Beskrifning om Mälaren/Kap 06

←  Städernas handel, segelfart, ålderdoms minnen

Utkast til Beskrifning om Mälaren av Johan Fischerström Ättebackar, borgar, fästen, runstenar

Anmärkningar  →

Af Högar och Ättebackar träffas större antal än på andra orter i riket ^[1]. På Biörkön förekomma många sådane; På Munsön upvises K. Biörn Järnsidas grafbacke — På Hillersö vid Svartsjölandet är Hildershögen namnkunnig, der nu Klockstapelen står — På Högholmen emellan Tidön och Ridön är en märkvärdig Ättehög — Omkring Enköping finnas flere Högar — Äfven i Näs-Socken och i Bot-kyrka-Socken. Ännu mera i Bondkyrke-Socken, der vid Byen Håga en K. Biörn har sit lägerställe, i en stor Ättehög. Likaledes i Bro-Socken, der i den stora jordhögen vid Kyrkan Kämpen Asur ligger begrafven — Ströbohög i Köpings socken är besynnerligen stor; traditionen säger, at en hop Kostbarheter från Odens tid blifvit här nedgömde; många mindre Högar finnas deromkring. I Kongsåra- Irsta- Balunda- Kolbäcks- Dingtuna- Säby- och Biörksta- Socknar i Vestmanland, finnas ganska många Ättebackar, af åtskillig vidd och storlek, en del med vanlig stensättning i jorden, andre på annat sätt formerade. I flere äro Stridstyg, Prydnader, Smycken, Skeppsnaglar, m. m. tid efter annan uphittade, så väl som käril af ler der askan af kroppen tillika med de obrände benen upsamlades. At högen skulle vinna varaktighet, lades stora stenar hvarftals rundt omkring, och en stenhäll öfver Graf-krukan eller Urnen, at den så mycket bättre skulle förvaras.

Det var allenast efter namnkunnige män och de ypperste i landet, som sådane Ättehögar upkastades ^[2]. Jag lemnar dem i deras uråldriga värde; men det är för Amunda-högen i Vestmanland och Balunda-Socken, som jag utber mig få hysa den största upmärksamhet. Den ligger vid landsvägen från Västerås til Upsala, öster om sandåsen, är 109 famnar i omkretsen, och 15 famnar räknas ifrån roten til kullen. Det är i denna Hög som K. Bröt-Amund, eller rättare Braut-Anunder skall ligga begrafven. En förträffelig Regent. Han förenade hjeltemod med de mildaste seder och det bästa hushållsvett. På hans befallning och föreställningar afröjdes skogstrakter, nybyggen anlades, ödefält uptogos, kärr och mossar upfyltes, Kongsgårdar upbygdes, broar gjordes öfver strömmar, vägar bereddes öfver hela riket, öfver sjelfva fjällryggarne ^[3]. Denne Konung hedrade och uplyste sit tidehvarf. Han förtjänar en odödlig ära.

Af forna Slott, Konungagårdar, Borgar och Fästen, träffas många lämningar vid Mälarens farvatten. Jag anmärker:

Alsnö-Slott på Adalsön eller Alsnön, som från hedendomen varit ett Konungasäte, I K. Eric af Pomerns jordbok räknas det ännu bland Kronans Slott och Län. Alt ifrån år 1279 hafva åtskillige Konungar härifrån utfärdat sina bref och påbud ^[4]. Man vet ej när det blifvit förstört; men rudera finnas vid Byn Håfgården, och en bro har ifrån Ön varit inrättad öfver sundet til Biörkö, der en Skans äfven varit anlagd.

Brandaborg, på Brandholmen, vid segelleden åt Enköping; måste varit ett tilhåll för någon Viking eller SjöKonung. Borgen har varit väl förvarad, hvilket kan slutas af de ansenliga stenhögar som ligga sammanvräkte öfverst på Bergshögden ^[5].

