Beowulf: en fornengelsk hjältedikt (1914)/2
| ← I. Striden med Grendel. |
|
III. Återkomsten. → |
| Andra utgåvan. Den första utkom 1889. |
II.
Striden med Grendels moder.
De lade sig till vila. En fick bittert böta
För sin aftonro, som rätt ofta hänt dem,
Sedan Grendel rådde över guldsalen,
Övade orätt, tills slutet kom,
1255 Döden efter synderna. Det vart skönjbart,
Vida känt bland män, att då ännu levde
En hämnare av den lede en lång tid
Efter stridssorgen. Grendels moder,
Skräckbringerskan tänkte på sin olycka,
1260 Hon som bebodde vattnets fasa,
Kalla strömmar, sedan Kain blivit
Svärdsbane åt sin ende broder,
Son av samme fader; dödskorad gick han sedan
Med mordets märke att fly människors glädje,
1265 Bodde i öknen. Från honom stamma många
Olycksfödda gastar; en av dem var Grendel.
Hemfallen åt svärdet och hatad, fann denne
I Hjort en vakande man bida på strid.
Där angrep skräckbringaren honom;
1270 Han mindes emellertid sin kroppsstyrka,
Den mäktiga gåva, som Gud honom givit,
Och av den allrådande hoppades han nåd,
Tröst och stöd: därför övervann han fienden,
Fällde helvetesgasten; sedan gick den eländige,
1275 Glädjeberövad, människosläktets fiende,
Att se sin dödsort. Men glupsk och dyster,
Ville hans moder då ännu vandra
En sorgfull stråt, hämnas sonens död.
Hon kom så till Hjort, där ring-danerna
1280 Sovo längs salen. Då blev där snart
En återgång för jarlarne, när Grendels moder
Smugit sig dit in. Denna fasa var
Jämnt så mycket mindre som kvinnors kraft
Mot väpnade män i stridens fasa,
1285 Då det sirade svärdet, smitt av hammaren,
Färgat av blod, med duktiga eggar
Klyver vildsvinet över fiendens hjälm.
Då drogs i salen ovan sätena
Hård svärdsegg; mången sid sköld lyftes,
1290 Fast i handen. På hjälm ej tänkte
Eller sid brynja den som denna fasa drabbade.
Hon hade bråttom, ville bärga livet
Ut därifrån, då hon blivit upptäckt.
Snabbt hade hon fått ett fast tag
1295 I en av ädlingarna, när hon gick till träsket.
Denne var för Hroðgar den käraste hjälte,
Såsom följesman, vid de tvänne haven,
En mäktig sköldkämpe, som hon dödade på bädden,
En ärorik kämpe. Ej var Beowulf där,
1300 Utan annat härbärge hade förut anvisats
Den frejdade göten efter skatt-utdelningen.
Larm vart i Hjort. Hon tog den blodiga,
Välkända handen. Sorgen hade blivit
Förnyad i gården: ej var det ett gott utbyte
1305 Att å tvänne händer nödgas betala
Med vänners liv. Den vise konungen,
Den grå kämpen var sorgsen till mods,
När han fick veta, att hans käraste
Rådgivare var död, skild ifrån livet.
1310 Skyndsamt blev Beowulf, den segersälle mannen,
Hämtad till rummet. Vid dagens gryning
Gick denne jarl själv, den högättade kämpen,
Men sina följeslagare dit där den vise väntade
Om den allsvåldige skulle någonsin vilja
1315 Efter lidandet åvägabringa en omkastning.
Då gick längs golvet den utmärkte krigaren
Med sitt trogna följe — salstimret dånade —
För att med ord hälsa konungen,
Ingvinernas furste, sporde om väl natten
1320 Varit honom lugn, som han innerligt önskat.
För sin aftonro, som rätt ofta hänt dem,
Sedan Grendel rådde över guldsalen,
Övade orätt, tills slutet kom,
1255 Döden efter synderna. Det vart skönjbart,
Vida känt bland män, att då ännu levde
En hämnare av den lede en lång tid
Efter stridssorgen. Grendels moder,
Skräckbringerskan tänkte på sin olycka,
1260 Hon som bebodde vattnets fasa,
Kalla strömmar, sedan Kain blivit
Svärdsbane åt sin ende broder,
Son av samme fader; dödskorad gick han sedan
Med mordets märke att fly människors glädje,
1265 Bodde i öknen. Från honom stamma många
Olycksfödda gastar; en av dem var Grendel.
Hemfallen åt svärdet och hatad, fann denne
I Hjort en vakande man bida på strid.
Där angrep skräckbringaren honom;
1270 Han mindes emellertid sin kroppsstyrka,
Den mäktiga gåva, som Gud honom givit,
Och av den allrådande hoppades han nåd,
Tröst och stöd: därför övervann han fienden,
Fällde helvetesgasten; sedan gick den eländige,
1275 Glädjeberövad, människosläktets fiende,
Att se sin dödsort. Men glupsk och dyster,
Ville hans moder då ännu vandra
En sorgfull stråt, hämnas sonens död.
Hon kom så till Hjort, där ring-danerna
1280 Sovo längs salen. Då blev där snart
En återgång för jarlarne, när Grendels moder
Smugit sig dit in. Denna fasa var
Jämnt så mycket mindre som kvinnors kraft
Mot väpnade män i stridens fasa,
1285 Då det sirade svärdet, smitt av hammaren,
Färgat av blod, med duktiga eggar
Klyver vildsvinet över fiendens hjälm.
Då drogs i salen ovan sätena
Hård svärdsegg; mången sid sköld lyftes,
1290 Fast i handen. På hjälm ej tänkte
Eller sid brynja den som denna fasa drabbade.
Hon hade bråttom, ville bärga livet
Ut därifrån, då hon blivit upptäckt.
Snabbt hade hon fått ett fast tag
1295 I en av ädlingarna, när hon gick till träsket.
Denne var för Hroðgar den käraste hjälte,
Såsom följesman, vid de tvänne haven,
En mäktig sköldkämpe, som hon dödade på bädden,
En ärorik kämpe. Ej var Beowulf där,
1300 Utan annat härbärge hade förut anvisats
Den frejdade göten efter skatt-utdelningen.
Larm vart i Hjort. Hon tog den blodiga,
Välkända handen. Sorgen hade blivit
Förnyad i gården: ej var det ett gott utbyte
1305 Att å tvänne händer nödgas betala
Med vänners liv. Den vise konungen,
Den grå kämpen var sorgsen till mods,
När han fick veta, att hans käraste
Rådgivare var död, skild ifrån livet.
1310 Skyndsamt blev Beowulf, den segersälle mannen,
Hämtad till rummet. Vid dagens gryning
Gick denne jarl själv, den högättade kämpen,
Men sina följeslagare dit där den vise väntade
Om den allsvåldige skulle någonsin vilja
1315 Efter lidandet åvägabringa en omkastning.
Då gick längs golvet den utmärkte krigaren
Med sitt trogna följe — salstimret dånade —
För att med ord hälsa konungen,
Ingvinernas furste, sporde om väl natten
1320 Varit honom lugn, som han innerligt önskat.
Scyldingarnes värn Hroðgar talade:
»Spörj ej efter lycka! Sorgen är förnyad
»För danernas folk: död är Äschere,[1]
»Yrmenlafs äldre broder,
1325 »Min förtrogne rådgivare,
»Min sidokamrat, då vi i striden
»Värjde våra huvuden, när kämparne stötte samman,
»Sönderhuggo vildsvinen.[2] Sådan bör en jarl vara,
»En beprövad ädling, som Äschere var.
1330 »Hans mördare vart uti Hjort
»En spöklik mordgast. Jag vet icke vart,
»Stolt över rovet, den hemska drog sig tillbaka,
»Glad[3] åt sin måltid. Hon hämnades den strid,
»I vilken du i går natt dödade Grendel
1335 »På våldsamt sätt med hårda nävar,
»Därföre att han alltför länge dödat
»Och minskat mina män. Han föll i striden,
»Pliktade med livet; men nu har en annan
»Mäktig illdådare kommit, som ville hämnas sin son,
1340 »Och har vidare fullföljt fejden,
»Så att för mången hirdman, som sörjer i sinnet
»Efter skatt-utdelaren, må det väl synas
»En hård olycka: nu vilar den hand,
»Som var villig att främja alla edra önskningar.
