Beowulf: en fornengelsk hjältedikt (1914)/1
| ← Inledning. |
|
II. Striden med Grendels moder. → |
| Andra utgåvan. Den första utkom 1889. |
I.
Striden med Grendel.
Ja, vi ha sport spjutdanernas
Folkkonungars bragder i flydda dagar,
Huru de ädle övade mandom.
Ofta ryckte Scefingen Scyld[1] mjödbänkarna
5 Från fiendeskaror, från många stammar,
Skräckslog jarlar. Efter att först ha blivit
Funnen hjälplös, fick han tröst därför,
Växte under molnen, vann allt större ära,
Till dess att alla kringboende
10 Över valarnas väg måste lyda honom,
Gälda gärder: det var en god konung!
Åt honom föddes sedan en son,
Ung i gården, vilken Gud sände
Folket till tröst; han såg den stora nöd,
15 Som de herrelöse länge lidit.
Honom gav därför livets herre,
Härlighetens konung, världsära.
Konung Scylds son Beowulf blev frejdad,
Hans rykte for vida i Scedelanden.[2]
20 Så skall den unge öva frikostighet
Med rika gåvor åt sin faders vänner,
Att på ålderdomen honom sedan omgiva
Villiga följeslagare, och folket följer,
Då striden kommer: i lovvärda dåd
25 Skall mannen gå fram bland alla stammar!
Sedan gick Scyld efter många strider,
I dödsstunden i herrens vård.
Hans kära följeslagare — den dyre landsfursten
Hade länge ägt dem — buro honom då
30 Till havets svall, som han själv bett,
Medan Scyldingarnas vän ännu kunde tala.
Där stod i hamnen med ringad stäv
Den ädles isblanka skepp och längtade ut.
De lade sedan på skeppets barm
35 Den dyre kungen, ringarnas utdelare,
Den fräjdade vid masten. Där var en massa smycken,
Klenoder bragta från fjärran vägar.
Ej jag har hört, att man präktigare utrustat
En köl med stridsvapen och med härkläder,
40 Med svärd och brynjor; på hans barm låg
En mängd smycken, som skulle med honom
Fara fjärran i havets våld.
Ej utstyrde de honom med ringare gåvor
Eller mindre folkskatter, än de hade gjort,
45 Som i livets vår, då han ännu var barn,
Sänt honom åstad ensam över vågorna.
Vidare satte de ett gyllene fälttecken
Högt över hans huvud, läto vågorna bära honom,
Övergåvo honom åt havet. Deras håg var dyster,
50 Sorgset sinnet. Ej kunna män,
Hjältar under himlen, boende i salar,
Säga för sant vem som fick denna last.
Folkkonungars bragder i flydda dagar,
Huru de ädle övade mandom.
Ofta ryckte Scefingen Scyld[1] mjödbänkarna
5 Från fiendeskaror, från många stammar,
Skräckslog jarlar. Efter att först ha blivit
Funnen hjälplös, fick han tröst därför,
Växte under molnen, vann allt större ära,
Till dess att alla kringboende
10 Över valarnas väg måste lyda honom,
Gälda gärder: det var en god konung!
Åt honom föddes sedan en son,
Ung i gården, vilken Gud sände
Folket till tröst; han såg den stora nöd,
15 Som de herrelöse länge lidit.
Honom gav därför livets herre,
Härlighetens konung, världsära.
Konung Scylds son Beowulf blev frejdad,
Hans rykte for vida i Scedelanden.[2]
20 Så skall den unge öva frikostighet
Med rika gåvor åt sin faders vänner,
Att på ålderdomen honom sedan omgiva
Villiga följeslagare, och folket följer,
Då striden kommer: i lovvärda dåd
25 Skall mannen gå fram bland alla stammar!
Sedan gick Scyld efter många strider,
I dödsstunden i herrens vård.
Hans kära följeslagare — den dyre landsfursten
Hade länge ägt dem — buro honom då
30 Till havets svall, som han själv bett,
Medan Scyldingarnas vän ännu kunde tala.
Där stod i hamnen med ringad stäv
Den ädles isblanka skepp och längtade ut.
De lade sedan på skeppets barm
35 Den dyre kungen, ringarnas utdelare,
Den fräjdade vid masten. Där var en massa smycken,
Klenoder bragta från fjärran vägar.
Ej jag har hört, att man präktigare utrustat
En köl med stridsvapen och med härkläder,
40 Med svärd och brynjor; på hans barm låg
En mängd smycken, som skulle med honom
Fara fjärran i havets våld.
Ej utstyrde de honom med ringare gåvor
Eller mindre folkskatter, än de hade gjort,
45 Som i livets vår, då han ännu var barn,
Sänt honom åstad ensam över vågorna.
Vidare satte de ett gyllene fälttecken
Högt över hans huvud, läto vågorna bära honom,
Övergåvo honom åt havet. Deras håg var dyster,
50 Sorgset sinnet. Ej kunna män,
Hjältar under himlen, boende i salar,
Säga för sant vem som fick denna last.
Sedan var i städerna Beowulf, Scyldingarnes
Dyre folkkonung, under lång tid
55 Frejdad bland folken — hans fader hade bortgått,
Fursten från sin gård —, tills honom sedan föddes
Den höge Healfdene, som styrde, medan han levde,
Gammal och stridsdjärv, huldrikt Scyldingarne.
Åt honom fyra barn efter varandra
60 Föddes till världen: härskarornas hövding
Heorogar och Hroðgar och Halga den gode;
Hört har jag, att hans dotter som maka delade
Strids-scylfingen Onelas[3] bädd.
Sedan vart stridslycka given Hroðgar,
65 Ära i striden, så att hans stamfränder
Gärna lydde honom, tills ungdomen uppväxt,
En stor ynglingaskara. I hans sinne rann upp
Viljan att bjuda männen uppföra
En salsbyggnad, ett större mjödhus,
70 Än människors barn någonsin sport,
Samt därinne åt unga och gamla
Utdela allt, som Gud honom givit
Utom folklandet och männens liv.
Jag har sport, att han vida bjöd mången stam
75 På denna jord att sira verket,
Krigarnes bostad. Han lyckades snabbt
Inom utsatt tid få fullständigt färdig
Den största av salar. Han som vida hade
Bud och välde, gav den namnet Hjort.
80 Han svek ej sitt löfte, utdelade ringar,
Smycken vid gästabudet. Salen reste sig,
Hög och vid mellan hornen[4], bidade den leda
Lågans vågor. Ej dröjde det länge,
Innan svärdshatet mellan måg och svärfader
85 Väcktes till liv av dödlig fiendskap.[5]
Dyre folkkonung, under lång tid
55 Frejdad bland folken — hans fader hade bortgått,
Fursten från sin gård —, tills honom sedan föddes
Den höge Healfdene, som styrde, medan han levde,
Gammal och stridsdjärv, huldrikt Scyldingarne.
Åt honom fyra barn efter varandra
60 Föddes till världen: härskarornas hövding
Heorogar och Hroðgar och Halga den gode;
Hört har jag, att hans dotter som maka delade
Strids-scylfingen Onelas[3] bädd.
Sedan vart stridslycka given Hroðgar,
65 Ära i striden, så att hans stamfränder
Gärna lydde honom, tills ungdomen uppväxt,
En stor ynglingaskara. I hans sinne rann upp
Viljan att bjuda männen uppföra
En salsbyggnad, ett större mjödhus,
70 Än människors barn någonsin sport,
Samt därinne åt unga och gamla
Utdela allt, som Gud honom givit
Utom folklandet och männens liv.
Jag har sport, att han vida bjöd mången stam
75 På denna jord att sira verket,
Krigarnes bostad. Han lyckades snabbt
Inom utsatt tid få fullständigt färdig
Den största av salar. Han som vida hade
Bud och välde, gav den namnet Hjort.
80 Han svek ej sitt löfte, utdelade ringar,
Smycken vid gästabudet. Salen reste sig,
Hög och vid mellan hornen[4], bidade den leda
Lågans vågor. Ej dröjde det länge,
Innan svärdshatet mellan måg och svärfader
85 Väcktes till liv av dödlig fiendskap.[5]
En tid fördrog då den starke gasten,
Som bidade i mörker, med stor förargelse
Att varje dygn höra högljutt
Jubel i salen: där var harpans klang,
90 Skaldens ljuva sång. Den som kunde tälja
Människornas ursprung i forna tider,
Kvad, att den allsmäktige skapade jorden,
Den skimrande marken, som vattnet famnar;
Satte segerstolt solens och månens
95 Ljus att lysa dem som bo på jorden,
Samt smyckade markens sköte
Med grenar och löv och skapade liv
I alla de släkter, som levande vandra.
Så levde då hirdmännen
100 I jubel och överflöd, tills en började,
En fiende i helvetet, öva illdåd.
Den vilde gasten hette Grendel,
En beryktad gränsbo, som hade sitt fäste
I kärr och träsk; den osalige mannen
105 Bebodde en tid trollsläktets hem,
Sedan skaparen hade fördömt det.
På Kains ätt hämnades den evige
Herren det mordet, att han dräpte Abel:
Ej hade han glädje av denna strid, ty skaparen
110 Fördrev honom för detta brott fjärran från människorna.
Av honom hava kommit alla onda släkten,
Jättar och alver och havsvidunder
Samt giganterna, som kämpade med Gud
En lång tid; han gav dem lön därför.
Som bidade i mörker, med stor förargelse
Att varje dygn höra högljutt
Jubel i salen: där var harpans klang,
90 Skaldens ljuva sång. Den som kunde tälja
Människornas ursprung i forna tider,
Kvad, att den allsmäktige skapade jorden,
Den skimrande marken, som vattnet famnar;
Satte segerstolt solens och månens
95 Ljus att lysa dem som bo på jorden,
Samt smyckade markens sköte
Med grenar och löv och skapade liv
I alla de släkter, som levande vandra.
Så levde då hirdmännen
100 I jubel och överflöd, tills en började,
En fiende i helvetet, öva illdåd.
Den vilde gasten hette Grendel,
En beryktad gränsbo, som hade sitt fäste
I kärr och träsk; den osalige mannen
105 Bebodde en tid trollsläktets hem,
Sedan skaparen hade fördömt det.
På Kains ätt hämnades den evige
Herren det mordet, att han dräpte Abel:
Ej hade han glädje av denna strid, ty skaparen
110 Fördrev honom för detta brott fjärran från människorna.
Av honom hava kommit alla onda släkten,
Jättar och alver och havsvidunder
Samt giganterna, som kämpade med Gud
En lång tid; han gav dem lön därför.
115 Då det blev natt, gick Grendel att söka
Det höga huset, se till huru ring-danerna
Hade inrett sig där efter dryckeslaget.
Han fann då därinne en skara ädlingar
Sovande efter gästabudet; de kände ej sorg,
120 Människors elände, något slags olycka.
Vild och lysten, var han snart redo,
Hätsk och rasande, tog han från bädden
Trettio män; begav sig sedan därifrån
Att stolt över bytet återvända hem,
125 Söka sin bostad med denna likhög.
Sedan blev arla, vid dagens gryning,
Grendels stridskraft uppenbar för männen.
Då blev klagan höjd efter festen,
Stort morgonlarm. Den frejdade fursten,
130 Ädel och vördad, satt nu oblid;
Den starke led stor sorg över kämparne,
När de fått skåda den onde, eländige
Gastens spår; olyckan var för svår,
Led och långvarig. Ej dröjde det längre,
135 Utan efter en natt begick han åter
Flere mord och bävade icke
För strid och brott: han var för hårdnackad därmed.
Då var lättfunnen den som annanstädes
Sökte en mera avlägsen viloplats,
140 Bädd i rummen, då honom yppat blivit,
Sagt sanningsenligt med tydligt tecken
Salskämpens hat; han höll sig sedan
På säkrare avstånd och undkom fienden.
Sålunda rådde och stred orättfärdigt
145 En mot alla, till dess tomt stod
Det yppersta av hus. I tolv vintrars tid
Fick Scyldingarnes vän tåla nesa,
Allt slags ont och svåra sorger
— Det var en lång tid. — Sålunda vart det
150 För människors barn uppenbart känt
Sorgligt i sånger, att Grendel en tid
Stred emot Hroðgar, bar hätsk fiendskap,
Brott och fejd många halvår,
Oavlåtlig kamp; ville ej ha frid
155 Eller fjärma döden från någon man
Av danernas styrka, taga gods i stället.
Ej kunde därvidlag ens någon av stormännen
Hoppas lysande bot från mördarens händer;
Utan skräckbringaren förföljde ständigt
160 Gamla och unga; det hemska dödstrollet
Fångade dem försåtligt; höll sig natt efter natt
I töckniga träsk; människor ej veta
Var trollkarlarne vandra omkring.
Så övade ofta människosläktets fiende,
165 Den hemske enstöringen en mängd illdåd
Ett hårt förtryck, bebodde Hjort,
Den guldskimrande salen, om svarta nätter.
Ej fick han för skaparen nalkas skatten,
Konungastolen, och trådde ej därefter.[6]
170 Detta var stort trångmål för Scyldingarnes vän
Och stort själskval. Ofta sutto många
Mäktige till råds, överlade om bot,
Vad som väl vore bäst för de djärve
Att vidtaga emot de hemska överfallen.
175 Stundom lovade de på heliga orter
Offer åt gudarne, bådo ivrigt,
Att gastdödaren skulle lämna hjälp
För folkets lidanden. Sådan var deras sed,
Hedningarnes hopp: på helvetet tänkte de
180 I sinneshugen, de kände ej skaparen,
Gärningarnas domare, ej herren Gud.
Ja, de kunde ej prisa himlarnas värn,
Härlighetens konung. Ve den som skall
Genom olycksdiger strävan driva sin själ
185 I eldens famn, ej hoppas hugsvalelse,
Ej någon återvändo! Väl den som får
Efter dödsdagen söka herren
Och bedja om frid i faderns famn.
Det höga huset, se till huru ring-danerna
Hade inrett sig där efter dryckeslaget.
Han fann då därinne en skara ädlingar
Sovande efter gästabudet; de kände ej sorg,
120 Människors elände, något slags olycka.
Vild och lysten, var han snart redo,
Hätsk och rasande, tog han från bädden
Trettio män; begav sig sedan därifrån
Att stolt över bytet återvända hem,
125 Söka sin bostad med denna likhög.
Sedan blev arla, vid dagens gryning,
Grendels stridskraft uppenbar för männen.
Då blev klagan höjd efter festen,
Stort morgonlarm. Den frejdade fursten,
130 Ädel och vördad, satt nu oblid;
Den starke led stor sorg över kämparne,
När de fått skåda den onde, eländige
Gastens spår; olyckan var för svår,
Led och långvarig. Ej dröjde det längre,
135 Utan efter en natt begick han åter
Flere mord och bävade icke
För strid och brott: han var för hårdnackad därmed.
