Bibeln (Gezelii bibelverk 1863-65)/D:r Martin Luthers Företal till det gamla Testamentet

←  Berättelse om detta Bibelarbete

Gezelii bibelverk D:r Martin Luthers Företal till det gamla Testamentet

D.r Martin Luthers företal till Nya Testamentet  →

D:r Martin Luthers Företal till det gamla Testamentet.

Somliga akta det gamla Testamentet ringa, såsom wore det allenast gifwet till Juda folket, och nu intet mer gagnar, och icke innehåller annat än några gamla historier, och mena, att de hafwa nog af det nya Testamentet, föregifwande, att man uti det gamla Testamentet nu icke har annat att söka, än en andlig mening. Men Christus har en annan mening härom; ty Han säger i Joh. 5: Ransaker Skrifterna; desamma bära wittnesbörd om Mig. Bjuder ock Paulus Timotheus, att han skall hålla på att läsa Skriften. Och i Rom. 1 berömmer han, att evangelium är af Gud utlofwadt i Skriften; och i 1 Cor. 15 säger han, att Christus är kommen af Davids säd, död och ifrån de döda uppstånden, såsom Skriften utwisar. Sammaledes wisar oss ock Petrus i sina epistlar tillbaka till Skriften.

Härmed lära de ju oss att icke förakta Skriften och det gamla Testamentet, utan hellre, att wi skola med största flit läsa det, eftersom de sjelfwa så mäktigt befästa och bewisa sin lära i nya Testamentet med det gamla, och wilja derpå åberopa sig. Såsom ock Lucas (Apg. 17) skrifwer, att de i Thessalonica dagligen ransakade Skrifterna, om det ock så hade sig som Paulus lärde. Derföre äro det gamla Testamentets böcker wisserligen högt aktade, emedan det är en så fast grund, hwarpå det nya hwilar och hwaraf det har sitt bewis. Och hwad är det nya Testamentet annat än en uppenbar predikan och förkunnelse om Christus, förebildad i gamla Testamentet, och genom Christus fullbordad?

Men på det de enfaldiga må hafwa någon rättelse, och likasom en ingång till dessa böcker, att de med desto större nytta må läsa dem, har detta företal blifwit författadt och här insatt. Och skall allra först hwar och en god christen menniska häruti wara förmanad och warnad, att hon icke stöter eller förargar sig på de enfaldiga ord och historier, som hon här ofta påträffar; ej heller twiflar derpå, ty huru ringa och enfaldigt det än synes, som häruti är skrifwet, så är det dock alltsammans den högste Gudens majestäts, makts och wishets ord, werk, domar och gerningar, ty detta är den Skrift, som gör alla wisa och kloka till dårar, och står öppen endast för dem, som äro enfaldiga och fåkunniga, såsom Christus säger i Matth. 11. Derföre skall du låta din egen mening härom fara och hålla denna Skrift för den aldrahögsta och ädlaste helgedom; och lät dig tycka, att du här har funnit den skatt, hwilkens wärde och höghet ingen menniska någonsin kan tillfyllest begripa eller mäta, på det du må finna den sannskyldiga wisheten, hwilken Gud så enkelt och enfaldigt här framställer för att bryta och nedslå allt högmod. Här skall du finna de lindakläder och den krubba, hwarest Christus ligger, dit engelen [ängelen] ock wisar herdarna; lindakläderna äro wäl ringa och oansenliga, men skatten Christus, som deruti ligger, är dyrbar.

Så skall du nu nu weta [du nu weta], att denna bok är en lagbok, som lärer hwad man skall göra och låta, och innehåller derjemte exempel och historier, huru denna lag blifwit hållen eller bruten; likasom det nya Testamentet är en nådesbok och lärer, hwarifrån man skall få det, hwarmed lagen blifwer uppfylld. Men såsom det uti nya Testamentet jemte nådens lära gifwes många andra läror, som äro lagar och bud, till att späka köttet eller den gamla menniskan, emedan anden i detta lifwet aldrig blir fullkommen, och det här i werlden aldrig kommer derhän, att nåden kan regera allt, så äro ock i gamla Testamentet bredwid lagen några löften om nåd, hwarigenom de heliga fäder och profeter under lagen blefwo i Christi tro behållne saliga, likasom wi. Dock, såsom i det nya Testamentet det rätta hufwudstycket är att förkunna nåd och frid genom syndernas förlåtelse i Christus, så är ock rätta hufwudstycket i det gamla Testamentet, att lära lagen, förkunna och utwisa synden och kräfwa det goda. Sådant skall du weta att söka och finna i gamla Testamentet.