1345 »Jag har hört landets invånare,
»Salsbeboarne, mina män säga,
»Att de sett tvänne sådana
»Väldiga gränsboar, främmande gastar
» Hålla till i träsk: av dem var den ena,
1350 »Så visst som de kunde veta det,
»En kvinnogestalt; den andra uslingen
»Trampade i mansskepnad landsflyktens spår,
»Blott att han var större än någon annan man.
»Honom kallade i forna dagar
1355 »Invånarne Grendel: ej känna de hans fader,
»Om förut någon av mörka gastar
»Blivit född åt denne. De bebo dolda trakter,
»Vargens klippbranter, blåsiga uddar,
»Farliga träskvägar, där bergets ström
1360 »Under uddarnas töcken flyter
»Ned under jorden. Ej är det härifrån
»Många mils väg, som denna sjö ligger;
»Över den hänga rimfrostklädda träd,
»En rotfast skog, och överskugga vattnet.
1365 »Där kan man varje natt se ett hemskt under,
»Eld på vågorna. Ej lever någon så vis
»Bland människors barn, att han känner bottnen.
»Fastän hedens vandrare, den hornprydde hjorten,
»Jagad av hundar, uppsöker skogen,
1370 »Flyende från fjärran, giver han förr
»Sitt liv på stranden, än han vill dit in
»Att skydda sitt huvud. Ej är det en trygg plats.
» Därifrån stiga mörka vågsvall
» Upp till molnen, då vinden drager
1375 »Oväder samman, tills luften mörknar
»Och himlen gråter. Nu finnes råd
»Åter ensamt hos dig. Du känner ej ännu
»Den farliga platsen, där du kan finna
Den skuldbelastade varelsen : sök, om du vågar!
1380 »Jag skall löna dig för denna strid,
»Såsom jag förut gjort, med gamla skatter,
»Med vridet guld, om du kommer därur.»
»Spörj ej efter lycka! Sorgen är förnyad
»För danernas folk: död är Äschere,[1]
»Yrmenlafs äldre broder,
1325 »Min förtrogne rådgivare,
»Min sidokamrat, då vi i striden
»Värjde våra huvuden, när kämparne stötte samman,
»Sönderhuggo vildsvinen.[2] Sådan bör en jarl vara,
»En beprövad ädling, som Äschere var.
1330 »Hans mördare vart uti Hjort
»En spöklik mordgast. Jag vet icke vart,
»Stolt över rovet, den hemska drog sig tillbaka,
»Glad[3] åt sin måltid. Hon hämnades den strid,
»I vilken du i går natt dödade Grendel
1335 »På våldsamt sätt med hårda nävar,
»Därföre att han alltför länge dödat
»Och minskat mina män. Han föll i striden,
»Pliktade med livet; men nu har en annan
»Mäktig illdådare kommit, som ville hämnas sin son,
1340 »Och har vidare fullföljt fejden,
»Så att för mången hirdman, som sörjer i sinnet
»Efter skatt-utdelaren, må det väl synas
»En hård olycka: nu vilar den hand,
»Som var villig att främja alla edra önskningar.
1345 »Jag har hört landets invånare,
»Salsbeboarne, mina män säga,
»Att de sett tvänne sådana
»Väldiga gränsboar, främmande gastar
» Hålla till i träsk: av dem var den ena,
1350 »Så visst som de kunde veta det,
»En kvinnogestalt; den andra uslingen
»Trampade i mansskepnad landsflyktens spår,
»Blott att han var större än någon annan man.
»Honom kallade i forna dagar
1355 »Invånarne Grendel: ej känna de hans fader,
»Om förut någon av mörka gastar
»Blivit född åt denne. De bebo dolda trakter,
»Vargens klippbranter, blåsiga uddar,
»Farliga träskvägar, där bergets ström
1360 »Under uddarnas töcken flyter
»Ned under jorden. Ej är det härifrån
»Många mils väg, som denna sjö ligger;
»Över den hänga rimfrostklädda träd,
»En rotfast skog, och överskugga vattnet.
1365 »Där kan man varje natt se ett hemskt under,
»Eld på vågorna. Ej lever någon så vis
»Bland människors barn, att han känner bottnen.
»Fastän hedens vandrare, den hornprydde hjorten,
»Jagad av hundar, uppsöker skogen,
1370 »Flyende från fjärran, giver han förr
»Sitt liv på stranden, än han vill dit in
»Att skydda sitt huvud. Ej är det en trygg plats.
» Därifrån stiga mörka vågsvall
» Upp till molnen, då vinden drager
1375 »Oväder samman, tills luften mörknar
»Och himlen gråter. Nu finnes råd
»Åter ensamt hos dig. Du känner ej ännu
»Den farliga platsen, där du kan finna
Den skuldbelastade varelsen : sök, om du vågar!
1380 »Jag skall löna dig för denna strid,
»Såsom jag förut gjort, med gamla skatter,
»Med vridet guld, om du kommer därur.»
Ecgtheows son Beowulf talade:
»Sörj ej, du vise! Bättre är för var och en
1385 »Att hämnas sin vän än sörja mycket.
»Var och en av oss skall bida slutet
»Av jordelivet: vinne den som kan
»Rykte före döden! det skall sedan
»Bliva det bästa för den döde kämpen.
1390 »Stig upp, du rikets vårdare! låtom oss genast fara
»Att skåda Grendels frändes gång!
»Jag lovar dig detta: ej skall han fly undan
»I jordens famn eller bergets skog
»Eller havets botten, han må gå vart han vill.
1395 »Hav blott tålamod detta dygn
»Med allt det onda; det hoppas jag av dig».
Upp sprang då den gamle, tackade Gud,
Den mäktige herren, för vad mannen sagt.
Därpå sadlades åt Hroðgar en häst
1400 Med lockig man. Ståtlig red
Den vise fursten; efteråt kom
Sköldbärarnes skara. Spår voro där
Längs skogsvägarna vida synliga
Av gång över marken; hon hade vandrat
1405 Över ett mörkt träsk, bar då en livlös,
Den ypperste av de hirdmän,
Som med Hroðgar rådde i hemmet.
Ädlingars son gick sedan över
Branta bergsluttningar, smala vägar,
1410 Trånga stigar, en okänd väg,
Stupande uddar, många sjötrolls-boningar.
Jämte några få vise män
Gick han förut att skärskåda platsen,
Tills han plötsligt fann bergets träd
1415 Luta sig över den grå stenen,
En glädjelös skog; under stod vattnet,
Blodigt och upprört. Alla danerna,
Scyldingarnes vänner blevo dystra till mods;
Mången hirdman, alla jarlar
1420 Måste lida smärta, då de funno
Äscheres huvud uppå strandklippan.
Strömmen sjöd — krigarne åsågo det —
Av hett blod. Stundom sjöng hornet
En eggande stridssång. Hela skaran satte sig.
1425 De sågo på vattenytan en mängd ormar,
Sällsamma havsdrakar pröva djupet
Samt på uddarnas sluttningar sjötroll ligga,
Vilka vid middagstiden ofta företaga
En sorgfull färd på segelstråten,
1430 Ormar och vilddjur. De rusade i väg
I bitter vrede, då de hörde den gälla
Klangen av stridshornet. Götarnes furste
Skilde med sin pilbåge en av dessa från livet,
Från kampen med vågorna, så att den hårda härpilen
1435 Stod i hjärtat: han blev mycket långsammare
I simning på vågen, då döden bortryckte honom.
Snabbt blev på böljorna den sällsamme simmaren
Hårt ansatt med vasshakade
Vildsvinsspjut, och den i striden kuvade
1440 Dragen upp på udden; männen beskådade
Den hemske främlingen. Beowulf klädde sig
I jarlarustning: han ängslades ej för sitt liv.