Då var lättfunnen den som annanstädes
Sökte en mera avlägsen viloplats,
140 Bädd i rummen, då honom yppat blivit,
Sagt sanningsenligt med tydligt tecken
Salskämpens hat; han höll sig sedan
På säkrare avstånd och undkom fienden.
Sålunda rådde och stred orättfärdigt
145 En mot alla, till dess tomt stod
Det yppersta av hus. I tolv vintrars tid
Fick Scyldingarnes vän tåla nesa,
Allt slags ont och svåra sorger
— Det var en lång tid. — Sålunda vart det
150 För människors barn uppenbart känt
Sorgligt i sånger, att Grendel en tid
Stred emot Hroðgar, bar hätsk fiendskap,
Brott och fejd många halvår,
Oavlåtlig kamp; ville ej ha frid
155 Eller fjärma döden från någon man
Av danernas styrka, taga gods i stället.
Ej kunde därvidlag ens någon av stormännen
Hoppas lysande bot från mördarens händer;
Utan skräckbringaren förföljde ständigt
160 Gamla och unga; det hemska dödstrollet
Fångade dem försåtligt; höll sig natt efter natt
I töckniga träsk; människor ej veta
Var trollkarlarne vandra omkring.
Så övade ofta människosläktets fiende,
165 Den hemske enstöringen en mängd illdåd
Ett hårt förtryck, bebodde Hjort,
Den guldskimrande salen, om svarta nätter.
Ej fick han för skaparen nalkas skatten,
Konungastolen, och trådde ej därefter.[6]
170 Detta var stort trångmål för Scyldingarnes vän
Och stort själskval. Ofta sutto många
Mäktige till råds, överlade om bot,
Vad som väl vore bäst för de djärve
Att vidtaga emot de hemska överfallen.
175 Stundom lovade de på heliga orter
Offer åt gudarne, bådo ivrigt,
Att gastdödaren skulle lämna hjälp
För folkets lidanden. Sådan var deras sed,
Hedningarnes hopp: på helvetet tänkte de
180 I sinneshugen, de kände ej skaparen,
Gärningarnas domare, ej herren Gud.
Ja, de kunde ej prisa himlarnas värn,
Härlighetens konung. Ve den som skall
Genom olycksdiger strävan driva sin själ
185 I eldens famn, ej hoppas hugsvalelse,
Ej någon återvändo! Väl den som får
Efter dödsdagen söka herren
Och bedja om frid i faderns famn.
Så ruvade oavlåtligt Healfdenes son
190 Över denna sorg; ej kunde den vise
Avvända det onda: olyckan var för svår,
Led och långvarig, som drabbade folket,
Den hätska förföljelsen, det största av nattdåd. —
Dessa Grendels dåd sporde i hemmet
195 Hygelacs hirdman, god bland götar.
Han var bland människor den kraftfullaste
I de dagarne av detta livet,
Ädel och stor. Han lät utrusta åt sig
En god vågvandrare, sade sig vilja
200 Över svanens väg söka stridskonungen,
Den frejdade fursten, då denne behövde män.
Föga avrådde honom vise män
Från denna färd, fastän han var dem kär;
De uppmuntrade den djärve, sökte goda förebud.
205 Den gode hade ur götarnes folk
Utvalt kämpar, de käckaste, som
Han kunde finna. Själv femtonde
Gick han till havsträdet. Den sjökunnige mannen
Ledde kämparne till landets gräns.
210 Tiden förrann, farkosten låg på vågorna
Vid bergets fot. Rustade stego
Kämparne uppå stäven; havets strömmar
Böljade mot sanden. Männen buro
I skeppets sköte glänsande smycken,
215 Ståtliga rustningar, sköto sedan ut
På önskad färd det timrade skeppet.
Över havsvågor gick då, drivet av vinden,
Skeppet med skummig bog, snarlikt en fågel,
Tills vid samma tid på nästa dygn
220 Det buktade skeppet hade gått så långt,
Att de sjöfarande sågo land,
Blänkande havsklippor, branta berg
Och breda uddar. Då var havet lagt tillrygga,
Sjöresan slut. Därifrån stego
225 Väder-götarne snabbt uppå landet,
Bundo havsträdet. Pansarskjortorna,
Krigskläderna rasslade. De tackade Gud,
Att färden över vågorna gått lätt för dem.
Då såg från strandhöjden Scyldingarnes utpost,
230 Som skulle hålla vakt över havsklipporna,
Glänsande sköldar och redda rustningar
Bäras över plankan. Han vart nyfiken
I hugen att veta vad det var för män.
Sittande till häst, begav sig då till stranden
235 Hroðgars tjänare, svängde med kraft
Den starka lansen, talade och sporde:
»Vad ären I för rustningbärande,
»Brynjeklädde män, som så kommit styrande
»Den stupande kölen över havets stråt
240 »Hit över vågorna? Jag har varit en tid
»Utpost vid gränsen, hållit vakt vid havet,
»Att ej någon fiende måtte med skeppshär
»Göra danernas land någon skada.
»Ej ha sköldbärande män tagit sig för att komma
245 »Hit mera öppet: I han ej alls vetat av
»Ord och löfte av stridens främjare,
»Fränders bifall. Aldrig såg jag större
»Jarl på jorden än en av eder är,
»En man i rustning; ej är det en huskarl,
250 »Smyckad med vapen, om ej hans yttre ljuger,
»Hans makalösa gestalt. Nu vill jag veta
»Eder härkomst, innan I fån gå
»Som löse spejare härifrån vidare
»I danernas land. I, fjärran boende
255 »Havsbefarare, hören nu min
»Rättframma tanke: att ju förr dess bättre
»Giva tillkänna varifrån I kommen.»
190 Över denna sorg; ej kunde den vise
Avvända det onda: olyckan var för svår,
Led och långvarig, som drabbade folket,
Den hätska förföljelsen, det största av nattdåd. —
Dessa Grendels dåd sporde i hemmet
195 Hygelacs hirdman, god bland götar.
Han var bland människor den kraftfullaste
I de dagarne av detta livet,
Ädel och stor. Han lät utrusta åt sig
En god vågvandrare, sade sig vilja
200 Över svanens väg söka stridskonungen,
Den frejdade fursten, då denne behövde män.
Föga avrådde honom vise män
Från denna färd, fastän han var dem kär;
De uppmuntrade den djärve, sökte goda förebud.
205 Den gode hade ur götarnes folk
Utvalt kämpar, de käckaste, som
Han kunde finna. Själv femtonde
Gick han till havsträdet. Den sjökunnige mannen
Ledde kämparne till landets gräns.
210 Tiden förrann, farkosten låg på vågorna
Vid bergets fot. Rustade stego
Kämparne uppå stäven; havets strömmar
Böljade mot sanden. Männen buro
I skeppets sköte glänsande smycken,
215 Ståtliga rustningar, sköto sedan ut
På önskad färd det timrade skeppet.
Över havsvågor gick då, drivet av vinden,
Skeppet med skummig bog, snarlikt en fågel,
Tills vid samma tid på nästa dygn
220 Det buktade skeppet hade gått så långt,
Att de sjöfarande sågo land,
Blänkande havsklippor, branta berg
Och breda uddar. Då var havet lagt tillrygga,
Sjöresan slut. Därifrån stego
225 Väder-götarne snabbt uppå landet,
Bundo havsträdet. Pansarskjortorna,
Krigskläderna rasslade. De tackade Gud,
Att färden över vågorna gått lätt för dem.
Då såg från strandhöjden Scyldingarnes utpost,
230 Som skulle hålla vakt över havsklipporna,
Glänsande sköldar och redda rustningar
Bäras över plankan. Han vart nyfiken
I hugen att veta vad det var för män.
Sittande till häst, begav sig då till stranden
235 Hroðgars tjänare, svängde med kraft
Den starka lansen, talade och sporde:
»Vad ären I för rustningbärande,
»Brynjeklädde män, som så kommit styrande
»Den stupande kölen över havets stråt
240 »Hit över vågorna? Jag har varit en tid
»Utpost vid gränsen, hållit vakt vid havet,
»Att ej någon fiende måtte med skeppshär
»Göra danernas land någon skada.
»Ej ha sköldbärande män tagit sig för att komma
245 »Hit mera öppet: I han ej alls vetat av
»Ord och löfte av stridens främjare,
»Fränders bifall. Aldrig såg jag större
»Jarl på jorden än en av eder är,
»En man i rustning; ej är det en huskarl,
250 »Smyckad med vapen, om ej hans yttre ljuger,
»Hans makalösa gestalt. Nu vill jag veta
»Eder härkomst, innan I fån gå
»Som löse spejare härifrån vidare
»I danernas land. I, fjärran boende
255 »Havsbefarare, hören nu min
»Rättframma tanke: att ju förr dess bättre
»Giva tillkänna varifrån I kommen.»
Honom den ypperste svarade då;
Skarans hövding upplät sin ordskatt:
260 »Vi äro män av götarnes folk.
»Och vår konung Hygelacs hirdmän.
»Min fader var berömd bland krigare,
»Den ädle fursten hette Ecgtheow.
»Många vintrar bidade den gamle, innan han
265 »Lämnade sin gård; honom minnas fullväl
»Alla stormän vida över jorden.
»Med välvillig hug hava vi kommit
»Att söka din herre, Healfdenes son,
»Folkets värn. Giv du oss goda upplysningar!
270 »Viktigt ärende hava vi till danernas
»Frejdade herre; ej skall något därav
»Döljas, som jag hoppas. Du vet om det är
»Så som vi hört sägas sanningsenligt,
»Att bland Scyldingarne en okänd skademan,
275 »En dold förföljare om mörka nätter
»Visar fasaväckande, oerhörd fiendskap
»Med skam och manspillan. För detta kan jag
»Storsinnat giva råd åt Hroðgar,
»Huru den vise och gode skall överväldiga fienden,
280 »Om annars någonsin olyckornas anfäktelse
»Skall få en återvändo, hjälp ännu komma,
»Och sorgens bränningar varda svalare;
»Eller allt framgent han skall lida stor nöd,
»En bekymmersam tid, så länge där reser sig
285 »På härskarens mark det yppersta av hus.»
Sittande på hästen, talade utposten,
Den orädde tjänaren — om båda delarna,
Ord och verk, skall en skarp sköldkämpe,
Som tänker väl, veta noga besked —:
290 »Jag hör, att detta är en skara huld
»Emot Scyldingarnes herre. Gån åstad bärande
»Vapen och rustningar; jag skall visa vägen.
»Även skall jag bjuda mina hirdmän
»Att väl skydda mot varje fiende
295 »Eder farkost, det nytjärade
»Skeppet vid stranden, tills den svängda plankan
»Skall bära tillbaka över havets strömmar
»Till väder-götarnes kust den dyre man,
»Den stridsfrämjare, som det förunnas
300 »Att oskadd genomgå denna stridsstorm.»
De gåvo sig åstad. Stilla bidade farkosten,
Fast vid ankaret; det rymliga skeppet
Var bundet med linan. Över kindskyddarne
Skeno vildsvinsbilder, glänsande, guldbeslagna,
305 Härdade i eld, vakade över
De stridslystnes liv.[7] I sluten trupp skyndade
Kämparna mot dalen, tills de kunde se
Den vältimrade salen, ståtlig och guldglänsande.
Bland jordbebyggarne var detta det mest frejdade
310 Hus under himlen, och där bodde den mäktige;
Dess glans lyste över många land.
Då visade dem den stridsdjärve de modiges
Glänsande gård, på det att de måtte
Kunna gå ditåt; sedan vände
315 Krigaren sin häst och talade så:
»Tid är att jag far. Den allsmäktige fadern
»Uti sin nåd hålle eder oskadde
»I edra företag! Jag vill till sjön
»Att hålla vakt mot fienders skara.»
Skarans hövding upplät sin ordskatt:
260 »Vi äro män av götarnes folk.
»Och vår konung Hygelacs hirdmän.
»Min fader var berömd bland krigare,
»Den ädle fursten hette Ecgtheow.
»Många vintrar bidade den gamle, innan han
265 »Lämnade sin gård; honom minnas fullväl
»Alla stormän vida över jorden.
»Med välvillig hug hava vi kommit
»Att söka din herre, Healfdenes son,
»Folkets värn. Giv du oss goda upplysningar!
270 »Viktigt ärende hava vi till danernas
»Frejdade herre; ej skall något därav
»Döljas, som jag hoppas. Du vet om det är
»Så som vi hört sägas sanningsenligt,
»Att bland Scyldingarne en okänd skademan,
275 »En dold förföljare om mörka nätter
»Visar fasaväckande, oerhörd fiendskap
»Med skam och manspillan. För detta kan jag
»Storsinnat giva råd åt Hroðgar,
»Huru den vise och gode skall överväldiga fienden,
280 »Om annars någonsin olyckornas anfäktelse
»Skall få en återvändo, hjälp ännu komma,
»Och sorgens bränningar varda svalare;
»Eller allt framgent han skall lida stor nöd,
»En bekymmersam tid, så länge där reser sig
285 »På härskarens mark det yppersta av hus.»
Sittande på hästen, talade utposten,
Den orädde tjänaren — om båda delarna,
Ord och verk, skall en skarp sköldkämpe,
Som tänker väl, veta noga besked —:
290 »Jag hör, att detta är en skara huld
»Emot Scyldingarnes herre. Gån åstad bärande
»Vapen och rustningar; jag skall visa vägen.
»Även skall jag bjuda mina hirdmän
»Att väl skydda mot varje fiende
295 »Eder farkost, det nytjärade
»Skeppet vid stranden, tills den svängda plankan
»Skall bära tillbaka över havets strömmar
»Till väder-götarnes kust den dyre man,
»Den stridsfrämjare, som det förunnas
300 »Att oskadd genomgå denna stridsstorm.»
De gåvo sig åstad. Stilla bidade farkosten,
Fast vid ankaret; det rymliga skeppet
Var bundet med linan. Över kindskyddarne
Skeno vildsvinsbilder, glänsande, guldbeslagna,
305 Härdade i eld, vakade över
De stridslystnes liv.[7] I sluten trupp skyndade
Kämparna mot dalen, tills de kunde se
Den vältimrade salen, ståtlig och guldglänsande.
Bland jordbebyggarne var detta det mest frejdade
310 Hus under himlen, och där bodde den mäktige;
Dess glans lyste över många land.
Då visade dem den stridsdjärve de modiges
Glänsande gård, på det att de måtte
Kunna gå ditåt; sedan vände
315 Krigaren sin häst och talade så:
»Tid är att jag far. Den allsmäktige fadern
»Uti sin nåd hålle eder oskadde
»I edra företag! Jag vill till sjön
»Att hålla vakt mot fienders skara.»
320 Över skimrande stenar förde vägen kämparne
Fram i sluten trupp. Stridsbrynjan sken,
Hård och flätad; de blanka järnringarna
Sjöngo i rustningarna, då männen kommo gående
I sina skräckinjagande dräkter fram till salen.
