Bibeln (Gezelii bibelverk 1863-65)/Första Mose Bok

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  D.r Martin Luthers företal till Nya Testamentet
Gezelii bibelverk
av Johannes Gezelius d.ä., Johannes Gezelius d.y. och Johannes Gezelius den yngste

Första Mose Bok
Andra Mose Bok  →


Första Mose Bok[redigera]

Denna bok benämnes wanligen på ebreiska så, som första ordet i densamma lyder: "I begynnelsen". På grekiska och latin kallas den Genesis, d. ä. födelse eller ursprung, emedan alla skapade tings upphof här beskrifwes, k. 2: 4; och i samma mening kallas den af oss Skapelse-Boken. Marc. 13: 19.

Denna Bok handlar hufwudsakligen om de sex Patriarkerna.

I. Adam: Om hans och hela werldens skapelse; om hans fall, undfångna löfte och hans slägt, kap. 1—6.

II. Noah: Om syndafloden, och huru werlden sedan beboddes, kap. 6—12.

III. Abraham: Om hans kallelse, lefnad och död, kap. 12—25.

IV. Isaac: Om hans lefnad och hans söners wälsignande, kap. 25—28.

V. Jacob: Om hans, samt hans broders och söners lefwerne, kap. 28—37.

VI. Joseph: Om hans förnedring och upphöjelse; samt om Jacobs sista ord, hans död och begrafning, kap. 37 intill slutet af denna bok.

1. Capitel.[redigera]

Detta kapitel kan delas i sex delar, efter de sex skapelse-dagarna: På den första dagen skapade Gud ämnet och ljuset, v. 1. På den andra firmamentet, v. 6. På den tredje hafwet och jorden, v. 9. På den fjerde solen, månan, och alla himmelens ljus, v. 14. På den femte fiskarna och fåglarna, v. 20. På den sjette alla djur på jorden; sist af allt skapade Gud menniskan efter sitt beläte, och gaf dem alla föda, v. 24.

1. I Begynnelsen * skapade ** Gud † himmel och jord ††.

Ps. 33: 6. 90: 2. Joh. 1: 3. Col. 1: 16. Ebr. 11: 3.

* d. ä. när tiden och alla skapade ting begynte att blifwa till. Så uttydes det i Ps. 102:26; Ordspr. 8: 23; ty Gud allena war tillförene utaf ewighet, Ps. 90: 2, och skiljes förnämligast genom skapelsens werk ifrån afgudarna, Jer. 10: 11, 12.

** Skapa tages här i sin egentliga mening, d. ä. göra något af intet, Rom. 4: 17.

† Gud, som är en till wäsendet och tre till personerna, är alltings skapare, Rom. 11: 36, hwilket man kan förstå af det ebreiska ordet som här brukas, jemfördt med andra Skriftens språk, se v. 3.

†† Himmel och jord woro i sin skapelses begynnelse ej så åtskilda och tillredda, som de blefwo på den andra och tredje dagen, utan de woro tillsammans uti ett stort oberedt ämne, Wish. 11: 18, af många kalladt Chaos. Den jordiska delen deraf beskrifwes, v. 2.

2. Och jorden war öde och tom *, och mörker war på djupet **, och Guds Ande † swäfwade öfwer wattnet ††.

* d. ä. då jorden ännu ej hade sin rätta utwärtes skapnad, v. 11, 12. De ebreiska orden betyda något förskräckligt, ödsligt, Es. 34: 11; Jer. 4: 23.

** neml. ofwan uppå de djupa watten, som woro tillhopa med den oberedda jordklimpen, Ps. 104: 6; 2 Pet. 3: 5. Ty ljuset war ännu icke framkommet, se v. 3

† L. "Då war wädret icke ännu skapadt, derföre betecknas här med Guds Ande den helige Ande", se v. 3; Ps. 33:6.

†† "Ofwanuppå wattnen". Likasom en fågel uppwärmer sina ägg och ungar, 5 Mos. 32:11, så gifwer ock den helige Ande de skapade tingen en werkande kraft, Ps. 104: 29, 30.

3. Och Gud sade *: Warde Ljus ** och det wardt ljus †.

2 Cor[.] 4: 6.

* Uti detta: "Gud sade", bör man märka: 1) Att den som så sade, Ps. 148: 5, af hwilken all ting äro, 1 Cor. 8: 6, är Gud Fader. 2) Att Hans Ord, genom hwilket Han sade och skapade, Ps. 33: 6; Joh. 1: 3; Col. 1: 16, icke är något utwärtes ljud, ej heller egentligen och allenast dessa skapelseord: "Warde ljus, warde ett fäste", o. s. w., utan det inre, wäsendtliga Ordet, som är hos Gud, Joh. 1: 1. Uti Gud, Joh. 10: 38, är Guds Son, Ps. 2: 7; Joh. 1: 18, hwilken ock skapelsen tillegnas, Ebr. 1: 10. 3) Hans muns Ande, uti hwilken Han sade och skapade, är Gud den helige Ande, som ock af David, då han talar om skapelsen, Ps. 33: 6, kallas Herrans muns Ande och äfwen dermed bewisas wara utgången både af Fadren och Sonen, Joh. 16: 7; Rom. 8: 9; 2 Thess. 2: 8, och tillika med dem wara en sann Gud, 1 Joh. 5: 7, och Skapare, Job 33: 4. Sålunda lära wi af detta uttryck: "Gud sade", att dyrka en Gud i tre personer, se Rom. 11: 36.

** Dessa och de följande Guds skapelse-ord, v. 6, 9 f., gifwa tillkänna Hans wiljas fullbordan i sjelfwa gerningen, Ps. 33: 9; 135: 6.

† Som lyste ur mörkret, Es. 45: 7; 2 Cor. 4: 6.

4. Och Gud såg * ljuset att det war godt **. Då skilde Gud ljuset ifrån mörkret.

* Gud låter härigenom se sitt behag till ljuset, Ps. 104: 31.

** d. ä. efter Hans wilja. L. "Att det war nyttigt, skönt och kosteligt", se v. 31; Syr. 39: 39.

5. Och kallade ljuset Dag, och mörkret Natt. Och wardt af * afton och morgon den första dagen **.

* Ebr.: "Och så wardt afton, och wardt morgon", samma ordas. v. 8, 13, 19, 23, d. ä. ett helt dygn. Och emedan allt war mörkt, innan ljuset skapades, nämnes här aftonen först, hwarföre ock Judarna begynna dygnet med aftonen, 3 Mos. 23: 32; Ps. 55: 18.

** Den första, andra och tredje dagen kunde icke mätas efter solens gång, ty solen war då ännu icke skapad, utan efter det skapade ljusets gång, v. 3, omkring det ännu oberedda ämnet, v. 2.

6. Och Gud sade: Warde ett Fäste * emellan wattnen, och åtskilje watten ifrån watten.

Jer. 10: 12. 51: 15.

* Härmed förstås himmelen, v. 8, 15, hwilken här i ebreiskan har sitt namn deraf, att den är utsträckt, såsom ett utspändt tjäll, Ps. 104: 2, är ett härligt Guds werk, Ps. 33: 6, och efter grekiska texten kallas ett fäste, emedan den håller de stora himmelens ljus i deras fasta ordning, v. 14; Ps. 89: 38; Bar. 1: 11, och i sig sjelf ej är så föränderlig, som de jordiska tingen. Pred. 1: 14.

7. Och Gud gjorde fästet, och åtskilde det watten som war under fästet, ifrån det watten, som war ofwan fästet *. Och det skedde så.

Es. 40: 22.

* Emedan fästet är densamma himmelen, i hwilken stjernorna sattes, v. 17, och här tydligen står att watten finnes ofwan fästet, så kan det ej nekas; ty det tjenar ock till Guds lof och bewisas af flera Skriftens rum, Ps. 104: 3; 148: 4; Tre Mäns lofs. v. 60.

8. Och Gud kallade fästet Himmel. Och wardt af afton och morgon den andra dagen.

9. Och Gud sade: Församle sig wattnet, som är under himmelen, uti särskilda rum *, att det torra må synas. Och det skedde så.

Ps. 33: 7. 104: 8, 9.

* Uti detta rum hålles wattnet ännu genom Guds allmakt, Job 38: 10, 11; Ps. 104: 6, 9, så att jorden synes wara likasom grundad på eller uti hafwet, Ps. 24: 2, och hänger dock på intet, Job 26: 2.

10. Och Gud kallade det torra Jord *, och wattnens samlingar ** kallade Han Haf. Och Gud såg att det war godt †.

* Så kallas ock jorden det torra, Jon. 1: 9. 2: 11; Matth. 23: 15; se Ps. 104: 5.

** Ebr.: "Och wattnens samling"; samma ord förekommer i 2 Mos. 7: 19, 20. Det stora hafwet, Pred. 1: 7. Eljest kallar Skriften hafwets wikar och andra sjöar haf, kap. [k.] 14: 23; 2 Mos. 14: 23; Matth. 4: 18; 8: 26; Joh. 21: 7.

† Dessa ord förekomma twenne gånger i berättelsen om den tredje dagen, v. 10, 12, emedan twenne werk beskrifwas; och emedan Moses wille först omständligt gifwa tillkänna wattnens skilnad [skillnad] och ställe, hwilket hörer, till begge dagarna, så förbigås samma ord i berättelsen om den andra dagen, hwilken likwäl tillika med de andra är wälsignad genom Guds allmänna stadfästelse, v. 31.

11. Och Gud sade: Bäre jorden gräs och örter, som frö hafwa och fruktsamma träd, att hwart och ett bär frukt efter sin art, och hafwer sitt eget frö i sig sjelf på jorden *. Och det skedde så.