Gröneborg, vid samma segelled, på Grönbergsholmen eller Bergholmen, har varit ett den myndige R. R. Ifvar Blå tilhörigt Slott, der han sjelf bodde vid år 1250. Det kallades då Knapholmen, och han sjelf Blå knapen. Af Slottets grundvalar och af en tredubbel vall synas ännu qvarlefvor.

Kongsborg, på Färingsön eller Svartsjö-landet, var ett gammalt Konungasäte, där i synnerhet K. Magnus Ladulås vistades ofta, och der utfärdade sina privilegier för Prästerskapet år 1289. Ännu skönjas några lämningar af murar.

Ringanäs, äfven på Svartsjö-landet, ett urgammalt Slott, ett litet stycke från det förra. Det omtalas i St. Olofs Saga. K. Carl Knutson höll här sit bröllop med Brita Bielke. Rudera efter detta fasta Slott voro ansenlige, ända til dess at sten och tegel hämtades härifrån när Svartsjö-Slott bygdes år 1545.

Redningeborg, på Fogdön, en mil från Strängnäs, var en urgammal Konunga-gård. Här undergick Ingiald Illråde genom egen åtgärd det dödssätt, som han så trolöst brukat emot andre. Han brände sig sjelf inne med sin Dotter Åsa och alt sit hof-folk.

Stenby-Skans, på Toster-ön, hvaraf qvarlefvor ännu uptäckas på bergshögden vid sjön, var ett godt Fäste, och ett försvarsverk emot de öster ut boende folkslagens inbrott, förr än Stockholm anlades.

Almar-Stäket, på Stäkes-ön, var ännu år 1420 ett Krono-Slott; men sedan ÄrkeBiskopen Nils Ragvaldsson fått byta det til sig, blef det på bästa sätt befästat, och fick namn af St. Erics Slott. Om dess öde är förut nämnt ^[6]. En enda Källare, nyligen nedramlad, har intil vår tid blifvit bibehållen.

Oxeborg, på en holme kallad Oxesten i Grönsö-fjärden, måste varit ett betydeligt Värn under hedna tiden. Af några ännu varande lämningar synes kunna slutas, at Borgen varit anlagd i pyramidal-form, af jord och stora stenar.

Arnöborg, på Bond-Arnön, der nu är säteriet Arnöberg, var ett urgammalt Fäste eller Kastell och en tilflygts-ort under Vikinga-tiden, när folket fruktade något betydeligt anfall.

Åkersborg i Arboga-ån, en mil från staden, på en liten holme kallad Slottsholmen, har varit et stort Slott. Tydelige teckn skönjas ännu efter tjocka gråstensmurar, vallar och grafvar. Kan hända denna Borg, äfven som Räfvelsborg, tjänt Arboga Stad til försvar. I gamla skrifter omtalas ett Åkersborg der K. Magnus Smek gärna vistades. Eljest bortblandas af någre Auctorer detta Åkersborg med et Fäste kalladt Högewalla, hvilket af den hjältemodige Engelbrecht år 1434 förstördes.

Gramsborg, icke långt från Staden Köping, vid Östuna-ån som rinner ned åt Mälaren, der nu säteriet Grönö ligger. Ansenlige rudera som ännu finnas, utvisa, at denne Borg varit väl befäst. Den skal blifvit upbygd af Södermanlands Konung Granmar eller Gram vid år 760 ^[7]. Ännu år 1251 har Gramsborg varit i fullkomligt stånd, och innehades af de uproriske Folkungar, när Birger Jarl stridde emot dem vid Kolbäcks älfven och Herrewadsbro, hvaromkring lämningar efter många Skansar och Vallar ännu synas.

Korslöteborg, var belägen icke långt ifrån Gramsborg. Den har varit både stor och stark, at döma af de ofantelige berghällar som här ännu kunna betraktas, hvilka intyga at Borgen i de äldste tider blifvit anlagd.