325 De sjötrötte satte sina sida sköldar,
De mycket hårda, mot husets vägg
Och gingo till bänken; männens stridskläder,
Brynjorna rasslade; sjömännens vapen,
De ovantill grå lansarna av ask
330 Ställdes tillsammans. Den järnklädda skaran
Var prydd med vapen. Då sporde där
En stolt hjälte efter kämparnes börd:
»Varifrån fören I pansrade sköldar,
»Gråa brynjor och visirhjälmar,
335 »En hop av spjut? Jag är Hroðgars
»Bud och tjänare. Ej har jag sett så många
»Utländske män mera modiga.
»Jag tror, att I av mandom och ej i landsflykt,
»Utan av hugstorhet uppsökt Hroðgar.»
340 Honom svarade då den kraftberömde;
Hård under hjälmen, talade väder-götarnes
Stolte hövding: »Vi äro Hygelacs
»Bordskamrater; Beowulf är mitt namn.
»Jag vill nämna mitt ärende
345 »För Healfdenes son, den frejdade fursten,
»Din konung, om han ville unna oss,
»Att vi få hälsa honom, den gode.»
Wulfgar talade — det var en Vendelhövding;
Hans sinneshug var känd av många,
350 Hans tapperhet och visdom —: »Jag vill spörja,
»Såsom du beder, danernas vän,
»Scyldingarnes herre, ringarnas utdelare,
»Den frejdade fursten, om ditt företag
»Och strax förkunna för dig det svar,
355 »Som den gode tänker giva mig.»
Han gick sedan skyndsamt dit där Hroðdgar satt,
Gammal och grånad, bland sina ädlingars skara.
Den kraftberömde gick och ställde sig framför
Danaherrens axlar: han kände kämparnes sed.
360 Wulfgar talade till sin vän och herre:
»Hit ha färdats män av götafolket,
»Komna från fjärran över havets vidd.
»Den ypperste av dem giva krigarne
»Namnet Beowulf. De bedja nu,
365 »Att de måtte få växla ord
»Med dig, min konung. Neka icke,
»Hulde Hroðdgar! att ge dem svar.
»I sina rustningar synas de värda
»Jarlars aktning; särskilt utmärkt
370 »Är hövdingen, som hitfört dessa kämpar.»
Fram i sluten trupp. Stridsbrynjan sken,
Hård och flätad; de blanka järnringarna
Sjöngo i rustningarna, då männen kommo gående
I sina skräckinjagande dräkter fram till salen.
325 De sjötrötte satte sina sida sköldar,
De mycket hårda, mot husets vägg
Och gingo till bänken; männens stridskläder,
Brynjorna rasslade; sjömännens vapen,
De ovantill grå lansarna av ask
330 Ställdes tillsammans. Den järnklädda skaran
Var prydd med vapen. Då sporde där
En stolt hjälte efter kämparnes börd:
»Varifrån fören I pansrade sköldar,
»Gråa brynjor och visirhjälmar,
335 »En hop av spjut? Jag är Hroðgars
»Bud och tjänare. Ej har jag sett så många
»Utländske män mera modiga.
»Jag tror, att I av mandom och ej i landsflykt,
»Utan av hugstorhet uppsökt Hroðgar.»
340 Honom svarade då den kraftberömde;
Hård under hjälmen, talade väder-götarnes
Stolte hövding: »Vi äro Hygelacs
»Bordskamrater; Beowulf är mitt namn.
»Jag vill nämna mitt ärende
345 »För Healfdenes son, den frejdade fursten,
»Din konung, om han ville unna oss,
»Att vi få hälsa honom, den gode.»
Wulfgar talade — det var en Vendelhövding;
Hans sinneshug var känd av många,
350 Hans tapperhet och visdom —: »Jag vill spörja,
»Såsom du beder, danernas vän,
»Scyldingarnes herre, ringarnas utdelare,
»Den frejdade fursten, om ditt företag
»Och strax förkunna för dig det svar,
355 »Som den gode tänker giva mig.»
Han gick sedan skyndsamt dit där Hroðdgar satt,
Gammal och grånad, bland sina ädlingars skara.
Den kraftberömde gick och ställde sig framför
Danaherrens axlar: han kände kämparnes sed.
360 Wulfgar talade till sin vän och herre:
»Hit ha färdats män av götafolket,
»Komna från fjärran över havets vidd.
»Den ypperste av dem giva krigarne
»Namnet Beowulf. De bedja nu,
365 »Att de måtte få växla ord
»Med dig, min konung. Neka icke,
»Hulde Hroðdgar! att ge dem svar.
»I sina rustningar synas de värda
»Jarlars aktning; särskilt utmärkt
370 »Är hövdingen, som hitfört dessa kämpar.»
Scyldingarnes värn Hroðdgar talade:
»Jag kände honom, då han var ett barn.
»Hans gamla fader hette Ecgtheow;
»Honom gav göten Hreðel till äkta
375 »Sin enda dotter; hans starke son
»Är nu hitkommen, har uppsökt en huld vän.
»Det sade då sjöfarande,
»Som förde över götarnes gåvor
»Dit efter önskan, att den stridsberömde
380 »Hade trettio männers styrka
I sitt nävtag. Den helige Gud
»Har i sin nåd sänt honom till väst-danerna,
»Så jag hoppas, att hjälpa oss
»Mot Grendels fasa. Jag vill bjuda
385 »Den gode smycken för hans djärva mod.
»Skynda du dig, bed dem gå in,
»Att jag må se den samlade kretsen av fränder.
»Säg dem också, att de äro välkomna
»Till danamännen.» Då gick Wulfgar
390 Till salsdörren och hälsade inifrån:
»Eder lät säga min segerherre,
»Öst-danernas furste, att han känner eder börd,
»Och att I tappre ären välkomna
»Över havets vågor till honom.
395 »Nu mån I gå i edra rustningar
»Under hjälmarna att se Hroðgar.
»Låten sköldarne och de dödsbringande spjuten
»Bida här på samtalets utgång!»
Upp steg då den mäktige, kring honom mången man,
400 En ståtlig kämpaskara; några stannade där
Att vakta rustningarna, som den starke bjöd dem.
De skyndade samlade efter mannens anvisning
Under Hjorts tak; den hugstarke gick,
Hård under hjälmen, och ställde sig inom hörhåll.
405 Beowulf talade — på honom sken brynjan,
Ett stridsnät flätat av smedens konstflit —:
»Hell dig, Hroðgar! Jag är Hygelacs
»Frände och hirdman; jag har i min ungdom
»Utfört många bragder. På min odalgård
410 »Fick jag noga reda på Grendels sak.
»Sjöfarande säga, att denna sal,
»Det yppersta av hus, står tom och gagnlös
»För alla män, sedan aftonljuset
»Varder dolt under himlens valv.
415 »Då rådde mig mina stamfränder,
»De yppersta män, kloka karlar,
»Att jag skulle söka dig, konung Hroðgar;
»Förty de kände min stora styrka,
»Hade själve sett, då jag kom ur striden,
420 »Blodbestänkt av fiender; fem band jag där,
»Ödde jättarnes släkt och slog om natten
»Havstrollen på vågorna, led stort trångmål,
»Hämnades fiendskapen mot vädergötarne, som råkat illa ut,
»Krossade deras fiender. Och nu skall jag ensam
425 »Avgöra saken med jätten Grendel,
»Skräckbringaren. Nu vill jag då
»Bedja dig, furste över lysande daner,
»Scyldingarnes skydd, en enda bön:
»Att du, krigarnes värn, männens herre och vän,
430 »Ej vägrar mig nu, då jag kommit så fjärran från,
»Att få ensam med mina jarlars skara,
»Denna hårda hop, rensa salen Hjort.
»Jag har också sport, att skräckbringaren
»I sin sorglöshet ej bryr sig om vapen.
435 »Jag försmår då, så sant mig Hygelac,
»Min folkkonung, vare blid i hågen,
»Att bära svärdet eller den sida, gula
»Skölden i striden, utan med näven skall jag
»Fatta tag i fienden och kämpa om livet,
440 »Bröst emot bröst; där får den lita
»Till herrens dom, som döden rycker bort.
»Jag tror nog, att han vill, om han får råda,
»Uppäta götamännen i denna stridssal
»Oförfärat, som han ofta gjort
445 »Med kraftstolte män. Ej behöver du hålla
»Vakt över mitt huvud;[8] han vill nog ha mig,
»Bestänkt med blod, om döden bortrycker mig:
»Enslingen bär bort det blodiga liket,
»Tänker kalasa, äter det sorglöst,
450 »Nedblodar kärrets skrymslen. Ej behöver du då längre
»Sörja för vården utav min kropp.
»Sänd till Hygelac, om striden bortrycker mig,
»Den bästa av stridsskrudar, som värnar mitt bröst,
»Den yppersta brynja, ett arv efter Hreðla,
455 »Welands verk. Alltid går ödet som det skall.»
»Jag kände honom, då han var ett barn.
»Hans gamla fader hette Ecgtheow;
»Honom gav göten Hreðel till äkta
375 »Sin enda dotter; hans starke son
»Är nu hitkommen, har uppsökt en huld vän.
»Det sade då sjöfarande,
»Som förde över götarnes gåvor
»Dit efter önskan, att den stridsberömde
380 »Hade trettio männers styrka
I sitt nävtag. Den helige Gud
»Har i sin nåd sänt honom till väst-danerna,
»Så jag hoppas, att hjälpa oss
»Mot Grendels fasa. Jag vill bjuda
385 »Den gode smycken för hans djärva mod.
»Skynda du dig, bed dem gå in,
»Att jag må se den samlade kretsen av fränder.
»Säg dem också, att de äro välkomna
»Till danamännen.» Då gick Wulfgar
390 Till salsdörren och hälsade inifrån:
»Eder lät säga min segerherre,
»Öst-danernas furste, att han känner eder börd,
»Och att I tappre ären välkomna
»Över havets vågor till honom.
395 »Nu mån I gå i edra rustningar
»Under hjälmarna att se Hroðgar.
»Låten sköldarne och de dödsbringande spjuten
»Bida här på samtalets utgång!»
Upp steg då den mäktige, kring honom mången man,
400 En ståtlig kämpaskara; några stannade där
Att vakta rustningarna, som den starke bjöd dem.
De skyndade samlade efter mannens anvisning
Under Hjorts tak; den hugstarke gick,
Hård under hjälmen, och ställde sig inom hörhåll.
405 Beowulf talade — på honom sken brynjan,
Ett stridsnät flätat av smedens konstflit —:
»Hell dig, Hroðgar! Jag är Hygelacs
»Frände och hirdman; jag har i min ungdom
»Utfört många bragder. På min odalgård
410 »Fick jag noga reda på Grendels sak.
»Sjöfarande säga, att denna sal,
»Det yppersta av hus, står tom och gagnlös
»För alla män, sedan aftonljuset
»Varder dolt under himlens valv.
415 »Då rådde mig mina stamfränder,
»De yppersta män, kloka karlar,
»Att jag skulle söka dig, konung Hroðgar;
»Förty de kände min stora styrka,
»Hade själve sett, då jag kom ur striden,
420 »Blodbestänkt av fiender; fem band jag där,
»Ödde jättarnes släkt och slog om natten
»Havstrollen på vågorna, led stort trångmål,
»Hämnades fiendskapen mot vädergötarne, som råkat illa ut,
»Krossade deras fiender. Och nu skall jag ensam
425 »Avgöra saken med jätten Grendel,
»Skräckbringaren. Nu vill jag då
»Bedja dig, furste över lysande daner,
»Scyldingarnes skydd, en enda bön:
»Att du, krigarnes värn, männens herre och vän,
430 »Ej vägrar mig nu, då jag kommit så fjärran från,
»Att få ensam med mina jarlars skara,
»Denna hårda hop, rensa salen Hjort.
»Jag har också sport, att skräckbringaren
»I sin sorglöshet ej bryr sig om vapen.
435 »Jag försmår då, så sant mig Hygelac,
»Min folkkonung, vare blid i hågen,
»Att bära svärdet eller den sida, gula
»Skölden i striden, utan med näven skall jag
»Fatta tag i fienden och kämpa om livet,
440 »Bröst emot bröst; där får den lita
»Till herrens dom, som döden rycker bort.
»Jag tror nog, att han vill, om han får råda,
»Uppäta götamännen i denna stridssal
»Oförfärat, som han ofta gjort
445 »Med kraftstolte män. Ej behöver du hålla
»Vakt över mitt huvud;[8] han vill nog ha mig,
»Bestänkt med blod, om döden bortrycker mig:
»Enslingen bär bort det blodiga liket,
»Tänker kalasa, äter det sorglöst,
450 »Nedblodar kärrets skrymslen. Ej behöver du då längre
»Sörja för vården utav min kropp.
»Sänd till Hygelac, om striden bortrycker mig,
»Den bästa av stridsskrudar, som värnar mitt bröst,
»Den yppersta brynja, ett arv efter Hreðla,
455 »Welands verk. Alltid går ödet som det skall.»
Scyldingarnes värn Hroðdgar talade:
»I och för strider, min vän Beowulf,
»Och till vår hjälp har du uppsökt oss.
»Din fader kämpade den största fejd:
460 »Hans hand vart Heaðolafs bane
»Bland Wylfingarne; då vågade ej
»Väder-götarne behålla honom av fruktan för krig.
»Då uppsökte han de ärorika Scyldingarnes,
»Syddanernas folk över vågornas svall.
465 »Just då rådde jag över danernas folk
»Och innehade ung det vida riket,
»Hjältarnes borg; då var Heregar död,
»Min äldre broder, Healfdenes son,
»Ej mer i livet; han var bättre än jag
470 »Sedan bilade jag denna fejd med skatter;
»Jag sände till Wylfingarne över vattnets rygg
»Gamla smycken; han svor mig eder.
»Sorg i mitt sinne är mig att säga
»Till vem det vara må, vilken våldsam fiendskap
475 »Och nesa Grendel berett mig i Hjort
»Med sina hätska anslag. Min krigarehop,
»Min salsskara har smält samman; ödet har bortsopat dem
»I Grendels fasansfulla våld; men Gud kan lätt
»Hejda den djärve fienden i hans dåd.
480 »Rätt ofta hava, druckna av öl,
»Kämparne lovat vid dryckeskannan
»Att i ölsalen vilja bida
»Striden mot Grendel med svärdseggarnas fasor.
»Då var denna hirdens mjödsal blodfärgad
485 »Vid morgontiden, då dager lyste,
»Varje bänktilja övergjuten med blod.
»Så mycket färre trogna ägde jag,
»Dyra kämpar, som dem döden bortryckt.
»Sitt nu ned till gästabudet och tänk i tid
490 »På segerära åt männen, som din håg bjuder!»
Sedan gavs de samlade götamännen
Plats på en bänk uti ölsalen;
Dit gingo de tappre, de mycket stolte
Att sätta sig ned. En sven passade upp,
495 Bar i handen en sirad ölkanna,
Iskänkte den klara drycken. Skalden sjöng stundom
Klart uti Hjort. Där var kämpajubel,
En talrik skara daner och väder-götar.