* Denna wälsignelse, samt den som nämnes i v. 22, 28, är genom Guds werkan ännu kraftig, Matth. 6: 28, 30; Joh. 5: 17; Apg. 14: 17. Gräs kallas det som förökes och wäxer af egna rötter, Job 38: 27, utan något sådant frö, som träd och örter hafwa, v. 12, hwilka gifwa menniskorna föda, se v. 29.

12. Och jorden bar gräs och örter som frö hade, hwart efter sin art, och träd som frukt buro, och hade sitt eget frö i sig sjelfwa, hwart efter sin art. Och Gud såg att det war godt.

13. Och wardt af afton och morgon den tredje dagen.

14. Och Gud sade: Warde Ljus uti himmelens fäste, och åtskilje dag och natt, och gifwe tecken *, månader **, dagar och år.

Ps. 136: 7. Jer. 31: 35.

* Ebr.: "till att skilja emellan dag och emellan natt" (samma ordas. v. 18), "och wara till tecken", neml. till wäderlekens naturliga förändring, med hetta, köld, regn o. s. w. Matth. 16: 2. Så brukar ock Gud himmelens ljus både till tecken af sin nåd, Jos. 10: 13; Es. 38: 8, och till sin rättfärdiga doms förebud, Matth. 24: 29, f.

** Ebr.: "Och till wissa tider och till dagar och år", hwilka bestämda tider himmelens ljus med sitt lopp skulle utwisa till befrämjande af Guds ära och menniskors gagn, Ps. 104: 19; Pred. 1: 5. L. "Till wår, sommar, höst och winter", såsom ock de stora himmelska kropparna hafwa sin inwerkan på jorden, v. 16; Ps. 19: 7; 104: 22, 23.

15. Och ware för ljus uti himmelens fäste, och lyse på jorden. Och det skedde så.

16. Och Gud gjorde twå stora ljus *: ett stort ljus, som regerade dagen, och ett litet ljus, som regerade natten; och stjernor.

* I jemförelse med solen kallas månen ett litet ljus, och begge kallas stora ljus, emedan de, isynnerhet solen, äro större och oss närmare än de andra stjernorna samt skina klarare och hafwa stor inwerkan på de jordiska tingen, se Ps. 121: 6, f.

17. Och Gud satte dem uti himmelens fäste, att de skina skulle på jorden:

18. Och regera dagen och natten, och åtskilja ljuset och mörkret. Och Gud såg, att det war godt.

19. Och wardt af afton och morgon den fjerde dagen.

20. Och Gud sade: Göre wattnet af sig krälande och lefwande djur, och fåglar *, som på jorden flyga under himmelens fäste.

* Eller: "och fåglar flyge öfwer jorden, mot eller framför himmelens fäste", se ords. [ordas.] 2 Mos. 9: 22; 10: 22, ty fåglarna äro af jorden skapade, v. 22; se kap. [k.] 2: 19.

21. Och Gud skapade * stora hwalar, och allehanda lefwande och krälande djur, som wattnet af sig gör, hwart efter sin art, och allehanda fjäderfåglar **, hwart efter sin art. Och Gud såg, att det war godt.

* Här brukas åter ordet skapa för att låta se, det dessa stora hwalfiskar ibland den stora myckenhet af fiskar och andra djur i hafwet, om hwilkas skapelse talas här och v. 20, äro ett synnerligt bewis på Guds allmakt.

** Ebr.: "fåglar med wingar"; likaledes Ps. 78: 27.

22. Och wälsignade dem * och sade: Warer fruktsamme, och förökens, och uppfyller hafwets watten, och fåglarna föröke sig på jorden.

1 Mos. 8: 17.

* Gud gaf dem genom sitt ord kraft att föröka sig, såsom Han ock förökar och uppehåller, djuren, menniskorna till nytta, v. 11, 28, 29; Ps. 147: 8, 9. Derföre säger Han ock v. 25: Gud såg att det war godt, neml. att de så kunde föröka sig, kap. [k.] 8: 17.

23. Och wardt af afton och morgon den femte dagen.

24. Och Guds sade: Göre jorden af sig lefwande djur, hwart efter sin art, fänad, trälande * djur, och wilddjur på jorden, hwart efter sin art. Och det skedde så.

* Ebr.: "och krälande djur;" likaledes tillägges ordet "och" wid fänaden, v. 25, samt eljest ofta. Med fänad förstås de hemtamda, med krälande de, som ej hafwa fötter, utan kräla på jorden, och sist allehanda wilda skogsdjur, se kap. [k.] 9: 2.

25. Och Gud gjorde wilddjur på jorden, hwart efter sin art, fänad efter sin art, allehanda krälande djur på jorden efter sin art. Och såg, att det war godt.

26. Och Gud sade: Låt Oss * göra menniskan till ett beläte, det oss likt är **, den råda skall öfwer fiskarna i hafwet, och öfwer fåglarna under himmelen, och öfwer fänaden, och öfwer hela jorden, och öfwer allt det som krälar på jorden.

* Dessa ord och Guds rådslag föra oss till sinnes menniskans stora fullkomlighet före syndafallet. Emedan Gud talar likasom i flertal, ehuru det är blott en Gud, som skapade menniskan till sitt beläte, måste sådana uttryckssätt förstås om de tre personerna i gudomswäsendet, se v. 3; kap. [k.] 3: 22. Och derföre uttrycker ebr. detta ganska tänkwärdt, Pred. 12: 1; Es. 54: 5.

** Det lyder efter ebreiska ordasättet så: "I wårt beläte, efter wår liknelse", sammaledes v. 27. Gud har i sitt wäsendes och sin fullkomlighets åskådande fattat och föresatt sig "en liknelse, efter hwilken" Han gjorde menniskan "i sitt beläte", hwilket bestod uti Guds rätta kunskap, Col. 3: 10, och uti annan stor wishet i förståndet: se kap. [k.] 3: 22, uti rättfärdighet och sanningens heliga efterföljelse i hennes wilja, Eph. 4: 24; kroppens och själens krafter woro ock i en helig öfwerensstämmelse, kap. [k.] 2: 25; Pred. 7: 29, således war menniskan Gud behaglig, odödlig, utan någon plåga, och i sitt samwete glad och lugn, hwilken lycksalighet förökades genom herrawäldet öfwer de andra djuren och genom ett behagligt lif uti lustgården. Detta Guds beläte skulle ock menniskan genom födelsen hafwa meddelat sina efterkommande, om det icke genom syndafallet gått förloradt, se kap. [k.] 1—3.

27. Och Gud skapade menniskan sig till ett beläte, till Guds beläte skapade Han honom, man och qwinna skapade Han dem *.

1 Mos. 9: 6. Wish. 2: 23. Eph. 4: 24. Col. 3: 10.

* Här nämnes endast Guds beläte, och talas icke om liknelsen, emedan dessa uttryck, både det ena och det andra, beteckna samma fullkomlighet, som i Guds beläte blef medskapad, kap. [k.] 5: 1.

28. Och Gud wälsignade dem, och sade till dem: Warer fruktsamme, och föröker eder, och uppfyller jorden *, och hafwer henne under eder **, och råder öfwer fiskarna i hafwet, och öfwer fåglarna under himmelen, och öfwer alla djur, som kräla på jorden.

* Genom denna wälsignelses kraft, hwilken gafs äfwen efter syndafloden, kap. [k.] 9: 1, har hela det menskliga slägtet framkommit, Apg. 17: 26.

** L. "Hwad I bruken och arbeten på jorden, det skall wara edert eget, och jorden skall härutinnan tjena eder, bära och gifwa eder sin frukt", Ps. 115: 16.

29. Och Gud sade: Si, Jag hafwer gifwit eder allehanda örter, som frö hafwa på hela jorden, och allehanda fruktsamma träd, och träd, som frö hafwa i sig sjelfwa, eder till mat.

1 Mos. 9: 3.

* Här, v. 29, talas om allehanda säds och träds frukt; om gräs för boskapen talas i v. 11; se Ps. 104: 14.

30. Och alla djur på jorden, och alla fåglar under himmelen, och allt det som krälar på jorden, och lif hafwer, att de skola hafwa allehanda gröna örter till att äta. Och det skedde så.

31. Och Gud såg på allt det Han gjort hade, och si, det war allt ganska godt *. Och wardt af afton och morgon den sjette dagen.

Syr. 39: 21, 26.

* Allt war efter Guds behag i sin ordning och sitt wäsende; allt beprisade Skaparens godhet, wishet och allmakt, och allt war menniskorna ganska nyttigt, v. 4.

2. Capitel.[redigera]

Den sjunde dagens helgande, v. 1. En utförligare beskrifning om menniskans skapelse, v. 7. Paradisets läge, v. 9. Menniskans åliggande att bruka lustgården, men att wakta sig för det förbjudna trädets frukt, v. 15. Om djurens namngifning, v. 19. Om qwinnans skapelse och äktenskapets instiftelse, v. 21.

1. Så wardt nu himmel och jord fullkomnad med all sin här *.

* Som är 1) Änglarne, k. 32: 1; 1 Kon. 22: 19; Nehem. [Neh.] 9: 6; Ps. 103: 20, 21; Luc. 2: 13, hwilka ock på en af de sex dagarna skapades, Ps. 104: 2—4. 2) Stjernorna, Dom. 5: 20; Jer. 19: 13; Apg. 7: 42. 3) Allt skapadt, både det liflösa och det som har lif, Ps. 103: 22; 148: 7—9, f., hwilket allt kallas himmelens och jordens härar, dels för sin myckenhets och sköna ordnings skull, dels ock derföre, att de willigt efterkomma Skaparens wilja, Ps. 103: 21; Wish. 5: 18, 19; Syr. 39: 37, hwilken kallas "Herren Zebaoth, d. ä. härarnas Herre", se 1 Sam. 1: 3; Es. 13: 4, 5, f.

2. Och Gud fullkomnade * på sjunde dagen sina werk, som Han gjort hade, och hwilade ** på sjunde dagen af alla sina werk, som Han gjort hade.