Näsborg, i Kongsåra-Socken, en urgammal Kongsgård, hvaraf grundvalar til en stor stenbyggnad ännu skönjas gent emot Kyrkan väster ut. Det var icke på Näsborg som Prinsessan Thorborg bodde, hvilken så tappert försvarade sig emot Rolf Götriksson. Hon residerade på Ulleråker; icke det Ulleråker nära til Upsala, utan det i Västmanland och Simtuna-Socken, der Ulleråkers By ännu är, och der tecken synas af Fästningen, som ännu i dag af de kringboende kallas Thorborgs Slott.

Östensborg, vid Kongs-ladugården Johannisberg i Vestmanland och Lundby-Socken, har varit en Skans eller Fästning för nämnde gård. Stenhögar äro ännu öfrige.

Sörby-borg, i Stora Rytters Socken, är ännu til sina ringmurar någorlunda behållen, hvilka utvisa at den måste varit pålitelig; men Wallby-borg, som även legat här i socknen, är i grund förstörd. I samma socken ligger Qvicksund, der K. Christian den I:ste säges gifvit och förlorat ett fältslag emot Sten Sture; men påliteligare underrättelser intyga, at detta skedt i Haracker-Socken, på stora Kyrko-gärdet, der månge Stridstyg blifvit sedan funne i jorden.

Håtuna Slott, en half mil från Sig­tuna, har från de äldste tider varit ett Konunga-säte, och man vil påstå at det ända sedan år 527 varit kändt ^[8]. Säkert är at K. Birger Månson hade här sin hofhållning, at han der med tro­löshet blef til fånga tagen af sina Brö­der Eric och Valdemar år 1306, och at han sedan hämnade denna Håtuna-lek på det grymmaste sätt. Några lämnin­gar af murar finnas af detta Slott, som nu är förvandlat til en Bond-by.

Kongshamns Skans, hvaraf tecken ännu synas, har utan tvifvel blifvit an­lagd den tiden då Upsala-Konungar hade sin Flotta här liggande.

Mariæborg, icke långt från Enkö­ping, der nu är Säteriet Haga, har va­rit ett befäst Slott, tilhörigt ÄrkeBiskopparne. Jag vet ej om några rudera der ännu finnas.

Gåseborg, i Järfälla-Socken, gent emot Svartsjö-landet, på berget som ännu har namn af Gåseberg; har varit någon enskildt man tilhörig; eller som tyckes vara troligare, ett försvarsverk för Sigtuna emot Ester, Careler och Finnar, som ströfvade i Mälaren innan Stockholm anlades. Lämningar af mu­rar och sten-vallar finnas der ännu.

Runsaborg, vid säteriet Runsa, någre mil från Stockholm, et urgammalt godt Fäste, som förmodeligen i lika afsigt med det sidstnämde blifvit uprest. Af Borgen synas ännu qvarlefvor.

Hunhamarsborg, i Botkyrke-Socken ^[9], ända sedan hedna-tiden bekant, var ett gammalt Kongahus, och blef derefter ett Herresäte för Folkunga-Famillen. K. Magnus Ladulås härstammande af denna mägtiga Slägt, var ägare häraf och hans efterkommande efter honom. Ännu finnas lämningar af denna Borg.

