Något om Näringsfriheten

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 93 (22 Nov. 1839)

Något om Näringsfriheten.

Den som med noggrannhet medföljt den ekonomiska lagstiftningens öden här i landet, under de sednaste decennierna, och tagit dess resultater närmare i skärskådande, måste ovillkorligen falla i förundran öfver den blindhet, som städse uppenbarar sig hos lagstiftarne, och derjemte beklaga dem, nemligen näringsklasserna, som nödgats, på bekostnad af sitt välstånd, utgöra profstenarna för verkan af nämde blindhet. Lika mycket som ett fritt näringssystem gagnar och genom statskroppen sprider lif och rörlighet, nb. när detta, med uteslutandet af alla andra, får herrska i staten, lika mycket skadar det, när detsamma tillåtes hand i hand fortgå med ett prohibitivsystem, hvilket, under det att vissa medborgare njuta det frias alla fördelar och förmåner till godo, oupplösligt håller i sina jernarmar massan af nationen. Några få individer rikta sig, under det att hela samhället gripes af en mattighet, som bär upplösningens frö i sitt sköte. Med bedröfvelse ser medborgaren, sedan han, i tryggt förlitande på garantien af de rättigheter de gamla gällande författningarna erbjuda, uppfyllt alla erforderliga skyldigheter, hurusom den ena påräknade rättigheten efter den andra lider det största och kännbaraste intrång af nyskapade åt en annan medborgare, till följd af ett nytt system, upplåtna friheter, medan hans egna skyldigheter ännu qvarstå lika oförändrade och oförminskade, som de förr varit. Bekymret, i förening med det genom dylika stötar aftagande välståndet, alstrar missnöje med hela samhället, nedslår förtroendet till styrelsen, släcker fosterlandskärleken, öfvergår i liknöjdhet med den medborgerliga ställningen och derifrån i en djupt rotad misströstan, som uppdrifver upplösningens frö och påskyndar de giftiga frukternas mognad. Äger väl lagstiftaren rättighet att, på bekostnad af den lefvande generationens välstånd, stifta och promulgera lagar, äfven om dessa för en framtid kunna blifva gagneliga? — Eller kan en lagstiftare någonsin falla på den tanken, att lagar, med afseende på samma föremål men af rakt hvarandra motstridiga principer, på samma gång herrskande, kunna betrygga samhällsmedlemmarnes fortskridande på så väl den intellektuella som den fysiska kulturens bana? Dessa frågor tarfva ej ett inveckladt svar; de bära inom sig sjelfva orimlighetens, ja vansinnighetens kriterier. Men, torde någon invända, låter det väl sig göra, att på en gång låta ett nytt bättre system, med totalt uteslutande af det gamla och sämre, blifva rådande? Måste ej derföre det nya småningom göras hemmastadt i staten, dymedelst att försöket göres med en och annan samhällsmedlem och hvarje medborgare sålunda komma i erfarenhet af det enas och det andras mer eller mindre öfvervägande fördelar? Den förra frågan hafva vi redan så till vida besvarat, som vi tagit för afgjordt, att den lefvande generationen, som, i förlitande på det gamla systemets helgd, iklädt sig vissa skyldigheter, dervid förbehållit sig vissa rättigheter, för hvilkas uppfyllande och åtnjutande det nya systemet blifver menligt inverkande. Hvad den andra frågan vidkommer, förklara vi genast värt ogillande med dylika erfarenhetsförsök, som göras till medborgares ruin. Hvad i öfrigt det nya fria systemet angår, behöfver ej statsekonomen i närvarande tider annan erfarenhet af sistnämde systems tillämplighet, än den han redan af främmande länder, under förflutna år, inhämtat, hvilken otvifvelaktigt i sig innebär mången dyrköpt lärdom, mången redan löst gåta, icke längre skymda bakom teoriens bländande luftslott. Men, invändes återigen, på detta sätt är det ju gifvet, att det gamla, behäftadt med alla de lyten en uråldrig fördomsfull lagstiftning bär i sitt sköt, alldrig skall kunna upphäfvas för att lemna ett skyldigt rum åt nya, af yngre tiders nyskapade behof påkallade, reformer, utan Staten i evighet dragas med barbariska former och en nerdragande konservatism. Ingalunda, Det gifves ett medel att försona det gamla med det nya, att opphäfva det förra till förmån för det sednare, utan att medborgerligt välstånd löper minsta fara eller äfventyrar någon ruin, ett medel, som, när det rätt blifvit användt, frambragt väntade lyckliga resultater, ett medel, som medför välsignelse öfver lagstiftaren och fäderneslandet. Vi behöfva ej vara vidlyftige för att framställa detsamma, och ej heller är det, sådant det nu af oss uppgifves, så nytt, att icke mången redan före oss insett dess vigt och skådat frukterna af dess realiserande. Det är, som följer:

Må lagstiftaren, sedan han fullt ut gjort sig reda för de beståndsdelar, ifrågavarande system i sig innefattar, de företräden det framför det gamla erbjuder, och i fullt mått uppskattat den erfarenhet, som, genom dess realiserande i främmande länder, uppkommit, samt jemfört eget lands ställning med deras, på hvilka försöket blifvit gjordt, för att sålunda erfara i hvad mån det till alla eller blott några delar tål användbarhet för eget land, derefter uppsätta lagen och promulgera den till efterlefnad icke genast, men efter en viss föreskrifven tid, för att rädda den närvarande Generationen, som i det gamla haft och har sitt fotfäste, från den fara, som otvifvelaktigt skulle ha sin rot i en fri obegränsad konkurrans mellan nämde systemer. Derigenom betryggas ju den medborgare, som, med fästadt afseende på det skydd han af gällande författningar påräknar, egnat sitt lifs hela verksamhet åt någon viss näringsgren, der han på en gång känner vidden af sina skyldigheter och rättigheter der han, endast och allenast genom ostördt åtnjutande af de sednare, ser sig god att uppfylla hvarje skyldighet, den Staten eller Kommunen kan pålägga honom. Derigenom försvunne detta, att vi så må uttrycka oss, medborgerliga krig, som städse sätter näringsklasserna i harnesk mot hvarandra, och ofta nog sträcker en våldsam hand inom äganderättens fridlysta område. Fördelarna af ett nytt systems friare väsende utestängdes ej för evigt från Nationen och det gamla droge ej med sig i sitt fall medborgares bergning och välstånd; ty mellan beggedera trädde ett konsensualkontrakt, hvilket på samma gång det försäkrade det ena om ett fritt tillträdande efter en viss föreskrifven tid, garanterande det andra åtnjutandet af en slags fardag. Medborgaren, som, med ifrågavarande preskriptionstid för ögonen, inträdde i någon näring, vore ej mer i sina förhoppningar bedragen, utan ägde mot den stundande förändringen taga sina mått och steg.

Förestående af oss antydda preskriptionstid är, enligt vår tro, det enda möjliga sättet för afhjelpandet af det lägervall, som uppkommer derigenom, att tvenne hvarandra rakt motstridande näringssystemer tillåtas, i likhet med tvenne brottare, gå hvarandra på lifvet och tränga hvarandra lika envist, än fram, än tillbaka, bestridande hvarandra minsta fotsteg, tills de båda, af den fruktlösa striden utmattade, digna ned på en förstörd valplats. — Hur lyckligt, om detta spända förhållande en dag hade upphört att vara, om mensklig ansträngning och kraft endast i och genom sig sjelf hade sitt värde, oberoende af alla yttre inskränkande former, och ingen tull-lag vidare finge sätta sin blick på industriens Merkuriifot för att fasthålla honom vid gruset!

—e.