Och, för att göra början med Moses böcker, så lärer han i sin första bok, huru allting är skapadt och (största orsak hade han att derom skrifwa), hwarifrån synden och döden äro komna, nemligen från djefwulens ondska och Adams fall. Men förrän han kommer till lagen, lärer han straxt äfwen hwarifrån hjelpen till att fördrifwa synden och döden åter skulle komma, nemligen icke af lag eller gerningar, eftersom ingen lag ännu war på färde, utan af qwinnans säd, Christus, som war lofwad Adam och Abraham, på det att tron skulle straxt ifrån Skriftens begynnelse och sedan allt framgent blifwa prisad öfwer alla gerningar, lag och förtjenst. Alltså innehåller den första Moses’ bok nästan idel exempel på tro och otro, och hwilken frukt både tron och otron bär, hwarföre den gerna må räknas för en evangelisk bok.

Dernäst i den andra boken: Då nu werlden war så förwildad och förblindad, att man alldeles icke mer wisste hwad synd war, eller hwarifrån döden war kommen, så låter Gud Moses komma fram med lagen, och utwäljer ett särskildt folk, genom hwilket han åter will upplysa werlden och genom lagen uppenbara synden. På detsamma folket lägger Han allahanda lag, och afsöndrar det från alla andra folk, bjuder dem göra ett tabernakel och upprättar en gudstjenst samt gifwer dem furstar och embetsmän, och försörjer dem sålunda ganska wäl både i lekamlig måtto inför werlden och i andlig måtto inför Gud.

I den tredje boken insättes ett särskildt presterskap med sin lag och sina rätter, efter hwilka presterna skulle regeras och folket läras. Der ser man huru prestembetet allenast för syndens skull har blifwit instiftadt och insatt, neml. att det skall förkunna folken synden och inför Gud försona densamma, så att presterskapet icke annat gör än umgås med synder och syndare. För hwilken saks skull presterna ej begåfwades med timliga egodelar, icke heller fingo sig något timligt regemente anbefaldt, utan deras embete war allenast det, att hafwa akt på det syndiga folket.

I den fjerde boken: Då nu lagen är gifwen, prester och furstar insatte, tabernaklet och gudstjensten upprättade och allting som hörer till Guds folk ordnadt, så begynnes tillämpningen, och det försökes hwad gång sådan ordning må hafwa och huru den will skicka sig. Derföre handlar ock samma bok så mycket om ohörsamhet och de plågor öfwer folket, som deraf följde, hwarjemte ock somliga lagar förklaras och några flera tilläggas. Ty det plägar alltid så gå, att lagar äro snart gifna, men när man skall företaga sig att bruka dem, infinna sig straxt så många hinder, att det som lagen kräfwer icke lätt kommer till utöfning, så att denna bok är ett märkligt exempel på, huru allt är förgäfwes och tjenar till intet, när man menar sig kunna göra menniskan god med lag, och att lagen icke åstadkommer annat än synd och wrede, såsom Paulus säger.

I den femte boken: Sedan nu folket för sin olydnad blifwit straffadt och Gud med sin nåd och wälgerning, i det Han gaf dem de twå rikena, endels har med lust och kärlek lockat till att hålla Hans lag, så upprepar Moses lagen ånyo, med allt som skett (undantagandes hwad presterskapet beträffar) och förklarar alltså på nytt allt det, som både lekamlig och andlig styrelse tillhörer, och dermed fullgör han såsom en sannskyldig och fullkomlig laglärare i all måtto sitt embete, så att han icke allenast gifwer lagen, utan han är ock med, då man företager sig att göra derefter; och der något fattas, förklarar och upprättar han det igen. Men denna förklaring i femte boken innehåller egentligen intet annat än tron på Gud och kärleken till wår nästa, ty derpå syfta alla Guds lagar; derföre förbjuder Moses med sin förklaring allt det, som kan skada eller förstöra tron på Gud; och det gör han intill 20 kapitlet; men hwad kärleken kan förhindra, förbjuder han allt intill slutet af boten.