Den handflätade stridsbrynjan skulle,
Sid och konstrikt smyckad, pröva djupet,
1445 Hon som kunde skydda hans kropp,
På det att den vredgade fiendens lömska stridsgrepp
Ej måtte skada hans bröst och liv.
Huvudet åter värjdes av den vita hjälmen,
Som skulle uppröra sjöbottnen,
1450 Söka brusande vågor, smyckad med guld,
Omsluten av pannband, såsom vapensmeden
Underbart arbetat den i forna dagar,
Satt på den vildsvinsbilder, så att ej sedan
Svärd eller klinga[4] kunde bita därpå.
1455 Ej var då ringast ibland kraftstöd
Det som Hroðgars talare[5] lånade honom för striden:
Detta häftprydda[6] svärd hette Hrunting
Och var ypperst bland gamla skatter.
Eggen var av järn, skimrande av giftstrimmor,
1460 Härdad i stridsblod: aldrig hade det i striden
Svikit någon man, som omslöt det med händerna
Och vågade gå den fasansfulla färden
Över fiendernas slagfält; ej var det första gången
Som det skulle utföra hjältedåd.
1465 Ej tänkte då Ecglafs son,
Den kraftige mannen, när han lånade vapnet
Åt en bättre svärdskämpe, på vad han förut sagt,
Drucken av vin: själv tordes han ej
Våga sitt liv under de brusande vågorna,
1470 Öva mannamod. Då miste han
Sitt hjälterykte. Ej gick det den andre så,
Sedan han hade rustat sig till striden.
»Sörj ej, du vise! Bättre är för var och en
1385 »Att hämnas sin vän än sörja mycket.
»Var och en av oss skall bida slutet
»Av jordelivet: vinne den som kan
»Rykte före döden! det skall sedan
»Bliva det bästa för den döde kämpen.
1390 »Stig upp, du rikets vårdare! låtom oss genast fara
»Att skåda Grendels frändes gång!
»Jag lovar dig detta: ej skall han fly undan
»I jordens famn eller bergets skog
»Eller havets botten, han må gå vart han vill.
1395 »Hav blott tålamod detta dygn
»Med allt det onda; det hoppas jag av dig».
Upp sprang då den gamle, tackade Gud,
Den mäktige herren, för vad mannen sagt.
Därpå sadlades åt Hroðgar en häst
1400 Med lockig man. Ståtlig red
Den vise fursten; efteråt kom
Sköldbärarnes skara. Spår voro där
Längs skogsvägarna vida synliga
Av gång över marken; hon hade vandrat
1405 Över ett mörkt träsk, bar då en livlös,
Den ypperste av de hirdmän,
Som med Hroðgar rådde i hemmet.
Ädlingars son gick sedan över
Branta bergsluttningar, smala vägar,
1410 Trånga stigar, en okänd väg,
Stupande uddar, många sjötrolls-boningar.
Jämte några få vise män
Gick han förut att skärskåda platsen,
Tills han plötsligt fann bergets träd
1415 Luta sig över den grå stenen,
En glädjelös skog; under stod vattnet,
Blodigt och upprört. Alla danerna,
Scyldingarnes vänner blevo dystra till mods;
Mången hirdman, alla jarlar
1420 Måste lida smärta, då de funno
Äscheres huvud uppå strandklippan.
Strömmen sjöd — krigarne åsågo det —
Av hett blod. Stundom sjöng hornet
En eggande stridssång. Hela skaran satte sig.
1425 De sågo på vattenytan en mängd ormar,
Sällsamma havsdrakar pröva djupet
Samt på uddarnas sluttningar sjötroll ligga,
Vilka vid middagstiden ofta företaga
En sorgfull färd på segelstråten,
1430 Ormar och vilddjur. De rusade i väg
I bitter vrede, då de hörde den gälla
Klangen av stridshornet. Götarnes furste
Skilde med sin pilbåge en av dessa från livet,
Från kampen med vågorna, så att den hårda härpilen
1435 Stod i hjärtat: han blev mycket långsammare
I simning på vågen, då döden bortryckte honom.
Snabbt blev på böljorna den sällsamme simmaren
Hårt ansatt med vasshakade
Vildsvinsspjut, och den i striden kuvade
1440 Dragen upp på udden; männen beskådade
Den hemske främlingen. Beowulf klädde sig
I jarlarustning: han ängslades ej för sitt liv.
Den handflätade stridsbrynjan skulle,
Sid och konstrikt smyckad, pröva djupet,
1445 Hon som kunde skydda hans kropp,
På det att den vredgade fiendens lömska stridsgrepp
Ej måtte skada hans bröst och liv.
Huvudet åter värjdes av den vita hjälmen,
Som skulle uppröra sjöbottnen,
1450 Söka brusande vågor, smyckad med guld,
Omsluten av pannband, såsom vapensmeden
Underbart arbetat den i forna dagar,
Satt på den vildsvinsbilder, så att ej sedan
Svärd eller klinga[4] kunde bita därpå.
1455 Ej var då ringast ibland kraftstöd
Det som Hroðgars talare[5] lånade honom för striden:
Detta häftprydda[6] svärd hette Hrunting
Och var ypperst bland gamla skatter.
Eggen var av järn, skimrande av giftstrimmor,
1460 Härdad i stridsblod: aldrig hade det i striden
Svikit någon man, som omslöt det med händerna
Och vågade gå den fasansfulla färden
Över fiendernas slagfält; ej var det första gången
Som det skulle utföra hjältedåd.
1465 Ej tänkte då Ecglafs son,
Den kraftige mannen, när han lånade vapnet
Åt en bättre svärdskämpe, på vad han förut sagt,
Drucken av vin: själv tordes han ej
Våga sitt liv under de brusande vågorna,
1470 Öva mannamod. Då miste han
Sitt hjälterykte. Ej gick det den andre så,
Sedan han hade rustat sig till striden.
Ecgtheows son Beowulf talade:
»Minns nu, du Healfdenes frejdade son,
1475 »Vise furste, nu då jag är redo till färden,
»Du männens guldvän, vad vi förut sagt:
»Att om i denna din sak jag skulle
»Mista livet, du alltid skulle vara mig
»Efter min bortgång i faders ställe.
1480 »Bliv en beskyddare för mina hirdmän,
»Mina följesvenner, om striden bortrycker mig,
»Och sänd även, käre Hroðgar,
»Till Hygelac de skatter, som du givit mig!
»Då kan Hredels son, götarnes furste,
1485 »När han skådar på detta guld,
»Se, att jag funnit en synnerligt god
»Utdelare av ringar och njutit därav, medan jag kunde.
»Och låt du Unferð, den vittfrejdade mannen,
»Få det gamla, konstrika slagsvärdet,[7]
1490 »Hårt i eggen; jag skall med Hrunting
»Vinna ära, eller ock skall döden taga mig.»
Efter dessa ord skyndade väder-götarnes
Furste käckt åstad, ville för ingen del
Bida på svar. Den brusande bränningen
1495 Mottog kämpen. Sedan dröjde det en stund,
Innan han kunde se sjöns botten.
Nu märkte snart den som, vild och glupsk
Och stridslysten, rått i hundra halvår
Över strömmarnas rymd, att en människa från ovan
1500 Hemsökte sällsamma väsens bostad.
Hon grep då emot och fattade kämpen
Med hemska klor, men skadade ej därmed
Hans kropp, som ringbrynjan skyddande omslöt,
Så att hon ej kunde med sina leda fingrar
1505 Genomtränga stridsdräkten, den flätade brynjan.
Då bar havsvarginnan, när hon kommit till bottnen,
Ringarnas furste till sin egen gård,
Så att han ej kunde — fastän han strävade därefter —
Sköta sina vapen; ty en mängd vidunder
1510 Ansatte honom simmande. Månget sjöodjur sökte
Med mordiska tänder sönderbryta hans brynja;
Skräckbringarne förföljde honom. Sedan märkte jarlen,
Att han var i någon sal på djupet,[8]
Där intet vatten skadade honom,
1515 Och strömmens svekfulla grepp ej kunde nå honom
För den täckta salen. Han såg ett eldsken,
En skimrande låga lysa klart.