Af alle desse Fästen, Slott och Bor­gar ^[10] äro allenast någre qvarlefvor öfrige. Men alle desse lämningar utvisa, hvad för ett härdigt, starkt och stridsmanligt folk här bodt. Man kan icke utan förundran betrakta de ofanteliga stenar, hvarmed en del af de äldste borgar varit omgifne. Hela Bergs­hällar blefvo med otrolig styrka hopburne, upkastade och sammanfogade, hvarföre folket i senare tider kallat dem Jättestenar. Vikingar, sedan de om som­maren varit ute på härnad, vistades öfver vintren inom sina starka borgar, hvaräst de förvarade sina ägodelar, och der ingen gärna vågade angripa dem, i anseende til deras tiocka och höga förskansningar (Griotväggar). Konungar anlade åtskillige borgar, dels för egen hof-hållning, dels til hämmande af fiendtlige anfall och ströfverier ^[11]. Myn­dige Män förskansade sig på sine enskildte gårdar. Detta är orsaken at läm­ningar efter så många Fästen ännu hos oss upvisas. De anlades helst på högder och klippor, vid allmänna vägar och segel-leder, vid sund och trånga passager. De upfördes merendels af stor och grof sten, stundom af både sten, torf, träd och annat virke ^[12]). På åtskillige höga och branta berg i Mälaren, finnas qvarlefvor af värn, borgar, ringmurar, dit folket kunnat undanfly och gifva tilkänna genom itände vårdkasar, när något fiendtligt var å färde ^[13]. I synnerhet voro til Sigtunas och Biörköns försvar flere fästen anlagde på lämpelige ställen. Från Kiersön var en kädja dragen tvärt öfver, och skola märken härtil vid lågt vatten ännu skönjas. En sådan kädja eller bom, har äfven varit lagd i vatnet vid Stocksund, vid Kongshatt, vid Estspröten, och på flere ställen ^[14] — Alt detta gifver tilkänna en hel annan beskaffenhet i landet under äldre tider. Detta var då allestädes häromkring bebodt af betydande och tiltagsne män, som genom ouphörlige härfärder, sjö- och handelsresor, inskaffade rikedomar. Stranderne vid Mälaren vimlade af folk. Ansenliga städer voro vid detta farvatten belägne. Bönder och torpare finnas nu, der Konungar och mägtige män haft sine säten och hemvist.

Af Runstenar kunna Fornforskare finna god tilgång, icke allenast på Mälarens öar, utan ock i angränsande socknar. Jag vil nämna:

Runstenen på Alsnön, vid byn Hofgården, som gissas vara uprest efter K. Sigurd Ring; han som efter Bråvalla-slag, regerade öfver Sverige, Danmark och England.

De 2:ne Runstenar på Aspön, nämligen den i kyrko-dörren, som innehåller: at en Ublub lät rista stenen åt sin son, hvilken med krigsfolket for til Gothland, för det de Gothländske icke ville hålla Guds bud; och den på säteriets Lagnö-ägor utmed sjön, som visar at Islög gjordt detta märke efter Thord, som anlagt väg ^[15].

Runhällen i Hillersjö-socken, har en vidlyftig skrift, som innefattar en hel slägt-räkning. På Svartsjö-landet finnas dessutom åtskillige Runstenar.

Kumlabergets Runabrott i Skå-socken, har Forkot och Folke, af tacksamhet låtit rista åt Iluge deras fader.

Runstenen på Sela-ön i Yttersela-socken, den en Sigrid låtit göra åt Sven sin man, hvilken med stora skutor så ofta seglat til Lifland och Curland ^[16].

Den på Slottsholmen, nu kallad Stallbacken, vid Gripsholm, för 30 år sedan funnen i jorden, hafva tacksame söner Qvikr och Ölver låtit rista til deras moder Isas åminnelse.

Den bekanta stenen i Upsala, som föres til hedendomen, gissas vara uprättad K. Domar til åminnelse, ehuru den har ingen skrift, utan föreställer allenast en Drake och et Kors. — Eljest finnes öster i Upsala-domkyrka en Runsten, ristad öfver en vida berest sjöfarare, som der kallas Qwast — I gamla Upsala-kyrka träffas en Runsten, gjord efter någon Englands farare, kallad Witarf ^[17].

Runstenen i Waxala-kyrkogårdsmur, vitnar, at en Näskonung låtit rista den efter Igelbiörn sin fader.

Den i Bondkyrke-socken, i Norby, innehåller, at Ale och Jufur låtit göra Märket efter Jarl deras fader, som på sina sjö-tåg öster ut blef dödad.

Den i Danmarks socken, vid Söderby, restes efter Helge, hvilken af Saser mördades, "som gjorde et nidingsverk och svek sin stallbroder."

Runstenarne i Håtuna-socken och Råby — i Svingarns kyrkomur — i Yttergrans socken, under Ekala-Bro — i Öfvergrans socken, på Varpsunds udde — i Botkyrke-socken och Hunhammars borg — under Eskilstunas stadskyrkas norra dörr — vid Steninge herregård, i en stenbro - - äro alle enligt deras innehåll, upreste efter män, som med Prins Ingvar Vidfarne varit följaktige til de öster ut från Sverige belägne länder. Månge runstenar ^[18] i de kring Mälaren liggande provincer, omtala denne Ingvars färd.

