Hoppa till innehållet

Beowulf: en fornengelsk hjältedikt (1914)/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  III. Återkomsten.
Beowulf: en fornengelsk hjältedikt (1914)
av Rudolf Wickberg

IV. Striden med draken.
Förteckning över i texten förekommande egennamn.  →
Andra utgåvan. Den första utkom 1889.


[ 87 ]

IV.

Striden med draken.


2200 Detta åter hände i senare dagar
Stridshjältarne: när Hygelac stupat,
Och slagsvärden blivit hans son
Heardreds bane under sköldens skydd,
Då Strids-scilfingarne, de hårda kämparne,
2205 Bland det segerrika folket angrepo
Och i striden kuvade Hererics frände;
Då övergick det vida riket
I Beowulfs hand; han styrde det väl
I femtio vintrar — gammal var då konungen,
2210 Landets herre — till dess en drake,
Som bevakade en skatt i den stupande högens
Omstridda håla, började härska
Om mörka nätter. Vid högens fot gick en stig,
Okänd för människor. Dit in gick en gång
2215 En man, jag vet ej vem, grep med iver
Den hedniska skatten — — —
— — — — — — — — — — — —[1]
2222 Ej av egen drift och frivilligt plundrade
Denne man drakskatten till sin[2] stora skada,
Utan av nödtvång flydde någon
[ 88 ]2225 Hjältesons tjänare för hätska slag,
Och, saknande hem, dolde sig därinne
Den skuldbelastade mannen. Snart skådade han in,
Och främlingen greps av skräck och fasa.
Dock såg den olycklige, — — —
2230 — — — [3] då skräcken föll över honom,
Ett dyrbart kärl.[4] Där fanns en mängd sådana
Gamla skatter i denna jordhåla,
Ett ofantligt arv från en ädel släkt
Av dyrbara klenoder, som i forna dagar
2235 En okänd man hade gömt därinne
Med omtänksamhet. Alla hade döden bortryckt
I flydda tider, och den ende kvarblivne
Av hjälteskaran, han som levde längst,
Sörjde sina vänner, väntade detsamma:
2240 Att blott en liten tid längre få njuta
Av de samlade skatterna. Där stod alldeles redo
En gravhög på fältet nära vågorna,
Nyuppförd vid näset, sinnrikt skyddad.
Dit in bar då ringarnas herde
2245 De många härliga jarlaskatterna
Av drivet guld, kvad de få orden:
»Behåll du nu, jord, då hjältarne ej få det,
»Jarlarnes ägodelar! Dugande män ha förut
»Vunnit dem av dig. En våldsam död
2250 »I striden har bortryckt varenda man
»Utav de mina, som lämnade detta liv;
»De hade sett salsglädje. Jag har ingen, som kan bära
[ 89 ]»Svärdet eller feja den guldbeslagna skålen ,
»Det dyrbara dryckeskärlet: hjältarne ha gått bort.
2255 »Nu skall den hårda, guldsmyckade hjälmen
»Mista sina beslag, vårdarne sova,
»De som skulle feja stridsmasken,
»Och likaså skall härklädnaden, som i striden fick pröva
»Svärdens bett över sköldarnes brak,
2260 »Falla sönder efter hjälten: ej kan ringbrynjan
»Efter härförarens död fara vida
»Vid hjältarnes sida. Ej finns harpans tjusning,
»Glädjeträdets gamman, ej svingar sig den gode
»Falken genom salen, ej stampar den snabbe
2265 »Springaren på borggården. En våldsam död
»Har bortsänt många levande släkter.»
Så klagade han sin sorg, dyster i hågen,
Ensam efter alla, jämrade sig oblid
Dag och natt, tills dödens svallvåg
2270 Slog honom i hjärtat. Den härliga skatten
Fanns stående öppen av ett gammalt skadedjur,
En naken stridsdrake, som brinnande
Hemsöker högarna och, omvärvd av eld,
Flyger om natten. Honom frukta högligen
2275 Jordens invånare. Han brukar söka
Skatten i jorden, där han, tyngd av vintrar,
Vaktar hedniskt guld: ej får han det bättre för det.
Så bevakade folkfienden i jorden
I tre hundra vintrar den ofantligt stora
2280 Skattkammaren, tills en man förtörnade
Honom i hans sinne. Han bar till sin herre
En guldbeslagen bägare samt bad honom
Om frid och skydd. Så fanns skatten,
Och minskades dyrbarheterna. Bönen villfors
2285 Den arme mannen; hans herre skådade
För första gången mäns forna verk.
[ 90 ]Då draken vaknade, började striden.
Den modige vädrade längs högen och fann
Fiendens fotspår. Denne hade gått för långt
2290 Med hemlig konst nära drakens huvud.
Så lätt kan den man, som äger
Herrens huldhet, med livet bestå
Lidande och landsflykt. — Skattevårdaren sökte
Ivrigt längs marken, ville finna den man,
2295 Som hade vållat honom skada under sömnen.
Het och vildsint, omkretsade han ofta
Hela högen utantill: ej fanns där någon man
På den öde platsen. Dock gladde han sig åt striden,
Åt kamparbetet. Stundom återvände han till högen
2300 Och sökte det dyrbara kärlet. Snart fann han dock,
Att någon människa hade uppletat guldet,
De härliga skatterna. Skattevårdaren
Bidade med nöd, tills aftonen kom.
Förbittrad var då högens herde;
2305 Den lede ville med låga vedergälla
Det dyrbara dryckeskärlet. Så slutade dagen
Draken till fröjd, ej ville han bida
Längre vid muren, utan for med eld,
Omvärvd av lågor. Denna början var hemsk
2310 För männen i landet, liksom det snart
Blev ett olyckligt slut för deras skatt-utdelare.