Sedan är här ock nu att märka, först att Moses så noga omsluter folket med allahanda lag, på det menniskan icke skall hafwa tillfälle eller anledning till att eljest wälja sig någon gerning, eller uppfinna egen Gudstjenst, ty han lärer icke allenast att frukta, tro och älska Gud, utan han angifwer så mångahanda sätt för utwärtes Gudstjenst, med offer, löften, fastor, pligt, så att ingen skall behöfwa sjelf wälja sig något annat. Dertill lärer han ock att plantera, bygga, strida, styra barn, hus och tjenstefolk, köpa och sälja, låna och betala, och snart sagdt, allt som hörer både till lekamligt och andligt lefwerne, så att han går det så noggrant igenom, att somliga af dessa lagar tyckas blifwa dåraktiga och fåfängliga. Men hwarföre gör han det?

Gud har utwalt det folket, att det skulle wara Hans eget, och Han deras Gud; derföre wille Han så regera dem, att hwad helst de gjorde eller hade för händer, de skulle wara wissa, att det för Honom war rätt. Ty hwad helst som företages utan Guds ord och befallning, det gäller för Honom intet och är förtappadt. Ty Han bjuder ock i 4 och 12 kap. af femte boken, att man alls intet skall lägga till Hans lag, och i 12 kap. bjuder Han, att man icke skall göra, hwad som synes en sjelf wara rätt. Klagar ock David i Psaltaren, likasom alla profeterna, deröfwer, att folket gjorde sådana goda gerningar, som de sjelfwa hade utwalt, och som icke woro dem anbefallda af Gud; ty han will och kan ej lida, att de, som Honom tillhöra, företaga sig att göra något, som Han icke har befallt, huru godt det än måsynas [må synas]; ty blott lydnad, som håller sig till Guds ord, gör att gerningen är god och behaglig inför Gud.

Eftersom nu menniskorna i detta lifwet icke kunna wara utan utwärtes Gudstjenst och sätt, har Gud satt dem före så mångahanda sätt och omslutit dem med sina bud, på det att, om de skulle eller wille göra i Gud en utwärtes tjenst, de då måtte företaga sig något af dessa och icke af sig sjelfwa upptänka något eget, och sålunda blifwa säkra och wissa, att deras gerningar täcktes Gud, när de wandrade i lydnad och efter Guds befallning. Alltså war dem allestädes förbjudet att efterfölja sitt eget förnuft och sin fria wilja, när de wille göra något godt och lefwa rätt och wäl, och likwäl hafwa de öfwernog af dem föresatta och bestämda rum, tider, personer, gerningar och sätt, så att de deröfwer icke behöfde klaga eller efterfölja främmande Gudstjensts exempel.

Dernäst är att märka, att det finnes tre slags lagar: Somliga som endast handla om timliga ting, såsom kejsarelag eller annan werldslig lag gör. Denna [Dessa] lagar är af Gud gifwen [gifwna] aldramest för de ogudaktigas skull till att hålla dem i tukt, så att de icke må synda ännu wärre. Derföre äro sådana lagar förbudslagar, mera än lärolagar, såsom då Moses bjuder att skilja en hustru ifrån sig medelst skiljobref. Så ock nitoffers-lagen emot hustrun o. s. w. Sådana äro helt och hållet werldsliga lagar.

Somliga lagar angå utwärtes Gudstjenst, såsom tillförene är sagdt.

Uppöfwer begge dessa lagar stå nu lagarna om tron och kärleken, så att alla andra lagar skola och måste hafwa sin regel och sitt rättesnöre af tron och kärleken, och blott så tillwida gälla, som de med sina gerningar icke gå emot tron och kärleken; men strida de emot tron och kärleken, så gälla de mindre än intet.

Deraf kommer att, såsom wi läsa. David icke drap den mördaren Joab, som dock hade förtjent döden. Och i 2 Sam. 14 lofwade han den qwinnan af Thekoa, att hennes son icke skulle dö, fastän han hade dräpt sin broder. Sammaledes drap han icke heller Absalom, och David sjelf åt de heliga bröden, hwilka det endast för presterna war lofligt att äta, 1 Sam. 21. Så tyckte ock Thamar, att konungen rätt wäl kunde gifwa henne Amnon, hennes halfbroder, till äkta. Af dessa och andra dylika exempel ser man wäl, huru konungar, prester och öfwersteprester ofta hafwa fritt gripit in uti lagen, när tron och kärleken hafwa kräft det. Och är alltså tron och kärleken all lags mästare och har dem alla uti sitt wåld. Ty eftersom all lag drifwer på tron och kärleken, så skall ingen lag mer något gälla eller räknas för lag, om den will gå emot tron och kärleken.

