Hoppa till innehållet

Beowulf: en fornengelsk hjältedikt (1914)/3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  II. Striden med Grendels moder.
Beowulf: en fornengelsk hjältedikt (1914)
av Rudolf Wickberg

III. Återkomsten.
IV. Striden med draken.  →
Andra utgåvan. Den första utkom 1889.


[ 77 ]

III.

Återkomsten.


Kom så till havet hirdmännens
Modiga hop, bar de flätade
1890 Ringnäten[1]. Kustvakten märkte
Jarlarnes återfärd, såsom han förut gjort.
Ej ohöviskt hälsade han gästerna
Från klippudden, utan red dem till mötes,
Sade, att välkomna till väder-götarne foro
1895 I glänsande rustningar kämparne till skeppet.
Sedan blev på sanden den ring-stävade,
Rymliga farkosten lastad med rustningar,
Hästar och smycken; masten reste sig
Över Hroðgars dyrbara skatter.
1900 Åt skeppsvakten gav Beowulf ett svärd,
Inlagt med guld, så att han sedan blev
Dess mera aktad på mjödbänken
För den ärvda skatten. Sedan gick han ombord
Att uppröra djupet, övergav Danalandet.
1905 Vid masten fästes havsduken,
Seglet med en lina. Skeppet knakade;
Ej hindrade vinden seglarens färd
Hän över vågorna. Havsvandraren for
Bort över böljorna, den fast timrade stäven
[ 78 ]1910 Flöt med skummig hals över havsströmmarna,
Tills de kunde se götarnes klippor,
De kända uddarna. Driven av vinden,
Trängde kölen upp, så att han stod på land.
Snabbt var vid havet redo en hamnvakt,
1915 Som förut en lång tid, längtande på stranden
Efter de kära männen, skådat ut i fjärran.
Han band vid stranden det vitt buktade skeppet
Fast med ankartåg, på det ej vågornas kraft
Skulle driva bort från dem den kära farkosten.
1920 Sedan lät han bära upp ädlingarnes skatter,
Smycken och drivet guld: ej hade han långt
Därifrån att söka skatternas utdelare,
Hreðlingen Hygelac, där han bor i hemmet
Med sina följeslagare nära sjövallen.
1925 Huset var ståtligt, konungen kraftig
I den höga salen; Hygd[2] var mycket ung,
Vis och värdig, fastän Häreðs dotter
Hade bidat blott få vintrar
Under borgens lås: hon var dock ej för småaktig
1930 Eller för karg med gåvor av kostbara smycken
Till götamännen. Den härliga folkdrottningen
Hade ej Thryðs[3] fruktansvärda sinnelag.
Ingen hjälte bland dennas tillgivna följeslagare
Utom hennes gemål djärvdes med sina
1935 Ögon skåda henne rakt i ögat;
Ty då höll han handvridna dödsbojor
Beredda åt sig; snabbt blev sedan
Efter fängslandet svärdet påkallat,
Så att den sirade klingan måste avgöra,
1940 Buda till döds. Ej höves det en hög kvinna,
Hur härlig hon ock är, att öva sådant,
Att en fridväverska för diktad kränkning
[ 79 ]Straffar till livet en tillgiven tjänare.
Dock detta hämmade Hemmings frände.[4]
1945 Vid ölbägaren sade männen vidare,
Att hon övat färre lömska fientligheter,
Illdåd mot folket, sedan väl en gång
Den högättade kvinnan guldsmyckad givits
Åt den unge kämpen, när hon hade uppsökt
1950 Enligt faderns bud Offas sal på sin färd
Över det askgrå havet. Där tillryggalade
Hon sedan väl sitt levnadslopp
På furstestolen, frejdad för frikostighet,
Hyste hög kärlek till hjältarnes furste,
1955 Den ypperste, efter vad jag sport,
Bland alla människors vitt utbredda ätt
Vid de tvänne haven. Förty Offa var,
Den spjutdjärve mannen, vida berömd
Genom gåvor och strider, styrde med vishet
1960 Sitt ärvda land. Av honom föddes Eomær,
Garmunds sonson och Hemmings frände,
Kraftig i striden, hjältarne till hjälp . —