Då började gasten utspy glöder,
Uppbränna härliga gårdar: lågan reste sig
Till människornas fasa . Ej ville då den lede
2315 Luftflygaren lämna något levande.
Drakens anfall, den ilskna fejden
Nära och fjärran var vida synlig,
[ 91 ]Hur skadegöraren hatade och färföljde
Götamännen; sedan for han till skatten
2320 I den hemliga salen före dagens inbrott.
Med eld och brand hade han omsnärt
Landets invånare, litade på högen,
På striden och muren: detta hopp svek honom. —
Snart blev för Beowulf sanningsenligt
2325 Fasan förkunnad: att hans eget hem,
Det yppersta hus, götarnes konungasäte,
Gått upp i lågor. Detta var för den gode
Bittert i hugen, den största hjärtesorg.
Den vise trodde, att han mot gammal rätt
2330 Bittert förtörnat den allrådande,
Evige herren. I hans inre sjöd bröstet
Av dystra tankar, som eljest ej var hans vana.
Elddraken hade med lågor förstört
Folkets fäste, ön[5] utanför,
2335 Landets ägor; härför ärnade stridskonungen,
Väder-götarnes herre, hämnas på honom.
Kämparnes värn, jarlarnes herre
Lät då göra åt sig en konstrik sköld
Helt och hållet av järn: väl han visste,
2340 Att en sköld av lind ej kunde hjälpa
Honom mot lågan. Den vördnadsvärde fursten
Skulle nå slutet på jordelivets
Förgängliga dagar, och draken även,
Fastän han länge förvarat den rika skatten.
2345 Då försmådde ringarnas herre
Att uppsöka den vittflygande
Med stor härskara: ej fruktade han för denna strid
Eller räknade för något drakens kraft
Och styrka i striden; ty hjälten hade förut
2350 Vågat sig i faror och hade överstått
Många strider, sedan den segerrike
[ 92 ]Mannen rensade Hroðgars sal
Och i striden angrep Grendels fränder,
Det leda släktet. Ej var det det minsta
2355 Av handgemäng, där man dödade Hygelac,
När götarnes konung, männens herre och vän,
Hreðels son i stridens stormar
I Frisland dog av svärdsdrycken,[6]
Träffad av klingan. Beowulf kom undan
2360 Genom sin egen kraft och skicklighet i simning.
På sin arm bar han ensam trettio
Stridsrustningar, då han steg i havet.
Ej hade hetvarerna, som burit fram
Sköldar emot honom, skäl att yvas
2365 Över fotkampen: från denne kämpe
Kommo blott få åter till hemmet.
Arm och ensam sam då Ecgtheows son
Över havets vidd åter till sitt folk,
Där Hygd tillbjöd honom skatt och rike,
2370 Ringar och furstestol: hon tilltrodde ej sitt barn
Att kunna försvara den ärvda tronen
Mot främmande folk, då Hygelac var död.
Det oaktat kunde ej de hjälplöse
På något sätt förmå ädlingen
2375 Att bliva herre över Heardred
Eller mottaga kungadömet.
Dock hjälpte han honom bland folket med vänliga råd,
Höll honom hult i ära, tills han blev äldre
Och styrde väder-götarne. Honom uppsökte
2380 Över havet Ohteres landsflyktiga söner.[7]
De hade gjort uppror mot Scilfingarnes värn,[8]
Den frejdade fursten och den ypperste
[ 93 ]Av de sjökonungar, som i Svearike
Utdelade skatter. Detta blev hans[9] slut:
2385 Hygelacs son fick dödssår
Utav svärdshugg för sin gästvänskap;
Och Ongentheows son[10] begav sig
Åter till sitt hem, sedan Heardred fallit,
Lät Beowulf intaga konungastolen,
2390 Råda över götarne: det var en god konung.

