra våning blir ej af och de fristående tackjernskolonnerna blifva liggande vid Röda bodarna. Detta är den rabulistvinsten, hvarom vi nämde, och således »ändock något», som man säger.

Så är då Bazaren färdig och sträcker sin prydligt smyckade famn mot den verld, som hvimlar öfver Norrbro, dragande till sig hvarje öga, det månde sitta under den skönas voile eller kommisskarlens florshufva, statsmannens glasögon eller tiggarens plosterlapp, petimäterns lorgnett eller den blindes starrhinna — — alla dragas de ditåt, för att fägnas vid åsynen af detta kastell, dit den »allena styrande» lyxen dragit alla sina stridskrafter, i afsigt att med förenad styrka bjuda torftighetens och fattigdomens oräkneliga horder spetsen. Bestig dess låga mur, den nylagda trottoiren, och bestorma fästningen; du behöfver ej vara modig, men modern för att våga striden — du behöfver ingen annan parlamentärflagga än bankosedeln, för att öppna en fredlig underhandling — inga kulor af bly och jern, men väl kartescher af guld och silfver, för att vinna seger och åtkomma de förborgade skatter, som utgöra segerns lön. De troféer, du derifrån medför, göra ditt anseende här i verlden, öppna för dig hvarje lysande krets och skola, så länge du bär dem, skydda mot hvarje pil, af nödens händer skjuten, och ingen armodets tår skall våga genomtränga bronzsmyckena på ditt bröst och din panna.

Denna Bazar innesluter, med ett ord, allt hvad lifvet har att erbjuda. Du skulle, lik Adam eller Eva, utan det minsta fikonalöf på din kropp, kunna inträda deruti — och inom en knapp timma vore du en ny menniska i dekarteradt kläde, bröstnål och cigarr, m. m. Bazarens englar; Skräddaren, Modehandlaren, Guldsmeden m. fl. skulle tjena dig; lyxen, nutidens onde ande, skulle sätta dig på tinnarna och fresta dig; lik Noach, skulle du trotsa denna syndaflod af limonader m. m., som på Hr de la Croix's befallning dagar och nätter flödar i denna Paviljong, i hvars mångfärgade fönster du ser i brokig förening menniskor och krukväxter sammanknutna — — Denna Paviljong! — När såg du, O Nordbo med hjerta af is och ögon af fjelldimmor, något herrligare här i Norden? Hvad är dygdens glans mot dessa förgyllda pilastrar? Den ljufvaste qvinnoblick mot dessa bländande lampkronor? De fastaste karakterer mot dessa orubbeliga marmorbord? Och dessa guldkransade trymåer — du ser dig deruti oändligt mångdubblad, om du också vore den enfalldigaste, alla dina sidor, om du än vore den ensidigaste här på jorden! Säger du, att allt detta är yta, så sök djupet — rökrummet dernere, der genom cigarrmolnet blickar af alla kalibrar tindra, som stjernor genom skorstenshvirfveln. Detta rökrum, så vackert och så ändamålsenligt, utgjorde förr delar af ett vagnshus och ett stall. Hvilken förändring! Der förr hoptorkade hjulbössor smörjdes, smörjas nu torra menniskostrupar; der förr väl ryktade hästkreatur fodrades med vatten och hafra, fodras nu beryktade pegaser med konjack och kalfpastejer; der — o! när jag tänker på dessa tidens skrikare, som beständigt föra barkbrödet på tungan, jag vore färdig att ställa dem på hufvudet i Hr Croix's tékittlar. Jag känner dervid en sådan harm sjuda i mina ådror, att jag måste ut och gifva den luft — — välkommen du tiggarfysionomi, som blänger der utanför porten! Åsynen af dig behöfdes för att svalka milt blod.

Bazar! Du är då en fullkomlighetens bild, der du står med silfverinskriptioner på himmelsfärgade taflor! O nej! En tafla är tom, en glasdörr ännu tillsluten och ingen ljusstråle har derur kastat sin handske åt en fiendtlig skymning. Hvad månde väl blifva af denna boden, hvarur grafvens mörker gapar? Ett likkistmagasin kanhända? Likkistor — fy! — Man talar ej om lik i dessa liknöjda tider. Och hvem skall väl dö? Tror du väl, att dessa mustacher, hvilka du nyss såg hvispa i punschglaset, under det amouretter hoppade från strå till strå, någonsin skola blifva ett buskage för grafmaskarna? Inbillar du dig, att dessa rosenläppar, som nyss med solstrålens styrka upptinade den hårdaste glace, sjelfva en gång skola glaceras för att bespisa mullens ånger? — Nej, min gosse, inga fantasier, jag ber. — Men hvad skall väl blifva af denna boden? frågar jag ännu en gång. Ah! — ett penningemagasin törhända? Ett penningemagasin, der man för godt pris kunde tillhandla sig guld, för att underhålla förgyllningen i våra granna salubodar och sweitzarebutiker, och för att hindra dessa lena tunnskinnade anleten, som så inbjudande vinka oss till sig, från att förvandlas i björnhudar. — En penningebod — på min ära, skulle icke den taga lofven af alla rörelser i Hufvudstaden!

—e.