Sedan gick den starke med sin skara
Att längs efter sanden vandra över sjövången,
1965 Den vida stranden. Sunnan sken solen,
Världens ljus. De lade tillrygga
Vägen med fart dit där de sporde,
Att jarlarnes värn, Ongentheows bane,
Den unge stridskonungen inne i borgen
1970 Utdelade ringar. För Hygelac vart
Beowulfs färd snabbt förkunnad:
Att vapenbrodern, kämparnes värn,
Kommit med livet dit till godset,
Gående till borgen oskadd från stridsleken.
1975 Snabbt reddes rum, som den mäktige bjöd,
[ 80 ]Inne i salen åt de ankomna gästerna.
Sedan satte sig fränden, som överstått striden,
Mitt emot franden, då mannafursten
Med högtidligt tal hälsat den hulde,
1980 Med valda ord. Med mjödkannor gick
Hän genom salen Häreðs dotter,
Vänlig mot folket, satte dryckeskärlet
I hjältarnes hand. Hygelac började
Höviskt spörja sin bordskamrat
1985 I den höga salen — han plågades av nyfikenhet —
Vilka äventyr sjö-götarne haft:
»Hur gick det er på vägen, käre Beowulf,
»Då du plötsligt beslöt att söka
»Strid i fjärran över det salta vattnet,
1990 »Kamp uti Hjort? Har du väl i någon mån
»Avhjälpt för Hroðgar, den frejdade konungen,
»Det vitt kända lidandet? Svallande sjöd
»Min sorg däröver, jag hade ej hopp
»Om den käres företag. Jag bad dig länge,
1995 »Att du ej skulle uppsöka den mordiske gasten,
»Utan låta syd-danerna själva utkämpa
»Striden mot Grendel. Gud tackar jag
»För att jag fått se dig oskadd.»
Ecgtheows son Beowulf talade:
2000 »Vilkänt är, o konung Hygelac,
»För många män det frejdade mötet,
»Vilken kamp mellan mig och Grendel
»Vart på den plats, där han berett
»Seger-scyldingarne mycken sorg,
2005 »Elände för livet: jag hämnades allt detta,
»Så att ingen av Grendels fränder på jorden,
»Som lever längst av det leda släktet
»I träskets famn[5] kan skryta över
»Det gryningslarmet. — Jag kom då först
[ 81 ]2010 Till ringsalen att hälsa Hroðdgar.
»Strax anvisade mig Healfdenes frejdade son,
»Då han hade lärt känna min hug,
»Plats vid sin sidan av sin egen son.
»Skaran var glad: ej har jag i mitt liv
2015 »Under himlens valv sett större dryckesglädje
»Bland salsgäster. Än skred folkens fridkulla,
»Den frejdade drottningen genom hela salen,
»Uppmuntrade de unge; ofta gav hon en kämpe
»En vriden ring, innan hon gick till sin plats.
2020 »An bar Hroðgars dotter ölkannan
»Fram till krigarne med jarlarne i spetsen.
»Henne hörde jag salsgästerna
»Kalla Freawaru, där hon gav hjältarne
»Sirade smycken. Hon är trolovad,
2025 »Den unga guldsmyckade, med Frodas blide son.
»Så har det synts Scyldingarnes vän,
»Rikets herde, och han anser det gagneligt
»Att med denna kvinna i någon mån bilägga
» Dödlig fiendskap. Mycket sällan vilar
2030 »Någonstädes dödsspjutet en liten tid
»Efter furstens fall, så utmärkt än bruden är.
»Sedan kan det såra strids-bardernas konung[6]
»Och var och en av kämparne i folket,
»När danernas hirdsven går med gemålen
2035 »In uti salen och undfägnar kämparne.
»På honom glänser arv från förfäder,
»Hårt och ringsmyckat, strids-bardernas skatter,
»Så länge de fingo råda över dessa vapen,
»Tills i en olycklig stund de förde till sköldleken
2040 »Sina kära vapenbröder och sitt eget liv.
»Då säger vid ölet en gammal spjutkämpe,
»Som ser ringsmycket och fullständigt minnes
[ 82 ]»Männens spjutdöd — vilt blir hans sinne —,
»Börjar med dyster håg och hjärtats traktan
2045 »Fresta den unge kämpens sinne,
»Väcka stridsve och talar så:
»’Kan du, min vän, igenkänna det svärd,
»’Det dyrbara stål, som din fader
»’Bar till drabbningen under stridsmasken[7]
2050 »’För sista gången, då danerna fällde honom,
»’Och de käcka Scyldingarne fingo råda över valplatsen
»’Efter hjältarnes fall? Sedan har vedergällningen vilat[8].
»’Nu går här i salen en son till någon
»’Av dessa banemän, stolt över sina prydnader,
2055 »’Skryter över mordet och bär den skatt,
»’Som du med rätta skulle råda över’.
»Så manar och erinrar han oavlåtligt
»Med bittra ord, tills den tid kommer,
»Då gemålens hovsven för sin faders gärningar
2060 »Sover blodbestänkt av svärdets bett,
»Hemfallen åt döden, den andre svennen
»Flyr levande därifrån, känner väl till landet.
»Då varda brutna å båda sidor
»Jarlarnes eder; sedan sjuder i Ingeld
2065 »Dödlig fiendskap, och hans kärlek till makan
»Varder svalare av sorgens vågor.
»Därför anser jag ej strids-bardernas tillgivenhet
»Och freden mellan folken ofarlig för danerna,
»Ej vänskapen fast. — Men nu skall jag tala
2070 »Vidare om Grendel, att du, skatt-utdelare,
»Må noga lära känna huru sedan hjältarnes
»Handgemäng utföll. Sedan himlens smycke
»Glidit hän över jorden, kom den vrede gasten,
[ 83 ]»Hemsk och aftonvild, att uppsöka oss,
2075 »Där vi vaktade salen, friska och sunda.