I senare dagar tänkte han på lön
För furstefallet, blev en vän
Till den arme Eadgils, understödde med folk,
Med krigare och vapen Ohteres son
2395 Över det vida havet: han hämnades sedan
Med kalla sorgetåg, bragte konungen om livet[11]. —
Så hade Ecgtheows son överstått
Alla strider, farliga fältslag
Och hjältedåd intill denna dag,
2400 Då han skulle kämpa med ormen.
Då gick själv tolvte götarnes herre,
Svällande av harm, att skåda draken.
Han hade sport vadan denna fejd och dödliga fiendskap
Mot kämparne uppstått: i hans ägo hade kommit
2405 Det härliga kärlet genom tjuvens hand.
Trettonde mannen i skaran var
Denne, som vållat stridens början.
Fängslad och sorgsen, skulle den arme föra dem
Därifrån till fältet. Mot sin vilja gick han
2410 Till en viss jordsal, som han kände,
En håla under marken nära vågsvallet,
Havets brus. Den var inuti full
[ 94 ]Av smycken och spiralringar: den gamle, fasansfulle
Väktaren förvarade, redo till strid,
2415 Sina guldsmycken under jorden. Ej var det lätt köp
För någon människa att förvärva dem.
Sedan satte sig på udden den stridshårde konungen,
Götarnes guldvän, sade farväl
Åt sina hirdmän: hans sinne var sorgset,
2420 Och förutsåg döden, som var helt nära,
Och som snart skulle nalkas den gamle,
Söka själens skatt och skilja isär
Livet från kroppen: ej länge var hädanefter
Den ädles själ omhöljd av kött.
2425 Ecgtheows son Beowulf talade:
»Många stridsstormar har jag överstått
»I min ungdom: jag minnes det allt.
»Jag var sju vintrar, då skatternas herre,
»Männens furste och vän tog mig till sig från min fader.
2430 »Konung Hreðel behöll mig sedan,
»Gav mig guld och gästabud, mindes vår släktskap;
»Och jag var i livet en kämpe i borgen,
»Honom fullt ut lika kär som någon av hans söner,
»Herebeald och Hædcyn eller min Hygelac.
2435 »Åt den äldste breddes dödsbädd
» Mot all rätt och sed genom broderns dåd,
» Då Hæðcyn med pilen från hornbågen
»Träffade honom, sin herre och vän,
»Förfelade målet och ihjälsköt sin frände,
2440 »En broder den andre med det blodiga vapnet.
»Det var urbota dåd, och det syndiga brottet
»Tyngde på bröstet; det oaktat skulle
[ 95 ]»Ädlingen ohämnad mista livet.
»Så smärtsamt är det för den gamle mannen
2445 »Att uthärda, att hans unge son
»Skulle rida på galgen: då skulle han sjunga
»En sorgesång, när hans son hänger
»Korpen till fröjd, och den grånade gubben
»Icke kan giva honom någon hjälp.
2450 »Ständigt erinras han varje morgon
»Om sitt barns bortgång; tänker ej på
»Att vänta någon annan arvtagare
»Uti sin borg, då den ene har
»Genom dödens tvång fått böta för dåden.
2455 »Sorgsen ser han i sin sons boning
»Vinsalen öde och glädjeberövad,
»Ett tillhåll för vindar. I graven sova
»De tappra ryttarne; ej finns där harpans klang,
» Gamman i gården , som där förut varit.
2460 »Då går han i sovrummet, sjunger en sorgesång,
»Fadern över sonen; allt tycktes honom för rymligt,
»Fält och bostad. Så bar väder-götarnes
»Värn sin sjudande hjärtesorg
»Efter Herebeald, kunde ej alls förmå sig
2465 »Att hämnas dådet på banemannen:
»Han kunde dock ej förfölja kämpen
»Med onda dåd, fastän han ej var honom kär.
»Med detta sorgesår, som givits honom,
»Övergav han männens fröjd, valde Guds ljus;
2470 »Lämnade sina barn, som den rike gör,
»Land och fursteborg, då han gick ur livet. —
»Sedan blev det brott och tvist mellan svear och götar,
»Ömsesidig fiendskap och hård härkamp
»Över det vida vattnet, då Hreðel dött,
2475 »Och Ongentheows söner voro
»Tappra och krigiska, ville ej hålla
[ 96 ]»Fred över haven, utan anställde ofta
»Bakslugt blodbad kring Hreosna-berget.
»Denna lömska fejd hämnades mina
2480 »Fränder och vänner, såsom det sports,
»Fastän den ene betalade med sitt liv,
»Ett hårt köp: striden medförde
»Götafursten Hæðcyns fall. —
»Jag har sport, att på morgonen broder hämnades broder
2485 »Med svärdets eggar på banemannen,
»Då Ongentheow angrep Eofor.
»Stridshjälmen klövs i tu, den gamle Scilfingen
»Nedsjönk blek; handen[12] var betänkt
»På fullständig hämnd, svek ej vid dödshugget.
2490 »De skatter, som min konung hade givit mig,
»Har jag gäldat honom i striden, såvitt mig förunnats,
»Med det blanka svärdet: han skänkte mig land
»Och härligt odalgods. Och ej behövde han
»Hos gepider eller spjut-daner
2495 »Eller i Svearike söka efter
»Och köpa med skatter sämre kämpar.
»Ständigt ville jag i hären vara framför honom,
»Ensam i spetsen och skall så till min död
»Utkämpa strider, så länge detta svärd håller,
2500 »Som ofta förr och senare hjälpt mig,
»Sedan tack vare min kraft jag med min hand
»Dödade Däghrefn, hugernas[13] kämpe.
»Ej fick han bära det dyrbara
»Bröstsmycket till frisernas konung,
2505 »Utan standar-bäraren, den starke ädlingen
»Föll i kampen. Ej gav svärdet banesår,
»Utan krigarens famntag krossade benhuset,
[ 97 ]»Hjärtats svallvågor. Nu skall handen
»Och den hårda svärdseggen strida om skatten.»
2510 Beowulf talade löftes-ord
För sista gången: »Jag har vågat många
»Strider i min ungdom; ännu en gång vill jag,
»Folkets gamle vårdare, söka fejd
»Och kämpa med ära,[14] om skadedjuret
2515 »Gör anfall mot mig ut ur jordsalen.»
Sedan hälsade han för sista gången
Alla männen, sina kära följeslagare,
De käcka hjälmbärarne: »Ej ville jag bära
»Vapen mot draken, om jag visste huru
2520 »Jag annars skulle kunna fullgöra mitt löfte
»Mot skräckbringaren, som jag förut gjort mot Grendel.
»Men jag väntar där het fiendeeld,
»Giftig andedräkt; därför har jag på mig
»Brynja och sköld. Ej vill jag fly
2525 »För högens vaktare det minsta fotsteg;
»Utan vår strid blir vid muren, som ödet för oss fogar,
»Alla människors herre. Jag är så käck till sinnes,
»Att jag kan undvara skryt gentemot den flygande fienden.
»Biden på berget, I rustade män,
2530 »Värnade av brynjor, vem av oss båda
»Bäst skall kunna uthärda sår
»Efter stridsstormen. Det är ej ett värv för er
»Och anstår ej någon utom mig ensam
»Att med skräckbringaren mäta sig i styrka
2535 »Och öva mandom.Jag skall med min kraft
»Tillkämpa mig guld, eller ock skall i striden
»En våldsam död bortrycka er herre.
[ 98 ]Sedan reste sig vid skölden den starke kämpen,
Hård under hjälmen, bar stridsskjortan
2540 Hän under klipporna, litade blott
På sin egen styrka: sådan är ej den feges färd!
Vid muren såg då den utmärkte hjälten,
Som hade utstått stridernas larm
Så många gånger, då kämpar stötte samman,
2545 Ett stenvalv stå och en ström därifrån
Bryta fram ur högen. Den källans svall
Var hett av stridslågor: ej kunde han obränd
Vid någon tid nå fram till djupet
I skattens närhet för drakens låga.
2550 Då lät ur bröstet, vredgad som han var,
Väder-götarnes herre orden fara ut;
Den modige ropade: manande till strid,
Kom rösten ljudande in under den grå stenen.
Hat väcktes, skattevårdaren hörde
2555 En människoröst; ej var det mera tid
Att söka vänskap. Först kom då
Skräckbringarens andedräkt, het stridssvett
Ut ur klippan. Marken dånade.
Vid högens fot svängde götarnes
2560 Herre sin sköld mot den hemske gästen.
Då kände den ringlade ormens hjärta
Lust att söka strid. Dessförinnan drog
Den gode stridskonungen det gamla arvsvärdet
Med vassa eggar. Båda de hätska
2565 Fienderna grepos av skräck för varandra.
Med fast mod stod vännernas furste
Vid den stupande skölden, då ormen krökte
Snabbt sig samman; rustad bidade kämpen.
I lågor kom ormen skridande i bukter,
2570 Skyndande till sitt öde. Skölden skyddade väl
Den frejdade furstens liv och lemmar
Mindre tid än han själv önskade.
[ 99 ]Där skulle han för första gången
Då få erfara, att ödet ej gav honom
2575 Ära i striden. Götarnes herre
Lyfte upp handen, slog med svärdet
Den hemskt glänsande, så att den bruna eggen
Vek mot benet, bet mindre hårt
Än folkkonungen väl behövde,
2580 Nödställd i striden. Efter svärdsslaget
Blev högens vaktare vild till sinnes,
Utspydde dödseld; vida sprungo
Stridslågorna. Över segerära jublade ej
Götarnes guldvän, då det nakna slagsvärdet
2585 Svek i striden, som det beprövade stålet
Ej hade bort. Ej var det en lätt
Färd för Ecgtheows frejdade son
Att övergiva denna mark
Och annanstädes mot sin vilja
2590 Taga sin bostad, så som varje människa måste
Lämna dessa förgängliga dagar. — Ej dröjde det sedan länge,
Innan skräckbringarne åter möttes.
Skattevårdaren fattade mod på nytt
— Bröstet hävdes av andedräkten —; nöd led då,
2595 Omvärvd av eld, folkets gamle herde.
Ej stodo i en hop hans vapenbröder,
Ädlingars söner runtom honom
Med mod i striden; utan flydde till skogen
Att bärga livet. I en av dem sjöd dock
2600 Sinnet av sorger: för den vältänkande
Kan intet någonsin fjärma frändskapen.