»I och för strider, min vän Beowulf,
»Och till vår hjälp har du uppsökt oss.
»Din fader kämpade den största fejd:
460 »Hans hand vart Heaðolafs bane
»Bland Wylfingarne; då vågade ej
»Väder-götarne behålla honom av fruktan för krig.
»Då uppsökte han de ärorika Scyldingarnes,
»Syddanernas folk över vågornas svall.
465 »Just då rådde jag över danernas folk
»Och innehade ung det vida riket,
»Hjältarnes borg; då var Heregar död,
»Min äldre broder, Healfdenes son,
»Ej mer i livet; han var bättre än jag
470 »Sedan bilade jag denna fejd med skatter;
»Jag sände till Wylfingarne över vattnets rygg
»Gamla smycken; han svor mig eder.
»Sorg i mitt sinne är mig att säga
»Till vem det vara må, vilken våldsam fiendskap
475 »Och nesa Grendel berett mig i Hjort
»Med sina hätska anslag. Min krigarehop,
»Min salsskara har smält samman; ödet har bortsopat dem
»I Grendels fasansfulla våld; men Gud kan lätt
»Hejda den djärve fienden i hans dåd.
480 »Rätt ofta hava, druckna av öl,
»Kämparne lovat vid dryckeskannan
»Att i ölsalen vilja bida
»Striden mot Grendel med svärdseggarnas fasor.
»Då var denna hirdens mjödsal blodfärgad
485 »Vid morgontiden, då dager lyste,
»Varje bänktilja övergjuten med blod.
»Så mycket färre trogna ägde jag,
»Dyra kämpar, som dem döden bortryckt.
»Sitt nu ned till gästabudet och tänk i tid
490 »På segerära åt männen, som din håg bjuder!»
Sedan gavs de samlade götamännen
Plats på en bänk uti ölsalen;
Dit gingo de tappre, de mycket stolte
Att sätta sig ned. En sven passade upp,
495 Bar i handen en sirad ölkanna,
Iskänkte den klara drycken. Skalden sjöng stundom
Klart uti Hjort. Där var kämpajubel,
En talrik skara daner och väder-götar.
Ecglafs son Unferð talade;
500 Vid Scyldingafurstens fötter satt han,
Löste stridsrunan — den modige sjöfaranden
Beowulfs företag förtröt honom mycket,
Förty han unnade ej, att någon annan man
Under himlen skulle någonsin vinna
505 Större ära på jorden än han själv —:
»Är du den Beowulf, som mätte sig med Breca
»I kappsimning över det vida havet,
»Där I övermodigt prövaden vågorna
»Och för djärft skryt vågaden livet
510 »I det djupa vattnet? Ej kunde någon man,
»Ljuv eller led, förmå eder att avstå
»Från den sorgfulla färden. Sedan summen I i havet,
»Där I med armarna famnaden havsströmmen,
»Mätten havsvågorna, svängden händerna,
515 »Gleden över havsytan; vintersvallet
»Sjöd i vågorna. I strävaden sju nätter
»I havets våld; han övervann dig i simning,
» Hade större styrka. Sedan vid morgontiden
»Bar havet upp honom till strids-rämerna.[9]
520 »Därifrån uppsökte han, dyr för de sina,
»Sitt kära arvgods i brondingarnes land,
»Den fagra skyddsborgen, där han hade folk,
»Borg och ringar. Hela sitt vad med dig
»Fullgjorde noga Beanstans son.
525 »Nu väntar jag för dig, så dugande du än varit
»I alla stridsstormar, en sämre utgång
»Av den vilda kampen, om du vågar bida
»Grendel på nära håll natten i ända.»
Ecgtheows son Beowulf talade:
530 »Sådan lång rad, min vän Unferð,
»Du, drucken av öl, har talat om Breca,
»Sagt om hans färd! Sant jag säger,
»Att jag hade större styrka på havet,
»Strävan på vågorna än någon annan man.
535 »Vi två sade det såsom ynglingar,
»Och vi lovade — bådas vårt liv
»Var då ännu ungt — att våga livet
»Ute på havet och gjorde det också.
»Då vi summo ut, hade vi det hårda svärdet
540 »Naket i handen: vi ärnade värja oss
»Mot valfiskarna. Han kunde ej alls
»Flyta ifrån mig längre bort på vågorna,
»Snabbare i havet, och ej ville jag ifrån honom.
»Sedan voro vi tillsammans på havet
545 »Fem nätters tid, tills strömmen drev oss åtskils,
»De svallande vågorna, det kallaste väder,
»Den mörka natten och den vilda nordan
»Kastade sig mot oss; vågorna voro upprörda.
»Havsfiskarnas mod vart uppeggat;
550 »Då lämnade mig min hårda, flätade
»Pansarskjorta skydd mot de lede;
»Den virkade stridsdräkten, smyckad med guld,
»Låg på mitt bröst. Mot botten drog mig
»En hätsk fiende; den vilde höll mig
555 »Fast i sitt tag. Dock vart mig unnat
»Att träffa skräckbringaren med svärdets spets.
»Den stormande striden bortryckte då
»Det väldiga havsdjufet genom min hand.
500 Vid Scyldingafurstens fötter satt han,
Löste stridsrunan — den modige sjöfaranden
Beowulfs företag förtröt honom mycket,
Förty han unnade ej, att någon annan man
Under himlen skulle någonsin vinna
505 Större ära på jorden än han själv —:
»Är du den Beowulf, som mätte sig med Breca
»I kappsimning över det vida havet,
»Där I övermodigt prövaden vågorna
»Och för djärft skryt vågaden livet
510 »I det djupa vattnet? Ej kunde någon man,
»Ljuv eller led, förmå eder att avstå
»Från den sorgfulla färden. Sedan summen I i havet,
»Där I med armarna famnaden havsströmmen,
»Mätten havsvågorna, svängden händerna,
515 »Gleden över havsytan; vintersvallet
»Sjöd i vågorna. I strävaden sju nätter
»I havets våld; han övervann dig i simning,
» Hade större styrka. Sedan vid morgontiden
»Bar havet upp honom till strids-rämerna.[9]
520 »Därifrån uppsökte han, dyr för de sina,
»Sitt kära arvgods i brondingarnes land,
»Den fagra skyddsborgen, där han hade folk,
»Borg och ringar. Hela sitt vad med dig
»Fullgjorde noga Beanstans son.
525 »Nu väntar jag för dig, så dugande du än varit
»I alla stridsstormar, en sämre utgång
»Av den vilda kampen, om du vågar bida
»Grendel på nära håll natten i ända.»
Ecgtheows son Beowulf talade:
530 »Sådan lång rad, min vän Unferð,
»Du, drucken av öl, har talat om Breca,
»Sagt om hans färd! Sant jag säger,
»Att jag hade större styrka på havet,
»Strävan på vågorna än någon annan man.
535 »Vi två sade det såsom ynglingar,
»Och vi lovade — bådas vårt liv
»Var då ännu ungt — att våga livet
»Ute på havet och gjorde det också.
»Då vi summo ut, hade vi det hårda svärdet
540 »Naket i handen: vi ärnade värja oss
»Mot valfiskarna. Han kunde ej alls
»Flyta ifrån mig längre bort på vågorna,
»Snabbare i havet, och ej ville jag ifrån honom.
»Sedan voro vi tillsammans på havet
545 »Fem nätters tid, tills strömmen drev oss åtskils,
»De svallande vågorna, det kallaste väder,
»Den mörka natten och den vilda nordan
»Kastade sig mot oss; vågorna voro upprörda.
»Havsfiskarnas mod vart uppeggat;
550 »Då lämnade mig min hårda, flätade
»Pansarskjorta skydd mot de lede;
»Den virkade stridsdräkten, smyckad med guld,
»Låg på mitt bröst. Mot botten drog mig
»En hätsk fiende; den vilde höll mig
555 »Fast i sitt tag. Dock vart mig unnat
»Att träffa skräckbringaren med svärdets spets.
»Den stormande striden bortryckte då
»Det väldiga havsdjufet genom min hand.
» Sålunda ansatte mig ofta och hårt
560 »De leda skadedjuren. Jag stod dem till tjänst
»Med mitt dyrbara svärd, såsom vederbörligt var.
»Ej fingo de illdådarne njuta glädjen
»Utav den måltiden att få taga mig
»Och sätta sig till gästabud nära havsbottnen;
565 »Utan om morgonen lågo de uppe,
»Sårade av klingan, bland vågornas skum,[10]
»Sövda av svärdet, så att de icke
»Sedan hindrade sjöfarande
»På den stupande vägen. Från östan kom ljuset,
570 »Guds lysande vårdtecken — vågorna lade sig —,
»Så att jag kunde se lantuddarna,
»De blåsiga strandhöjderna. Ödet frälser ofta
»Mannen från döden, då hans mandom duger.
»Emellertid lyckades jag med svärdet slå ihjäl
575 »Nio havstroll. Aldrig har jag sport hårdare
»Nattlig strid under himlens valv
»Eller armare människa i havets strömmar.
»Dock undkom jag med livet fiendernas tag,
»Trött av färden. Sedan bar mig
580 »Havet på sin ström, de svallande vågorna
»Till finnarnes land. Om dig har jag icke
»Hört förtäljas sådana strider,
»Svärdens fasor. Ingen av er båda,
»Breca och du, har ännu i stridsleken
585 »Någonsin utfört så dyrköpt bragd
»Med de blanka svärden — ej jag yves däröver —
»Du däremot har blivit dina närmaste fränders,
»Dina bröders bane; därför skall du i helvetet
»Lida fördömelse, fastän ditt vett duger.
590 »Jag säger dig för sant, du Ecglafs son,
»Att aldrig skulle Grendel, den hemske skräckbringaren,
»Vållat din härskare så mycken fasa
»Och nesa i Hjort, om din hug vore
»Så stridslysten som du själv säger.
595 »Men han har funnit, att han ej behöver
»Synnerligen frukta för fejden med eder,
»Den hemska svärdsstormen med Seger-scyldingarne;
»Han tager tvångspanter, skonar ingen
»Av danernas folk, utan kämpar med lust,
600 »Dödar och fråssar, väntar ej strid
»Av spjut-danerna. Men nu skall jag snart
»Bjuda honom på götarnes kraft
»Och mandom i striden. Tillbaka går den som kan,
»Modig till mjödet, när morgonljuset,
605 »Den strålande solen följande dygnet
»Skiner från sunnan över människors barn.»
Lycklig var då skatternas utdelare,
De glänsande danernas tappre gråhårsfurste
Hoppades på hjälp, sedan folkets herde
610 Hade hört Beowulfs fasta beslut.
Där var skratt bland hjältarne, sången ljöd,
Orden voro glada. Fram gick Wealhtheow,
Hroðgars gemål, med höviskt skick,
Hälsade guldsmyckad männen i salen;
615 Och då gav den friborna makan en bägare
Först åt öst-danernas odals skyddsherre,
Bad honom vara blid vid detta ölgille,
Vänlig mot männen. Den segerrike konungen
Mottog med glädje den bjudna salsbägaren.
620 Helmingarnes dam gick sedan omkring
Till hela skaran, gamla och unga,
Utdelade skatter; tills så fogade sig,
Att den ringprydda, högsinnade drottningen
Bar en mjödbägare fram till Beowulf;
625 Hälsade götarnes furste och tackade
Gud med visa ord, att nu blivit uppfylld
Hennes önskan och hopp att av någon jarl
Få hjälp emot dåden. Den stridsdjärve kämpen
Mottog bägaren utav Wealhtheow,
630 Och sedan talade Beowulf högtidligt,
Ecgtheows son, lysten efter strid:
»Det var min föresats, då jag gick till sjöss,
»Satte mig i farkosten med min skara,
»Att jag fullständigt skulle uppfylla
635 »Edert folks önskan eller falla på valplatsen,
»Sluten i fiendens tag. Jag skall utföra
»En manlig bragd eller också bida
»Min sista dag i denna mjödsal.»
Dessa stolta ord av göten
640 Likade väl kvinnan; guldsmyckad gick
Den friborna drottningen och satte sig hos sin gemål.
Därefter, liksom förut, talades käcka ord
Inne i salen; det segerrika folket
Var glatt och bullersamt, till dess med ens
645 Healfdenes son ville söka
Sin aftonro. Han visste, att strid
Väntade skräckbringaren i den höga salen,
När de ej kunde se solens ljus,
Och den mörka nattens skugglika skepnader
650 Kommo skridande dystra under molnen
Hän över alla. Hela skaran reste sig.
Då hälsade den ene mannen den andre,
Hroðgar Beowulf, och önskade honom lycka,
Gav i hans våld salen och sade:
655 »Aldrig har jag förut, sedan jag kunnat
»Höja hand och sköld, överlåtit åt någon
»Danernas ståtliga hus förrän nu åt dig.
»Tag nu i din vård det yppersta av hus,
»Minns din hjälteära, visa din mannakraft,
660 »Håll vakt mot fienden! Intet du önskar skall du sakna,
»Om du med livet genomgår detta hjältedåd.»
560 »De leda skadedjuren. Jag stod dem till tjänst
»Med mitt dyrbara svärd, såsom vederbörligt var.
»Ej fingo de illdådarne njuta glädjen
»Utav den måltiden att få taga mig
»Och sätta sig till gästabud nära havsbottnen;
565 »Utan om morgonen lågo de uppe,
»Sårade av klingan, bland vågornas skum,[10]
»Sövda av svärdet, så att de icke
»Sedan hindrade sjöfarande
»På den stupande vägen. Från östan kom ljuset,
570 »Guds lysande vårdtecken — vågorna lade sig —,
»Så att jag kunde se lantuddarna,
»De blåsiga strandhöjderna. Ödet frälser ofta
»Mannen från döden, då hans mandom duger.
»Emellertid lyckades jag med svärdet slå ihjäl
575 »Nio havstroll. Aldrig har jag sport hårdare
»Nattlig strid under himlens valv
»Eller armare människa i havets strömmar.
»Dock undkom jag med livet fiendernas tag,
»Trött av färden. Sedan bar mig
580 »Havet på sin ström, de svallande vågorna
»Till finnarnes land. Om dig har jag icke
»Hört förtäljas sådana strider,
»Svärdens fasor. Ingen av er båda,
»Breca och du, har ännu i stridsleken
585 »Någonsin utfört så dyrköpt bragd
»Med de blanka svärden — ej jag yves däröver —
»Du däremot har blivit dina närmaste fränders,
»Dina bröders bane; därför skall du i helvetet
»Lida fördömelse, fastän ditt vett duger.
590 »Jag säger dig för sant, du Ecglafs son,
»Att aldrig skulle Grendel, den hemske skräckbringaren,
»Vållat din härskare så mycken fasa
»Och nesa i Hjort, om din hug vore
»Så stridslysten som du själv säger.