2 Mos. 20:11. 31:17. 5 Mos. 5: 14. Ebr. 4: 4.

* Eller: "Och Gud hade fullkomnat"; ty Gud skapade intet nytt på sjunde dagen, emedan allt fullbordades under de sex föregående dagarna, k. 1: 31.

** Icke af trötthet, Es. 40: 28, utan, efter ebr., "Gud återwände" att skapa, eller: Han slutade dermed, 2 Mos. 31: 17; men det skapade håller Han ännu wid makt, Joh. 5: 17; Ebr. 1: 3.

3. Och wälsignade * sjunde dagen, och helgade honom **, derföre att Han på honom hwilade af alla sina werk, som Gud skapade och gjorde.'

* d. ä. Gud gaf den sjunde dagen ett synnerligt företräde, i det Han utwalde den framför de andra; och de som på densamma rätteligen fira åminnelsen af Guds skapelse och andra Hans wälgerningar, samt dyrka och tjena Honom, de undfå Hans nådiga wälsignelse, Es. 56: 6, 7.

** d. ä. genom en sådan afsöndring blef då den dagen allt ifrån första skapelsen helig, Ebr. 4: 4, och förordnad till en helig gudstjenst, 2 Mos. 31: 13, 17; se 5 Mos. 5: 15.

4. Alltså äro himmel och jord tillkomne, då de skapade wordo på den tid, då Herren * Gud gjorde himmel och jord **.

* Här förekommer första gången Guds stora namn Jehovah, sedan hela skapelsens werk war fullbordat, hwilket namn, som merändels uttolkas Herre, uti ebr. betyder, att Gud i sig sjelf är ett oföränderligt wäsende, se 2 Mos. 3: 14, 15; 5 Mos. 6: 4; Uppb. 1: 8, af hwilken alla andra ting, som blifwit skapade, hafwa sitt upphof, Apg. 17: 24, 25.

** Ebr.: "Jorden och himmelen". Jorden bepryddes allraförst, k. 1: 11, 12, såsom ock här straxt widare talas om jorden, v. 5, 6.

5. Förr än någon stjelk * war på marken, och förr än någon ört wäxte på jorden; förty Herren Gud hade ändå intet låtit regna på jorden, och ingen menniska war, som brukade jorden.

* Ebr.: "Och all markens wäxt," (af Gud skapad, v. 4, på den tredje dagen, k. 1: 11, 12,) "förrän den (af naturliga orsaker) blef till på jorden, och all markens ört, förrän den (på naturligt sätt) uppwäxte; förty" o. s. w. Här begynner nu Moses tala om den wätska, som bewarade jorden och dess wäxter ifrån torka, v. 6, och förrän han beskrifwer menniskans skapelse v. 7, hwilken sedan skulle bruka jorden, v. 15.

6. Men en dimma gick upp af jorden, och wattnade all marken.

7. Och Herren Gud gjorde menniskan * af jordens stoft och inblåste uti hans näsa en lefwande anda **; och så wardt menniskan en lefwande själ.

Syr. 17: 1. 1 Cor. 15: 45, 47.

* neml. på den sjette dagen. Om menniskokroppens skapelse brukas samma ord, som om ett lerkärls tillredelse, Es. 45: 9; Rom. 9: 20, 21. Och deraf, att den icke blott är af jorden, utan här efter ebr. säges wara stoft af jorden, böra wi hämta åtskilliga lärdomar, se k. 3: 19; 18: 27; Jos. 7: 6; Pred. 12: 7; Syr. 10: 10.

** Själen, som gör kroppen lefwande, 1 Cor. 15: 45; Jac. 2: 26, kallas efter ebreiskan en lifsande, såsom flera lifs ande. Den är ej tagen af Guds wäsende, utan är af Gud skapad och inblåst uti menniskans näsa, Es. 2: 22. Så skulle hela menniskan genom Guds medskapade beläte hafwa förblifwit odödlig, om hon ej hade syndat, se k. 1: 26. Guds Ande nämner här de twenne wäsendtliga delarna uti menniskan, kroppen och själen, Pred. 12: 7; Matth. 10: 28, sedan Han talat om hennes företräde wid skapelsen, k. 1: 25, 29.

8. Och Herren Gud planterade * en lustgård uti Eden österut **, och satte der in menniskan, som Han gjort hade.

* Denna lustgård planterades på den tredje skapelsedagen, men beskrifwes här, för att wisa den första menniskans ljufliga tillstånd. Och enär Guds Ande här wille tala widlyftigt om denna lustgården, v. 8—17, så omnämner Han först, v. 7, helt kort menniskans skapelse, ändock den skedde på sjette dagen, k 1: 27.

** Eden låg öster om både judiska landet och den ort, hwarest Moses war, när han skref detta; och i den östra delen af Eden blef lustgården planterad. Ty Eden, hwilket namn betyder lust och fägring, Es. 51: 3; Hes. 28: 13, f., är ock namnet på ett land, 2 Kon. 19: 12; Es. 37: 12; Hes. 27: 23. Lustgården antages wanligen hafwa warit belägen närmast ofwanföre Chaldeen och Mesopotamien, öster om den stora strömmen, utur hwilken de twå floderne Pison och Gihon flyta söderut in i det Persiska hafwet, och uti hwilken ström norrut sammanflyta twå andra floder, Euphrates, som här kallas Phrath, och Tigris, som här och i Dan. 10: 4, kallas Hiddekel, och af dem som nu der bo, Diklat. Dessa äro de fyra hufwudfloder, i hwilka den strömmen delas, som uti landet Eden wattnade lustgården, v. 10—12.

9. Och Herren Gud lät uppwäxa af jorden allehanda träd, lustiga till att se, och goda till att äta; och lifsens träd * midt i lustgården, och kunskapens träd på godt och ondt **.

* Detta träds frukt hade hållit menniskan wid stadig helsa och lifskraft, om hon förblifwit i fullkomlighetens tillstånd; nu skola wi i tron wända oss till Jesus, lifsens träd. Uppb. 2: 7; 22: 14.

** Hwilket af Gud war förordnadt, på det att menniskan derwid, likasom wid ett altare, skulle dyrka sin Skapare och sålunda weta, huru godt det wore att förblifwa Honom lydig, och huru ondt det skulle blifwa, om hon genom sin olydnad affölle från Gud, hwilket onda hon genom sjelfwa erfarenheten lärde känna i syndafallet, v. 17, k. 3: 11.

10. Och utaf Eden gick en ström till att wattna lustgården, och han delade sig i fyra hufwudfloder.

11. Den första kallas Pison, den löper om hela Hawila land *, och der finnes guld.

* Hawila anses wara det land, som ligger emellan Susan och östra armen af den flod, som kommer ifrån Eden; landets inwånare kalla ännu samma flod Piso-Tigris, se v. 8. L. "Pison är det stora wattnet i Indien som kallas Ganges, Hawila är Indien".

12. Och det landets guld är kosteligt, och der finnes Bedellion *, och den ädla stenen Onix **.

* Bedellion antages wara ett slags koraller, eller snarare ett slags perlor; det finnes äfwen ett kosteligt gummi uti klara droppar, som så heter. I 4 Mos. 11: 7 säges Manna ha samma färg som Bedellion.

** Kallas eljest Sardonix, och omnämnes i 2 Mos. 25: 7; 28: 9; Hes. 28: 13.

13. Den andra floden heter Gihon, den löper kring om hela Ethiopien *.

* Ebr. "Om hela landet Cusch", hwilket af några antages wara det land, som ligger emellan Röda hafwet och Persiska sjön, wanligen kalladt Arabien, 2 Chrön. 21: 16, och förstås här det land, som låg wid westra armen af den floden, som flyter ifrån Eden, v. 10. L. "Ethon är det wattnet i Egypten som kallas Nilus".

14. Den tredje floden kallas Hiddekel *, den löper fram för Assyrien. Den fjerde floden är Phrath **.

* L. "Detta är det wattnet i Assyrien som kallas Tigris".

** L. "Detta är det närmaste wattnet i Syrien som kallas Euphrates".

15. Och Herren tog * menniskan, och satte honom in uti lustgården Eden, att han honom bruka och bewara skulle **.

* Likasom wid handen, att menniskan skulle sättas till denna lust och förmån, v. 8.

** Genom menniskans brukande, som då skulle ske med lust och utan plåga, blef lustgården så mycket behagligare och bördigare. Gud wisade härmed, att Han hatar lättjan, 2 Thess. 3: 10—13, och att menniskan skulle bewara lustgården, på det djuren icke skulle skada henne, men aldramest för hennes egen räkning, på det hon icke för sin olydnad måtte utdrifwas, k. 3: 23, 24.

16. Och Herren Gud bjöd menniskan, och sade: Du skall äta * af allehanda träd i lustgården.

* Ebr.: "Du må ätande äta", d. ä. säkert och fritt äta af all frukt, se k. 1: 29. De behöfde alltså ingalunda äta af den förbjudna frukten, v. 17.

17. Men af kunskapens träd på godt och ondt skall du icke äta *; förty på hwad dag du deraf äter **, skall du döden dö †.

* Ebr.: "Icke äta deraf". Förbudet - att de icke skulle det ringaste äta af det förbjudna trädet - är ganska uttryckligt och gafs, på det menniskan skulle öfwa sig i lydnad och erkänna Gud för sin Skapare och Herre, v. 9.

** Detta war sagdt både till mannen och qwinnan, såsom hon ock sjelf bekänner, kap. [k.] 3: 3, ty hon war då redan skapad, k. 1: 27, ehuru Moses härefter tydligare beskrifwer hennes skapande, v. 21, 22.