Wiglaf hette en avhållen sköldkämpe,
Scilfingafurste, Weohstans son,
Älfheres frände. Han såg sin konung.
[ 100 ]2605 Lida av hettan under härmasken.[15]
Han mindes då den ynnest, denne förut visat honom,
Givit honom Wägmundingarnes rika hemvist
Och alla rättigheter bland folket, som hans fader ägt.
Ej kunde han då hejda sig, handen fattade skölden,
2610 Den gula linden, och drog det gamla svärdet.
Detta var bland männen ett arv efter Eanmund,
Ohteres son: dennes, den vänlöse
Flyktingens baneman vart Weohstan i striden
Med svärdets eggar och bar till sina fränder
2615 Den brunglänsande hjälmen och ringbrynjan,
Det gamla jättesvärdet, som Onela gav honom:
Sin egen frändes stridsklädnad,
Färdig för kamp. Ej talade han om denna fejd,
Fastän Weohstan fällt hans egen brorson[16]
2620 Många halvår behöll han skatterna,
Svärd och brynja, tills hans son kunde
Öva mandom, liksom hans gamle fader.
Då gav han honom bland götarne en ofantlig mängd
Av alla slags stridsklädnader, när den gamle gick
2625 Sin väg ur livet. Det var nu första gången,
Som den unge kämpen skulle pröva på
Stridens storm med sin herre och furste.
Ej veknade hans sinne, och ej svek hans faders
Arv i striden: det rönte draken,
2630 Sedan de hade drabbat samman.
Viglaf talade många sanna ord
Till sina följeslagare — hans sinne var sorgset —:
[ 101 ]»Jag minnes den tid, då vi fingo mjöd,
»Och vi lovade i ölsalen.
2635 »Vår herre, som gav oss de ringar vi bära,
»Att vi ville gälda, om han finge
»Behov av sådant, dessa stridsrustningar,
»Hjälmar och hårda svärd. Därför har han valt oss
»Självmant ur hären till denna färd,
2640 »Manat oss till bragder och givit mig dessa skatter,
»Att han höll oss för goda spjutkämpar,
»Käcka hjälmbärare, om också vår herre,
»Folkets herde tänkte ensam
»Utföra åt oss detta hjältedåd,
2645 »Därför att bland människor han utfört de flesta
»Djärva bragder. Nu är den dag kommen,
»Då vår konung behöver goda
»Kämpars styrka. Låtom oss gå fram
»Och hjälpa stridshövdingen, medan ännu varar
2650 »Den hemska glöden. Gud vet med mig,
»Att mig är mycket kärare, att glöden famnar
»Min kropp tillika med min guldgivare.[17]
»Ej synes mig tillbörligt, att vi bära våra sköldar
»Tillbaka till hemmet, om vi ej dessförinnan
2655 »Kunna fälla fienden, skydda väder-götarnes
»Furstes liv. Jag vet väl, att han ej
»Av gammalt förtjänat att nödgas ensam
»Bland götarnes skara lida trångmål
»Och falla i striden. För oss båda skola svärd och hjälm,
2660 »Brynja och stridsskrud vara gemensamma.»
Sedan gick han genom dödsröken, bärande hjälmen
[ 102 ]Sin herre till stöd, sade få ord:
»Käre Beowulf, fullgör väl allt,
»Som du fordom sagt i din ungdom:
2665 »Att aldrig i livet du skulle låta
»Din ära sjunka! Nu skall du beslutsamme,
»Dådstarke ädling av alla krafter
»Värna ditt liv; jag skall hjälpa dig.»
Efter dessa ord kom draken vred,
2670 Det hemska odjuret, för andra gången
Att glänsande i lågors svall anfalla fienderna,
De hatade männen. Av eldvågor förbrändes
Skölden intill bucklan; brynjan kunde då
Ej giva skydd åt den unge spjutkämpen,
2675 Utan den unge mannen ilade skyndsamt
Under sin släktings sköld, då hans egen blivit
Förtärd av glöden. Då tänkte stridskonungen
Än en gång på sin ära, och med hjältekraft
Slog han till med svärdet, så att det, drivet av hatets makt,
2680 Stod i huvudet. Då brast Nägling,
I striden svek Beowulfs gamla
Stålgrå svärd. Honom unnades det ej,
Att stålens eggar skulle kunna hjälpa
Uti striden den man, — för stark var hans hand
2685 Som, efter vad jag sport, i hugg övergick
Varje svärd,[18] då till striden han bar
Det i blod härdade vapnet; ej gick det honom bättre för det.
Då blev folkfienden, den vilde elddraken
För tredje gången betänkt på fejd:
2690 Het och stridslysten, rusade han på kämpen,
Då tillfälle erbjöd sig, omfattade hela
Hans hals med tänderna. Han vart då färgad
Av livsblodet, som svallade i vågor.