»Där blev striden ödesdiger för Hondscio,
»Den dödskorade. Den bältprydde kämpen
»Föll allra först: Grendel vart
»Munsbane för den frejdade hirdmannen,
2080 »Svalde den käre mannens hela kropp.
»Med blodad tand, betänkt på illdåd,
»Ville dock banemannen ännu ej gå tillbaka
»Med tomma händer ut ur guldsalen,
»Utan frestade på mig sin vilda styrka,
2085 »Grep mig med lysten hand. En vante hängde,
»Sid och sällsam, fäst med konstrika band;
»Den var till alla delar skickligt förfärdigad
»Med djävulskonster utav drakhudar.
»Dit in ville den hemske missdådaren
2090 »Stoppa mig oskyldige
»Tillika med andra. Det kunde han dock ej,
»Då jag i vredesmod reste mig upprätt.
»För långt är att omtala hur jag med min hand
»Gav detta folkgissel lön för alla illdåd.
2095 »Då, min konung, hedrade jag ditt folk
»Genom mina bragder. Han flydde sin väg;
»Njöt blott liten tid av livets glädje.
»Dock lämnade han som spår sin högra
»Hand i Hjort, då med sorg i sinnet
2100 »Den eländige sjönk därifrån till sjöbottnen.
»Mig lönade rikligt Scyldingarnes vän
»För denna dödsstorm med drivet guld,
»Med många skatter, då morgonen kom,
»Och vi hade satt oss ned till gästabud.
2105 »Där var sång och glädje: den gamle Scyldingen,
»Som sport mycket, berättade gamla minnen.
»Stundom grep den stridsdjärve i glädjeträdet,
»Den tjusande harpan, kvad stundom en sång,
[ 84 ]»Sann och sorgsen; stundom omtalade
2110 »Den hugstore konungen en sällsam saga sant.
»Stundom åter började den gamle kämpen,
»Tyngd av åldern, klaga över sin flydda
»Ungdoms stridskraft: hans inre sjöd,
»Då han, vis av vintrar, mindes mycket.
2115 »Så hade vi dagen i ända
»Vår fröjd därinne, tills en ny natt
»Kom över människorna. Snart blev då Grendels
»Moder redo till hämnd för lidandet.
»Sorgfull färdades den hemska kvinnan
2120 »—Väder-götarnes stridshat hade bortryckt hennes son
»Hämnades sitt barn och dödade
»Med kraft en kämpe: då flydde livet
»Ur den vise Äschere, den gamle rådgivaren.
»Och icke fingo danamännen,
2125 »Då morgonen kom, i eld förbränna
»Eller lägga på bål den käre mannen,
»Vars kraft döden tagit. Hon bar bort liket
»I fiendefamn under fjällströmmen.
»Det var för Hroðgar den bittraste sorg,
2130 »Som sedan länge drabbat folkfursten.
»Då anropade mig den sorgsne konungen,
»Att jag med din tillåtelse skulle öva jarlabragd
»Bland vågornas svall, våga mitt liv
»Och utföra hjältedåd; han lovade mig lön.
2135 »Jag fann då den vitt kända bränningens
»Fasansfulla, vilda väkterska i djupet.
»Där voro vi båda en stund i handgemäng
»— Vattnet sjöd av blod —, och i djupets sal
»Avskar jag huvudet av Grendels moder
2140 »Med väldig svärdsegg, kom med nöd
»Levande därifrån: ej ännu var jag dödskorad,
»Och Healfdenes son, jarlarnes värn,
»Gav mig sedan många skatter. —