Den käcke blev då varse djupets varginna,
Det starka sjörået; lade hjältekraft
1520 I slagsvärdet. Handen svek ej slaget,
Så att det ringprydda svärdet sjöng på hennes huvud
En lysten stridssång. Då märkte främlingen,
Att stridens glans[9] ej ville bita
Och skada livet; utan eggen svek
1525 Fursten i nöden. Förut hade det tålt
Många handgemäng, ofta kluvit hjälmen,
Den dödskorades stridsdräkt: då var det första gången,
Som den dyrbara skattens ära sjönk.
Hygelacs frände var åter fast beslutsam,
1530 Ej trög i kraft, betänkt på bragder.
Den vredgade kämpen kastade svärdet,
Det konstrikt smyckade, så att det låg på marken
Med sin hårda stålegg; han litade på sin styrka,
Sitt kraftiga handtag. Så skall mannen göra,
1535 När han tänker i striden vinna
Långvarigt lov; han frågar ej efter sitt liv.
Stridsgötarnes furste fattade i axeln[10]
— Ej räddes han för striden — Grendels moder.
Vredgad som han var, slängde den stridshårde
1540 Sin dödsfiende, så att hon sjönk på golvet.
Men strax gav hon honom åter lön i handom
Med vilda nävar och grep tag i honom.
Med tröttat mod föll då omkull
Den starkaste av fotkämpar. Över salsgästen
1545 Satte hon sig sedan, drog sin korta och breda,
Bruneggade dolk, ville hämnas sin son,
Enda barnet. På hans skuldra låg
Det flätade bröstnätet: detta skyddade livet,
Hindrade udd och egg från att intränga.
1550 Då skulle Ecgtheows son, götarnes kämpe,
Ha farit under det gapande djupet,
Om ej stridsbrynjan, det hårda härnätet,
Skänkt honom skydd, och den helige Gud,
Den vise herren, rått över seger i striden.
1555 Himlarnes herre avgjorde det rättvist;
Med lätthet reste kämpen sig sedan åter.
»Minns nu, du Healfdenes frejdade son,
1475 »Vise furste, nu då jag är redo till färden,
»Du männens guldvän, vad vi förut sagt:
»Att om i denna din sak jag skulle
»Mista livet, du alltid skulle vara mig
»Efter min bortgång i faders ställe.
1480 »Bliv en beskyddare för mina hirdmän,
»Mina följesvenner, om striden bortrycker mig,
»Och sänd även, käre Hroðgar,
»Till Hygelac de skatter, som du givit mig!
»Då kan Hredels son, götarnes furste,
1485 »När han skådar på detta guld,
»Se, att jag funnit en synnerligt god
»Utdelare av ringar och njutit därav, medan jag kunde.
»Och låt du Unferð, den vittfrejdade mannen,
»Få det gamla, konstrika slagsvärdet,[7]
1490 »Hårt i eggen; jag skall med Hrunting
»Vinna ära, eller ock skall döden taga mig.»
Efter dessa ord skyndade väder-götarnes
Furste käckt åstad, ville för ingen del
Bida på svar. Den brusande bränningen
1495 Mottog kämpen. Sedan dröjde det en stund,
Innan han kunde se sjöns botten.
Nu märkte snart den som, vild och glupsk
Och stridslysten, rått i hundra halvår
Över strömmarnas rymd, att en människa från ovan
1500 Hemsökte sällsamma väsens bostad.
Hon grep då emot och fattade kämpen
Med hemska klor, men skadade ej därmed
Hans kropp, som ringbrynjan skyddande omslöt,
Så att hon ej kunde med sina leda fingrar
1505 Genomtränga stridsdräkten, den flätade brynjan.
Då bar havsvarginnan, när hon kommit till bottnen,
Ringarnas furste till sin egen gård,
Så att han ej kunde — fastän han strävade därefter —
Sköta sina vapen; ty en mängd vidunder
1510 Ansatte honom simmande. Månget sjöodjur sökte
Med mordiska tänder sönderbryta hans brynja;
Skräckbringarne förföljde honom. Sedan märkte jarlen,
Att han var i någon sal på djupet,[8]
Där intet vatten skadade honom,
1515 Och strömmens svekfulla grepp ej kunde nå honom
För den täckta salen. Han såg ett eldsken,
En skimrande låga lysa klart.
Den käcke blev då varse djupets varginna,
Det starka sjörået; lade hjältekraft
1520 I slagsvärdet. Handen svek ej slaget,
Så att det ringprydda svärdet sjöng på hennes huvud
En lysten stridssång. Då märkte främlingen,
Att stridens glans[9] ej ville bita
Och skada livet; utan eggen svek
1525 Fursten i nöden. Förut hade det tålt
Många handgemäng, ofta kluvit hjälmen,
Den dödskorades stridsdräkt: då var det första gången,
Som den dyrbara skattens ära sjönk.
Hygelacs frände var åter fast beslutsam,
1530 Ej trög i kraft, betänkt på bragder.
Den vredgade kämpen kastade svärdet,
Det konstrikt smyckade, så att det låg på marken
Med sin hårda stålegg; han litade på sin styrka,
Sitt kraftiga handtag. Så skall mannen göra,
1535 När han tänker i striden vinna
Långvarigt lov; han frågar ej efter sitt liv.
Stridsgötarnes furste fattade i axeln[10]
— Ej räddes han för striden — Grendels moder.
Vredgad som han var, slängde den stridshårde
1540 Sin dödsfiende, så att hon sjönk på golvet.
Men strax gav hon honom åter lön i handom
Med vilda nävar och grep tag i honom.
Med tröttat mod föll då omkull
Den starkaste av fotkämpar. Över salsgästen
1545 Satte hon sig sedan, drog sin korta och breda,
Bruneggade dolk, ville hämnas sin son,
Enda barnet. På hans skuldra låg
Det flätade bröstnätet: detta skyddade livet,
Hindrade udd och egg från att intränga.
1550 Då skulle Ecgtheows son, götarnes kämpe,
Ha farit under det gapande djupet,
Om ej stridsbrynjan, det hårda härnätet,
Skänkt honom skydd, och den helige Gud,
Den vise herren, rått över seger i striden.
1555 Himlarnes herre avgjorde det rättvist;
Med lätthet reste kämpen sig sedan åter.
Han fick då bland rustningar se jättars gamla
Segerrika svärd med vassa eggar,
En prydnad för kämpar: det var det yppersta vapen,
1560 Ett gott och präktigt verk av giganterna; —
Blott att det var för stort för att någon annan man
Skulle kunna bära det till stridsleken.
Vild av striden, förtvivlande om sitt liv,
Fattade Scyldingarnes kämpe det länkprydda fästet,
1565 Svängde ringsvärdet och slog till vilt,
Så att det tog hårt i hennes hals,
Krossade kotorna; svärdet genomskar helt
Den dödskorade kroppen, och hon föll på golvet.
Svärdet var blodigt; mannen gladdes åt sitt verk.
1570 En glans lyste, ett ljus stod därinne,
Just som från himlen klart skiner
Fästets ljus. Hygelacs kämpe
Blickade längs salen, vände sig till väggen,
Lyfte vid fästet det hårda vapnet,
1575 Vred och beslutsam. Ej var denna svärdsegg
Gagnlös för kämpen, utan han ville nu snabbt
Vedergälla Grendel de många stridsstormar,
Som denne anställt mycket oftare
Än en enda gång mot väst-danerna,
1580 Då han slog Hroðgars hirdmän
Ihjäl i sömnen, uppåt femton
I sömn sänkta män av danafolket
Samt bar ut lika många andra
Lidande offer. Den vrede kämpen
1585 Gav honom lön därför, då han såg den stridströtte
Grendel ligga livlös på bädden,
Sådan som förut striden i Hjort
Tilltygat honom. Liket flög vida,
Då det efter döden måste lida
1590 Ett hårt svärdshugg, när han avskar huvudet. —
Snart sågo då de vise männen,
Som med Hroðgar blickade på sjön,
Att vågsvallet blev helt upprört,
Bränningen blodfärgad. De gråhåriga gubbarne
1595 Talade med varandra om den käcke,
Att de ej väntade ädlingen åter,
Ej att han segerstolt skulle komma och uppsöka
Den frejdade fursten; många anade,
Att havsvarginnan hade dödat honom.