[ 103 ]Jag har sport, att då vid folkkonungens nöd
2695 Jarlen högrest visade mandom,
Kraft och djärvhet, som voro honom medfödda.
Ej frågade han efter sitt liv[19], utan den modige mannens
Hand brann upp, då han hjälpte sin frände,
Och den rustade mannen slog den fientlige främlingen
2700 Litet längre ned[20], så att det glänsande
Guldbelagda svärdet inträngde; då började
Elden lägga sig. Än en gång blev då konungen
Mäktig sig själv, drog sin skarpa,
Bitande stridsdolk, som han bar på brynjan,
2705 Och väder-götarnes värn skar draken mitt itu.
De fällde fienden — deras kraft utdrev livet —,
Och då hade de båda befryndade ädlingarne
Dödat honom: sådan bör en hjälte
Vara i nöden. Detta var för konungen
2710 Hans sista seger genom egna bragder
Och verk i världen. Då började det sår,
Som jorddraken förut hade givit honom,
Bränna och svälla. Snart märkte han,
Att dödsbringande etter sjöd
2715 Inne i hans bröst. Då gick ädlingen,
Den vist tänkande, och satte sig ned
På en plats vid muren, såg på jättarnes verk:
Huru stenbågarne, stödda på pelare,
Uppburo den eviga jordsalen innantill.
2720 Med vatten ur sin hand vederkvickte då
Den utmärkte mannen den svärdsblodige
Frejdade konungen, sin stridsmätte
Vän och herre, samt uppspände hans hjälm.
Beowulf talade och sade i trots av
[ 104 ]2725 Sitt dödliga sår — han visste väl,
Att han genomlevat alla sina dagar,
Sin jordiska glädje: hans dagars tal
Hade fullständigt utlupit, och döden var helt nära:
»Nu skulle jag vilja giva min son
2730 »Mina stridsdräkter, om mig förunnats
»Efter min död någon arvinge,
»Avlad av mig. Jag har styrt detta folk
»I femtio vintrar. Ej har funnits någon
»Sådan folkkonung bland de kringboende,
2735 »Att han med stridsvänner[21] vågat angripa mig
»Och hota med strid. På min gård har jag bidat
»Mitt öde här i tiden, har väl skött mitt,
»Ej sökt lömska strider, ej svurit orättfärdigt
»En mängd eder. Sjuk av dödssår,
2740 »Kan jag ha glädje av allt detta;
»Ty människornas konung kan ej tillvita mig
»Mord på fränder, nu då mitt liv
»Lämnar min kropp. Gå du nu genast,
»Käre Wiglaf, och skåda skatten
2745 » Under den grå klippan, nu då draken ligger
»Och slumrar sårad, berövad sina skatter.
»Skynda dig nu, att jag ännu må få
»Noga beskåda den gamla guldrikedomen,
»De glänsande smyckena, att jag så mycket lugnare,
2750 »Sedan jag vunnit skatten, må lämna
»Mitt liv och mitt folk, som jag länge rått över.»

Jag har sport, att efter dessa ord
Wihstans son skyndsamt åtlydde sin stridssjuke
Och sårade furste, bar ringnätet,[22]
[ 105 ]2755 Den flätade stridsskjortan under högens tak.
Då såg den segerstolte, modige kämpen,
När han gick till platsen, en mängd dyrbara smycken
Och guld glittra, liggande på marken,
Underbara verk å muren, den i gryningen flygande
2760 Gamle drakens håla, samt kärl stå där,
Forna mäns krus, som mist sina prydnader
Och aldrig rengjorts. Där fanns mången hjälm,
Gammal och rostig, en mängd armringar,
Flätade med konst. Lätt kunna guldets
2765 Skatter på marken göra vilken som helst
Människa övermodig: akte sig den som vill!
Även såg han resa sig högt över skatten
Ett fälttecken av guld, det yppersta av handens under
Och konstrikt virkat. Från detta stod en glans,
2770 Så att han kunde betrakta marken
Och överblicka smyckena. Ej var nu där
Draken att skåda: honom hade ståleggen bortryckt.
Jag har sport, att då plundrade en enda man
Skatten i hålan, jättars gamla verk,
2775 Samt lastade i sitt sköte efter eget val
Bägare och fat; även tog han fälttecknet,
Det mest lysande i sitt slag. Hans gamla herres svärd
— Dess egg var av järn — hade förut fällt
Den som en lång tid hade värnat om
2780 Dessa skatter, och i stridsflammor
Om midnätterna spritt för skattens skull
Den heta lågans fasa, till dess han dödades.
Budet skyndade sig, längtande att återvända,
Påskyndad av smyckena.[23] Den högsinte plågades
[ 106 ]2785 Av nyfikenhet huruvida han skulle få träffa
Väder-götarnes kraftsjuke konung levande
På den plats i det fria, där han lämnat honom förut.
Med dessa skatter fann han sin frejdade
Konung och herre blödande av sår
2790 Vid sin levnads slut. Han började åter
Bestänka honom med vatten, till dess ordets spets
Bröt fram ur bröstet. Sorgsen skådade
Den gamle hjälten på guldet och sade:
»Jag tackar med ord härlighetens konung,
2795 »Den evige fursten för alla dessa
»Rika skatter, som jag här skådar,
»Samt för det jag fått före min dödsdag
»Förvärva dylikt åt mina män.
»Nu har jag sålt mitt gamla liv
2800 »För denna skatt, främjen I nu
»Folkets tarv; ej får jag vara här längre.
»Bjuden de stridsberömde efter bålets brand uppkasta
»En lysande hög på havsudden!
»Den skall till ett minne för mina män
2805 »Resa sig hög på Valudden,
»Att den sedan må kallas Beowulfs gravhög
»Av sjöfarande, som föra höga
»Fartyg från fjärran över vågornas töcken.»
Av halsen tog sedan den modige konungen
2810 En gyllene ring och lämnade den
Jämte sin guldglänsande hjälm, armring och brynja
Åt den unge spjutkämpen, önskade honom glädje av dem.
»Du är den siste utav vår släkt,
»Av Vägmundingarne. Alla mina fränder,
2815 »De kraftige jarlarne har ödet bortsopat
»I skaparens skickelse; jag följer dem nu.»
[ 107 ]Detta var den gamles sista ord
Och hjärtetanke, innan han valde bålet,
De heta eldvågorna. Ur hans bröst gick
2820 Själen att söka sanningsvittnenas härlighet.