Runstenarne i Vekholms socken och Amnö-gärde — i Tillinge socken, Urlanda bro — i Ry-socken på Granhammar-säteris ägor — i Danmarks socken och Vedyxe-gärde — i Odensala-socken och Dråpsta-gärde — vid Eds kyrkostig — vid Söder-Telje - - äro upreste efter betydande män, som farit til Grekeland, Asien, o. s. v.

Runstenarne vid Saltängsbron i Lundby-socken i Västmanland, och i Tunbo-sockens kyrkodörr, äro uprättade efter folk som farit västra vägen til England, Lombardiet, o. s. v.

Runstenarne i Kulla-socken, Gryta-gärde — i Danmarks sockens kyrkodörr — i Balingsta-socken, Måsta-gärde — i By-socken, Torsättra-gärde — i Vekholms vapenhus-dörr — vid Gryta-kyrka i en hage — i Nääs kyrkomur — i sacristi-dörren til Sigtuna stadskyrka — vid Turinge östra kyrkogafvel -- äro upreste til deras åminnelse, som hemma i norden uträttat berömliga gärningar.

Runstenen i Näs-socken, vid Väster-Stäkes färgestad, har ett fruntimer låtit rista öfver sig sjelf, då hon skulle göra en pelegrimsresa til Jerusalem ^[19].

Jag vil icke besvära hvarken läsaren eller mig sjelf med flere Runstenars framletande vid Mälaren. Desse, så väl som alle andre ännu i riket öfrige Runhällar, kunna bevisa, huru angelägen man var fordom, at bibehålla åminnelsen af berömlige mäns gärningar. De vitna om våre gamle Svears och Göthers långväga resor, at de besökt Grekeland, Asien, kringseglat Medelhafvet o. s. v. Våre äldste förfäders seglation skedde väl först i Mälaren ^[20], men de lärde sig snart känna öster- och västersjöns strander, och sedan göra försök til aflägsnare hamnar.

Vårdstenar, Runstenar ^[21], hafva alt sedan Odens tid blifvit hos oss upreste; i början enfaldige och släta utan påskrift ^[22], brukade öfver sådane personers mull, som ej så präktigt kunde brännas eller sättas i hög; blefvo sedan hederligare, med många slängor och ritningar utsirade, särdeleles när kunskap om christna läran inträngde sig i norden. Gud vet, hvem som lärdt nordiska folket ett skrifsätt, som här allenast finnes och på intet annat ställe i hela verlden, om icke Oden gjort det ^[23]. De af våre djupvittre Antiquarier, som påstådt, at Munkar lärdt oss skrifva Runor, i anseende til några Runors likhet med motsvarande bokstäfver i latinska alphabetet, och at Runor således icke annat äro än illa formerade romerska bokstäfver, torde misstaga sig. Skrifkonsten har sannerligen varit känd innan några Munkar hitkommo. Deröfver lämna våra sagor och gamla krönikor ojäfaktige bevis. Om våra Runor skulle leda deras uprinnelse från Munkarne, hvarföre lärde desse mästare oss icke mer än 16 bokstäfver, då romerska alphabetet var likväl mycket rikare? Hvarföre skulle de nordiske folkslagen begynna sit alphabet med F, då Romarne började sit med A ^[24]? Nej, våra Runor äro icke med christendomen hitkomne. De voro i djupa hedendomen kände. Man förlåter mig, at jag efter noga undersökning, tager detta för afgjort. Men deraf följer icke, at skrifkonsten i de äldste tider var almän. Tvärtom är bevisligt, at Oden och Drottarne bevarade bruket af Runor inom sig såsom en hemlighet, och just derföre ansåg menigheten hela Runekunskapen såsom troldom. De kunde icke begripa möjligheten, at genom några få tecken kunna tolka så många särskildta ord ^[25].