† d. ä. du skall wisserligen dö: i andelig måtto, så att själen ej skall njuta sitt andeliga lif i Gud, Eph. 4: 18, i timlig måtto, så att själen skall skiljas ifrån kroppen, k. 3: 19; 5: 5; Wish. 2: 24, 25, hwartill allehanda sjukdomar äro ett förebud, k. 3: 17, f., och sedan dö den ewiga döden, till kroppens och själens förderf, Rom. 5: 12; 6: 23. Till detta allt gjorde menniskorna sig skyldiga, då Guds förbud bröts och föraktades; men Gud har af nåd, för Herrans Jesu förtjensts och förskyllans skull, förlossat oss derifrån, Os. 13: 14; Ebr. 2:14. Ty Herren Christus har förwärfwat oss det andliga och ewiga lifwet. Rom. 5: 17, och gjort, att den timliga döden icke skadar oss. Phil. 1: 21, 23, när wi tro på Honom, Joh. 11: 25, 26.

18. Och Herren Gud sade *: Det är icke godt **, att menniskan är allena; Jag will göra honom en hjelp, den sig till honom hålla må †.

* Gud sade detta på sjette dagen, då han skapade både man och qwinna, k. 1: 27.

** Det är icke ljufligt för Adam, Pred. 3: 9-12, ej heller tjenligt till menniskornas förökelse, att Adam är allena, k. 1: 27.

† Ebr.: "En hjelp såsom inför honom", sammaledes v. 20, d. ä. en för honom ljuflig och hos honom ständigt förblifwande hjelp, till menniskoslägtets förökelse och widmakthållande, v. 24; Eph. 5: 31; se Jer. 13: 11.

19. Som nu Herren Gud gjort hade af jorden allehanda djur på marken, och allehanda fåglar under himmelen, hade Han dem fram för menniskan *, att han skulle se, huru han skulle nämna dem: ty ** såsom menniskan allehanda lefwande djur nämnde, så skulle de heta.

* neml. på sjette dagen, förrän qwinnan blef skapad, på det mannen skulle härigenom wisa sig hafwa fått wälde öfwer kreaturen, och sålunda lägga i dagen sin medskapade wishet, i det han gaf hwart och ett djur passande namn, som Gud gillade, v. 20.

** Eller: "Såsom menniskan benämnde dem, neml. hwar lefwande själ eller warelse, få skulle deras namn wara". I ebr. står samma ord, som i k. 1: 20; brukas om djuren i wattnet, hwarföre det är troligt, att äfwen fiskarna genom Guds allmakt framställdes för menniskan, k. 1: 28.

20. Och menniskan gaf hwart och ett fänad, och fåglarna under himmelen, och djuren på marken * sina namn. Men till menniskan wardt icke funnen någon hjelp, den sig till honom hålla måtte **.

* Ebr.: "Och alla markens djur", se k. 1: 24.

** L. "Intet djur lät sig wårda om menniskan, till att hjelpa henne att nära och föröka sitt slägte, derföre skapade Gud qwinnan dertill", se v. 18.

21. Då lät Herren Gud falla en tung sömn på menniskan; och wid han sof *, tog Han ett af hans sidoref **, och uppfylde kött i samma ställe.

* Ebr.: "på menniskan, att han sof; och Gud tog" o. s. w., få att här war en hårdare sömn, än den som annars härrör af naturliga orsaker, se k. 15: 12; 1 Sam. 26: 12.

** Hwilket till den ändan blef Adam först i skapelsen gifwet, v. 7, jemte det andra sidorefwet; det war ock med kött omgifwet, såsom kan ses af v. 23.

22. Och Herren Gud byggde * en qwinna utaf refwet, som Han uttagit hade af menniskan, och hade henne fram för honom **.

1 Tim. 2: 13.

* Det ebreiska ordasättet betyder, att qwinnan (både till kropp och själ) prydligen tillreddes af sidorefwet, likasom en herrlig boning uppföres till någon wiss nytta, se 1 Pet. 3: 7.

** Ebr.: "henne till Adam", hwarmed antydes det utwärtes sammanfogandet och själarnas innerliga förening, v. 23.

23. Då sade menniskan *: Detta är dock ** ben af mina ben, och kött af mitt kött; hon skall heta Manna, derföre att hon är tagen utaf mannen.

1 Cor. 11: 8.

* Detta är ett bewis på hans medskapade wishet, att han straxt wisste, att hon wara [war] tagen af honom sjelf, v. 19, hwarom ock en inre Guds Andes upplysning ännu mera förwissade honom, v. 24.

** Ebr.: "Detta är nu ben" o. s. w. Jag har ändtligen denna gången (se 2 Mos. 9: 27; 10: 17, f.) fått en maka, en min like, som hos och för mig wara kan, v. 18.

24. Fördenskull skall en man * öfwergifwa fader och moder **, och blifwa † wid sin hustru, och skola warda till ett kött ††.

Matth. 19: 5. Marc. 10: 6, 7. 1 Cor. 6: 16. Eph. 5: 31.

* Dessa ord talar Adam, och de woro af Gud honom ingifna, Matth. 19: 5, till äktenskapets kraftiga instiftelse, emellan twenne personer, en man och en qwinna. Eph. 5: 29—31.

** neml. för att wara hos och bilda ett hushåll med sin maka; men wördnaden och kärleken till föräldrarna skall ej återwända, 2 Mos. 20: 12.

† Efter ebreiska ordasättet med henne fast "sammanknippad" och förbunden, se 5 Mos. 4: 4; Ps. 63: 9.

†† Såsom här äro endast en man och en qwinna, så skola allenast twå personer wara ett kött, d. ä. i ett oupplösligt äktenskapsband och samlif förenade, så länge de lefwa; såsom ock Christus och Paulus det uttyda, Matth. 19: 6; Eph. 5: 29. Eljest är det en hordomssynd, se Rom. 7: 3.

25. Och de woro båda nakna, menniskan och hans hustru, och de blygdes icke *.

* L. "De behöfde icke blygas". Orsaken war, att de woro i oskyldighetens tillstånd, fullkomligt heliga och kyska. Detta omtalas här isynnerhet med afseende på det, som sedan berättas, k. 3: 7; Wish. 2: 23, 24.

3. Capitel.[redigera]

Wåra första föräldrars fall och derpå följande räddhåga, v. 1. Deras ursäkt och straff; ormens straff, löftet om qwinnans säd, v. 8. Adam gifwer sin hustru namn, och de blifwa båda klädda, men sedan utdrifna ur paradiset, v. 20.

1. Och ormen war listigare än alla djur * på jorden, som Herren Gud gjort hade, och sade till qwinnan: Ja, skulle Gud hafwa sagt **, I skolen icke äta af allehanda träd i lustgården?

* Af dessa ord och v. 14 finner man, att det har warit en naturlig orm och, såsom somliga af Matth. 3: 7; 23: 33; Joh. 8: 44 sluta, en huggorm, hwilken djefwulen för dess listighets skull, Ps. 58: 6; Matth. 10: 16, har brukat till sitt werktyg, förskapat sig uti honom och talat genom honom, hwilket bewisas af 2 Cor. 2: 11; 11: 3, 14; Uppenb. [Uppb.] 12: 9; 20: 2; se Wish. 2: 24.

** Han frågar likasom med förundran, på det qwinnan skulle hålla det orimligt, att Gud, som hade gjort dem så mycket godt, icke skulle tillåta dem att äta af alla trädens frukt; dermed wille han förminska kärleken till Gud. Om han ej straxt kunde åstadkomma detta, få skulle likwäl hans tal förmörka Guds förbud. Gud sade: "I fån förwisso äta af allehanda träd", k. 2: 16, undantagandes ett, k. 2: 17. Detta förwänder djefwulen, likasom hade Gud talt om flera träd och sagt: "I skolen icke äta af allehanda träd". Dermed wille han föra henne till twifwel om egentliga meningen af Guds förbud; ginge detta ej heller an, få skulle han likwäl härigenom komma henne att tala om det förbjudna trädet. Sålunda är djefwulen mästaren uti bedrägligt tal. Joh. 8: 44.

2. Då sade qwinnan till ormen*: Wi äta af de träds frukt, som äro i lustgården:

* Emedan qwinnan då ännu icke hade kunskap om englarnas [änglarnas] fall, icke heller genom erfarenheten hade lärt känna alla djurs egentliga beskaffenhet, så wändes hennes tankar wid begynnelsen af samtalet på trädet, så att hon ej tänkte efter, om ett sådant djur kunde tala af sig sjelft, hwarföre hon ej heller förskräcktes för detsamma, k. 2: 19.

3. Men af frukten af det träd, som är midt i lustgården, hafwer Gud sagt: äter icke deraf, och kommer icke heller derwid, att I icke dön *.

* Eller: "att I icke till äfwentyrs dön". I en sådan, icke fullt bestämd, mening brukas ofta det lilla ebreiska ordet, k. 38: 23; Ruth 4: 6; Job 32: 13, f. Här lägger qwinnan något till Guds förbud; ty Gud talte ej om trädets widrörande, men hon tager mera derifrån, neml. förbudets wisshet och sanning, i det hon säger: "till äfwentyrs", 2 Cor. 4: 2. Andra ord i förbudet, kap. [k.] 2: 17.

4. Då sade ormen till qwinnan: Ingalunda skolen I döden dö *.

Joh. 8: 44.

* Så oförskämd är djefwulen, lögnens fader. Gud sade: "Wisserligen"; qwinnan sade: "Till äfwentyrs"; djefwulen sade: "Ingalunda", skolen I döden dö. Gud försäkrar, qwinnan twiflar, djefwulen nekar, på det han måtte borttaga fruktan, som är wishetens begynnelse. Ordspr. 1: 7.

5. Förty Gud wet *, att på hwad dag I äten deraf, skola edra ögon öppnas **, och I warden såsom Gud, wetande hwad godt och ondt är.