Så hade det hänt den unge mannen,
Att han till sin sorg fått se den han hade kärast,
Ligga på marken vid livets slut
I hjälplöst skick. Även låg hans bane,
2825 Den hemske jorddraken berövad livet,
Kuvad i striden. Ej fick den ringlade ormen
Längre råda över ringskatterna,
Utan honom bortryckte svärdens hårda,
Hammarsmidda eggar, skårade i strider;
2830 Så att den vittflygande, stillad av såren,
Föll på marken nära skattehärden
Och ej längre for flygande genom luften
Och visade sig om midnätterna,
Stolt över sina skatter: han föll till jorden
2835 För denne kämpes kraftiga hand.
I sanning skulle det — så har jag sport —
Ha lyckats för få kämpar i landet,
Även om de vågat varje bragd,
Att storma fram mot etterfiendens andedräkt
2840 Eller med händerna antasta ringsalen,
Om de funnit väktaren vaken
Bo i högen. Beowulf fick
Med livet gälda de härliga skatterna;
Båda hade då nått till slutet
2845 Av det förgängliga livet. — Sedan dröjde det ej länge,
Innan de stridströga, trolösa stackarne
Lämnade skogen, tio tillsammans,
Som förut ej vågat leka med spjuten
Uti sin furstes stora nöd;
2850 Men som nu skamsna buro sköldar
[ 108 ]Och stridskläder dit där den gamle låg,
Samt blickade på Wiglaf. Utmattad satt
Fotkämpen nära sin herres axlar,
Sökte väcka honom med vatten; men intet hjälpte honom.
2855 Ej kunde han på jorden, så väl han än ville det,
Kvarhålla livet hos spjutfursten,
Kunde ej ändra herrens vilja.
Guds makt ville i gärningar råda
Över varje människa, såsom han ännu gör.
2860 Då var lätt att få av den unge mannen
Vredgat tilltal till den vars mod hade sviktat.
Weohstans son Wiglaf talade
Med sorgset sinne — såg på okära —:
»Det kan väl säga den som vill tala sant,
2865 »Att den furste, som gav eder dessa skatter
»Och stridsrustningar, i vilka I här stån,
»När på ölbänken konungen ofta
»Gav sina hirdmän, som sutto i salen,
»Hjälm och brynja, de yppersta han kunde
2870 »Någonstädes finna, fjärran eller nära,
»Att han alldeles onyttigt bortkastat
»Krigskläderna, då striden nådde honom.
»Ej hade folkkonungen skäl att yvas
»Över sina vapenbröder; dock unnade honom Gud,
2875 »Segrarnas herre, att han ensam hämnades
»Sig själv med svärdseggen, då hjältekraft krävdes.
»Jag kunde giva honom blott föga
»Livsskydd i striden, men sökte likväl
»Över min förmåga hjälpa min frände.
2880 »Sedan jag med svärdet slagit dödsfienden,
»Blev han allt mattare; elden svallade
»Svagare ur bröstet. För få försvarare
»Trängdes kring fursten, då tid var att strida.
»Nu skall er ätt gå miste om skatters mottagande
[ 109 ]2885 »Och svärds givande, härligt arvgods,
»Det kära hemmet. Varje man
»Utav denna stam skall vandra förlustig
»Sin njutna landsrätt, när ädlingarne
»Från fjärran spörja eder flykt,
2890 »Ert ärelösa dåd. Döden är bättre
»För varje jarl än ett liv i nesa.»

Han lät sedan förkunna striden i skansen
Upp över havsklippan, där jarlaskaran
Satt med sköldar, sorgsen i hågen,
2895 Den morgonlånga dagen, bidande båda delarna:
Den käre mannens sista dag
Och hans återkomst. Nyheterna
Förteg föga den som red upp på udden,
Utan talade sanningsenligt hän över alla:
2900 »Nu är väder-götarnes givmilde herre
»Och furste fast på dödsbädden,
»Vilar på liklägret genom drakens dåd.
»Bredvid honom ligger dödsfienden,
»Sjuk av dolksår: med svärdet kunde han ej
2905 »På något vis giva skräckbringaren
»Något sår. Weohstans son
»Wiglaf sitter lutad över Beowulf,
»Den ene jarlen över den andre döde,
»Håller hugtrött[24] huvudvakt
2910 »Över ljuv och led. Nu har folket
»Att vänta örlig, när konungens fall
»Varder vida känt av våra fiender,
»Franker och friser. Den hårda fiendskapen
»Mot hugerna började, då Hygelac kom farande
2915 »Med flotta och här till frisernas land,
»Där hetvarerna[25] kuvade honom i striden,
[ 110 ]» Vållade genom sin kraft och övermakt,
»Att brynjekämpen måste böja sig
»Och föll i hären. Ej gav då fursten.
2920 »Smycken åt sin skara. Sedan dess ha vi aldrig
»Att vänta välvilja av Merovingen. —

»Ej heller hoppas jag alls på fred eller tro
»Av sveafolket: vida blev känt,
»Att Ongentheow berövade Hreðlingen
2925 »Hedcyn livet vid Korpskogen,
»Då götamännen av övermod
»Först anföllo Strids-scilfingarne.
»Snart gav honom Ohteres gamle
»Fruktansvärde fader ett slag tillbaka,
2930 »Dödade sjökonungen, befriade sin maka,
»Den guldberövade forna jungfrun,
»Onelas och Ohteres moder,
»Och förföljde sedan dödsfienderna,
»Tills de herrelöse med knapp nöd
2035 »Nådde fram till Korpskogen.
»Med en väldig här omslöt han sedan svärdens
»Sårtrötta lämningar, lovade ofta ve
»Åt den arma skaran natten i ända:
»Sade, att han om morgonen skulle avliva dem
2940 »Med svärdets eggar, några på galgar
»Fåglarna till gamman. Tröst kom åter
»Till de sorgsne i daggryningen,
»Då de fingo höra Hygelacs horn
»Och trumpetens klang, när den gode kämpen
2945 »Kom tågande i hjälteskarans spår.

