Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 001
§. 1.
När mig för någon tid sedan blef förebrådt, at Sveriges Rikes Högvördige PRESTESTÅND vid 1747 års Riksdag väl afgifvit et Protocols Utdrag eller Betänkande, hvaruti Vattuminsknings-satsen ogillas; men sedan det samma uti Företalet til senare delen af Herr Cancellie Rådet DALINS Svenska Riks-historia blifvit vederlagt, låtit dervid bero; så föll mig sådant mycket främmande före; och efter det Högvördiga Ståndets föregifne stillatigande uttyddes vatuminsknings läran til fördel, den jag aldrig kunnat fatta tycke före, bragtes jag, at flitigare forska efter sammanhanget. Derunder råkade jag på et Fragment af et slags lärd Dagbok från Tyskland, som innehåller både bemälte Protocols utdrag och en kårt berättelse derom. Jag jämförde därmed sorgfälligt ofvannämde företal, och fann, at det deruti, fastän onämd, verkeligen var rördt, samt med en synnerligen behändig och lätt hand utur vägen kastadt. Men om något sedermera blifvit deruppå svarat, det har jag ej fått någon kunskap om. Jag vil icke taga bårt tiden med uprepande af ordalagen utur Protocols Utdraget, och huru de blifvit bemötte. Sådant ligger allmänheten för ögonen, och kan pröfvas af hvar, som behagar. Jag är dessutan altför ringa til at häfva mig up, at tala för et RIKETS STÅND, hvilkets utlåtande jag såsom en Svensk undersåte, efter Vår Regerings art, tror mig vara pliktig, at altid med synnerlig vördnad och aktning anse. Så har jag ock ingen ting mindre i sinnet, än at skrifva något emot Cancellie Rådet Herr DALIN; både emedan hans goda och berömliga egenskaper förtjena all min högaktning ; som ock, efter jag gerna vidgår, at han bör vara ursäktad, om han i detta frågemålet på god tro antagit, hvad andre hafva sagt sig rönt och funnit. Dock likväl har sådant, jämte de orsaker, som vid slutet af denna skrift komma at omröras, föranlåtit mig, at i gemen yttra mina tankar om vattuminsknings satsen; hvarvid mit upsåt är, at bruka alt det menagement, som någonsin sanningen kan tåla, och min förmodan, at kunna gifva mina Landsmän någon underrättelse i samma ryktbara tvistemål, som hit intil icke varit allmän. Jag förbehåller mig allenast, at icke vara bunden til en formlig och methodisk afhandling; utan at så bruka den frihet, som brådskan tilkommer, och skrifva som tankarne löpa.