* Härmed wille ock djefwulen tillskrifwa Gud afundsamhet och uppegga menniskan till högfärd och skadelig [skadlig] nyfikenhet, tagande ett skäl af trädets namn, såsom warande kunskapens träd. Så är djefwulen en belackare, Matth. 4: 1.

** De sågo förut ganska wäl med sina lekamliga ögon, och i sitt förstånd woro de kloka nog, se k. 1: 26, men djefwulen lofwar dem en lika stor wishet, som Gud hade, och detta war hans bedrägeri; ty han wisste rätt wäl, att deras ögon skulle öppnas, v. 7, men så, att de skulle se det onda, de hade förtjent, och det goda, de hade mistat, v. 8.

6. Och qwinnan såg till, att trädet war godt att äta af, och ljufligt uppå se, och att det ett lustigt träd war, efter det gaf förstånd *; och tog utaf frukten, och åt, och gaf desslikes sin man deraf **, och han åt.

2 Cor. 11: 3. 1 Tim. 2: 14.

* Sedan djefwulen hade tjusat hennes öra med falska löften, och hennes öga wändes med begärelse till trädets åskådande, så wäxte hos henne en alltigenom syndig åtrå att "skaffa sig förstånd" genom detta träds frukt; men genom detta ätande hafwa wi alla blifwit oförståndiga. Ps. 14: 3, 4.

** Utan twifwel gaf hon, efter ett ljufligt öfwertalande, honom med sig deraf, emedan hon såg sig sjelf ej straxt blifwa död. Af allt detta kan slutas, att icke Gud, utan djefwulen och menniskan sjelf äro orsaken till synden; ty Gud hatar synden, Ps. 5: 4. Han skapade menniskan uti sitt beläte, k. 1: 27, utan synd. Pred. 7: 29, till ett ewigt lif. Wish. 2: 23. Gud ställer dem som syndade straxt till rätta, v. 9, 11, och straffar dem, v. 14—19. Ty deras brott war ej ringa, utan ganska stort, enär de woro Guds bud olydiga, k. 2: 17, föraktade hans hotelse, v. 3, och wille blifwa lika Gud, v. 5, 6.

7. Då öppnades begges deras ögon *, och de wordo warse, att de woro nakne; och de bundo tillhopa fikonalöf, och gjorde sig skörten.

* Isynnerhet deras sinnens och samwetens ögon, som då straxt öppnades till kännedom af synden, så att de sågo sin blygd, sin onda begärelse, och med stor blygsel saknade den medskapade heligheten; fördenskull gjorde de sig af sammanfogade fikon-qwistar skörten, hwilket de förut ej behöfde, k. 2: 25.

8. Och de hörde Herrans Guds röst gångande i lustgården, då dagen swalkades *; och Adam ** undstack sig, med sin hustru, för Herrans Guds ansigte, ibland träden i lustgården.

* Lyder efter ebr. "wid dagens wäder". Detta har wäl warit något starkt, så att de kunde skönja Guds närwaro, såsom 1 Kon. 19: 12, 13, och såsom på pingestdagen. Apg. 2: 2. L. "Det war om aftonen då hettan war förgången (se Högw. 2: 16). Betyder, att när synden är begången, lider samwetet ångest, till dess Guds nådiga röst kommer och åter swalkar och wederqwicker hjertat, fastän den blödiga naturen fruktar och skyr för evangelium, eftersom det förer med sig lidande, kors och döden".

** L. "Adam heter på ebreiska menniska, derföre må man wäl säga menniska der Adam står och twärtom".

9. Och Herren Gud kallade Adam, och sade till honom: Hwar är du *?

* Den allwetande Guden wisste wäl hwar Adam war, men Han förer härmed Adam till sinnes hans tillstånd och stämmer honom för rätta. Adam tilltalas först, ty han war qwinnans hufwud, 1 Cor. 11: 3.

10. Och han sade: Jag hörde din röst i lustgården, och fruktade mig, ty jag är naken, derföre undstack jag mig *.

* Han war förut naken, men fruktade ej för Herren, k. 2: 25, alltså bekänner han här mera sin själs nakenhet och sitt förderf, sedan Guds beläte war borta; hans onda samwete förskräckte honom, då han hörde Guds röst, Rom. 2: 14, 15.

11. Han sade: Ho hafwer låtit dig förstå, att du är naken? Hafwer du icke ätit * af det träd, om hwilket jag dig bjudit hafwer, att du deraf icke äta skulle?

* Gud wisste det wäl, men Han wille genom Adams egen bekännelse öfwertyga honom; derföre säger Han efter ebr.: hafwer du ätit? Du må wäl straxt bekänna din synd, v. 12; Ps. 32: 5, 6.

12. Då sade Adam: Qwinnan, som Du till mig gifwit hafwer, gaf mig af trädet, så att jag åt *.

* Det andra profwet af synda-arten, i det han skjuter skulden dels på qwinnan och dels på Gud, som qwinnan hade gifwit honom, se 1 Sam. 15: 20, 21.

13. Då sade Herren Gud till qwinnan: Hwi hafwer du det gjort? Qwinnan sade: Ormen beswek mig, så att jag åt.

14. Och Herren Gud sade till ormen: Efter du detta gjort hafwer *, förbannad ware du öfwer allt det som lif hafwer **, och öfwer alla djur på marken: du skall gå på din buk, och äta jord † i alla dina lifsdagar.

* Emedan satan war första upphofwet till detta onda, så säger ej Gud till honom, hwi hafwer du det gjort? såsom han sade till menniskan, hwilken han med denna fråga wille föra till bättring, utan han förkunnar straxt straffet öfwer ormen, v. 14, och öfwer djefwulen, v. 15.

** Ebr.: "öfwer all fänad". Ehuru den naturliga ormen war endast ett djefwulens werktyg, så blifwer han likwäl förbannad, d. ä. underkastad det eländigaste tillstånd ibland alla "markens djur". Så wederstygglig är synden för Gud, se eljest om djurens straff 2 Mos. 21: 28; 3 Mos. 20: 15; 5 Mos. 19: 13; 1 Sam. 15: 3.

† Mich. 7: 17.

15. Och jag skall sätta fiendskap emellan dig * och qwinnan **, och emellan din säd *** och hennes säd †. Densamme skall söndertrampa ditt hufwud ††, och du skall stinga honom i hans häl †††.

1 Joh. 3: 8.

* Här förkunnar Gud egentligen djefwulen hans straff, emedan han war första och största orsaken till synden, se v. 1.

** Qwinnan nämnes, emedan hon först syndade, 1 Tim. 2: 14, och Gud wille härmed förkunna, huru han uti qwinnans säd, som skulle wara en Man, 1 Tim. 2: 5, också skulle förstöra djefwulens wälde, hwilken genom qwinnan bedrog en man, wår första fader, Rom. 5: 13.

*** d. ä. allt djefwulens anhang, de onda englar [änglar], Uppenb. [Uppb.] 12: 7, med kättare, Matth. 3: 7; 23: 33; Joh. 8: 44; Apg. 13: 20, och tyranner, Uppenb. [Uppb.] 20:7.

† d. ä. Christus Jesus, den wälsignade säden, se k. 12: 3, f., hwilken i tidens fullbordan är född icke allenast af qwinnans efterkommande, utan ock af en ren jungfru, förutan mans hjelp, och sålunda allenast af qwinnans säd, Es. 7: 14; Luc. 1: 34, 35; Gal. 3: 16.

†† Herren Jesus skulle genom sin pina och död förstöra djefwulens makt och rike, Ps. 110: 6; Es. 27: 1; Ebr. 2: 14, och förlossa det menskliga slägtet. Col. 2: 13—15, och lägga djefwulen under sina och de trognas fötter. Rom. 16: 20; 1 Cor. 15: 25, 57; Uppenb. [Uppb.] 12: 11. L. "Detta är det första evangelium och löfte om Christus som på jorden är skedt, att Han skulle öfwerwinna synden, döden och helwetet, och frälsa oss ifrån den gamle ormens wåld. Deruppå har Adam med alla sina trogna efterkommande trott, deraf är han worden en christen och salig ifrån sitt fall".

††† L. d. ä. "honom plåga, martera och korsfästa, ty så går det, att Christus söndertrampar ormens hufwud, d. w. s. förstörer djefwulens rike, synden, döden och helwetet. Så stinger han Christus i hälen, d. ä. han dödar och marterar Christus och Hans christtrogna i timlig måtto.

16. Och till qwinnan sade Han: Jag skall få dig * mycken wedermöda, då du aflat hafwer; du skall föda dina barn med sweda, och din wilja skall din man undergifwen wara, och han skall wara din herre **.

1 Cor. 14: 34.

* Ebr. "Jag skall förökande föröka din sweda". De straff, som här af Gud påläggas Adam och Eva för deras missgerning, upptagas af de gudfruktiga såsom faderlig aga och till ständig påminnelse derom att de äro eländiga syndare, samt uppwäcka dem till en rätt syndaånger, Mich. 7: 9; Rom. 8: 28; 1 Tim. 2: 15, f.

** Eller: Han skall råda öfwer dig. Såsom du utan mannens råd lydde ormen, v. 6, så skall du nu destomera wara pligtig att lyda din man. Qwinnan skulle jemwäl i oskyldighetens stånd hafwa warit sin man lydig; men sedan fick mannen större wälde öfwer henne, 1 Cor. 11: 3; Eph. 5: 24; Col. 3: 18; Tit. 2: 5; 1 Pet. 3: 1, 6.

17. Och till Adam sade Han: Efter du lydde din hustrus röst, och åt af trädet, om hwilket Jag dig bjöd och sade: Du skall icke äta deraf; förbannad ware marken * för din skull, med bekymmer skall du nära dig ** på henne i alla dina lifsdagar.