1600 Så kom nionde timmen;[11] de käcka Scyldingarne
Övergåvo udden; männens guldvän[12]
Gav sig hem därifrån . Hugsjuka sutto
Främlingarne där och stirrade på vattnet.
De önskade, men hoppades ej, att de skulle få se
1605 Sin vän och furste. — Då började det i striden
Utgjutna blodet, som stelnat i tappar,
Upplösa slagsvärdet: det var ett under,
Att det helt och hållet smälte likt is,
Då frostens band och vågens bojor
1610 Lösas av fadern, som har makt över
Tider och tillfällen: han är sann Gud.
Ej tog i den bostaden väder-götarnes furste
Flere skatter, fastän han såg där många,
Än Grendels huvud och tillika fästet,
1615 Det guldskimrande: svärdet hade förut smält,
Den sirade klingan förbrunnit; så hett var blodet,
Så giftig den främmande gasten, som dött därinne.
Snart kom simmande han som förut i striden
Upplevat fiendernas fall, och dök upp genom vattnet.
1620 Då hade vågsvallet, den vida boplatsen
Fullkomligt renats, när den främmande gasten
Slöt sina livsdagar och denna förgängliga tillvaro.
Sjömännens värn kom sedan i land,
Simmande med stadigt mod, gladde sig åt sjöbytet,
1625 Den väldiga börda, som han hade med sig.
Då gick honom till mötes den präktiga kämpaskaran,
Tackade Gud och gladde sig åt fursten,
Att de fått se honom åter oskadd.
Strax löstes sedan hjälm och brynja
1630 Av den raske kämpen. Sjöns vatten flöt
Trögt under molnen, färgat av livsblod.
Glada i sinnet, gingo de därifrån
I sina fotspår,[13] lade tillrygga
Den kända landsvägen. De ädelt djärva männen[14]
1635 Buro från strandklippan Grendels huvud
Med stort besvär för var och en
Av de mycket modige. Fyra kunde
Men nöd forsla fiendens huvud —
På stridsspjutet till guldsalen; —
1640 Tills plötsligen de fjorton käcka
Och krigiska götarne kommo gående
Fram till salen; bland skaran trädde
Mannafursten modig in på mjödplatsen.
Så kom ingående hirdmännens hövding,
1645 Den dåddjärve mannen, höljd av ära,
Den tappre hjälten, att hälsa Hroðgar.
Sedan bars Grendels fasansfulla huvud
Vid håret in i salen, där männen drucko,
Inför jarlarne och för drottningen också.
1650 Männen beskådade den sällsamma synen.
Segerrika svärd med vassa eggar,
En prydnad för kämpar: det var det yppersta vapen,
1560 Ett gott och präktigt verk av giganterna; —
Blott att det var för stort för att någon annan man
Skulle kunna bära det till stridsleken.
Vild av striden, förtvivlande om sitt liv,
Fattade Scyldingarnes kämpe det länkprydda fästet,
1565 Svängde ringsvärdet och slog till vilt,
Så att det tog hårt i hennes hals,
Krossade kotorna; svärdet genomskar helt
Den dödskorade kroppen, och hon föll på golvet.
Svärdet var blodigt; mannen gladdes åt sitt verk.
1570 En glans lyste, ett ljus stod därinne,
Just som från himlen klart skiner
Fästets ljus. Hygelacs kämpe
Blickade längs salen, vände sig till väggen,
Lyfte vid fästet det hårda vapnet,
1575 Vred och beslutsam. Ej var denna svärdsegg
Gagnlös för kämpen, utan han ville nu snabbt
Vedergälla Grendel de många stridsstormar,
Som denne anställt mycket oftare
Än en enda gång mot väst-danerna,
1580 Då han slog Hroðgars hirdmän
Ihjäl i sömnen, uppåt femton
I sömn sänkta män av danafolket
Samt bar ut lika många andra
Lidande offer. Den vrede kämpen
1585 Gav honom lön därför, då han såg den stridströtte
Grendel ligga livlös på bädden,
Sådan som förut striden i Hjort
Tilltygat honom. Liket flög vida,
Då det efter döden måste lida
1590 Ett hårt svärdshugg, när han avskar huvudet. —
Snart sågo då de vise männen,
Som med Hroðgar blickade på sjön,
Att vågsvallet blev helt upprört,
Bränningen blodfärgad. De gråhåriga gubbarne
1595 Talade med varandra om den käcke,
Att de ej väntade ädlingen åter,
Ej att han segerstolt skulle komma och uppsöka
Den frejdade fursten; många anade,
Att havsvarginnan hade dödat honom.
1600 Så kom nionde timmen;[11] de käcka Scyldingarne
Övergåvo udden; männens guldvän[12]
Gav sig hem därifrån . Hugsjuka sutto
Främlingarne där och stirrade på vattnet.
De önskade, men hoppades ej, att de skulle få se
1605 Sin vän och furste. — Då började det i striden
Utgjutna blodet, som stelnat i tappar,
Upplösa slagsvärdet: det var ett under,
Att det helt och hållet smälte likt is,
Då frostens band och vågens bojor
1610 Lösas av fadern, som har makt över
Tider och tillfällen: han är sann Gud.
Ej tog i den bostaden väder-götarnes furste
Flere skatter, fastän han såg där många,
Än Grendels huvud och tillika fästet,
1615 Det guldskimrande: svärdet hade förut smält,
Den sirade klingan förbrunnit; så hett var blodet,
Så giftig den främmande gasten, som dött därinne.
Snart kom simmande han som förut i striden
Upplevat fiendernas fall, och dök upp genom vattnet.
1620 Då hade vågsvallet, den vida boplatsen
Fullkomligt renats, när den främmande gasten
Slöt sina livsdagar och denna förgängliga tillvaro.
Sjömännens värn kom sedan i land,
Simmande med stadigt mod, gladde sig åt sjöbytet,
1625 Den väldiga börda, som han hade med sig.
Då gick honom till mötes den präktiga kämpaskaran,
Tackade Gud och gladde sig åt fursten,
Att de fått se honom åter oskadd.
Strax löstes sedan hjälm och brynja
1630 Av den raske kämpen. Sjöns vatten flöt
Trögt under molnen, färgat av livsblod.
Glada i sinnet, gingo de därifrån
I sina fotspår,[13] lade tillrygga
Den kända landsvägen. De ädelt djärva männen[14]
1635 Buro från strandklippan Grendels huvud
Med stort besvär för var och en
Av de mycket modige. Fyra kunde
Men nöd forsla fiendens huvud —
På stridsspjutet till guldsalen; —
1640 Tills plötsligen de fjorton käcka
Och krigiska götarne kommo gående
Fram till salen; bland skaran trädde
Mannafursten modig in på mjödplatsen.
Så kom ingående hirdmännens hövding,
1645 Den dåddjärve mannen, höljd av ära,
Den tappre hjälten, att hälsa Hroðgar.
Sedan bars Grendels fasansfulla huvud
Vid håret in i salen, där männen drucko,
Inför jarlarne och för drottningen också.
1650 Männen beskådade den sällsamma synen.
Ecgtheows son Beowulf talade:
»Ja, du Healfdenes son, Scyldingarnes furste,
»Vi ha fört med fröjd till dig detta sjöbyte,
»Som du här skådar, såsom ett äretecken.
1655 »Men knapp nöd kom jag undan med livet
»I striden under vattnet; med stor möda
»Utförde jag värvet; hade så när blivit
»Skild från kampen, om ej Gud skyddat mig.
»Ej kunde jag i striden med svärdet Hrunting
1660 »Uträtta något, fastän det vapnet är gott.
»Men människornas herre unnade mig
»Att få se hängande på väggen ett glänsande,
»Gammalt och väldigt svärd — oftast har han lett
»Den vänlöses blick —, och detta vapen svängde jag.