Fördenskull fara Judarna ännu i dag ganska mycket wilse, då de så hårdt hålla på och strängt fästa sig wid somliga af Moses’ lagar och låta hellre frid och kärlek fara, än att de med oss skulle wilja äta eller dricka eller något annat sådant göra, och se icke rätt på lagens mening; ty detta förstånd är af nöden icke blott för Judarna, utan för alla dem, som lefwa under lagen. Ty så säger ock Christus (Matth. 12) att man må bryta sabbatslagen och hjelpa, om en oxe faller i gropen, hwilket dock icke är annat än en timlig och ringa skada, huru mycket mer må man då fritt bryta allahanda lag, om någon lifsnöd det kräfwer, såwida tron eller kärleken icke dermed trädes förnära, såsom och Christus sade om David, då han åt af skådobröden, Marc. 3.

Huru kommer det då till, att Moses sätter lagen så oordentligt och blandar det om hwartannat? Hwarföre sätter han icke hellre den werldsliga lagen särskildt och de andliga lagarna också särskildt? Likaledes trons och kärlekens äfwen särskildt? Så upprepar han ock en och samma lag så ofta och nyttjar samma ord så många gånger, att man kan tröttna att så ofta läsa och höra detsamma? Swar: Moses skrifwer såsom det plägar tillgå i en styrelse och i detta lifwet, hwaraf hans bok är en bild och ett exempel. Ty så plägar det tillgå, att man än måste göra den gerningen, än en annan. Och ingen menniska kan någonsin så ställa sitt lefwerne, att hon den ena dagen endast lefwer efter andlig lag och den andra endast efter werldslig, utan alldeles såsom stjernorna på himmelen och blomstren på marken stå om hwarandra och synas icke hafwa någon wiss ordning, så förhåller det sig ock med lagen, att menniskan alltid måste wara redo både till ett och annat och göra det först som först förekommer; derföre äro Moses lagar så blandade om hwarandra.

Men att han så ofta upprepar och så ihärdigt drifwer detsamma, är icke annat än att man så mycket klarare må fatta hans embetes rätta art; ty den som skall regera ett folk med lag, han måste alltid hålla på och alltid drifwa det, likasom man drifwer åsnor; ty ingen lags gerning går fram med kärlek och god wilja, utan den måste alltid blifwa nödgad och twungen. Eftersom nu Moses är en lagdrifware, måste han så drifwa och med samma drifwande låta se, huru lagens gerningar äro framtwingade gerningar och uttrötta menniskan, till dess hon derigenom lärer känna sin krankhet och den olust, som hon har till Guds lag, och sedan söka nåd, såsom nu härefter följer.

För det tredje är detta rätta orsaken, hwarföre Moses är kommen med lagen, den nemligen, att han derigenom skulle kungöra och uppenbara för menniskorna deras synder och bringa all mensklig förmåga eller öfwerdåd på skam. Ty derföre kallar Paulus i Gal. 2 honom en syndens tjenare eller embetsman, och hans embete dödens embete, 2 Cor. 3. Och i Rom. 3 och 7 kapp. [kap.] säger han: Genom lagen kommer syndens kännedom och genom lagens gerningar warder ingen from för Gud; ty Moses åstadkommer genom lagen intet annat än att han låter se, hwad man skall göra och låta, men kraft och förmåga att sådant göra och låta, det gifwer han icke; och dermed låter han oss då blifwa qwar i synden. Men när wi nu så blifwa i synden, tränger straxt döden uppå oss såsom en hämnd och ett straff öfwer synden; derföre kallar Paulus synden dödens udd. Ty döden har all sin rätt och makt öfwer oss genom synden; men om ingen lag wore, så wore ej heller någon synd. Moses åstadkommer ock det, att wi känna synden, då han genom lagen uppwäcker och uppenbarar synden, och följer så döden wäldeligen på synden, så att man tydligen kan märka, hwarföre Paulus kallar Moses’ embete syndens och dödens embete; ty genom lagen bringar han intet annat öfwer oss än synd och död.