595 »Men han har funnit, att han ej behöver
»Synnerligen frukta för fejden med eder,
»Den hemska svärdsstormen med Seger-scyldingarne;
»Han tager tvångspanter, skonar ingen
»Av danernas folk, utan kämpar med lust,
600 »Dödar och fråssar, väntar ej strid
»Av spjut-danerna. Men nu skall jag snart
»Bjuda honom på götarnes kraft
»Och mandom i striden. Tillbaka går den som kan,
»Modig till mjödet, när morgonljuset,
605 »Den strålande solen följande dygnet
»Skiner från sunnan över människors barn.»
Lycklig var då skatternas utdelare,
De glänsande danernas tappre gråhårsfurste
Hoppades på hjälp, sedan folkets herde
610 Hade hört Beowulfs fasta beslut.
Där var skratt bland hjältarne, sången ljöd,
Orden voro glada. Fram gick Wealhtheow,
Hroðgars gemål, med höviskt skick,
Hälsade guldsmyckad männen i salen;
615 Och då gav den friborna makan en bägare
Först åt öst-danernas odals skyddsherre,
Bad honom vara blid vid detta ölgille,
Vänlig mot männen. Den segerrike konungen
Mottog med glädje den bjudna salsbägaren.
620 Helmingarnes dam gick sedan omkring
Till hela skaran, gamla och unga,
Utdelade skatter; tills så fogade sig,
Att den ringprydda, högsinnade drottningen
Bar en mjödbägare fram till Beowulf;
625 Hälsade götarnes furste och tackade
Gud med visa ord, att nu blivit uppfylld
Hennes önskan och hopp att av någon jarl
Få hjälp emot dåden. Den stridsdjärve kämpen
Mottog bägaren utav Wealhtheow,
630 Och sedan talade Beowulf högtidligt,
Ecgtheows son, lysten efter strid:
»Det var min föresats, då jag gick till sjöss,
»Satte mig i farkosten med min skara,
»Att jag fullständigt skulle uppfylla
635 »Edert folks önskan eller falla på valplatsen,
»Sluten i fiendens tag. Jag skall utföra
»En manlig bragd eller också bida
»Min sista dag i denna mjödsal.»
Dessa stolta ord av göten
640 Likade väl kvinnan; guldsmyckad gick
Den friborna drottningen och satte sig hos sin gemål.
Därefter, liksom förut, talades käcka ord
Inne i salen; det segerrika folket
Var glatt och bullersamt, till dess med ens
645 Healfdenes son ville söka
Sin aftonro. Han visste, att strid
Väntade skräckbringaren i den höga salen,
När de ej kunde se solens ljus,
Och den mörka nattens skugglika skepnader
650 Kommo skridande dystra under molnen
Hän över alla. Hela skaran reste sig.
Då hälsade den ene mannen den andre,
Hroðgar Beowulf, och önskade honom lycka,
Gav i hans våld salen och sade:
655 »Aldrig har jag förut, sedan jag kunnat
»Höja hand och sköld, överlåtit åt någon
»Danernas ståtliga hus förrän nu åt dig.
»Tag nu i din vård det yppersta av hus,
»Minns din hjälteära, visa din mannakraft,
660 »Håll vakt mot fienden! Intet du önskar skall du sakna,
»Om du med livet genomgår detta hjältedåd.»
Sedan gick Hroðgar, Scyldingarnes furste,
Men sin kämpaskara ut ur salen.
Stridsfursten ville söka vilan
665 Hos drottning Wealhtheow. Härlighetens konung[11]
Hade mot Grendel, som männen sport,
Utställt en salsvakt, höll särskild vård
Om danernas furste, vakt emot jätten.
Ja, fast förtröstade götarnes hövding
670 På sitt mod och sin kraft, på skaparens huldhet.
Han tog då av sig sin järnbrynja,
Sin hjälm av huvudet, räckte sitt sirade svärd,
Det yppersta stål, åt en tjänare
Och bad honom förvara stridsrustningen.
675 Sedan talade den gode göten Beowulf
Några stolta ord, innan han steg i bädden:
»Ej räknar jag mig ringare i hjältekraft
»Och stridsbedrifter än den där Grendel.
»Därför vill jag icke med svärd döda honom,
680 »Taga hans liv, även om jag kan det.
»Han känner ej sådana fördelar som att ge slag tillbaka,
»Sönderhugga skölden, så stark han än är
»I nidingsdåd; utan vi skola i natt
»Bägge sakna svärd, om han vågar söka
685 »Strid utan vapen; och sedan tilldöme
»Den vise Gud, den helige herren,
»Äran åt den sidan, som honom gott synes!»
Sedan lade sig den tappre, huvudkudden mottog
Jarlens anlete, och kring honom lutade sig
690 Mången rask sjöman till vila i salen.
Ingen av dem trodde, att han någonsin skulle
Återkomma därifrån till sitt kära hem,
Sitt folk och skyddsborgen, där han blivit uppfödd;
Ty de hade sport, att en blodig död
695 Förut hade bortryckt alltför många danamän
I denna vinsal. Men herren gav
Väder-götamännen stridslyckans vävnad,
Tröst och stöd, så att de alla
Genom ens kraft, hans egen styrka
700 Övervunno sin fiende: sant visade sig,
Att den mäktige Gud alltid har rått
Över människors släkte. — I den mörka natten kom
Skuggvandraren skridande. Skyttarne sovo,
Som skulle vakta det hornprydda huset,
705 Alla utom en. Då blev känt för människor,
Att den oförsonlige[12] fienden ej fick sända dem
Till skuggornas rike, då skaparen ej ville det;
Utan den vredgade bidade vaken
På stridsmötet fienden till harm.
Men sin kämpaskara ut ur salen.
Stridsfursten ville söka vilan
665 Hos drottning Wealhtheow. Härlighetens konung[11]
Hade mot Grendel, som männen sport,
Utställt en salsvakt, höll särskild vård
Om danernas furste, vakt emot jätten.
Ja, fast förtröstade götarnes hövding
670 På sitt mod och sin kraft, på skaparens huldhet.
Han tog då av sig sin järnbrynja,
Sin hjälm av huvudet, räckte sitt sirade svärd,
Det yppersta stål, åt en tjänare
Och bad honom förvara stridsrustningen.
675 Sedan talade den gode göten Beowulf
Några stolta ord, innan han steg i bädden:
»Ej räknar jag mig ringare i hjältekraft
»Och stridsbedrifter än den där Grendel.
»Därför vill jag icke med svärd döda honom,
680 »Taga hans liv, även om jag kan det.
»Han känner ej sådana fördelar som att ge slag tillbaka,
»Sönderhugga skölden, så stark han än är
»I nidingsdåd; utan vi skola i natt
»Bägge sakna svärd, om han vågar söka
685 »Strid utan vapen; och sedan tilldöme
»Den vise Gud, den helige herren,
»Äran åt den sidan, som honom gott synes!»
Sedan lade sig den tappre, huvudkudden mottog
Jarlens anlete, och kring honom lutade sig
690 Mången rask sjöman till vila i salen.
Ingen av dem trodde, att han någonsin skulle
Återkomma därifrån till sitt kära hem,
Sitt folk och skyddsborgen, där han blivit uppfödd;
Ty de hade sport, att en blodig död
695 Förut hade bortryckt alltför många danamän
I denna vinsal. Men herren gav
Väder-götamännen stridslyckans vävnad,
Tröst och stöd, så att de alla
Genom ens kraft, hans egen styrka
700 Övervunno sin fiende: sant visade sig,
Att den mäktige Gud alltid har rått
Över människors släkte. — I den mörka natten kom
Skuggvandraren skridande. Skyttarne sovo,
Som skulle vakta det hornprydda huset,
705 Alla utom en. Då blev känt för människor,
Att den oförsonlige[12] fienden ej fick sända dem
Till skuggornas rike, då skaparen ej ville det;
Utan den vredgade bidade vaken
På stridsmötet fienden till harm.
710 Då kom Grendel gångande från träskets
Töckniga stränder, bar på Guds vrede.
Illdådaren trodde sig skola ombringa
Någon av männen i den höga salen;
Gick under molnen åt det håll, där han visste
715 Sig säkert skola finna vinhuset och männens
Guldskimrande sal. Ej var detta första gången,
Som han uppsökte Hroðgars hem.
Men aldrig i sina livsdagar, varken förr eller senare,
Fann han hårdare hjälte bland männen i salen.
720 Glädjeberövad kom då mannen
Vandrande till huset. Dörren, som var fastgjord
Med eldsmidda band, sprang genast upp,
Då han stötte till den med händerna. Illasinnad och vred,
Bröt han upp husets ingång. Och snart därefter
725 Trädde fienden in på det brokiga golvet,
Gick vildsint fram. Ur hans ögon stod
En vidrig glans, snarlik en eldslåga.
I huset såg han många kämpar,
En skara av fränder sova tillsammans,
730 Manliga hjältar; då log hans sinne.
Den hemske skräckbringaren tänkte, att han skulle,
Innan dagen komme, skilja vars och ens
Liv från kroppen, nu då han fått hopp
Om en riklig måltid. Men ej längre ville ödet,
735 Att han skulle få taga flera människor
Efter denna natt. Hygelacs starke
Frände såg då huru illdådaren
Ärnade anbringa sina våldsamma tag.
Skräckbringaren ville ej dröja,
740 Utan tog raskt första gången
En sovande man, slet sönder honom ostörd,
Bet i benhöljena[13], drack blodet ur ådrorna,
Svalde bit efter bit; snart hade han
Helt och hållet förtärt den döde mannen,
745 Hans fötter och händer. Han gick närmare fram
Och fattade sedan med handen den modige
Kämpen i bädden, sträckte sin hand
Fram emot fienden, som strax tog emot
Det lömska anfallet och stödde sig mot armen.
750 Snart kunde illdådens herde märka,
Att han ej träffat uti midgård,
På jordens sköte, hos någon annan
Starkare handtag. Han vart då rädd
I hugen, men kunde ej mera fly därifrån.
755 Han tänkte komma undan, ville fly till sitt gömsle,
Söka djävlarnes sällskap; ej var hans göra här
Sådant som han förut havt i sina livsdagar.
Då mindes Hygelacs modige frände
Sitt aftontal och reste sig i hela sin längd,
760 Tog fast i honom. Fingrarna knakade;
Jätten strävade utåt, jarlen steg längre fram.
Den beryktade varelsen ville fly vidare,
Vart han än kunde och bort därifrån
Till träskets gömslen: han kände fiendens fasta
765 Grepp om sina fingrar. Det var en usel färd,
Som illdådaren styrt till Hjort.
Hirdsalen dånade; för alla de djärva
Danajarlar, som bodde i borgen,
Vart ölet bittert[14]; vreda kämpade
770 De två om salen. Huset dånade,
Och stort under var, att denna vinsal
Höll stånd mot kämparne, att den fagra byggnaden
Ej föll till marken; utan så fast var den
Innan- och utantill konstrikt hopsmidd
775 Med band av järn. Från underlaget bröts,
Där fienderna kämpade, så har jag sport,
Mången mjödbänk, smyckad med guld.
Det trodde ej förr Scyldingarnes stormän,
Att det någonsin skulle stå i någon människas makt
780 Att nedriva det härliga, hornprydda huset,
Med svek förstöra det, om ej lågans famn
Skulle svälja det i rök. Ett alldeles oerhört
Dån uppstod; hemsk fasa
Grep var och en av nord-danerna,
785 Som från muren hörde verop,
Hörde Guds vedersakare sjunga sin fasansfulla,
Segerlösa sång, den vid helvetet fjättrade
Klaga sin smärta. Honom höll för fast
Den som bland människor var den starkaste
790 I de dagarna av detta livet.
Töckniga stränder, bar på Guds vrede.
Illdådaren trodde sig skola ombringa
Någon av männen i den höga salen;
Gick under molnen åt det håll, där han visste
715 Sig säkert skola finna vinhuset och männens
Guldskimrande sal. Ej var detta första gången,
Som han uppsökte Hroðgars hem.
Men aldrig i sina livsdagar, varken förr eller senare,
Fann han hårdare hjälte bland männen i salen.
720 Glädjeberövad kom då mannen
Vandrande till huset. Dörren, som var fastgjord
Med eldsmidda band, sprang genast upp,
Då han stötte till den med händerna. Illasinnad och vred,
Bröt han upp husets ingång. Och snart därefter
725 Trädde fienden in på det brokiga golvet,
Gick vildsint fram. Ur hans ögon stod
En vidrig glans, snarlik en eldslåga.
I huset såg han många kämpar,
En skara av fränder sova tillsammans,
730 Manliga hjältar; då log hans sinne.
Den hemske skräckbringaren tänkte, att han skulle,
Innan dagen komme, skilja vars och ens
Liv från kroppen, nu då han fått hopp
Om en riklig måltid. Men ej längre ville ödet,
735 Att han skulle få taga flera människor
Efter denna natt. Hygelacs starke
Frände såg då huru illdådaren
Ärnade anbringa sina våldsamma tag.
Skräckbringaren ville ej dröja,
740 Utan tog raskt första gången
En sovande man, slet sönder honom ostörd,
Bet i benhöljena[13], drack blodet ur ådrorna,
Svalde bit efter bit; snart hade han
Helt och hållet förtärt den döde mannen,
745 Hans fötter och händer. Han gick närmare fram
Och fattade sedan med handen den modige
Kämpen i bädden, sträckte sin hand
Fram emot fienden, som strax tog emot
Det lömska anfallet och stödde sig mot armen.
750 Snart kunde illdådens herde märka,
Att han ej träffat uti midgård,
På jordens sköte, hos någon annan
Starkare handtag. Han vart då rädd
I hugen, men kunde ej mera fly därifrån.
755 Han tänkte komma undan, ville fly till sitt gömsle,
Söka djävlarnes sällskap; ej var hans göra här
Sådant som han förut havt i sina livsdagar.
Då mindes Hygelacs modige frände
Sitt aftontal och reste sig i hela sin längd,
760 Tog fast i honom. Fingrarna knakade;
Jätten strävade utåt, jarlen steg längre fram.
Den beryktade varelsen ville fly vidare,
Vart han än kunde och bort därifrån
Till träskets gömslen: han kände fiendens fasta
765 Grepp om sina fingrar. Det var en usel färd,
Som illdådaren styrt till Hjort.
Hirdsalen dånade; för alla de djärva
Danajarlar, som bodde i borgen,
Vart ölet bittert[14]; vreda kämpade
770 De två om salen. Huset dånade,
Och stort under var, att denna vinsal
Höll stånd mot kämparne, att den fagra byggnaden
Ej föll till marken; utan så fast var den
Innan- och utantill konstrikt hopsmidd
775 Med band av järn. Från underlaget bröts,
Där fienderna kämpade, så har jag sport,
Mången mjödbänk, smyckad med guld.
