u sörjer, broder! hvarför sörjer du?
Du har ju kraft och helsa qvar ännu!
Du motgång rönt af mångahanda slag,
Än se’n, din pligt är att ta nya tag.
Och om i något fall du lyckas vill,
Gör hvad du kan, om möjligt lite till.
Att gråta öfver ödets oförrätt,
Man kan ha skäl, men blott en liten sqvätt.
Om du på ödet vill ha bugt, så låt
Det ske med strid, förgäfves är din gråt.
Man bör med klubba gå och lejonhud:
Han gret ej Jakob, då han slogs med Gud.
Ge dig till tåls, om du ej mer förmår,
Låt tiden verka, han är bra för sår.
Vår kraft till hands man icke alltid fann:
En hvar en Herkules ej vara kan.
Men tålamod, om än vår kraft är klen,
Gör underverk: en droppe hålkar sten.
Klenmodigheten ur ditt bröst försvärj!
Med bön och vilja kan du lyfta berg.
Bär smärtan ej kring gator och kring torg
Och frossa ej vanvettigt med din sorg:
Vill man en brasa ha att brinna ned,
Man lägger väl ej då på mera ved!
Skyll ej på brist på kraft! Hvar menska fått
Till lifvets skilda strid sitt strukna mått.
Vill du ej bruka det, så är det klart,
Att du är stukad tvärt, och det med fart.
Dig verlden skyr, och kommer allt omkring,
Till slut vår Herre vill dig ingenting.