Någre Fornifrare gå visserligen för långt i högaktning för Runstenarne, när de på dem trodt sig finna bevis om krigståg ifrån norden, innan Sodom och Gomorra förstördes; men så tyckes åter de af våre Antiqvarier icke hafva tilräckelige skäl, som påstå, at alla Runstenar äro yngre än cristendomen eller 9:de århundrade; at alla stenar som med en kors-figur äro tecknade, måste vara af christne förfärdigade ^[26]; at ingen Runsten kan upvisas som bör hållas för hednisk. Det är icke stället här at undersöka så invicklade ämnen ^[27].

Våre äldste Runstenar intyga den Svenska Granitens beständighet, som utan förvittring uthärdat så många mansåldrar. Först bruktes Gråsten eller Granit, sedan nyttjades Sandsten, men när Gothland aldeles kom under Svenskt herrskap, blefvo kalkstenar derifrån hämtade, såsom blötare och til uthuggning tjänligare. Våre förfäder upreste gärna sine Runstenar vid almänna vägar och stigar, nästan såsom vi upsätta våre milstenar. Det är troligt, at större delen af våra Runstenar ^[28] tilkommit i den tiden, som hvarken kan kallas hednisk eller christen. Denna tid påstod öfver 400 år. De af våre förfäder som antagit christendomen glömde icke, at på Runstenarne låta inrista gudelige talesätt ^[29]. Runstenars flyttning och inläggning i kyrko-murar, vid templens väggar och pelare, har utan tvifvel skedt til de dödas desto större heder.

Om jag med dessa anförde gamla märkvärdigheter kunnat behaga våre Fornälskare, skall det vara mig kärt. Flere minnes-märken gifvas dessutom kring Mälaren, som torde reta deras vettgirighet. Til exempel: den vid Sigtuna och sjön Skarfven varande Nyckelstenen, der inbilningen ser nycklar vara uthuggne, til hogkomst deraf (som traditionen förmäler) at då Sigtuna förstördes och stadsportarne bortfördes, hafva nycklarne här bredevid fallit i sjön ^[30] — Hvita-stenen, som förvaras vid Johannisbergs Kongsgård i Västmanland, är en stor, hvit, klotrund sten, der bokstäfver varit ristade, hvilka nu beklageligen äro utnötte — Om Biskopsstenarne är ofvanföre nämdt ^[31] — Gimpelstenarne äro icke annat än ett stort stenröse, ut på stora Granfjärden, emellan Aggarön och Fagerön — De på åtskillige ställen vid Mälaren förekommande Stenrösen eller stenrör, äro hoplagde skilnadsmärken — Den vid västra sidan af Stäkes-färga uprättade Marmor-stoden, restes år 1774, til skiljemärke emellan Stockholms och Upsala-län.

Det torde förlåtas mig, at inga underrättelser om hvarken förnäma eller gemena Grafstenar här andragas. Jag är ej älskare af detta slags lecture. Jag förbigår äfven alla i Mälarens kyrkor varande Epitaphier. Huru ofta har icke konst och smicker förfärdigat minnesvårdar åt den herrskande lasten? Hvad annat än högmodet, har infört bruket at förgylla väggarne i Guds hus med våra förtjänta eller oförtjänta loford.

Fordom, under Vikinga-tiden, under Små-konungars regering, blef Mälaren ofta färgad med blod. Flere drabbningar och ordentelige Fältslag hafva blifvit gifne i granskapet af denna insjö, jag nämner Rysse-viken, der en slaktning blef hållen med Ester och Ryssar, vid den tiden då Sigtuna förstördes — Kongsängen vid Upsala, der Fältslaget år 1160 tildrog sig emellan K. Eric den helige och Danska Konungen Henric Skatteler — Herrevadsbro i Kolbäcks socken, der Birger Jarl år 1251 segrade öfver sine uproriske medborgare — Håtuna, nära vid Sigtuna, der striden hölts år 1306 emellan K. Birger Månsson och hans bröder Erik och Valdemar — Nyqvarn i Tillinge-socken, der K. Albrecht år 1365 efter ett stort slag, fångade den afsatte K. Magnus Smek — Qvicksund, der Biskop Kettil drabbade år 1464 med K. Christian den Förste — Gröneborg vid Enköping, der i K. Carl Knutsons tid, år 1466 en märkelig seger ärhölts öfver det i Sverige rådande Danska partiet, o. s. v. Sed hæc hactenus.