Det trodde ej förr Scyldingarnes stormän,
Att det någonsin skulle stå i någon människas makt
780 Att nedriva det härliga, hornprydda huset,
Med svek förstöra det, om ej lågans famn
Skulle svälja det i rök. Ett alldeles oerhört
Dån uppstod; hemsk fasa
Grep var och en av nord-danerna,
785 Som från muren hörde verop,
Hörde Guds vedersakare sjunga sin fasansfulla,
Segerlösa sång, den vid helvetet fjättrade
Klaga sin smärta. Honom höll för fast
Den som bland människor var den starkaste
790 I de dagarna av detta livet.
På intet villkor ville jarlarnes värn
Låta den mordiske gästen få gå med livet
Och ansåg icke hans levnadsdagar
Nyttiga för någon. Där svängde mången
795 Av Beowulfs män sitt gamla svärd,
Ville värna den frejdade furstens,
Hövdingens liv, om så de kunde.
De visste det ej, de tappre krigarne,
Då de kämpade denna strid
800 Och ville hugga den skuldbelastade fienden
På alla håll och nå hans själ,
Att intet det bästa stål på jorden,
Ingen klinga ville bita på honom;
Ty han hade genom trolldom gjort sig hård emot alla
805 Segervapens eggar. Ömkligt skulle
Hans levnads slut bliva den dagen
Av detta livet och den främmande gasten
Fara fjärran i fiendernas våld.
Då kunde märka han som förut
810 Med fröjd i hågen övat många illdåd
Mot människosläktet — han var fiende till Gud —,
Att hans kropp icke ville följa honom,
Utan Hygelacs modige frände
Höll honom med sin hand: den enes liv
815 Var den andre okärt. Kroppssmärta led
Den hemske skräckbringaren: på hans axel skönjdes
Ett oläkligt sår; senorna sprungo,
Benhöljena knakade. Stridsära vart
Given Beowulf; dödssjuk måste
820 Grendel fly därifrån till träskets stränder,
Söka sitt glädjelösa hem. Han visste fullväl,
Att hans levnads slut nu hade kommit,
Hans dagars tal. Alla daners önskan
Blev nu uppfylld genom denna stridsstorm.
825 Den vise och tappre, som kommit från fjärran,
Hade då rensat Hroðgars sal,
Frälst den från fiendskap. Han gladde sig åt nattarbetet
Och sin hjälteära. Götarnes hövding
Hade hållit sitt ord till öst-danerna
830 Och även avhjälpt allt det lidande,
Den smygande sorg, som de förut lidit
Och i sin stora nöd hade måst tåla,
En stor nesa. Som uppenbart tecken
Framlade kämpen Grendels arm,
835 Hand och axel — allt vad som hörde
Till Grendels grepp — under det vida taket.
Låta den mordiske gästen få gå med livet
Och ansåg icke hans levnadsdagar
Nyttiga för någon. Där svängde mången
795 Av Beowulfs män sitt gamla svärd,
Ville värna den frejdade furstens,
Hövdingens liv, om så de kunde.
De visste det ej, de tappre krigarne,
Då de kämpade denna strid
800 Och ville hugga den skuldbelastade fienden
På alla håll och nå hans själ,
Att intet det bästa stål på jorden,
Ingen klinga ville bita på honom;
Ty han hade genom trolldom gjort sig hård emot alla
805 Segervapens eggar. Ömkligt skulle
Hans levnads slut bliva den dagen
Av detta livet och den främmande gasten
Fara fjärran i fiendernas våld.
Då kunde märka han som förut
810 Med fröjd i hågen övat många illdåd
Mot människosläktet — han var fiende till Gud —,
Att hans kropp icke ville följa honom,
Utan Hygelacs modige frände
Höll honom med sin hand: den enes liv
815 Var den andre okärt. Kroppssmärta led
Den hemske skräckbringaren: på hans axel skönjdes
Ett oläkligt sår; senorna sprungo,
Benhöljena knakade. Stridsära vart
Given Beowulf; dödssjuk måste
820 Grendel fly därifrån till träskets stränder,
Söka sitt glädjelösa hem. Han visste fullväl,
Att hans levnads slut nu hade kommit,
Hans dagars tal. Alla daners önskan
Blev nu uppfylld genom denna stridsstorm.
825 Den vise och tappre, som kommit från fjärran,
Hade då rensat Hroðgars sal,
Frälst den från fiendskap. Han gladde sig åt nattarbetet
Och sin hjälteära. Götarnes hövding
Hade hållit sitt ord till öst-danerna
830 Och även avhjälpt allt det lidande,
Den smygande sorg, som de förut lidit
Och i sin stora nöd hade måst tåla,
En stor nesa. Som uppenbart tecken
Framlade kämpen Grendels arm,
835 Hand och axel — allt vad som hörde
Till Grendels grepp — under det vida taket.
Sedan samlades om morgonen, såsom jag sport,
Mången kämpe kring tronsalen.
Hövdingarne kommo från fjärran och nära
840 Vida vägar att skåda undret,
Den ledes spår. Hans levnads slut
Tycktes ej smärtsamt för någon man
Bland dem som skådade den ärelöses steg,
Huru, trött i sinnet, övervunnen i striden,
845 Flyende och livdömd, han burit dödsspår
Bort därifrån till sjötrollens hem.
Där var vattenytan svallande av blod,
En hemsk virvel, helt upprörd,
Sjöd av svärdsblod, av heta blodvågor;
850 Den dödsvigde dök ned och lade glädjelös
Ned sitt liv, sin hedniska själ
I träskets fristad, där helvetet mottog honom.
Därifrån återvände de gamle hirdmännen
Och mången ung efter glädjerik färd.
855 Från sjön redo de modige männen
På ljusa hästar. Där blev talat
Om Beowulfs ära: ofta sade mången,
Att i norr och söder vid de tvenne haven,
På den vida jorden ingen annan
860 Sköldbärare under himlens vidd
Vore bättre och mera värd att härska.
Dock nedsatte de ingalunda sin vän och herre,
Den blide Hroðgar, utan det var en god konung.
Stundom läto de stridsberömde
865 Sina ljusa hästar löpa i kapp,
Där landsvägarna tycktes dem fagra
Och välkända; stundom var det
En konungens hirdman, höljd utav lov,
Som mindes sånger och en hel mängd
870 Av gamla sagor och nu fann nya
Och sanna ord. Han började nämligen
Vist ordna[15] Beowulfs företag
Och skickligt tälja konstrikt tal
Med växlande ord. Han kvad också
875 Rätt mycket okänt, som han hört sägas
Om Sigemund och hans bragder,
Välsingens kamp, hans vida färder,
Hans fejd och brott, som människors barn
Ej noga kände, utom Fitela[16] jämte honom,
880 Då morbrodern ville omtala något dylikt
För sin systerson, såsom de alltid voro
Fasta vapenbröder i varje strid.
Men svärd hade de fällt en hel mängd
Av jättesläktet. Ej liten ära
885 Upprann för Sigemund efter hans dödsdag,
Sedan den stridshårde dödat ormen,
Skattens vårdare: ensam vågade
Ädlingens son det djärva dådet
Under den grå klippan: ej var Fitela med honom.
890 Dock lyckades det honom med svärdet genomborra
Den underbara ormen, så att det dråpliga stålet
Stod fast i väggen: draken fick banesår.
Skräckbringaren[17] hade genom mandom vunnit,
Att han fick nyttja efter eget behag
895 Ormens ringskatt: sonen till Väls
Lastade en farkost, bar i skeppets sköte
De glänsande smyckena; ormen smälte i hettan.
Bland vandrande hjältar var denne, kämparnes värn,
Mest frejdad vida bland människosläktet
900 För sina bragder: därför växte hans rykte. —
Sedan Heremods kraft och mandom
I striden sjunkit, vart han inom kort
Svekfullt utlämnad till jutarne,
I fiendernas våld. Honom hade sorgens svall
905 Alltför länge förlamat. Han blev för sina män,
För alla ädlingar en källa till livssorg,
Och ofta beklagades i forna tider
Den tappres färd av mången vis man,
Som av honom hoppats hjälp i olyckorna,
910 Och att detta furstebarn skulle få växa och övertaga
Sin faders värdighet, vård om folket,
Skatt och skyddsborg, hjältarnes rike,
Scyldingarnes arvland. Hygelacs släkting[18]
Var då kärare för alla vänner,
915 För människosläktet: över den förre kom sveket[19]. —
Stundom tillryggalade de i kapp på sina hästar
De ljusa vägarna. Då hade morgonljuset
Hastigt skjutit fram. Mången tapper
Tjänare gick till den höga salen
920 Att se stridsundret; även konungen själv,
Ringskatternas vårdare, trädde, ärorik
Och högt frejdad, med stort följe
Ur frustugan, och med honom gick
Hans gemål mjödstigen, ledsagad av tärnor.
Mången kämpe kring tronsalen.
Hövdingarne kommo från fjärran och nära
840 Vida vägar att skåda undret,
Den ledes spår. Hans levnads slut
Tycktes ej smärtsamt för någon man
Bland dem som skådade den ärelöses steg,
Huru, trött i sinnet, övervunnen i striden,
845 Flyende och livdömd, han burit dödsspår
Bort därifrån till sjötrollens hem.
Där var vattenytan svallande av blod,
En hemsk virvel, helt upprörd,
Sjöd av svärdsblod, av heta blodvågor;
850 Den dödsvigde dök ned och lade glädjelös
Ned sitt liv, sin hedniska själ
I träskets fristad, där helvetet mottog honom.
Därifrån återvände de gamle hirdmännen
Och mången ung efter glädjerik färd.
855 Från sjön redo de modige männen
På ljusa hästar. Där blev talat
Om Beowulfs ära: ofta sade mången,
Att i norr och söder vid de tvenne haven,
På den vida jorden ingen annan
860 Sköldbärare under himlens vidd
Vore bättre och mera värd att härska.
Dock nedsatte de ingalunda sin vän och herre,
Den blide Hroðgar, utan det var en god konung.
Stundom läto de stridsberömde
865 Sina ljusa hästar löpa i kapp,
Där landsvägarna tycktes dem fagra
Och välkända; stundom var det
En konungens hirdman, höljd utav lov,
Som mindes sånger och en hel mängd
870 Av gamla sagor och nu fann nya
Och sanna ord. Han började nämligen
Vist ordna[15] Beowulfs företag
Och skickligt tälja konstrikt tal
Med växlande ord. Han kvad också
875 Rätt mycket okänt, som han hört sägas
Om Sigemund och hans bragder,
Välsingens kamp, hans vida färder,
Hans fejd och brott, som människors barn
Ej noga kände, utom Fitela[16] jämte honom,
880 Då morbrodern ville omtala något dylikt
För sin systerson, såsom de alltid voro
Fasta vapenbröder i varje strid.
Men svärd hade de fällt en hel mängd
Av jättesläktet. Ej liten ära
885 Upprann för Sigemund efter hans dödsdag,
Sedan den stridshårde dödat ormen,
Skattens vårdare: ensam vågade
Ädlingens son det djärva dådet
Under den grå klippan: ej var Fitela med honom.
890 Dock lyckades det honom med svärdet genomborra
Den underbara ormen, så att det dråpliga stålet
Stod fast i väggen: draken fick banesår.
Skräckbringaren[17] hade genom mandom vunnit,
Att han fick nyttja efter eget behag
895 Ormens ringskatt: sonen till Väls
Lastade en farkost, bar i skeppets sköte
De glänsande smyckena; ormen smälte i hettan.
Bland vandrande hjältar var denne, kämparnes värn,
Mest frejdad vida bland människosläktet
900 För sina bragder: därför växte hans rykte. —
Sedan Heremods kraft och mandom
I striden sjunkit, vart han inom kort
Svekfullt utlämnad till jutarne,
I fiendernas våld. Honom hade sorgens svall
905 Alltför länge förlamat. Han blev för sina män,
För alla ädlingar en källa till livssorg,
Och ofta beklagades i forna tider
Den tappres färd av mången vis man,
Som av honom hoppats hjälp i olyckorna,
910 Och att detta furstebarn skulle få växa och övertaga
Sin faders värdighet, vård om folket,
Skatt och skyddsborg, hjältarnes rike,
Scyldingarnes arvland. Hygelacs släkting[18]
Var då kärare för alla vänner,
915 För människosläktet: över den förre kom sveket[19]. —
Stundom tillryggalade de i kapp på sina hästar
De ljusa vägarna. Då hade morgonljuset
Hastigt skjutit fram. Mången tapper
Tjänare gick till den höga salen
920 Att se stridsundret; även konungen själv,
Ringskatternas vårdare, trädde, ärorik
Och högt frejdad, med stort följe
Ur frustugan, och med honom gick
Hans gemål mjödstigen, ledsagad av tärnor.
925 Hroðgar talade — han gick till salen,
Ställde sig vid en pelare, såg på det guldsmyckade,
Höga taket och Grendels hand —:
»Den allsmäktige vare genast tackad
»För denna åsyn! Mycket ont och sorgligt
930 »Har jag lidit av Grendel: städse kan Gud verka,
»Härlighetens herde, under efter under.
»Det var ej länge sedan, som jag ej hoppades
»I hela mitt liv få någon bot
»För mina olyckor, när det yppersta
935 »Bland alla hus stod stänkt av stridsblod, —
»En olycka, som vida bortskrämt alla stormän,
»Som icke hoppades någonsin kunna
»Värja männens härskareborg
»Mot leda gastar. Nu har en hirdman
940 »Genom herrens makt utfört en bragd,
»Som vi alla förut ej kunde med vår klokhet
»Sätta i verket. Ja, det kan verkligen
»Den kvinna, som fött denne son i världen,
»Säga, om ännu hon finnes i livet,
945 »Att den evige skaparen varit henne huld
»Vid barnsbörden. Nu vill jag i livet
»Älska dig, Beowulf, såsom en son,
»Du den bäste av män! Bevara hädanefter väl
»Denna nya frändskap! Ej skall du i världen
950 »Behöva sakna något, som ligger i min makt.
»Rätt ofta har jag hedrat som lön för mindre bragd
»Med dyrbara skatter en ringare kämpe,
»Sämre i striden. Du har själv åstadkommit
»Genom dina bragder, att din ära skall leva
955 »Ständigt i livet. Den allsmäktige vedergälle
»Dig med goda gåvor, såsom han hittills gjort!»
Ecgtheows son Beowulf talade:
»Vi ha utkämpat detta hjältedåd
»Med stor glädje, djärvt prövat på
960 »Den okändes styrka. Helst skulle jag velat,
»Att du hade fått se honom själv,
»Den rustade fienden, trött till döden.
»Jag ville snabbt fjättra honom
»Med hårda nävar på dödsbädden,
965 »Så att han skulle ligga i dödskval
»Under mitt tag, om ej hans kropp glidit undan.
»Jag kunde icke, då ej skaparen ville det,
»Hindra hans gång: så fast höll jag icke
»Dödsfienden; utan denne var alltför
970 »Stark på foten. Dock lämnade han kvar,
»För att rädda livet, såsom spår sin hand,
»Arm och axel; likväl fick icke
»Den eländige mannen någon hjälp därav.