Men likwäl är detta synds- och dödsembete godt och högeligen af nöden; ty der Guds lag icke är, der är allt menskligt förnuft så blindt, att det icke kan känna synden. Ty det wet menniskan icke, att otro och twifwel på Gud är synd, ja, hon wet icke, att man skall tro och förtrösta på Gud; utan hon går i sin blindhet säker och förstockad och förnimmer aldrig, att sådant är synd, och gör derunder några goda gerningar och förer ett utwärtes ärligt lefwerne, menande, att det nu står wäl till, och att allt är wäl och tillfyllest gjordt, såsom wi se på hedningarna och skrymtarne, när de lefwa som allrabäst. Likaledes wet hon ej heller, att köttets onda benägenhet och hat till fienderna är synd, utan eftersom hon förnimmer och ser, att alla menniskor äro så beskaffade, anser hon det wara en naturlig och god sak, och menar det wara nog, att afhålla sig från den utwärtes gerningen. Derföre går hon ock så säker och håller sin krankhet för starkhet, sin synd för rättfärdighet, sitt onda för godt, och kommer dermed icke längre.

Se, för att fördrifwa denna blindhet och detta öfwerdåd, är Moses’ embete af nöden. Men nu kan detta icke ske med mindre synden först blir uppenbarad och känd, hwilket sker genom lagen, som lärer, att man skall frukta Gud, tro och förtrösta på Honom och älska Honom, samt icke hafwa ond lusta eller hat till någon menniska. När nu menniskan hörer och rätteligen förstår detta, måste hon förskräckas; ty hon finner i sanning icke hos sig hwarken tröst eller tro, hwarken fruktan eller kärlek till Gud, såsom icke heller någon kärlek till sin nästa; utan hon finner alls intet annat hos sig än otro, förtwiflan, förakt, hat o. s. w. emot Gud. Likaledes finner hon hos sig intet annat än hat och ond wilja emot sin nästa. Men när hon nu finner detta, så står straxt döden henne för ögonen, hwilken till ewig tid fördömer och förderfwar sådana syndare.

Häraf kommer det att synden kallas dödens udd; ty genom synden dräper den oss. På det sättet uppwäckes och uppenbaras synden genom lagen, hwarmed menniskans högmod och öfwerdåd blir nederstaget, så att hon begynner bäfwa och förtwifla och kan nu intet annat göra än med profeten utropa: Jag är af Gud förkastad; jag blir aldrig salig, o. s. w. Si, detta må man med rätta kalla att föras till helfwetet [helwetet]. Detta menar Paulus med de få orden i 1 Cor. 15: Dödens udd är synden; men lagen är syndens kraft, likasom wille han säga: synden, som finnes hos oss, gör att döden stinger och dräper oss; men att man hos sig finner synd, som gör en skyldig till döden, det åstadkommer lagen, som uppenbarar och kungör synden, af hwilken wi tillförene intet wisste och derföre woro säkra.

Se nu, huru wäldeligen Moses drifwer och uträttar detta sitt embete; ty på det han skall göra synderna desto flera och bringa menskligt förnuft alldeles på skam, gifwer han icke allenast sådana lagar, som tala om naturlig och sannskyldig synd, såsom de tio buden göra, utan han gör ock det till synd, som eljest icke är synd. Ty otro och ond begärelse äro af naturen synd och döden wärda, men att man icke skall äta syradt bröd om Påsken och icke äta orena djur samt intet tecken göra på sin kropp och annat sådant, som det levitiska presterskapet räknar för synd, det är icke synd eller ondt af naturen, utan är synd blott derföre, att det är förbjudet genom lagen, hwilken lag man wäl kan wara förutan. Men med de tio buden är det icke så; ty det de förbjuda är synd, om de ock aldrig wore skrifna eller kända; såsom ock hedningarnas otro är synd, ändock de icke weta eller akta det att hon är synd.