* Jorden skulle ej så ymnigt som förr, utan blott efter tungt arbete bära god frukt, men ogräs skulle den bära ymnigt, v. 18, 19. Emedan du ej lydde min röst, så skall ej jorden willigt lyda dig, se Os. 2: 21, 22.

** Af jordens frukt skall du icke så lätt föda dig, utan med swårt arbete och möda, Ps. 90: 10; Pred. 2: 23.

18. Törne och tistlar skall hon bära dig, och du skall äta örter på marken *.

* Som wäxte på marken utanför lustgården, hwilka han också med arbete skulle förskaffa sig, v. 23.

19. Du skall äta ditt bröd i ditt anletes swett *, till dess du warder åter till jord men, det ** du af tagen är; ty du är jord, och till jord skall du warda †.

* d. ä. Du skall med stort arbete och mycken omsorg förskaffa dig allt ditt lifs uppehälle. Om ordet bröd, se Matth. 6: 11.

** Ebr.: "Ty af henne är du tagen", k. 2: 7.

† Ebr.: "Ty du är stoft och till stoft skall du åter warda igen", neml. din kropp. Härmed förer Gud Adam till finnes hans ursprung, k. 2: 7; se Ps. 103: 14; Jer. 18: 4; Syr. 17: 1, 31; 40: 1, och att han nu hade mistat den medskapade heligheten, som gjorde honom odödlig, k. 2: 17; Wish. 2: 23, och att kroppen, sedan själen blifwer skild ifrån honom, åter måste warda till jord, Pred. 12: 7.

20. Och Adam kallade sin hustrus namn Hewa *, derföre att hon en moder är åt alla lefwande **.

* L. "Chai" heter lif; deraf kommer Hewa eller Chawa, hwilket betyder lefwa eller lefwande. Så tänkte Adam mera på menniskoslägtets nytta af qwinnan, k. 2: 18, än på hennes brott, v. 6.

** Hwarmed han betygade, att han tillika med sin hustru hade fattat en lefwande förtröstan till den utlofwade Messias, se k. 4: 1, som är det rätta lifwet, Joh. 11: 25, i hwilken de rätta christtrogna hafwa sitt lif, Gal. 2: 20; Phil. 1: 21; 2 Pet. 1: 13.

21. Och Herren Gud gjorde Adam och hans hustru * kjortlar af skinn **, och klädde uppå dem.

* Hustrun nämnes särskilt, så att Gud efter deras kön gjorde kläderna olika, se 5 Mos. 22: 5.

** Hwaraf de lärde sig, att offren, k. 4: 4, skulle blifwa förebilder dertill, att qwinnans säd skulle stingas i hälen, v. 15, d. ä. slagtas för menniskornas synder, se Uppenb. [Uppb.] 13: 8.

22. Och Herren Gud sade: Si, Adam är worden * såsom en af Oss **, och wet hwad godt och ondt är. Men nu, på det han icke † uträcka skall sin hand, och taga desslikes af lifsens träd och äta, och lefwa ewinnerligen;

* Eller: "Si, Adam war såsom en af Oss", och likwäl (will Gud säga) blef han i sådant wårt beläte ej bestående; han förblef ej uti sin medskapade wishet, se Col. 3: 10, hwarföre det är bäst, att wi drifwa honom utur lustgården, ifrån lifsens träd, se k. 2: 9.

** Gud, som är en till wäsendet, talar såsom flera, emedan det är tre personer i gudomen. Om sådana ordasätt se k. 1: 26; 11: 7, f.

† Eller: "På det han icke till äfwentyrs skall uträcka", se k. 2: 9.

23. Då lät Herren Gud honom ut ur lustgården Eden, på det han skulle bruka jorden, der han af tagen war.

24. Och dref Adam ut: och satte för lustgården * Cherubim **, med ett bart huggande swärd †, till att förwara wägen till lifsens träd.

* Ebr.: "Öster om lustgården Eden", der wäl ingången har warit, k. 2: 8.

** Här förstås goda änglar, hwilka också betecknas genom Cherubim på förbundets ark, 2 Mos. 25: 18; 1 Kon. 6: 13; 2 Chrön. 3: 18.

† Lyder efter ebreiskan "och ett fläktande [flägtande] swärds låga". Dessa Cherubim med sådana blänkande swärd skulle afskräcka menniskan, 4 Mos. 22: 23; 1 Chrön. 21: 16: Hes. 9: 2. Men nu är för de trogna öppnad wägen till lifsens träd, Ebr. 10: 19, 20; Uppenb. [Uppb.] 2: 7; 22: 14.

4. Capitel.[redigera]

Cains och Abels födelse, yrken och offer, v. 1. Cains mord på sin broder, hans dom och straff, v. 8. Cains efterkommande och deras wäsende, v. 17. Guds församlings uppkomst genom Seth, v. 25.

1. Och Adam kände sin hustru Hewa, och hon aflade och födde Cain, och sade: Jag hafwer fått Herrans Man *.

* Ebr.: L. "Jag hafwer fått Mannen, Herran". Adams tro framlyste i det namn han gaf sin hustru, k. 3:20, och dennas tro, när hon gaf Cain namn. Jag hafwer (will hon säga) i tron på det gifna löftet, k. 3: 15, undfått och eger nu Mannen, Herran, (d. ä. Christus, 1 Cor. 15: 47), och till bewis på denna min tro skall nu min förstfödde son heta Cain, d. ä. "Herren är min egendom", Ps. 73: 26, ty så wisst som jag i lekamlig måtto hafwer undfått denna min son, så wisst eger jag i tron den utlofwade Messias, som är Gud och Man; se 2 Sam. 7: 19. Sålunda kallade Moses sin son "Elieser", ty han sade: "Min faders Gud hafwer warit min hjelp", 2 Mos. 18: 4. Ingalunda tänkte Moses, att denne sonen war Gud sjelf, hans hjelp, utan med sonens namngifwande bewisade han sin tro och tacksamhet emot Gud, som war hans hjelp. Sammalunda Joseph, se k. 41:51, och här Hewa. L. "Ack! Gud ware lof, der hafwer jag Herran, Mannen, den säden som skall söndertrampa satans eller ormens hufwud, han skall göra det".

2. Och hon födde framdeles Habel *, hans broder. Och wardt Habel en fåraherde, men Cain wardt en åkerman.

* Han skulle genom sitt namn wara föräldrarna och alla andra en påminnelse om denna werldens "fåfänglighet". Pred. 1: 2, f.

3. Och det begaf sig efter några dagar, att Cain offrade Herranom gåfwor * af jordens frukt.

* Det ebr. "mincha" brukas om hwarjehanda slags offer, såwäl af jordens frukt, v. 3, som af boskapen, v. 4, isynnerhet om spisoffer, 3 Mos. 2: 1, också om gåfwor till menniskor, k. 32: 15, 18, f.

4. Och Habel offrade desslikes * af förstlingen af sina får, och af deras talg: Och Herren såg täckeligen till Habel och hans offer **.

* Ebr.: L. "Och Habel offrade, ock han", men med olika sinne och framgång. Offren woro en förebild till Christus, Uppenb. [Uppb.] 13: 8, f. och för Hans skull täcktes de Gud, då de i tron på Honom förrättades, Ebr. 11: 6. Och såsom tron är af Guds ord, Rom. 10: 17, så måste fördenskull dessa offer hafwa warit af Gud befallda; ty all sjelftagen gudstjenst misshagar Honom, 4 Mos. 15: 39; Es. 29: 13; Col. 2: 22, 23.

** Emedan Habel i tron såg på Christus, Ebr. 11: 4, gaf Gud af himmelen wittnesbörd om sitt nådiga behag till hans offer, utan twifwel genom eld af himmelen, som antände offret, såsom skedde k. 15: 17; 3 Mos. 9: 24; Dom. 6: 21; 1 Kon. 18: 38; 1 Chrön. 21: 26; 2 Chrön. 7: 1. Widare om Habel se Ebr. 12: 24.

5. Men till Cain och hans offer såg Han icke täckeligen. Då wardt Cain swårligen wred, och hans hy förwandlades *.

Ebr. 11: 4.

* Efter ebr.: "Han slog ned ansigtet", såg ond och arg ut, så v. 6, "hwi slår du ned ansigtet"? Lika ordasätt i annan mening, Job 22: 29; Dan. 10: 15.

6. Sade * Herren till Cain: Hwi är du wred? Eller hwi förwandlas din hy?

* Ebr.: "Och Herren sade": o. s. w. wiljande dermed leda Cain till bättring, k. 16: 8, 9; Ps. 25: 8, f.

7. Är det icke så? Om du är from, så är du tacknämlig *; men är du icke from, så blifwer icke synden säker eller fördold **; men städ henne icke hennes wilja †, utan råd öfwer henne.

* Ebr.: "Är det icke så, om du gör wäl" (d. ä. offrar i tron, v. 4), så är (din synd) "upphäfwen", d. ä. hon är dig förlåten, se v. 13, så blir ock ditt nu nedslagna ansigte frimodigt och gladt, såsom sker då synden är borttagen, Job. [Job] 11: 14, 15; 22: 26.

** Ebr.: "Men om du icke gör wäl, så är synden såsom för dörren liggande", neml. såsom en hund, d. ä. har du icke ett rätt sinne i dina offer och i din wandel, så blir synden ej borttagen. L. "På ebreiska betyder dörr det som står öppet eller öppnas, Marc. 7: 34, och är meningen här: Synden ligger och hwilar, såsom en liten oxe ligger och hwilar, men hon ligger i dörren, d. ä. hon skall stå öppen eller blifwa uppenbar, fastän syndaren någon tid fortfar i sin säkerhet, likasom synden wore död eller sofwe", se Rom. 7: 9.

† Ebr.: "Och hos dig" (i ditt wåld) "är hennes åtrå, och du skall råda öfwer henne", d. ä. öfwer synden. Gud förmanar honom, på det han skulle dämpa den bittra wreden och hämndlystnaden, som låg i hans hjerta, Rom. 8: 13; Jac. 1: 20, 21.