»Ej längre lever missdådaren,
975 »Hemsökt för sina synder, utan honom har smärtan
»Under tvingande grepp hårt omsnärt
»I svåra band. Där skall han bida,
»Den skuldbefläckade mannen, på den stora domen,
»Som den härlige skaparen skall fälla över honom.»
980 Då blev Ecglafs son[20] tystare
Med sitt skrytsamma tal om stridsbedrifter,
När ädlingarne, tack vare jarlens kraft,
Fingo skåda fiendens hand och fingrar
Högt uppe i taket. Framtill var var och en
985 Av de fasta naglarna snarlik stål;
Den hedniske kämpens handsporre[21] var
Otäck och hemsk. Var och en sade,
Att intet beprövat kämpasvärd
Ville bita på honom samt avhugga
990 Skräckbringarens blodiga stridsnäve.
Ställde sig vid en pelare, såg på det guldsmyckade,
Höga taket och Grendels hand —:
»Den allsmäktige vare genast tackad
»För denna åsyn! Mycket ont och sorgligt
930 »Har jag lidit av Grendel: städse kan Gud verka,
»Härlighetens herde, under efter under.
»Det var ej länge sedan, som jag ej hoppades
»I hela mitt liv få någon bot
»För mina olyckor, när det yppersta
935 »Bland alla hus stod stänkt av stridsblod, —
»En olycka, som vida bortskrämt alla stormän,
»Som icke hoppades någonsin kunna
»Värja männens härskareborg
»Mot leda gastar. Nu har en hirdman
940 »Genom herrens makt utfört en bragd,
»Som vi alla förut ej kunde med vår klokhet
»Sätta i verket. Ja, det kan verkligen
»Den kvinna, som fött denne son i världen,
»Säga, om ännu hon finnes i livet,
945 »Att den evige skaparen varit henne huld
»Vid barnsbörden. Nu vill jag i livet
»Älska dig, Beowulf, såsom en son,
»Du den bäste av män! Bevara hädanefter väl
»Denna nya frändskap! Ej skall du i världen
950 »Behöva sakna något, som ligger i min makt.
»Rätt ofta har jag hedrat som lön för mindre bragd
»Med dyrbara skatter en ringare kämpe,
»Sämre i striden. Du har själv åstadkommit
»Genom dina bragder, att din ära skall leva
955 »Ständigt i livet. Den allsmäktige vedergälle
»Dig med goda gåvor, såsom han hittills gjort!»
Ecgtheows son Beowulf talade:
»Vi ha utkämpat detta hjältedåd
»Med stor glädje, djärvt prövat på
960 »Den okändes styrka. Helst skulle jag velat,
»Att du hade fått se honom själv,
»Den rustade fienden, trött till döden.
»Jag ville snabbt fjättra honom
»Med hårda nävar på dödsbädden,
965 »Så att han skulle ligga i dödskval
»Under mitt tag, om ej hans kropp glidit undan.
»Jag kunde icke, då ej skaparen ville det,
»Hindra hans gång: så fast höll jag icke
»Dödsfienden; utan denne var alltför
970 »Stark på foten. Dock lämnade han kvar,
»För att rädda livet, såsom spår sin hand,
»Arm och axel; likväl fick icke
»Den eländige mannen någon hjälp därav.
»Ej längre lever missdådaren,
975 »Hemsökt för sina synder, utan honom har smärtan
»Under tvingande grepp hårt omsnärt
»I svåra band. Där skall han bida,
»Den skuldbefläckade mannen, på den stora domen,
»Som den härlige skaparen skall fälla över honom.»
980 Då blev Ecglafs son[20] tystare
Med sitt skrytsamma tal om stridsbedrifter,
När ädlingarne, tack vare jarlens kraft,
Fingo skåda fiendens hand och fingrar
Högt uppe i taket. Framtill var var och en
985 Av de fasta naglarna snarlik stål;
Den hedniske kämpens handsporre[21] var
Otäck och hemsk. Var och en sade,
Att intet beprövat kämpasvärd
Ville bita på honom samt avhugga
990 Skräckbringarens blodiga stridsnäve.
Sedan lät man snabbt händerna smycka
Hjort innantill: det fanns en mängd
Män och kvinnor, som satte i stånd
Den gästvänliga vinsalen. Guldskimrande skeno
995 Bonader längs väggarna, många underbara syner
För alla män, som skåda på dem.
Det härliga huset, fullständigt innantill
Hopfäst med järnband, var illa skadat,
Gångjärnen sprängda; taket ensamt
1000 Blev alldeles oskadat, då skräckbringaren,
Skuldbelastad, tog till flykten,
Misströstande om sitt liv. Ej är det lätt
Att fly undan döden — göre det den som vill! —;
Utan drivet av tvång, skall varje människobarn,
1005 Som hyser en själ och bor på jorden,
Nödgas söka den redda bädden,
Där hans kroppshydda, vilande på lägret,
Skall sova efter gästabudet. — Då var rätta tiden
För Healfdenes son att gå till salen:
1010 Konungen själv ville intaga sitt mål.
Ej har jag sport, att en större skara
Uppfört sig bättre kring sin skatt-utdelare.
De ärorika männen gingo till bänken,
Gladde sig åt måltiden, mottogo höviskt
1015 Mången mjödbägare; de tappre fränderna
Hrodgar och Hroðulf voro då där,
I den höga salen. Hjorts inre
Fylldes av vänner: då hade Scyldingarne
Ännu ej övat förrädiska anslag.
1020 Healfdenes son gav sedan Beowulf
Till segerlön ett gyllene fälttecken,
Ett smyckat banér, hjälm och brynja,
Ett frejdat och sirat svärd: många sågo dessa
Bäras fram för hjälten. Beowulf mottog
1025 En bägare i salen; ej behövde han skämmas
Inför skyttarne för dessa gåvor.
Ej har jag sport, att många män
Hjärtligare givit på ölbänken en annan
Fyra smycken, sirade med guld.
1030 Kring hjälmens krön höll en rundad valk,
Omlindad av metallband, skyddsvakt över huvudet,
Att ej filarnas alster[22], hårda i stridsskuren,
Måtte förmätet skada honom, då hjälten,
Väpnad med sköld, skulle gå mot fienderna.
1035 Jarlarnes värn lät vidare föra
In uti huset åtta hästar
Med guldsmidda betsel; på en av dem låg
En guldsmyckad sadel, konstrikt arbetad.
Det var den höge konungens säte i striden,
1040 Då Healfdenes son ville öva svärdslek:
Aldrig vilade i härens spets
Den vittfrejdades tapperhet, då kämparne föllo.
Och då lämnade Ingvinernas[23] skyddsherre
Båda delarna, hästar och vapen,
1045 I Beowulfs våld, med sin välönskan därtill.
Så värdigt vedergällde den frejdade fursten,
Hjältarnes skattvårdare, stridsstormarna
Med hästar och skatter, att det aldrig kan klandras
Av den man, som rätt vill säga sanning.
Hjort innantill: det fanns en mängd
Män och kvinnor, som satte i stånd
Den gästvänliga vinsalen. Guldskimrande skeno
995 Bonader längs väggarna, många underbara syner
För alla män, som skåda på dem.
Det härliga huset, fullständigt innantill
Hopfäst med järnband, var illa skadat,
Gångjärnen sprängda; taket ensamt
1000 Blev alldeles oskadat, då skräckbringaren,
Skuldbelastad, tog till flykten,
Misströstande om sitt liv. Ej är det lätt
Att fly undan döden — göre det den som vill! —;
Utan drivet av tvång, skall varje människobarn,
1005 Som hyser en själ och bor på jorden,
Nödgas söka den redda bädden,
Där hans kroppshydda, vilande på lägret,
Skall sova efter gästabudet. — Då var rätta tiden
För Healfdenes son att gå till salen:
1010 Konungen själv ville intaga sitt mål.
Ej har jag sport, att en större skara
Uppfört sig bättre kring sin skatt-utdelare.
De ärorika männen gingo till bänken,
Gladde sig åt måltiden, mottogo höviskt
1015 Mången mjödbägare; de tappre fränderna
Hrodgar och Hroðulf voro då där,
I den höga salen. Hjorts inre
Fylldes av vänner: då hade Scyldingarne
Ännu ej övat förrädiska anslag.
1020 Healfdenes son gav sedan Beowulf
Till segerlön ett gyllene fälttecken,
Ett smyckat banér, hjälm och brynja,
Ett frejdat och sirat svärd: många sågo dessa
Bäras fram för hjälten. Beowulf mottog
1025 En bägare i salen; ej behövde han skämmas
Inför skyttarne för dessa gåvor.
Ej har jag sport, att många män
Hjärtligare givit på ölbänken en annan
Fyra smycken, sirade med guld.
1030 Kring hjälmens krön höll en rundad valk,
Omlindad av metallband, skyddsvakt över huvudet,
Att ej filarnas alster[22], hårda i stridsskuren,
Måtte förmätet skada honom, då hjälten,
Väpnad med sköld, skulle gå mot fienderna.
1035 Jarlarnes värn lät vidare föra
In uti huset åtta hästar
Med guldsmidda betsel; på en av dem låg
En guldsmyckad sadel, konstrikt arbetad.
Det var den höge konungens säte i striden,
1040 Då Healfdenes son ville öva svärdslek:
Aldrig vilade i härens spets
Den vittfrejdades tapperhet, då kämparne föllo.
Och då lämnade Ingvinernas[23] skyddsherre
Båda delarna, hästar och vapen,
1045 I Beowulfs våld, med sin välönskan därtill.
Så värdigt vedergällde den frejdade fursten,
Hjältarnes skattvårdare, stridsstormarna
Med hästar och skatter, att det aldrig kan klandras
Av den man, som rätt vill säga sanning.
1050 Dessutom gav jarlarnes drott
Åt var och en av dem på mjödbänken,
Som med Beowulf tillryggalagt vägen över havet,
Ett dyrbart arvsvärd och bjöd att gälda
Med guld den man, som Grendel nyss
1055 Ondskefullt dödat, som han velat göra med flere,
Om ej den vise Gud och hjältens mod avvärjt
Från dem detta öde: skaparen rådde
Över alla människor, såsom han ännu gör.
Därför är förstånd och sinnets förtänksamhet
1060 Överallt det bästa; mycket ljuvt och lett
Måste den röna, som lever länge
Här uti världen strävsamma dagar. —
Där var sång och musik på en gång därinne
Om Healfdenes häranförare;
1065 Harpan anslogs, ofta klingade sången,
Då Hroðgars skald väckte fröjd i salen
Längs mjödbänken, då han talade
Om Finns söner, när olyckan drabbade dem.[24]
»Healfdenes hjälte, Scyldingen Hnäf
1070 »Föll för ödet på frisernas valplats.
»Ja, ingalunda kunde Hildeburg prisa
»Jutarnes tro: oförskylt miste
»Hon sina kära, barn och bröder[25]
»I denna sköldlek; de föllo för ödet,
1075 »Sårade av spjutet; sorgsen var kvinnan.
»Och ej utan skäl klagade Hocs dotter
»Över skickelsen, då morgonen kom,
»Och hon kunde se under den ljusa himlen
»De sinas olyckliga död, av vilka hon förr haft
1080 »Den största glädje i världen. Striden hade
bortryckt
»Alla Finns kämpar utom några få,
»Så att han ej kunde på valplatsen
»På något sätt utkämpa striden med Hengest,[26]
»Genom kamp skydda de olyckliga spillrorna
1085 »Mot konungens man;[27] utan de erbjödo dem fördrag:
»Att de helt skulle inrymma ett annat hus åt dem
»Med sal och högsäte, så att de skulle äga
»I sitt våld hälften mot jutarnes söner;
»Och vid skattutdelningar skulle varje dygn
1090 »Folcevaldas son[28] hedra danerna,
»Skänka ringar och dyrbara skatter
»Av drivet guld åt Hengests skara
»Jämt lika mycket som han ville elda
»Frisernas stam med gåvor i ölsalen.
1095 »Så slöto de högtidligt å ömse sidor
»Fast fredsfördrag. Finn bekräftade
»För Hengest med eder, kraftigt och okränkbart,
»Att han skulle hålla i ära efter stormännens råd
»De olyckliga spillrorna, och ingen man där
1100 »Med ord eller dåd bryta fördraget
»Eller någonsin bakslugt omnämna detta,
»Att de dock följde sin ringutdelares[29] baneman,
»Herrelöse, då de så måste.
»Om då någon friser med utmanande tal
1105 »Väckte minnet av dödshatet,
»Skulle svärdets egg straffa detta.
»Eden avlades, och glänsande guld
»Lyftes ur skatten. Här-scyldingarnes
»Bäste kämpe[30] var redo för bålet.
1110 »Lätt skönjbara voro på detta bål
»Den blodbestänkta brynjan, ett guldbeslaget vildsvin
»Av hårt järn samt mången ädling,
»Död av sina sår: ej få föllo på valplatsen.
»Då lät Hildeburg åt lågan överlämna
1115 »På Hnäfs bål sin egen son,
»Bränna hans kropp, lägga den på bålet.
»Den arma modern sörjde vid hans skuldra
»Med klagande ord. Kämpen besteg bålet.
»Mot molnen virvlade den största bland liklågor,
1120 »Susade framför högen; huvudena smälte,
»Sårens portar brusto, då blodet sprang ut
»Ur leda bett[31] på kroppen. Den glupskaste av andar,
»Lågan svalde alla, som striden där bortryckt
»Av båda folken; deras kraft var förbi.
Åt var och en av dem på mjödbänken,
Som med Beowulf tillryggalagt vägen över havet,
Ett dyrbart arvsvärd och bjöd att gälda
Med guld den man, som Grendel nyss
1055 Ondskefullt dödat, som han velat göra med flere,
Om ej den vise Gud och hjältens mod avvärjt
Från dem detta öde: skaparen rådde
Över alla människor, såsom han ännu gör.
Därför är förstånd och sinnets förtänksamhet
1060 Överallt det bästa; mycket ljuvt och lett
Måste den röna, som lever länge
Här uti världen strävsamma dagar. —
Där var sång och musik på en gång därinne
Om Healfdenes häranförare;
1065 Harpan anslogs, ofta klingade sången,
Då Hroðgars skald väckte fröjd i salen
Längs mjödbänken, då han talade
Om Finns söner, när olyckan drabbade dem.[24]
»Healfdenes hjälte, Scyldingen Hnäf
1070 »Föll för ödet på frisernas valplats.
»Ja, ingalunda kunde Hildeburg prisa
»Jutarnes tro: oförskylt miste
»Hon sina kära, barn och bröder[25]
»I denna sköldlek; de föllo för ödet,
1075 »Sårade av spjutet; sorgsen var kvinnan.