1. Våre förfäder begrofvo sine döde aldraförst i stora grifter under Kummel- och Stenrör. Efter denna Kumle-åldren, som varade omkring 550 år, förordnades af Oden, at bränna de döde och förvara deras aska i krukor, hvilka insattes i högar; men Bränne-åldren, detta snygga begrafningssätt, aftog småningom efter K. Freyers död, som obränd sattes i hög. Så begyntes Hög-åldren. Ändteligen upkom bruket at i Vigd jord begrafva de döde, som alstrat den oförnuftiga sedvanan, at upfylla Städer och Kyrkor med rutnade kroppar, at vid öpna stinkande grafvar läsa långa böner, sjunga långa psalmer, afhöra långa predikningar. I sanning är vårt nu varande begrafningssätt, farligt för folkets hälsa, stridigt emot Templens majestät. När skall det blifva afskaffat?
2. De voro ärftelige, och tilhörde vissa Ätter och Slägter. Kommo flere krukor tilsamman, sattes de förnämare öfverst och mannens ofvan på qvinnans — Tingshögar urskiljas derigenom, at de ofvantil voro flata. Domaren satt på en stor sten, och omkring honom Nämden på 12 mindre stenar.
3. Han betjänte sig af den urgamla författningen som förmår, at alla fastigheter, som icke stå under någon enskildt persons ägande rätt, äro Kronan tilhörige.
4. Se ofvanföre s. 83.
5. Ett annat Brandaborg måste det varit, som omtalas under K. Carl Knutsons regering, om Rhyzelii vitnesbörd skall äga rum.
6. Se ofvanföre s. 88.
7. Han skall äfven hafva anlagt Bolstreborg på Bockmåsberget i Bro-Socken, som med ofanteliga sammanvräkte stenar varit kringskansad; kanske äfven Sura-borg, 71⁄2 mil från Västerås, som med 2:ne ringmurar varit omgifven.
8. Om Habors Slått varit vid denna Konungagård belägen, är ganska ovisst.
9. Botkyrka eller Botvids Kyrka förvarar minnet af St. Botvid. Han var född på Hammarby i Södermanland. Antog Christna läran, predikade sedan med framgång i sit hedniska fädernesland; blef ihjälslagen på Rågholmen, derefter canoniserad, så räknad bland Södermanlands Pa­troner, och hedrad med en Fest som fi­rades den 28 Julii.
10. Ehuru jag rådfört gamla Skrifter, har jag icke kunnat uptäcka flere. Åtskillige af de omnämde äro icke i Rhyzelii Svio-Goth. Mun. omtalte.
11. Borge ok god fäste äru Landvärn, läses i Konunga-Styrelsen. De kallas i äldre Skrif­ter, burger, Wilkin, Kastali, &c. Under de utländske Konungars regering, bygdes många Slott och Fästen åt deras Fogdar, som utmärglade landet. På en enda sommar år 1434, intog den tappre Engelbrecht öfver 30 sådane Slott, dem han til en stor del förstörde — Det var K. Gustaf som först begrep den reglen: At en välviljog Almoge är bättre än många Slott och Fästen.
12. Sådan var Prinsessan Thorborgs fästning som omtalas i Rolfs och Göthriks Saga.
13. Då utsattes Byavård, Bötavård och Strandvård. Hos Sturleson omtalas Hästvårder eller Ryttare-vakter. Förnämsta upmärksamheten var stäld på strandernas betäckning. Landet var indelt i skeppslag.
14. Stundom lades i Sund en stark Tross försåteligen i vatnet; när ovännen kom midt deröfver, spelades med vind stockar på bägge sidor, at fartyget stupade ned med bakstammen, tog vatten och hvälfdes. Sturleson talar härom.
15. At anlägga vägar och broar, räknades i första christendomens början för ett mycket til saligheten bidragande verk.