1665 »I den striden dräpte jag, då tillfälle tedde sig,
»Husets invånare. Sedan brann det sirade
»Slagsvärdet upp, just som det glödheta
»Stridsblodet framsprutade. Fästet har jag fört
»Med mig från fienderna, hämnades illdåden,
1670 »Morden på danerna, såsom vederbörligt var.
»Jag lovar dig nu, att du kan sova
»Sorglöst i Hjort med din kämpaskara
»Och varje hirdman bland ditt folk,
»Gammal och ung, så att du ej behöver,
1675 »Scyldinga-konung! från det hållet frukta
»Livsskada för jarlarne, såsom du förut gjort.»
I den gamle kämpens, den grånade härförarens
Hand gavs sedan det gyllene fästet,
Jättars forna verk; i danakungens ägo
1680 Kom detta smedernas underbara verk
Efter djävlarnes fall, då Guds fiende
Med hat i hjärtat, hemfallen åt döden,
Lämnade denna världen, och hans moder också.
Så kom detta fäste att tillfalla den bäste
1685 Av de världskonungar vid de tvänne haven,
Som i Scedenig utdelade skatter.
Hroðgar talade, betraktade fästet,
Det gamla arvet. På det var ristad början
Av den forna striden; sedan dödade floden,[15]
1690 Det strömmande havet, giganternas släkt.
De hade levat vilt, det var ett folk fientligt
Mot den evige herren; dem gav därföre
Härskaren slutlön genom vattnets svall.
Även var på beslagen av rent guld
1695 Med runstavar riktigt ristat,
Satt och sagt åt vem detta svärd,
Det yppersta af stål, ormprytt och med vridet fäste,
Först blivit arbetat. — Då sade Healfdenes
Vise son — alla tego —:
1700 »Det kan väl säga den som främjar rätt
»Och sanning bland folket — den gamle landsherren
»Minnes allt förflutet —, att denne jarl blivit
»Född i en lycklig stund. Din ära är utbredd
»Över vida vägar, min vän Beowulf,
1705 »Bland alla folk: du bevarar stadigt
»Styrka och vishet. Jag skall visa dig min vänskap,
»Såsom vi förut avtalat. Du skall i långa tider
»Varda ditt folk till tröst och dina männer,
»Hjältarne till hjälp. Ej vart Heremod[16] sådan
1710 »Mot Ecgwelas barn, de ärorika Scyldingarne.
»Ej uppväxte han dem till glädje, utan till manfall
»Och till dödskval för danamännen;
»Dödade i vredesmod sina bordskamrater,
»Sina umgängesvänner, tills den frejdade konungen
1715 »Ensam försvann från männens glada jubel.
»Fastän den mäktige Gud upphöjde honom,
»Ställde honom vida över alla män
»Genom härlig hjältekraft, växte dock i hans sinne
»Blodtörstig bröstskatt:[17] ej gav han danerna ringar
1720 »Efter övlig sed. Glädjelös fick han
»För denna fientlighet röna ett svårt
»Och långvarigt lidande. Lär du dig därav
»Mannadygder! Vis av vintrar,
»Har jag sagt om dig dessa ord. Underbart är att säga
1725 »Huru den mäktige Gud åt människors släkte
»Storsinnat utdelar visdom och gods
»Och herravälde: han råder över allt.
»Understundom låter han den högättade
»Mannens tankar vända sig till njutning;
1730 »Ger honom på hans arvgods jordisk lycka:
»Att innehava männens skyddsborg;
»Låter honom så råda över delar av världen,
»Ett vidsträckt rike, så att han i sitt oförstånd
»Ej kan tänka sig slutet på detta.
1735 »Han lever i överflöd, intet trycker honom,
»Varken sjukdom eller ålderdom, ej smygande sorg
»Fördystrar hans sinne: ej framkallar strid
»Någon hatfull fiendskap, utan hela världen vänder sig
»Honom till behag. Han känner ej det värsta,
1740 »Till dess övermodet växer och skjuter
»Uti hans inre, då väktaren sover,
»Själens herde. Denna sömn är för djup,
»Hemsökt av anfäktelser, banemannen mycket nära,
»Han som från pilbågen skjuter bakslugt.
1745 »Då träffas han i bröstet under skyddande pansar
»Av den bittra pilen, — han kan ej värja sig —
»Av den fredlöse andens förvända, gåtfulla bud.
»Vad han så länge ägt, synes honom för litet,
»Illvillig snålar han och ger ej med stolta ord
1750 »Sirade ringar, förgäter och föraktar
»Det kommande ödet, därför att härlighetens herre,
»Gud förut givit honom hans andel av ära.
»Sedan händer det så till slut,
»Att den bräckliga kroppen sjunker samman,
1755 »Hemfaller åt döden. En annan tillägnar sig
»Och utdelar sorglöst smyckena,
»Jarlens gamla skatter, utan att skrämmas[18].
»Akta dig, käre Beowulf, bäst bland män,
»För denna onda ävlan och välj dig det bättre,
1760 »Evigt väl! Undvik övermod,
»Du frejdade kämpe! Nu varar en tid
»Din styrkas blomma: snart blir det så,
»Att sjukdom eller svärdsegg skiljer dig från din kraft,
»Eller eldens grepp eller flodens svall
1765 »Eller svärdets bett eller spjutets flykt
»Eller hemsk ålderdom; eller ögonens glans
»Försvinner och mörknar; plötsligt händer,
»Att döden överväldigar dig, o kämpe!
»Så har jag härskat i hundra halvår
1770 »Över ring-danerna under molnen och i strid skyddat dem
»Mot många stammar på denna jord
»Med spjut och svärdseggar, så att jag ej räknade
»Någon motståndare under himlens vidd.
»Dock fick jag i mitt arvland en ändring däruti,
1775 »Sorg efter gamman, då en gammal fiende
»Grendel började uppsöka mitt hem.
»För denna hemsökelse bar jag ständigt
»Stort bekymmer. Tack vare skaparen,
»Den evige herren, för att jag i livet fått
1780 »Efter långvarig nöd med mina ögon skåda
»Detta av svärdet blodade huvud!
»Gå nu till din plats, njut av gästabudsglädjen,
»Ärad genom striden! Många skatter
»Skall jag dela med dig, då morgonen kommer.»
1785 Göten blev glad till mods och gick strax fram
Att söka sin plats, som den vise bjöd.
Sedan blevo åter de kraftberömde,
I salen sittande, höviskt undfägnade
Likasom förut. Nattens hölje
1790 Mörknade över kämparne; hela skaran reste sig.
Den gamle grånade Scyldingen ville
Söka bädden. Även lyste det göten,
Den frejdade sköldkämpen, högligen att sova.
Genast fördes den av färden trötte
1795 Främlingen bort av en salstjänare,
Vilken höviskt sörjde för alla
Kämpens behov, som detta dygn
De krigiska sjömännen skulle hava.
Så vilade den hugstore; vitt och guldprytt,
1800 Höjde sig taket: därinne sov gästen,
Tills den svarta korpen, blid i hjärtat,
Bådade himlens fröjd; då kom det strålande ljuset
Glidande efter mörkret. Krigarne skyndade sig,
Ädlingarne voro hågade att fara
1805 Åter till sitt folk; den högsinnade gästen
Ville pröva kölen fjärran därifrån.
Då lät den starke bära fram Hrunting,
Bjöd Ecglafs son taga sitt svärd,
Det kära stålet; tackade honom för lånet,
1810 Sade, att han skattade det som en god stridsvän,
Kraftig i krig, klandrade ej
Svärdets egg: det var en ädel man.
Och när kämparne voro rustade
Och resfärdiga, gick den av danerna ärade
1815 Äntligen till högsätet, där den andre satt,
Den tappre hjälten, och hälsade Hroðgar.
Ecgtheows son Beowulf talade:
»Nu vilja vi sjöfarande,
»Komna från fjärran, säga, att vi längta
1820 Att söka Hygelac. Här ha vi undfägnats
»Väl efter önskan: du har varit god emot oss.