»Och ej utan skäl klagade Hocs dotter
»Över skickelsen, då morgonen kom,
»Och hon kunde se under den ljusa himlen
»De sinas olyckliga död, av vilka hon förr haft
1080 »Den största glädje i världen. Striden hade
bortryckt
»Alla Finns kämpar utom några få,
»Så att han ej kunde på valplatsen
»På något sätt utkämpa striden med Hengest,[26]
»Genom kamp skydda de olyckliga spillrorna
1085 »Mot konungens man;[27] utan de erbjödo dem fördrag:
»Att de helt skulle inrymma ett annat hus åt dem
»Med sal och högsäte, så att de skulle äga
»I sitt våld hälften mot jutarnes söner;
»Och vid skattutdelningar skulle varje dygn
1090 »Folcevaldas son[28] hedra danerna,
»Skänka ringar och dyrbara skatter
»Av drivet guld åt Hengests skara
»Jämt lika mycket som han ville elda
»Frisernas stam med gåvor i ölsalen.
1095 »Så slöto de högtidligt å ömse sidor
»Fast fredsfördrag. Finn bekräftade
»För Hengest med eder, kraftigt och okränkbart,
»Att han skulle hålla i ära efter stormännens råd
»De olyckliga spillrorna, och ingen man där
1100 »Med ord eller dåd bryta fördraget
»Eller någonsin bakslugt omnämna detta,
»Att de dock följde sin ringutdelares[29] baneman,
»Herrelöse, då de så måste.
»Om då någon friser med utmanande tal
1105 »Väckte minnet av dödshatet,
»Skulle svärdets egg straffa detta.
»Eden avlades, och glänsande guld
»Lyftes ur skatten. Här-scyldingarnes
»Bäste kämpe[30] var redo för bålet.
1110 »Lätt skönjbara voro på detta bål
»Den blodbestänkta brynjan, ett guldbeslaget vildsvin
»Av hårt järn samt mången ädling,
»Död av sina sår: ej få föllo på valplatsen.
»Då lät Hildeburg åt lågan överlämna
1115 »På Hnäfs bål sin egen son,
»Bränna hans kropp, lägga den på bålet.
»Den arma modern sörjde vid hans skuldra
»Med klagande ord. Kämpen besteg bålet.
»Mot molnen virvlade den största bland liklågor,
1120 »Susade framför högen; huvudena smälte,
»Sårens portar brusto, då blodet sprang ut
»Ur leda bett[31] på kroppen. Den glupskaste av andar,
»Lågan svalde alla, som striden där bortryckt
»Av båda folken; deras kraft var förbi.
1125 »Sedan gingo kämparne, som mist sina vänner,
»Att uppsöka sina bostäder och se Frisland,
»Hemmen och härskareborgen. Hengest bodde
»Då ännu hos Finn över den blodiga vintern
»Utan någon söndring[32]: tänkte på hembygden,
1130 »Fastän han ej kunde skjuta ut i havet
»Den ringade stäven, — havet upprördes av stormen,
»Kämpade med vinden; vintern omslöt vattnet
»Med isfjättrar, — till dess ett nytt år
»Kom till gårdarna, som det ännu gör,
1135 »Det klara väder, som ständigt kommer
»I sinom tid. Då var vintern förbi,
»Jordens barm fager. Den främmande gästen
»Längtade från gårdarna; han tänkte dock mera
»På hämnd för sitt lidande än på sjöresan,
1140 »Om han skulle kunna åstadkomma en sammanstötning
»Och i denna hågkomma jutarnes söner,
»Om blott han ej bröte mot världens ordning.[33]
»Då lade Hunlafs son i hans sköte
»Stridens glans, det yppersta av svärd;[34]
1145 »Dess eggar voro kända bland jutarne.
»Också drabbade sedan bitter svärdsdöd
»Den djärve Finn i hans eget hem,
»Då Guðlaf och Oslaf efter sjöresan[35]
»Klagade sin sorg, det hätska angreppet,
1150 »Tillvitade honom sina olyckor: ej kunde deras oro
»Styra sig i bröstet. Då rödfärgades salen
»Av fienders lik; Finn dödades,
»Konungen bland sin hird, och drottningen rövades.
»Scyldingarnes skyttar förde till skeppen
1155 »Landskonungens hela bohag,
»De smycken och juveler, som de kunde finna
»I Finns hem. På havets stråt
»Förde de sedan den ädla kvinnan
» Till danernas folk.» Så slutade kvädet,
1160 Sjunget till harpan. Sedan höjde sig jublet
Högljutt från bänkarna: svenner ihällde
Vin ur konstrika kärl. Då kom Wealhtheow gående fram
Under ett gyllene pannband dit där de båda gode,
Farbror och brorson,[36] suto. Då rådde ännu fred
1165 Och tro emellan dem. Där satt ock talaren Unferð
Vid Scyldingafurstens fötter: alla tilltrodde hans sinne
Att äga stort mod, fastän han ej varit ärlig mot sina fränder
I svärdseggarnas lekar. Då sade Scyldingarnes drottning:
»Tag denna bägare, min herre och konung,
1170 »Du skatt-utdelare, hell vare dig,
»Männens guldvän, och tala till götarne
»Hulda ord: så skall mannen göra!
»Var blid mot götarne och tänk på gåvor;
»Nära och fjärran har du nu fred.
1175 »Man har sagt mig, att du ville hålla
»Hjälten som en son. Den strålande ringsalen
»Hjort är rensad: giv, medan du kan,
»Många belöningar och lämna dina söner
»Folk och rike, då du skall bort att skåda
1180 »Skaparens skickelse. Jag känner min
»Blide Hroðulf, att han vill hålla
»Dessa ynglingar i ära, om, Scyldingavän!
»Du förr än han lämnar denna värld.
»Jag hoppas, att han skall med godhet vedergälla
1185 »Bådas våra barn, om han minnes all
»Den huldhet vi förut visat honom som barn
»Efter hans önskan och till hans ära.»
Sedan vände hon sig till den bänk, där hennes söner,
Hreðric och Hroðmund, och kämparnes unga
1190 Söner suto samman; där satt den gode
Göten Beowulf bredvid de två bröderna.
Till honom bars en bägare och framsades
En vänlig inbjudning, huldrikt erbjöds
Virat guld, tvänne armsmycken,
1195 En ringbrynja och den största halsring,
Som jag någonsin sport på jorden.
Ej har jag hört talas om någon bättre skatt
Bland hjältar under himlen, sedan Hama förde
Till den glänsande borgen Brosinga-halsbandet,
1200 Det strålande smycket. Han flydde undan
Eormenrics försåt, valde evigt liv.[37]
Denna ring hade göten Hygelac,
Svertings sonson, för sista gången,
Då han under fälttecknet skyddade skatterna,
1205 Värnade stridsbytet. Honom bortryckte ödet,
Sedan han av övermod utstått nöd
Och strid med friserna. Den mäktige fursten
Bar smyckena, ädelstenarna
Över vågornas bäcken, men stupade under skölden.
1210 I frankernas våld kom då konungens lik,
Hans bröstbeklädnad och även denna ring:
Sämre kämpar plundrade de döde
Efter slaktningen; götamännen
Lågo på valplatsen. — Salen fylldes av sorl.
1215 Wealhtheow talade och sade inför skaran:
»Bär med lycka denna ring, käre Beowulf,
»Du unge kämpe! och begagna denna brynja
»(De äro stora skatter) och gå framåt!
»Visa din kraft och var vänlig i råd
1220 »Mot dessa ynglingar! Jag skall ej glömma din lön.
»Du har bragt det därhän, att nära och fjärran
»I alla tider män skola ära dig
»Lika vida som havet omsluter
»Blåsiga strandhöjder. Var, så länge du lever,
1225 »Lycklig, o ädling! Jag unnar dig väl
»De rika skatterna. Bliv för min son
»En hjälp i dåd, du som lever i glädje!
»Här äro alla jarlar trofasta mot varandra,
»Vänliga till sinnes, tillgivna sin furste;
1230 »Männen äro villiga, krigsfolket helt redo,
»Hirdmännen dryckesglada. Gören som jag beder!»
Gick så till sin plats. Där var ett utsökt gille,
Männen drucko vin; de kände icke
Det grymma öde, som drabbat mången
1235 Ibland jarlarne. Sedan kom aftonen,
Och den mäktige Hroðgar gick till vila
Uti sin boning. En mängd jarlar
Vaktade huset, som de ofta gjort förut,
Bortflyttade bänkarna, överallt breddes
1240 Bäddar och bolstrar. En av öltjänarne
Lutade sig mot bädden, hemfallen åt döden.
Vid sina huvuden satte krigarne
De glänsande sköldarna. Där var på bänken
Lätt skönjbar över ädlingen
1245 Hans hjälm, hög i striden, hans ringbrynja
Och väldiga spjut. Det var deras sed,
Att de voro ständigt rustade till strid
Hemma och i härfärd, båda delarna,
Så ofta som behovet fogade sig så
1250 För deras furste: detta krigsfolk var gott.
En vänlig inbjudning, huldrikt erbjöds
Virat guld, tvänne armsmycken,
1195 En ringbrynja och den största halsring,
Som jag någonsin sport på jorden.
Ej har jag hört talas om någon bättre skatt
Bland hjältar under himlen, sedan Hama förde
Till den glänsande borgen Brosinga-halsbandet,
1200 Det strålande smycket. Han flydde undan
Eormenrics försåt, valde evigt liv.[37]
Denna ring hade göten Hygelac,
Svertings sonson, för sista gången,
Då han under fälttecknet skyddade skatterna,
1205 Värnade stridsbytet. Honom bortryckte ödet,
Sedan han av övermod utstått nöd
Och strid med friserna. Den mäktige fursten
Bar smyckena, ädelstenarna
Över vågornas bäcken, men stupade under skölden.
1210 I frankernas våld kom då konungens lik,
Hans bröstbeklädnad och även denna ring:
Sämre kämpar plundrade de döde
Efter slaktningen; götamännen
Lågo på valplatsen. — Salen fylldes av sorl.
1215 Wealhtheow talade och sade inför skaran:
»Bär med lycka denna ring, käre Beowulf,
»Du unge kämpe! och begagna denna brynja
»(De äro stora skatter) och gå framåt!
»Visa din kraft och var vänlig i råd
1220 »Mot dessa ynglingar! Jag skall ej glömma din lön.
»Du har bragt det därhän, att nära och fjärran
»I alla tider män skola ära dig
»Lika vida som havet omsluter
»Blåsiga strandhöjder. Var, så länge du lever,
1225 »Lycklig, o ädling! Jag unnar dig väl
»De rika skatterna. Bliv för min son
»En hjälp i dåd, du som lever i glädje!
»Här äro alla jarlar trofasta mot varandra,
»Vänliga till sinnes, tillgivna sin furste;
1230 »Männen äro villiga, krigsfolket helt redo,
»Hirdmännen dryckesglada. Gören som jag beder!»
Gick så till sin plats. Där var ett utsökt gille,
Männen drucko vin; de kände icke
Det grymma öde, som drabbat mången
1235 Ibland jarlarne. Sedan kom aftonen,
Och den mäktige Hroðgar gick till vila
Uti sin boning. En mängd jarlar
Vaktade huset, som de ofta gjort förut,
Bortflyttade bänkarna, överallt breddes
1240 Bäddar och bolstrar. En av öltjänarne
Lutade sig mot bädden, hemfallen åt döden.
Vid sina huvuden satte krigarne
De glänsande sköldarna. Där var på bänken
Lätt skönjbar över ädlingen
1245 Hans hjälm, hög i striden, hans ringbrynja
Och väldiga spjut. Det var deras sed,
Att de voro ständigt rustade till strid
Hemma och i härfärd, båda delarna,
Så ofta som behovet fogade sig så
1250 För deras furste: detta krigsfolk var gott.
- ↑ Enligt sagan blev Scef (= kärve) eller hans son Scyld utsatt i havet, fastbunden på en kärve, och sedan vinddriven till Danmark, där han upptogs och sedermera blev landets furste.
- ↑ Scede-landen = Sca(n)dinavia; här särskilt om danernasrike.
- ↑ Eller Sävelas; ty enligt Rolf Krakes saga var konung Halfdans dotter Signy gift med Sævil. — Svearnes fursteätt kallas Scylfingar; dit hörde Onela.
- ↑ Gavlarna voro prydda med hjorthorn.
- ↑ Se längre fram vv. 2020 ff.
- ↑ Eller: och kände ej hans avsikt.
- ↑ Se vignetten i bokens början.
- ↑ En hedersgärd åt den döde.
- ↑ Troligen raumarne i Norge. Det sagolika i framställningen gör dock lokaliseringen av här nämnda stammar högst osäker.
- ↑ Eller på kustens sand.
- ↑ Gud.
- ↑ Eller: spöklike.
- ↑ Musklerna.
- ↑ Antingen egentligt: ’det öl de druckit kändes bäskt’, eller figurligt: ’de fingo en bitter bägare att tömma’.
- ↑ D. v. s. I vers skildra.
- ↑ Sinfjötle i den nordiska sagan. I denna är det, som bekant, Sigmunds son Sigurd, som dödar ormen.
- ↑ Sigemund.
- ↑ Beowulf.
- ↑ Såsom motsats till Beowulf framställes Heremod, en dansk konung, som, i början lovande och framstående, sedermera blev övermodig och tyrannisk samt av sitt folk förråddes eller måste fly till landets fiender.
- ↑ Unferð, se v. 499 ff.
- ↑ = klo.
- ↑ = svärd.
- ↑ = öst-danernas.
- ↑ Innehållet i den följande episoden synes vara: Finn, hövding över jutarne, en frisisk stam, är gift med Hildeburg, Hocs dotter. Dennas broder Hnäf har med en skara daner anlänt till Finns rike. Danerna överfallas förrädiskt i Finns borg, och Hnäf dödas. Hans efterträdare Hengest håller emellertid stånd mot jutarne, och ett fördrag ingås. Efter någon tid uppflammar dock fiendskapen ånyo, och nu dödas Finn av danerna, som fått förstärkningar hemifrån. — Sammanhanget är dock dunkelt, och flera uttryck svårtydda och omtvistade.
- ↑ Plur. för sing. = son och broder.
- ↑ Efter Hnäfs fall blev denne dana-skarans anförare.
- ↑ Danakonungens man = Hengest.
- ↑ Finn.
- ↑ Danernas ringutdelare = Hnäf; dennes baneman = Finn.
- ↑ Hnäf.
- ↑ = sår.
- ↑ Eller: med vilande tapperhet.
- ↑ D. v. s. mot givna eder.
- ↑ En uppfordran till hämnd.
- ↑ Till Danmark för att hämta nytt manskap.
- ↑ Konung Hroðgar och Hroðdulf (Rolf Krake).
- ↑ Blev omvänd eller gick i kloster. Heimer (Aslögs fosterfader), Brisinga-men (Frejas smycke) och Jörmunrekr (ostgoternas konung) omtalas även i nordiska sagor.