16. Seleborg, nu Seelburg vid Dünaström, torde fått sit namn af våre Sela boer. Kanske äfven det Danska Seland. Eljest då alt var gåtor, sades at Gefion fick af Gylfe sin fader ett plogsland; at hon förvandlade sina 4 söner til oxar, satte dem för plogen, och förde hela landstycket ut på hafvet, hvaraf blef Seland; men i landets ställe blef den stora sjön i Sverige, som kallas Laugern eller Mälaren.
17. Vidare om Upsala-runstenar, kan Peringsköld rådfrågas — Jag får här nämna den på hospitalets grafplats af Ol. Rudbeck år 1698 reste stora Runstenen, efter den berömde fornkännaren Ol. Verelius, hvilkens graf, på nämde ställe, är med gråsten hvälfd, och i högden som en rund kulle, efter gamla sättet.
18. De fleste finnas väster från Sigtuna, och flere innom en krets, i Håbo- Trögd- och Åsunda-härader, samt Väster-Rekarne i Södermanland, hvilket N. R. Brocman anmärkt. Han utgaf år 1762 Ingvar Vidfarnes saga, skrifven af Odder Munk omkring år 1190. — Denne Ingvar har varit K. Olof Skottkonungs systerson.
19. Rune-ristningen är efter uttolkning denna: ”Isgeruna Hardes dotter lät rista Runor åt sig sjelf. Hon vil fara öster och ut til Jerusalem. Fair riste runorna” — En annan Run-ristning finnes dessutom på Stäkes ön, som allenast til en del kan läsas.
20. Vid Kongshamn, tre fjerdedels mil från Upsala, var Upsala-konungars flotta stationerad.
21. Bauta-steinar, Böta-stenar, åminnelsestenar, Grekernas Bäthyler, af baud, blod; emedan de af närmaste blodsförvanter merendels uprestes.
22. Sådane Vårdstenar, utan någon skrift, kunna beses i Biörksta-socken och i Kongsåra-socken. De finnes til myckenhet i Tortuna-socken. I Skåne och Göinge-härad träffas äfven många sådane stenar, utan särdeles påskrift.
23. Han kallas i Eddan, Runhofdi? I Norrska konunga-sagan, skrifven omkring år 1130, säges uttryckeligen: at han förde in Runaskrift och Ritande; om Oden således icke just är Runors upfinnare, så har han åtminstone infört deras bruk i våra orter.
24. På gamla Runstafvar börjas äfven Dagräkningen med F, V, D, o. s. v.
25. Ordet Runa betyder en hemlighet: emedan allenast någre få innehaft konsten at skrifva. Alt efter som christendomen tiltagit, har Runornas hedniska bruk blifvit minskad.
26. Om det än kunde bevisas, at korstecknet aldrig blifvit brukat af hedningar, så kan det likväl vara troligt, at efterkommande låtit ingräfva kors på sine förfäders runstenar.
27. Åtskillige af de i Göranssons Bautil uptecknade Runstenar, torde få lof at hänföras til hedendomen. Någre af de i O. Graus Västmanl. beskrifning afritade stenar, kunna anses såsom samma tid tilhörige.
28. Öfver 1500 Runstenar torde ännu finnas i Sverige. Lichenes crustacei & leprosi göra deras läsning så besvärlig.
29. Til exempel: Gud hjelpe hans ande — Krist hjelpen — Gud hjelpe själen och Guds moder, o. s. v. Endast på 2:ne Runstenar har jag funnit denna almänna förbön: Gud hjelpe alle cristnes ande. På en Runsten, jag mins ej hvaräst, läses denna upriktiga önskan: Gud hjelpe hans ande och själ bättre än han gjorde til.
30. Stenen står afritad i Gr. Dahlbergs Sv. Ant. & Hod.
31. Sidan 82.