Alltså se wi, att sådana och så mångahanda Moses’ lagar äro gifna, icke allenast fördenskull att ingen skall behöfwa sjelf utwälja sig någonting för att göra godt och lefwa rätt, utan mycket mer derföre, att synderna skulle förökas och samkas tillhopa för att beswära samwetet, på det den förstockade menniskans blindhet måtte lära känna sig sjelf och förnimma sin oförmåga till det som är godt, och så blifwa nödgad och twingad att söka något annat än lagen eller egen förmåga, nemligen Guds nåd, som i Christus är utlofwad; ty all Guds lag är ju god och rätt, om det än icke wore mera som Han befallde än att upptaga ett halmstrå. Det kan således icke wara ett fromt eller godt hjerta, som ej håller en sådan god lag eller aktar den nödig. Nu förmår den menskliga naturen icke annat än att twunget hålla densamma, derföre måste menniskan af samma goda Guds lag känna och klart förnimma sin ondska och söka Guds nåd och hjelp i Christus.

Derföre, då nu Christus kommer, upphör lagen, isynnerhet den levitiska, som gör synd af det, som eljest af naturen icke är synd, såsom sagdt är. Äfwen de tio buden upphöra, icke så, att man icke skall hålla eller uppfylla dem, utan Moses’ embete härutinnan upphör, så att det icke nnmera [numera] genom de tio buden gör synden mäktig eller att synden mer är dödens udd; ty genom Christus är synden förlåten, Gud försonad och hjertat godt, så att det begynner älska lagen, då Moses’ embete intet mer kan straffa eller anklaga oss, såsom det gjorde, förrän Christus kom med nåden.

Detta lärer Paulus i 2 Cor. 3, der han säger: Att klarheten i Moses’ ansigte återwänder för den klarhets skull, som är i Jesu Christi ansigte, det är, Moses’ embete, som bringar oss på skam och med sitt sken uppenbarar wår synd, gör oss intet ondt mer, ej heller förskräcker oss med döden, såsom tillförene; ty wi hafwa nu Christi ansigtes klarhet, det är, nådens embete, genom hwilket wi känna Christus och få Hans rättfärdighet, lif och kraft, hwarigenom wi uppfylla lagen samt öfwerwinna döden och helwetet. Såsom ock de tre apostlarna på berget Thabor sågo Moses och Elias och likwäl ej förskräcktes för dem, för den ljufliga klarhetens skull i Christi ansigte. Men i 2 Mos. 34 läser man, huru Israels barn icke kunde lida den klarhet och det sken, som war uti Moses ansigte, utan att han måste hålla ett täckelse framför sig; ty der war Christus icke i synlig måtto nära.

Ty lagen har tre slags lärjungar. Det första staget äro de, som höra lagen och förakta den, föra ett ondt lefwerne utan all fruktan; till dessa kommer icke lagen, hwilkas förebilder woro de kalfdyrkare i öknen [öcknen], för hwilkas skull Moses sönderslog taflorna och lät icke lagen komma till dem. Det andra slaget äro de, som företaga sig att uppfylla lagen i sin egen kraft, utan Guds nåd. Desamma betecknas genom dem, som icke kunde se Moses’ ansigte, då han andra gången framkom med taflorna. Till dessa kommer lagen; men de fördraga den ej, derföre göra de ett täckelse deröfwer och föra ett skrymtaktigt lefwerne med utwärtes lagens gerningar, hwilket alltsammans dock lagen gör till synd, när täckelset borttages. Ty lagen wisar, att wår oförmåga, Christi nåd förutan, är intet.

Det tredje slaget äro de, som klart se Moses utan täckelse. Dessa äro de, som förstå lagens mening, huru den kräfwer omöjliga ting. Der har då synden sin fulla gång, der är döden mäktig, der är Goliaths spjut så förfärligt stort, att dess udd wäl håller sexhundra siklar, så att alla Israels barn måste fly, utom den ene David, Christus wår Herre, som oss förlossar från allt detta. Ty om Christi klarhet icke kommer med, der sådan Moses’ klarhet är, så kan ingen fördraga detta lagens klara sken, det är, syndens och dödens förskräckelse. Dessa falla ifrån alla sina gerningar och förtröstan på egen förmåga och bruka lagen allenast till att lära känna sina synder och trängta efter Christus, hwilket ock är det rätta Moses’ embete och lagens rätta art.