»Om jag någonsin kan på jorden med något
»Vinna av dig, mannafurste,
»Genom stridsbragder större kärlek,
1825 »Än jag hittills gjort, är jag strax färdig.
»Om jag får spörja över vågornas ban,
»Att dina grannar hota dig med stridens fara,
»Som hätska fiender stundom gjort med dig,
»Så skall jag bringa dig tusen kämpar,
1830 »Hjältar till din hjälp. Jag vet, att Hygelac,
»Götarnes furste, fastän folkets herde
»Ännu är ung, vill hjälpa mig
»Med råd och dåd att ära dig väl
»Och dig till hjälp bära spjutet,
1835 »Kraftens stöd, om du behöver män.
»Om nu furstebarnet Hreðric ärnar sig
»Till götarnes gårdar, kan han där finna
»Många vänner: bäst är att söka
»Främmande länder för den som litar på sig själv.»
1840 Hroðgar talade och svarade honom:
»Dessa ord har den vise Gud
»Lagt i ditt sinne; ej har jag hört någon man
»Vid så unga år tala visare;
»Du är stark till kroppen och klok till sinnes,
1845 »Vis i orden. Jag hyser förhoppning,
»Om det går så, att sjukdom eller stål
»Eller spjutet bortrycker i den vilda svärdskampen
»Hreðels son, din egen konung,
»Folkets herde, och du är vid liv,
1850 »Att sjö-götarne ej hava någon
»Bättre att välja till sin konung,
»Hjältarnes skattvårdare, om du vill råda
»Över frändernas rike. Ju längre dess bättre
»Likar mig ditt sinne, käre Beowulf!
1855 »Du har uträttat det, att för dessa folk,
»Götamännen och spjut-danerna,
»Skall fred vara gemensam, och vila skall den fejd,
»Den lömska fiendskap de förut hyst,
»Och så länge jag råder över mitt vida rike,
1860 »Skatter vara gemensamma, mången man uppsöka
»En annan med gåvor över dykandens bad.
»Den ringade farkosten skall föra över haven
»Skänker och kärlekstecken: jag vet, att männen
»Stå fast slutna mot fiende och vän
1865 »I allo otadligt efter gammal sed.»
Ytterligare gav honom Healfdenes son,
Jarlarnes värn, därinne tolv smycken,
Bad honom med dessa skänker välbehållen uppsöka
Sina kära landsmän och snart komma åter.
1870 Därpå kysste Scyldingarnes furste,
Den högättade konungen, den bäste av hjältar
Och föll honom om halsen. Den gråhåriges
Tårar strömmade; den åldrige väntade
Båda delarna, dock mera det ena,
1875 Att de modige skulle åter få se
Varandra i samtal. Så kär var honom den mannen,
Att han ej kunde hämma sin själsrörelse,
Utan fäst i hjärtat med hugens bojor,
Längtar hjälten hemligen efter den käre mannen
1880 I strid mot blodet.[19] — Därifrån skred då
Den guldstolte kämpen Beowulf över ängen;
Han yvdes över skatterna. Havsvandraren
Låg för ankar, bidade sin ägare.
Då vart under gången Hroðgars gåva
1885 Ofta prisad: det var en konung,
I allo otadlig, tills ålderdomen berövade honom,
Den som skadat många, hjältekraftens härlighet.
»Ja, du Healfdenes son, Scyldingarnes furste,
»Vi ha fört med fröjd till dig detta sjöbyte,
»Som du här skådar, såsom ett äretecken.
1655 »Men knapp nöd kom jag undan med livet
»I striden under vattnet; med stor möda
»Utförde jag värvet; hade så när blivit
»Skild från kampen, om ej Gud skyddat mig.
»Ej kunde jag i striden med svärdet Hrunting
1660 »Uträtta något, fastän det vapnet är gott.
»Men människornas herre unnade mig
»Att få se hängande på väggen ett glänsande,
»Gammalt och väldigt svärd — oftast har han lett
»Den vänlöses blick —, och detta vapen svängde jag.
1665 »I den striden dräpte jag, då tillfälle tedde sig,
»Husets invånare. Sedan brann det sirade
»Slagsvärdet upp, just som det glödheta
»Stridsblodet framsprutade. Fästet har jag fört
»Med mig från fienderna, hämnades illdåden,
1670 »Morden på danerna, såsom vederbörligt var.
»Jag lovar dig nu, att du kan sova
»Sorglöst i Hjort med din kämpaskara
»Och varje hirdman bland ditt folk,
»Gammal och ung, så att du ej behöver,
1675 »Scyldinga-konung! från det hållet frukta
»Livsskada för jarlarne, såsom du förut gjort.»
I den gamle kämpens, den grånade härförarens
Hand gavs sedan det gyllene fästet,
Jättars forna verk; i danakungens ägo
1680 Kom detta smedernas underbara verk
Efter djävlarnes fall, då Guds fiende
Med hat i hjärtat, hemfallen åt döden,
Lämnade denna världen, och hans moder också.
Så kom detta fäste att tillfalla den bäste
1685 Av de världskonungar vid de tvänne haven,
Som i Scedenig utdelade skatter.
Hroðgar talade, betraktade fästet,
Det gamla arvet. På det var ristad början
Av den forna striden; sedan dödade floden,[15]
1690 Det strömmande havet, giganternas släkt.
De hade levat vilt, det var ett folk fientligt
Mot den evige herren; dem gav därföre
Härskaren slutlön genom vattnets svall.
Även var på beslagen av rent guld
1695 Med runstavar riktigt ristat,
Satt och sagt åt vem detta svärd,
Det yppersta af stål, ormprytt och med vridet fäste,
Först blivit arbetat. — Då sade Healfdenes
Vise son — alla tego —:
1700 »Det kan väl säga den som främjar rätt
»Och sanning bland folket — den gamle landsherren
»Minnes allt förflutet —, att denne jarl blivit
»Född i en lycklig stund. Din ära är utbredd
»Över vida vägar, min vän Beowulf,
1705 »Bland alla folk: du bevarar stadigt
»Styrka och vishet. Jag skall visa dig min vänskap,
»Såsom vi förut avtalat. Du skall i långa tider
»Varda ditt folk till tröst och dina männer,
»Hjältarne till hjälp. Ej vart Heremod[16] sådan
1710 »Mot Ecgwelas barn, de ärorika Scyldingarne.
»Ej uppväxte han dem till glädje, utan till manfall
»Och till dödskval för danamännen;
»Dödade i vredesmod sina bordskamrater,
»Sina umgängesvänner, tills den frejdade konungen
1715 »Ensam försvann från männens glada jubel.
»Fastän den mäktige Gud upphöjde honom,
»Ställde honom vida över alla män
»Genom härlig hjältekraft, växte dock i hans sinne
»Blodtörstig bröstskatt:[17] ej gav han danerna ringar
1720 »Efter övlig sed. Glädjelös fick han
»För denna fientlighet röna ett svårt
»Och långvarigt lidande. Lär du dig därav
»Mannadygder! Vis av vintrar,
»Har jag sagt om dig dessa ord. Underbart är att säga
1725 »Huru den mäktige Gud åt människors släkte
»Storsinnat utdelar visdom och gods
»Och herravälde: han råder över allt.
»Understundom låter han den högättade
»Mannens tankar vända sig till njutning;
1730 »Ger honom på hans arvgods jordisk lycka:
»Att innehava männens skyddsborg;
»Låter honom så råda över delar av världen,
»Ett vidsträckt rike, så att han i sitt oförstånd
»Ej kan tänka sig slutet på detta.
1735 »Han lever i överflöd, intet trycker honom,
»Varken sjukdom eller ålderdom, ej smygande sorg
»Fördystrar hans sinne: ej framkallar strid
»Någon hatfull fiendskap, utan hela världen vänder sig
»Honom till behag. Han känner ej det värsta,
1740 »Till dess övermodet växer och skjuter
»Uti hans inre, då väktaren sover,
»Själens herde. Denna sömn är för djup,
»Hemsökt av anfäktelser, banemannen mycket nära,
»Han som från pilbågen skjuter bakslugt.