8. Då talade Cain * med sin broder Habel. Och det begaf sig, då de woro på marken, gaf Cain sig upp emot sin broder Habel, och slog honom ihjäl **.

Wish. 10: 3. Matth. 23: 35. 1 Joh. 3: 12. Jud. [ep.] v. 11.

* Ebr.: "Och Cain sade till sin broder Habel" - Guds warningsord, v. 6, 7, för att göra Habel säker, Ps. 28: 3, f. L. "d. ä. för skam skull måste han ställa sig utwärtes wänlig och tala med Habel, eftersom han blef straffad för sin wrede, oansedt han i hjertat aktade dräpa honom; alltså är Cain alla skrymtares och skenheligas fader".

** Såsom han afsides slog ihjäl Habel, så har han ock lönligen nedgräft honom, 5 Mos. 27: 24, hwarföre ock Gud frågar: hwar är din broder? v. 9; Ebr. 12:24.

9. Då sade Herren till Cain: Hwar är din broder Abel? Han swarade: Jag wet det icke; skall jag taga wara på min broder?

10. 'Och Han sade till honom: Hwad hafwer du gjort? Din broders blods * röst ropar till mig utaf jorden.

Ebr. 12: 24.

* neml. Abels och allas deras, som hade kunnat blifwa födde af honom; alla blodsdroppar äro ropande; fastän Abel är död, så talar hans blod. Alla synder ropa wäl till Gud om hämnd, Jer. 6: 7; se 2 Kon. 19: 4; 2 Chrön. 28: 9, men isynnerhet kallas de ropande, som af andra ej straffas, antingen de utgjutas i löndom, såsom skedde wid Cains mord, eller af werldsliga domare ej aktas, såsom andras förtryckelse, Es. 5: 8, 9; Syr. 35: 17, förhållen lön, Jac. 5: 4, öfwerdådig och orättmätig byggning, Hab. 2: 9 -12, Sodoms synd, k. 18: 20, eller ock af menniskor ej straxt kunna hämnas, såsom tyranners öfwerwåld, 2 Kon. 19: 28; Uppenb. [Uppb.] 6: 10.

11. Och nu, förbannad ware du på jorden *, som sin mun öppnat hafwer, och tagit din broders blod utaf dina händer.

* Han skulle blifwa fördrifwen och bannlyst från sitt land och förra hemwist, v. 14, och den del af jorden, som han sedan komme att bruka, skulle utom den förut förkunnade ofruktsamheten, k. 3: 17, 18, blifwa ännu swårare för honom, v. 12.

12. Då du brukar jorden, skall hon icke straxt * gifwa dig efter sin förmåga; ostadig och flyktig skall du blifwa på jorden.

* Ebr.: "Så skall hon icke mer gifwa dig sin förmåga", d. ä. hon skall icke bära efter den kraft, som hon ännu har qwar. Cain, som är åkerman, straffas med brist på jorden, som gömde hans broders blod, v. 11; Wish. 11: 17.

13. Och Cain sade till Herren: Min missgerning är större, än att hon må mig förlåten warda *.

* Detta är bittra klago-ord, v. 14. Samwetet uppwäckes af Guds hotelse och straffets swårhet, v. 12; derigenom winner Cain någon lindring i det timliga, v. 15. Cain kände bördan af sin synd så stor, att den ej kunde upphäfwas. Ty när synden förlåtes, då warder hon borttagen, Ps. 32: 1, 5; Os. 14: 4, men eljest blifwer hon liggande och kommer omsider för hwar mans åsyn, se v. 7.

14. Si, du drifwer mig i dag ut af landet, och jag måste gömma mig undan ditt ansigte*, och måste ostadig och flyktig blifwa på jorden. Så warder mig gåendes **, att hwilken som helst mig finner, han slår mig ihjäl,

Job 15: 20.

* d. ä. ifrån den ort, dit Cains föräldrar kommo för att tjena Gud, v. 16, såsom det twärtom heter, att komma för Guds ansigte, Ps. 95: 2, f.

** Ebr.: "Och det sker, hwar och en som mig finner". Detta sade han, ty han wisste att menniskoslägtet skulle förökas, k. 1: 28, och att han hade förtjent lifsstraff, k. 9: 6; Rom. 1: 32, f.

15. Men Herren sade till honom: Nej *, utan den som slår Cain ihjäl, det skall sjufaldt hämnadt warda. Och Herren satte ett tecken ** på Cain, att hwilken som helst honom funne, skulle icke slå honom ihjäl.

* Ebr. -- "till honom: fördenskull hwilken som slår Cain ihjäl", o. s. w. Gud will säga: för att wisa, huru Jag hatar mord och att jag ingalunda will, att någon af egenwilja skall dräpa — fördenskull skall det blifwa sjufaldt hämnadt, d. ä. strängt, ja mycket strängt, Ps. 79: 12, utan skonsmål, om någon skulle dräpa Cain, såsom han fruktade, v. 14.

** L. "Hwad detta har warit för ett tecken, kan man egentligen ej weta. De flesta hålla före, att det warit hufwudets och andra lemmars darrande och skälfwande; men det kunde wäl hafwa warit ett annat, såsom wi se, att mördare hafwa en elak uppsyn".

16. Och så gick Cain ifrån Herrens ansigte, och bodde i det landet Nod * öster ut, på hinsidan Eden.

* Nod är så mycket som "flyktig" och wilsefarande; så kallas landet för Cains flykts och nöds skull, v. 12, 14.

17. Och Cain kände sin hustru, och hon aflade och födde Hanoch, och han byggde en stad *, hwilken han nämnde efter sin sons namn Hanoch.

* När Cains efterkommande nu förökade sig och kunde bebo en stad, fick denna sitt namn af Cains första son. Denna stad war ock ett bewis på hans räddhåga; ty eljest bodde de heliga patriarkerna i ringa boningar, Ebr. 11: 9, 10.

18. Men Hanoch födde Yrad: Yrad födde Mahujael: Mahujael födde Methusael: Methusael födde Lamech.

19. Men Lamech tog sig twå hustrur *; den ena hette Ada, den andra Zilla.

* Denne Lamech war sålunda den förste, som gjorde emot Guds ordning, k. 2: 24; Matth. 19: 5; se k. 36: 2.

20. Och Ada födde Jabal; af honom kommo de, som bodde under tjäll * och hade boskap.

* Ebr.: "Han war en fader åt dem som bodde i tjäll"; samma ordas. v. 21. Jabal tänkte först på den beqwämligheten att hafwa tjäll och flytta dem, allt eftersom boskapen måste drifwas på bet, k. 25: 27.

21. Och hans broder hette Jubal; af honom kommo de, som brukade harpor och pipor.

22. Födde ock desslikes Zilla, nemligen Tubalkain, som war en mästare i allehanda koppar- och jernwerk *; och Tubalkains syster war Naema.

* Ebr. --Zilla Tubalkain, en skarpsinnig mästare för alla dem, som arbeta i koppar och jern; och Tubalkains o. s. w. Samma ord om hwässande, 1 Sam. 13: 20; Ps. 7: 13.

23. Och Lamech sade till sina hustrur Ada och Zilla: I Lamechs hustrur, hörer min röst, och märker, hwad jag säger: Jag hafwer dräpit en man mig till sår, och en yngling mig till blånad *.

* Det will synas som hade Lamech slagit en man och en yngling, och det, såsom några mena, af Seths gudfruktiga efterkommande, v. 25, 26; men när hans hustrur woro bekymrade deröfwer, så har han på skryt ansett det endast för ett sår och en blånad och sålunda, v. 24, otillbörligen wäntat större säkerhet än Cain, v. 15. Han kunde wäl ock hafwa sagt sig ej wilja låta bli att dräpa, om ännu en karl skulle gifwa honom ett sår, eller en yngling en blånad, Jac. 1: 20.

24. Cain skall wara hämnad * sjufaldt, men Lamech sju och sjuttiofaldt.

* Ebr.: "förty Cain skall warda hämnad" o. s. w. Sjutiosju säges om ett tings stora förökelse, Matth. 18: 22.

25. Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son, och kallade * honom Seth, sägande: Gud hafwer satt mig en annan säd för Habel, som Cain ihjäl slog **.

* Ebr.: L. "Och hon kallade", se k. 5: 3, hwarwid är att märka, det Hewa wäl har födt Seth, förrän Cains barnbarn funnos till, v. 18, men Guds Ande wille här uppteckna Cains efterkommande, sedan om honom war taladt, v. 9, f. Men nu här efter tala om Seth och hans barn, v. 26, k. 5: 3.

** Och honom åter satt såsom en hugnelig grund eller ursprung till mina efterkommande, k. 3: 20.

26. Wardt också Seth född en son, den han kallade Enos *. Och på den samma tiden begynte man predika om Herrans namn **.

* Fick namn af "elände", se Ps. 8: 5, såsom Habel af fåfänglighet, v. 2.

** Ebr.: "Att åkalla Herrans namn", k. 26: 25. L. "Icke så, att man icke tillförene skulle hafwa predikat om Herrans namn, utan sedan gudstjensten genom Cains ondska war förfallen, blef den nu åter upprättad, der man byggde ett altare och församlade sig till att höra Guds ord och bedja". För denna uppenbara gudstjensts skull blefwo ock de gudfruktiga Sethiterna kallade Guds barn, k. 6: 2; 5 Mos. 28: 10.

5. Capitel.[redigera]

De tio patriarkernas slägtregister, ifrån werldens skapelse till syndafloden, uti hwilket införas tre märkwärdiga berättelser: Att Adam födde Seth efter sitt beläte, v. 3. Om Henochs wandel och upptagning, v. 22. Huru patriarken Lamech tröstar sig, då Noah föddes, v. 28.