Detta har ock Moses sjelf gifwit tillkänna, nemligen, att hans embete och lära skulle bestå allt intill Christus och sedan återwända, när han säger i 5 Mos. 18: "Herren din Gud skall utaf dina bröder uppwäcka dig en profet såsom mig. Honom skall du höra" o. s. w. Detta är wisserligen det bästa och ädlaste, och den rätta kärnan af allt det Moses talat och skrifwit. Äfwen apostlarna hafwa så starkt drifwit och brukat samma sätt till att stadfästa evangelium och nedslå lagen, såsom ock profeterna ganska mycket deraf hafwa utdragit. Ty emedan Gud här lofwar en annan Moses, hwilken de skulle höra, måste Han ju lära något annat, än Moses lärde, hwarföre ock Moses åt Honom afstår sin makt och wiker undan, så att man nu skall höra Honom. Så måste ju då densamme profeten icke lära någon lag; ty det har Moses fullkomligt nog uträttat, så att icke fördenskull någon annan profet behöfde uppwäckas. Derföre är det wisserligen sagdt om nådens lära och om Christus.

Fördenskull kallar ock Paulus Moses’ lag det gamla Testamentet, och detsamma gör äfwen Christus, då Han insätter det nya Testamentet. Och det är ett Testamente, derföre att Gud der utlofwar och gifwer folken Caanans [Canaans] land, om de annars höllo, hwad Han hade bjudit dem. Han gaf dem det ock, såsom Han hade lofwat, och det blef stadfästas genom fårablod och bockablod. Men emedan detta Testamente icke stod grundadt på Guds nåd, utan på menniskors gerningar, måste det föråldras och blifwa om intet, och landet, som war lofwadt och gifwet, måste åter bortmistas, derföre att gerningar icke kunde fullborda lagen. Men ett annat Testamente måste i stället åter uppkomma, hwilket icke grundades på wåra gerningar, utan på Guds ord och werk, på det att det icke skulle föråldras, utan förblifwa waraktigt till ewig tid. Derföre är det ock genom Dens död och blod stadfästadt, som är ewig, och som utlofwat och gifwit ett ewigt land. Detta ware nu sagdt om Moses’ böcker och embete.

Men nu må någon wäl också fråga: Hwad man då bör tänka om profeterna och de andra böckerna i Skriften. Härpå swaras här, att de intet annat wilja eller göra än Moses, utan föra eller drifwa alla samma embete, förehållande folket Guds bud och lag, och beflita sig derom, att folket icke genom falska profeter och predikare föres bort ifrån lagens rätta bruk in på egna gerningar och afgudiska funder, utan hellre stadigt förblifwer wid lagens rätta förstånd och mening, som är, att man deraf skall känna sin wanmakt och sedan söka hjelp hos Christus. Derföre uttrycka de ofta klart, hwad Moses om Christus har sagt, och gifwa exempel, af hwilka man kan se, hwilka de äro, som hafwa rätt förstått lagen eller icke och hwad då deras lön eller straff warit. Alltså äro profeterna icke annat än Moses’ och hans embetes wittnen, af hwilken de ock hafwa undfått all sin wisdom och allt hwad de skrifwa och lära[.]

Will nu ock någon här söka en hemlig mening och draga den levitiska lagen och presterskapet till andlig uttydning, så må han kortligen [korteligen] hafwa detta till ledning: Först, att han med den öfwerstepresten ingen annan betecknar eller uttyder än Christus allena, såsom episteln till de Ebreer nog klart lärer. Desslikes är ock Christus sjelf både offer och altare. Derföre, likasom den levitiske öfwerstepresten med sitt offer borttog de synder, som icke till sin natur woro synder, så har ock wår öfwersteprest, Christus, genom sin egen lekamens och blods offer borttagit den rätta synden, som af naturen är synd. Och är han en gång ingången genom förlåten till Gud, på det Han skulle skaffa oss en ewig försoning. Sedan betyda den öfwersteprestens söner, som umgingos med det dagliga offret, alla christna menniskor, hwilka ock offra sig sjelfwa Gud och genom den helige Ande och kärleken förtära och uppbränna synden och hwad qwar är af den gamla menniskan, hwilket är ett offer, som är för Gud wälluktande, det är, det gör inför Honom ett godt och rent samwete. Så uttyder Paulus detta i Rom. 12, der han lärer, att wi skola offra wåra kroppar Gud till ett lefwande, heligt och tacknämligt offer.

Källa

Projekt Gezelius Logosmappen.net