[ 85 ]»Så levde denne folkkonung efter gammal sed;
2145 »Och ej gick jag miste om lönen
»För min styrka, ty Healfdenes son
»Gav mig skatter efter eget val.
»Dessa vill jag med glädje överlämna åt dig,
»O hjältekonung! ännu beror all
2150 »Min ynnest av dig: jag har blott få
»Blodsfränder utom dig, Hygelac.»
Sedan lät han bära in fälttecknet med vildsvinshuvud,
Hjälmen, hög i striden, den grå brynjan,
Det dråpliga slagsvärdet och talade högtidligt:
2155 »Mig gav Hroðgar denna krigsklädnad;
»Den vise fursten bad mig med månget ord,
»Att jag skulle för dig omtala hans gåva.
»Han sade, att Heorogar, Scyldingarnes furste,
»Haft densamma en lång tid.
2160 »Dock ville han ej giva bröstklädnaden
»Åt sin egen son, den käcke Heoroweard,
»Fastän han var honom huld. Bär den med lycka!»
Jag har hört, att i spåren på dessa dyrbarheter följde
Fyra hästar, appelkastade,
2165 Fullkomligt lika: han förärade honom
Dessa hästar och skatter. Så skall en frände göra
Och ej utlägga illistigt nät för en annan,
Ej bereda med hemliga konster
Vapenbroderns död. Mot den stridshårde
2170 Hygelac var hans frände mycket huld
Och vardera betänkt på den andres glädje.
Jag har hört, att han gav Hygd halsringen,
Det underbara smycket, som han fått av Wealhtheow,
Furstedottern, jämte trenne sirliga,
2175 Sadelbjärta hästar: sedan var hennes
[ 86 ]Bröst smyckat efter ringens mottagande . —
Så utmärkte sig Ecgtheows son,
Den stridsberömde mannen, genom käcka bragder,
Levde i ära och dräpte ej vid dryckesgillet
2180 Sina hirdkamrater: hans sinne var ej vilt,
Utan den stridsdjärve bevarade med den största kraft
Bland människors släkte den mäktiga gåva,
Som Gud honom givit. Föraktad var han länge,
Så att götarnes barn ej räknade honom för god,
2185 Och krigsskarornas furste ej ville
Anse honom mycket värd på mjödbänken.[9]
Man trodde fast, att han var en trög
Och håglös ädling; men upprättelse fick
För all nesa den ärorike mannen —
2190 Sedan lät jarlarnes värn, den tappre konungen
Hämta in Hreðels efterlämnade,
Guldbeslagna svärd: ej fanns då bland götarne
En bättre skatt i fråga om svärd.
Detta lade han i Beowulfs sköte
2195 Och gav honom sedan sju tusen,[10]
Hus och furstestol. Genom börd hade de
Båda tillika bland folket land,
Gods och odalrätt, det vida riket,
Den ene[11] dock mer, han som var den bättre.

  1. ↑ = ringbrynjorna.
  2. ↑ Hygd, Häreðs dotter, var Hygelacs maka.
  3. ↑ Denna motställes Hygd.
  4. ↑ Offa, Thryðs gemål.
  5. ↑ Eller: Snärd i brott.
  6. ↑ Ingeld, vars fader stupat i strid mot danerna, och som sedan äktade Hroðgars dotter Freawaru.
  7. ↑ = hjälmen.
  8. ↑ Eller: Efter hjältarnes fall, sedan Wiðergyld stupat?
  9. ↑ D. ä. bland hirdmännen.
  10. ↑ Troligen underförstås ett landmått.
  11. ↑ Hygelac. Stället kan ock fattas så:
     Gods och odalrätt, men han som var bättre,
     Hade dock mer: det vida riket.