»Detta svears och götars blodspår,
»Männens stridsstorm var vida synlig,
»Den fejd dessa folk sinsemellan väckte.
»Då gick den tappre, sorgtyngde gubben
[ 111 ]2950 »Med sina stamfränder att söka en fast plats:
»Fursten Ongentheow begav sig längre uppåt.
»Han hade sport Hygelacs härtåg,
»Den stoltes stridskonst, litade ej på motstånd,
»Att han skulle kunna värja och försvara
2955 »Mot de sjöfarande männen sin skatt,
»Barn och maka, utan den gamle flydde därifrån
»Tillbaka under jordvallen. Då bjöds förföljelse
»Under Hygelacs fälttecken efter sveamännen.
»Hän över skyddsfältet[26] gingo då Hreðlingarne
2960 »Och trängde fram till inhägnaden.
»Där vart Ongentheow, den grånade kämpen,
»Av svärdens eggar tvingad att bida,
»Så att folkkonungen måste ge vika för
»Eofors ensamma kraft. Vilt slog
2965 »Honom med vapnet Wonredingen Wulf,
»Så att av hugget blodet sprang i strömmar
»Fram under håret. Rädd blev dock icke
»Den gamle Scilfingen, utan vedergällde straxt
»Med värre växling detta dråpslag,
2970 »När folkkonungen vände sig ditåt.
»Ej kunde Wonreds raske son giva
»Den gamle något mothugg, ty denne skar
»Dessförinnan sönder hjälmen på hans huvud,
»Så att han måste blodbestänkt böja sig,
2975 »Föll till marken: ännu var han ej dödskorad,
»Utan hämtade sig, fastän träffad av sår.
»Då lät Hygelacs hårde hirdman,[27]
»När hans broder fallit, den breda klingan,
»Jättars gamla svärd krossa jättars hjälm
2980 »Över sköldmuren. Då sjönk konungen,
»Folkets herde, träffad till döds.
»Då var det många, som förbundo hans[28] broder,
[ 112 ]»Upplyfte honom skyndsamt, sedan de fått rum
»Och fingo råda över valplatsen.
2985 »Under tiden plundrade en man[29] den andre,
»Tog av Ongentheow hans järnbrynja,
»Hårda häftsvärd och hans hjälm tillika
»Samt bar den grånades rustning till Hygelac.
»Denne mottog skatterna och lovade honom vänligt
2990 »Lön inför folket och fullgjorde vad han lovat:
»När han kommit hem, vedergällde Hreðels son,
»Götarnes herre, Eofor och Wulf
»Denna stridsstorm med överdådiga skatter,
»Gav dem vardera hundra tusen
2995 »I land och flätade ringar — ej hövdes någon man på jorden
»Att tillvita honom denna lön, då de tillkämpat sig sådan ära —
»Vidare gav han Eofor sin enda dotter,
»Hemmets smycke, till underpant på sin huldhet.
»Detta är den fejd och den fiendskap,
3000 »Det dödshat mellan männen, för vars skull jag väntar,
»Att efter hjältarnes fall de käcka Scylfingarne,
»Sveamännen skola hemsöka oss,
»Då de få spörja, att vår härskare
»Nu är livlös, han som fordom skyddade
3005 »Skatt och rike mot hätska fiender,
»Främjade folkets väl och än vidare
»Övade mandom. Nu är bäst, att vi
»Med snaraste skåda folkkonungen
»Och på bålet bringa den man,
3010 »Som gav oss ringar. Ej skall blott en del
»Smälta med den modige, utan hela skatten,
»Tallöst guld bittert vunnet,
»Och nu senast har han köpt ringar
[ 113 ]»Med sitt eget liv. Dem skall branden förtära,
3015 »Elden omsvepa, ej någon jarl bära
»Ett smycke till minne, ej någon skön kvinna
»Bära kring halsen en ringprydnad,
»Utan skall med sorgsen håg, berövad guldet,
»Ofta, ej en gång, trampa främmande land,
3020 »Nu då härföraren nedlagt sitt leende,
»Glam och gamman. Därför skall månget
»Spjut varda morgonkallt, skall bliva fattat
»Och lyft i handen; ej harpans klang
»Väcka kämparne, utan den svarta korpen,
3025 »Lysten efter de stupade, tala mycket,
»Säga örnen huru gott det var vid måltiden,
»Då han jämte vargen roffade de fallne.»
Sådana dystra ord talade
Den käcke mannen: ej ljög han mycket
3030 I fråga om ord och öden. — Hela skaran reste sig.
Sorgsna gingo de med strömmande tårar
Till foten av Örnudden att skåda undret.
De funno då på sanden utsträckt livlös
På sin vilobädd den som i flydda tider
3035 Givit dem ringar. Då hade sista dagen
Kommit för den gode, och stridskonungen,
Väder-götarnes furste, dött en underbar död.
Dessförinnan sågo de där på fältet
En sällsammare varelse, den lede ormen
3040 Ligga mitt emot: den lågande draken,
Vild och hemsk, var förbränd av glöden.
Han var femtio fot i längd
Uppå sitt läger. Han hade haft sin fröjd
Nattetid i luften och sedan farit ned
3045 Att söka sin håla: nu var han dödens
Och njöt ej mer av jordhålorna.
Bredvid honom stodo bägare och skålar,
Där lågo fat och dyrbara svärd,
Uppfrätta av rost, som i jordens famn
[ 114 ]3050 De vilat där under tusen vintrar.
Så var då detta ofantliga arv,
Forna mäns guld, bundet med trollsånger,
Att ingen människa finge röra
Vid ringsalen, om ej Gud själv,
3055 Den sanne segerkonungen, förunnade vem han ville,
Just den man, som honom gott syntes,
— Han är hjältarnes skydd — att öppna skatten.
Då var skönjbart, att denna färd ej utföll lyckligt
För den som med orätt därinne förvarade
3060 Smycken vid murens fot. Förut hade väktaren
Dödat en och annan: nu hämnades
Hårt denna fejd. Underbart är det var
Den kraftberömde jarlen når slutet
Av sina levnadsöden, då han ej längre får
3065 Med sina fränder bebo mjödhuset.
Så gick det Beowulf, då han sökte bitter strid
Med bergets väktare: själv visste han ej
Vad som skulle vålla hans skilsmässa från livet.
Så hade de frejdade furstarne, som ditlagt skatterna,
3070 Belagt dem till domedag med djup förbannelse:
Att den man, som plundrade detta fält, skulle vara
Hemfallen under skuld, inspärrad på osaliga orter,
Fastgjord med helvetesfjättrar och straffad för sina synder.
Ej var han[30] guldgirig: hellre hade han
3075 Förut skådat herrens huldhet.[31]
[ 115 ]Weohstans son Wiglaf talade:
»Ofta måste mången jarl för ens skull
»Lida trångmål, såsom oss vederfarits.
»Ej kunde vi övertala med något råd
3080 »Den käre fursten, rikets herde,
»Att ej angripa den där guldväktaren,
»Låta honom ligga, där han länge varit,
»Bebo sitt hemvist till världens ända.
»Det höga ödet har rått. Den bittert förvärvade
3085 »Skatten har skådats: för mäktigt var det öde,
»Som drog hit denne furste.
»Jag var därinne och överblickade alla
»Husets smycken, då jag fått tillfälle,
»Och den ej behagliga färden stod fri
3090 »In under jordmuren. I hast fattade jag
»Med mina händer en väldig börda
»Av dyrbara skatter och bar den hit ut
»Till min konung. Han var då ännu levande,
»Vid sans och medveten. Sorgsen talade då
3095 »Den gamle rätt mycket, lät hälsa eder,
»Bad eder uppföra efter den döde vännen[32]
»På bålets plats en reslig hög,
»Stor och härlig, liksom han varit bland män
»Den ärorikaste kämpe vida över jorden,
3100 »Medan han fick njuta borgskatterna.
»Låtom oss än en gång skynda att se
»Och uppsöka de konstrika skatterna,
»Undren vid murens fot! Jag skall visa vägen,
»Att I på nära håll mån skåda nog
3105 »Ringar och guldplåtar. Må båren bliva
»Genast färdiggjord, då vi komma ut,
»Och må vi sedan bära vår furste,
»Den käre mannen, dit där han länge
»Skall få vila i herrens skydd!»
[ 116 ]3110 Wihstans son, den stridsdjärve mannen,
Lät sedan bjuda många tappra
Odalmän, att stridsskarornas herrar
Skulle från fjärran forsla ved
Till den godes bål. »Nu skall glöden förtära
3115 »— Den mörka lågan växa — kämparnes härskare,
»Som ofta uthärdat järnskuren,
»Då pilarnas storm, driven av strängarna,
»Susade över sköldmuren, och spjutet gjorde nytta,
»Följde, fjäderprytt, pilen på hans färd.» —
3120 Och nu kallade Wihstans vise
Son ur konungens följe sju
De yppersta hirdmän samman kring sig,
Gick själv den åttonde stridskämpen
Under fiendens tak. En gick i spetsen
3125 Och bar i handen en brinnande fackla.
Ej blev där då lottning om vem som skulle
Plundra skatten, när kämparne
Fingo se en del ligga utan väktare,
Förgänglig i salen. Föga sörjde någon
3130 Över att de skyndsamt buro ut ur högen
De dyrbara skatterna. Även sköto de draken
Över klippmuren, läto havet taga,
Floden famna smyckenas herde.
Där lastades på vagn en otalig mängd
3135 Vridet guld, och ädlingen bars,
Den grånade kämpen, till Valudden.