1745 »Då träffas han i bröstet under skyddande pansar
»Av den bittra pilen, — han kan ej värja sig —
»Av den fredlöse andens förvända, gåtfulla bud.
»Vad han så länge ägt, synes honom för litet,
»Illvillig snålar han och ger ej med stolta ord
1750 »Sirade ringar, förgäter och föraktar
»Det kommande ödet, därför att härlighetens herre,
»Gud förut givit honom hans andel av ära.
»Sedan händer det så till slut,
»Att den bräckliga kroppen sjunker samman,
1755 »Hemfaller åt döden. En annan tillägnar sig
»Och utdelar sorglöst smyckena,
»Jarlens gamla skatter, utan att skrämmas[18].
»Akta dig, käre Beowulf, bäst bland män,
»För denna onda ävlan och välj dig det bättre,
1760 »Evigt väl! Undvik övermod,
»Du frejdade kämpe! Nu varar en tid
»Din styrkas blomma: snart blir det så,
»Att sjukdom eller svärdsegg skiljer dig från din kraft,
»Eller eldens grepp eller flodens svall
1765 »Eller svärdets bett eller spjutets flykt
»Eller hemsk ålderdom; eller ögonens glans
»Försvinner och mörknar; plötsligt händer,
»Att döden överväldigar dig, o kämpe!
»Så har jag härskat i hundra halvår
1770 »Över ring-danerna under molnen och i strid skyddat dem
»Mot många stammar på denna jord
»Med spjut och svärdseggar, så att jag ej räknade
»Någon motståndare under himlens vidd.
»Dock fick jag i mitt arvland en ändring däruti,
1775 »Sorg efter gamman, då en gammal fiende
»Grendel började uppsöka mitt hem.
»För denna hemsökelse bar jag ständigt
»Stort bekymmer. Tack vare skaparen,
»Den evige herren, för att jag i livet fått
1780 »Efter långvarig nöd med mina ögon skåda
»Detta av svärdet blodade huvud!
»Gå nu till din plats, njut av gästabudsglädjen,
»Ärad genom striden! Många skatter
»Skall jag dela med dig, då morgonen kommer.»
1785 Göten blev glad till mods och gick strax fram
Att söka sin plats, som den vise bjöd.
Sedan blevo åter de kraftberömde,
I salen sittande, höviskt undfägnade
Likasom förut. Nattens hölje
1790 Mörknade över kämparne; hela skaran reste sig.
Den gamle grånade Scyldingen ville
Söka bädden. Även lyste det göten,
Den frejdade sköldkämpen, högligen att sova.
Genast fördes den av färden trötte
1795 Främlingen bort av en salstjänare,
Vilken höviskt sörjde för alla
Kämpens behov, som detta dygn
De krigiska sjömännen skulle hava.
Så vilade den hugstore; vitt och guldprytt,
1800 Höjde sig taket: därinne sov gästen,
Tills den svarta korpen, blid i hjärtat,
Bådade himlens fröjd; då kom det strålande ljuset
Glidande efter mörkret. Krigarne skyndade sig,
Ädlingarne voro hågade att fara
1805 Åter till sitt folk; den högsinnade gästen
Ville pröva kölen fjärran därifrån.
Då lät den starke bära fram Hrunting,
Bjöd Ecglafs son taga sitt svärd,
Det kära stålet; tackade honom för lånet,
1810 Sade, att han skattade det som en god stridsvän,
Kraftig i krig, klandrade ej
Svärdets egg: det var en ädel man.
Och när kämparne voro rustade
Och resfärdiga, gick den av danerna ärade
1815 Äntligen till högsätet, där den andre satt,
Den tappre hjälten, och hälsade Hroðgar.
Ecgtheows son Beowulf talade:
»Nu vilja vi sjöfarande,
»Komna från fjärran, säga, att vi längta
1820 Att söka Hygelac. Här ha vi undfägnats
»Väl efter önskan: du har varit god emot oss.
»Om jag någonsin kan på jorden med något
»Vinna av dig, mannafurste,
»Genom stridsbragder större kärlek,
1825 »Än jag hittills gjort, är jag strax färdig.
»Om jag får spörja över vågornas ban,
»Att dina grannar hota dig med stridens fara,
»Som hätska fiender stundom gjort med dig,
»Så skall jag bringa dig tusen kämpar,
1830 »Hjältar till din hjälp. Jag vet, att Hygelac,
»Götarnes furste, fastän folkets herde
»Ännu är ung, vill hjälpa mig
»Med råd och dåd att ära dig väl
»Och dig till hjälp bära spjutet,
1835 »Kraftens stöd, om du behöver män.
»Om nu furstebarnet Hreðric ärnar sig
»Till götarnes gårdar, kan han där finna
»Många vänner: bäst är att söka
»Främmande länder för den som litar på sig själv.»
1840 Hroðgar talade och svarade honom:
»Dessa ord har den vise Gud
»Lagt i ditt sinne; ej har jag hört någon man
»Vid så unga år tala visare;
»Du är stark till kroppen och klok till sinnes,
1845 »Vis i orden. Jag hyser förhoppning,
»Om det går så, att sjukdom eller stål
»Eller spjutet bortrycker i den vilda svärdskampen
»Hreðels son, din egen konung,
»Folkets herde, och du är vid liv,
1850 »Att sjö-götarne ej hava någon
»Bättre att välja till sin konung,
»Hjältarnes skattvårdare, om du vill råda
»Över frändernas rike. Ju längre dess bättre
»Likar mig ditt sinne, käre Beowulf!
1855 »Du har uträttat det, att för dessa folk,
»Götamännen och spjut-danerna,
»Skall fred vara gemensam, och vila skall den fejd,
»Den lömska fiendskap de förut hyst,
»Och så länge jag råder över mitt vida rike,
1860 »Skatter vara gemensamma, mången man uppsöka
»En annan med gåvor över dykandens bad.
»Den ringade farkosten skall föra över haven
»Skänker och kärlekstecken: jag vet, att männen
»Stå fast slutna mot fiende och vän
1865 »I allo otadligt efter gammal sed.»
Ytterligare gav honom Healfdenes son,
Jarlarnes värn, därinne tolv smycken,
Bad honom med dessa skänker välbehållen uppsöka
Sina kära landsmän och snart komma åter.
1870 Därpå kysste Scyldingarnes furste,
Den högättade konungen, den bäste av hjältar
Och föll honom om halsen. Den gråhåriges
Tårar strömmade; den åldrige väntade
Båda delarna, dock mera det ena,
1875 Att de modige skulle åter få se
Varandra i samtal. Så kär var honom den mannen,
Att han ej kunde hämma sin själsrörelse,
Utan fäst i hjärtat med hugens bojor,
Längtar hjälten hemligen efter den käre mannen
1880 I strid mot blodet.[19] — Därifrån skred då
Den guldstolte kämpen Beowulf över ängen;
Han yvdes över skatterna. Havsvandraren
Låg för ankar, bidade sin ägare.
Då vart under gången Hroðgars gåva
1885 Ofta prisad: det var en konung,
I allo otadlig, tills ålderdomen berövade honom,
Den som skadat många, hjältekraftens härlighet.
- ↑ Uttal: Äsc-here
- ↑ På hjälmarna.
- ↑ Eller: röjd av sin måltid.
- ↑ Eller: svängda svärdsklingor.
- ↑ Unferð, Ecglafs son.
- ↑ Eller: länkprydda.
- ↑ Eller: vattrade (damaskerade) svärdet.
- ↑ Eller: i en stridssal.
- ↑ Svärdet.
- ↑ Eller: i håret.
- ↑ Kl. 3 e. m.
- ↑ Hroðgar.
- ↑ Samma väg tillbaka.
- ↑ Eller: de sin konung hulde.
- ↑ Syndafloden.
- ↑ Jf. vv. 901 ff.
- ↑ Bröstskatt = tankar.
- ↑ Av den förre ägarens öde.
- ↑ D. v. s. ’ehuru han ej var hans blodsfrände’. Stället kan ock tolkas så:
Brann hemligen i blodet längtan
Efter den käre mannen.