Åt honom uppförde götamännen sedan
På jorden ett fast och starkt bål,
Behängt med hjälmar och stridssköldar,
3140 Glänsande brynjor, såsom han bett.
De sörjande hjältarne lade sedan i mitten
[ 117 ]Den frejdade fursten, sin käre herre.
Sedan började krigarne tända på berget
Den största av båleldar. Upp ur branden steg
3145 Vedens svarta rök, susande låga,
Omgiven av verop — vindens brus lade sig —,
Till dess hon hade brutit benhuset,[33]
Hett i sitt inre. Dystra i hågen,
Klagade de sin sorg, sin herres död.
3150 Och även makan med bundna lockar
Knöt, bruten av smärta, sorgesång vid sorgesång.
— — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — —[34]
3155 — — — Himlen svalde röken.
Sedan uppförde väder-götarne på klipputsprånget
En gravkulle, som var hög och bred,
Vida synlig för sjöfarande,
3160 Samt upptimrade på tio dagar
Den stridsdjärves vård, omgåvo med en mur
Brändernas lämningar, såsom de högvise
Männen kunde finna det värdigast.
I högen lade de ringar och smycken,
3165 Alla de prydnader, som de stridslystne
Männen förut hade tagit av skatten;
Lämnade jarlaskatterna i jordens sköte,
Guldet i gruset, där det ännu lever,
Så gagnlöst för människorna som det förut varit.
3170 Sedan redo de stridsdjärve,
Inalles tolv ädlingar kring högen,
Ville klaga sin sorg över konungen
Och i högstämda ord tala om mannen.
De prisade högt hans jarlaväsen
3175 Och hans manliga dåd, såsom det höves,
[ 118 ]Att man med ord ärar sin vän och herre,
Älskar honom av hjärtat, när han skall bort
Och skiljas från sin förgängliga kropp.
Så sörjde götarnes kämpar,
3180 Hirdkamraterna över härskarens fall,
Sade, att han varit den givmildaste
Och mannablidaste, folkvänligaste
Och mest lovlystne konung i världen.


Illustration: Wickberg, Beowulf 1914 p. 118.
Illustration: Wickberg, Beowulf 1914 p. 118.

  1. Av de elva följande halvverserna kunna blott fragment läsas i handskriften. De innehålla troligen ungefär detsamma som de närmast följande.
  2. Eller möjligen: till hans (furstens) stora skada.
  3. Av två halvverser finnas blott fragment.
  4. Sammanhanget i det följande är: En hjälte, som överlevat de sina, instänger sig i en till gravplats redd grotta med sina skatter. Efter hans död finnas dessa av en eldsprutande drake, som sedan ruvar över dem. Emellertid lyckas en tjänare, som råkat i onåd hos sin herre, att ur skatten stjäla ett kostbart kärl. Då draken upptäcker detta, förhärjar han bygden.
  5. Eller: kuststräckan.
  6. = blod; således: av blodförlust.
  7. Eadgils (Aðils) och Eanmund (Eymundr).
  8. Sannolikt deras farbroder Onela.
  9. Heardreds.
  10. Onela, efter att ha dödat Heardred.
  11. D. ä. dödade Onela under ett vinterfälttåg.
  12. Eofors. Denne händelse berättas utförligare vv. 2961 ff.
  13. = frankernas.
  14. Eller: utföra en bragd.
  15. = hjälmen.
  16. D. ä. Onela brydde sig ej om att hämnas sin brorson Eanmunds död, sannolikt därför att denne, såsom ovan v. 2381 ff. nämnts, gjort uppror mot honom.
  17. Näml. »än att jag skulle låta honom ensam omkomma».
  18. Han var så stark, att svärdet krossades vid hans hugg.
  19. Eller: drakens huvud.
  20. Där draken ej var så väl skyddad.
  21. = svärd.
  22. Brynjan.
  23. Ville visa smyckena.
  24. Eller: vördnadsfullt.
  25. En frankisk stam, lat. (C)hattuarii.
  26. Marken framför fästet.
  27. Eofor, Wulfs broder.
  28. Eofor, Wulfs broder.
  29. Eofor.
  30. Beowulf.
  31. Detta svåra ställe kan även tolkas så:
     Helst hade han aldrig skådat
     Denna av ägaren älskade guldskatt.
  32. Handskriften har: ’efter vännens bragder’.
  33. = kroppen, skelettet.
  34. Av 8 halvverser kunna endast fragment läsas i handskriften.