1. Detta är boken af menniskans slägt *, på den tiden ** då Gud skapade menniskan, och gjorde henne efter Guds liknelse.

1 Mos. 1: 26. 9: 6. 1 Chrön. 1: 1, f. Wish. 2: 23. Syr. 17: 3.

* Eller: "af menniskans födelse". Skriftens sätt är att begynna med att wisa, huru och af hwem de, om hwilka Guds Ande ämnar tala, hafwa sin härkomst, se k. 37: 2, lika ordas. k. 6: 9; 25: 12; 36: 1, f. Här är icke ett register på alla Adams efterkommande intill Noahs tid, utan endast på dem, af hwilka Christus är född efter köttet. Luc. 3: 36—38.

** Eller: "på den dagen", lika med v. 2, neml. på sjette dagen, k. 1: 26, 27.

2. Till * man och qwinna skapade Han dem, och wälsignade dem, och kallade deras namn menniska **, på den tiden de woro skapade.

* Ebr.: L. "Man och qwinna skapade Han dem", neml. först mannen och sedan qwinnan, dock på en dag, k. 1: 27; 2: 7, 22.

** Mannen blef först så kallad, och sedan qwinnan, emedan hon genom mannen är ock af "jord", ty det betyder namnet Adam, k. 2: 7; 3: 19.

3. Och Adam war hundrade och trettio år gammal *, och han födde en son, som hans beläte lik war **, och kallade honom † Seth.

* Ebr.: "Och Adam lefde 130 år", d. ä. "han hade lefwat" så många år, när Seth föddes; samma ordas, v. 6, 9, 12, 15, 18, 21, 25, 28. Detta slägtregister kan jemföras med 1 Chrön. 1: 1—4; Luc. 3: 36—38.

** Lyder efter ebr.: "Och födde uti sin liknelse, efter sitt beläte", såsom alla andra menniskor efter syndafallet föddes. Detta war i sanning en annan liknelse, än det fullkomliga Guds beläte, som menniskan förut hade, k. 1: 26, hwilket nu war förloradt, se k. 3: 22. Således blifwa dessa liknelser satta emot hwarandra, v. 1, 3; 1 Cor. 15: 49, ty Adams beläte efter syndafallet är, att kropp och själ äro besmittade med arfsynden, k. 6: 5; 8: 21; Ps. 51: 7; Rom. 5: 12, och det som är födt af kött, det är kött, Joh. 3: 6.

† Ebr.: "Och kallade hans namn Seth". Adam tillika med sin hustru, k. 4: 29, gaf honom detta namnet, Luc. 1: 60, 63.

4. Och wordo hans dagar, sedan han hade födt Seth, åttahundrade år, och han födde söner och döttrar.

5. Och wardt tiden på all hans ålder * niohundrade och trettio år, och blef död **.

* Ebr.: "Och så woro alla Adams dagar, som han lefde", o. s. w. Emedan i dessa patriarkers årtal allt räknas till fulla år, så äro af Guds Ande de i dem infallande månader och dagar så jemkade, att wi såwäl här som annorstädes i den heliga skrift hafwa en wiss chronologi eller tideräkning, se v. 8, "ty Herrans wittnesbörd är wisst", Ps. 19: 8.

** Såsom genom honom döden är kommen i werlden, k. 3: 19; Rom. 5: 12.

6. Seth war hundrade och fem år gammal, och födde Enos.

1 Mos. 4: 26.

7. Och lefde derefter åttahundrade och sju år, och födde söner och döttrar.

8. Och wardt tiden på all hans ålder * niohundrade och tolf år, och blef död.

* Ebr.: "Och wordo alla Seths dagar", lika ordas. v. 11, 14, 17, 20, 23, 27, 31; k. 9: 29; 25: 7; 35: 28. Deraf att dagar nämnas kan man sluta, att de sålunda blefwo jemnade till det derwid satta årtalet, v. 5, och att de i Herrans fruktan hafwa räcknat sina dagar, Ps. 90: 9, 10, 12.

9. Enos war nittio år gammal, och födde Kenan.

10. Och lefde derefter åttahundrade och femton år, och födde söner och döttrar.

11. Så att hans hela ålder wardt niohundrade och fem år, och blef död.

12. Kenan war sjuttio år gammal, och födde Mahalaleel.

13. Och lefde derefter åttahundrade och fyratio år, och födde söner och döttrar.

14. Så att hans hela ålder wardt niohundrade och tio år, och blef död.

15. Mahalaleel war sextio och fem år gammal, och födde Jared.

16. Och lefde sedan åttahundrade och tretio år, och födde söner och döttrar.

17. Så att hans hela ålder wardt åttahundradefem och nittio år, och blef död.

18. Jared war hundrade twå och sextio år gammal, och födde Henoch.

19. Och lefde derefter åttahundrade år, och födde söner och döttrar.

20. Så att hans hela ålder wardt niohundradesextio och twå år, och blef död.

21. Henoch war sextiofem år gammal, och födde Methusalah.

22. Och förde ett gudeligt lefwerne * i trehundrade år derefter, och födde söner och döttrar.

Syr. 44: 16. 49: 16. Ebr. 11: 5. Jud. [ep.] v. 14

* Ebr.: "Och Henoch wandrade med Gud i trehundrade år, sedan han hade födt Methusalah", såsom han ock tillförene wandrade, v. 21. Om Noah nyttjas samma ordas. k. 6: 9, och ett likartadt, k. 17: 1; 24: 40; Mich. 6: 8. L. d. ä. "han har framför andra flitigt drifwit Guds ord, warit en prophet, lärt och förmanat andra till gudsfruktan, och förkunnat hwilket straff som förestod de obotfärdiga, hwarföre han ock mycket lidit och utstått", Jud. [ep.] v. 14, 15. Så se ock häraf, att äktenskapet ej strider emot ett heligt lefwerne, Ebr. 13: 4.

23. Så att hans hela ålder wardt trehundrade sextio och fem år.

24. Och efter han förde * ett gudeligt lefwerne, tog Gud honom bort, och han wardt sedan intet sedd.

* Ebr.: "Och Henoch wandrade med Gud och han war ej mera till" (neml. här på jorden), "ty Gud tog honom", neml. med kropp och själ, till den himmelska glädjen, Ebr. 11: 5. Det säges ej om honom att han blef död, såsom v. 5, f. Sammaledes skedde ock med Elias, 2 Kon. 2: 11.

25. Methusalah war hundrade åttio och sju år gammal, och födde Lamech.

26. Och lefde derefter i sjuhundrade åttatio och twå år, och födde söner och döttrar.

27. Så att hans hela ålder wardt niohundrade sextio och nio år *, och blef död.

* Methusalah war den äldsta menniska som någonsin funnits, och blef död kort före syndafloden; så styrer Gud, Es. 57: 1, 2.

28. Lamech war hundrade åttio och twå år gammal, och födde en son;

29. Och kallade honom Noah *, och sade: Denne här warder oss tröstande i wår möda ** och arbete på jorden, den Herren förbannat hafwer.

* Betyder ro och hwila, eller den som skaffar ro; samma ord Es. 11: 2.

** Eller: "af wåra werk och af wåra händers möda på jorden", o. s. w. Härmed låter den gudfruktige Lamech se sin och församlingens på den tiden wäntan efter Messias, den rätte "Tröstaren", Es. 61: 2, som allena kunde wederqwicka under den förbannelse, som af Adam war påkommen, Ps. 80: 3; Es. 40: 1; Luc. 2: 25; Rom. 5: 18. Frälsaren Christus, som är de trognas tröst och hwila i detta, k. 48: 16, och det tillkommande lifwet, Uppb. 14: 13. Han brukar sjelf, Matth. 11: 28, 29, samma wederqwickelses ord, som den grekiska uttolkningen har på detta ställe, se ock 1 Pet. 4: 14. Ty såsom Noah måste wara en lagpredikant, 2 Pet. 2: 5, och den timliga wälsignelsen, som Gud honom lofwade, k. 9:1, ej kunde gagna Lamech, som blef död förut, v. 31, så menar han här förnämligast Frälsaren, som har skaffat den rätta trösten, 2 Thess. 2: 16, 17.

30. Derefter lefde han femhundrade nittio och fem år, och födde söner och döttrar.

31. Så att hans hela ålder wardt sjuhundrade sjuttio och sju år, och blef död.

32. Noah war femhundrade år gammal *, och födde Sem, Ham och Japhet **.

* Lyder efter ebr.: "femhundra-årig son", samma ordas. k. 7: 6; 11: 10 f., och om Isak, k. 25: 20.

** Icke att de alla tre föddes på ett år, utan på Noahs femhundrade år begynte de födas, så k. 11: 26, och så war Japhet den förstfödde; ty twå år derefter föddes Sem, såsom man kan sluta af denna vers, jemförd med k. 7: 11; 11: 10; den yngste war Ham, k. 9: 24. Men Sem nämnes först, emedan Christus härstammar från honom efter köttet, Luc. 3: 36. Guds ord har ock af hans slägt bewarats, och han war de Ebreers fader, k. 10: 21.

6. Capitel.[redigera]

Werldens ondska före syndafloden, v. 1. Guds beslut att förderfwa denna werld genom floden, v. 5. Guds befallning till Noah, att bygga arken, hwilket han ock gjorde, v. 14.

1. Då * menniskorna begynte förökas på jorden och födde sig döttrar **:

* Ebr.: "Och det skedde, när menniskan begynte" o. s. w., så att ondskan följde med begynnelsen, v. 5; k. 8: 21. Här framställas dessa syndiga menniskor såsom stridiga emot Gud, v. 2, 3.

** Ebr.: "på jorden, och dem föddes döttrar". De utwidgade sig wida på "jordens ansigte", samma ord Ps. 104: 30, och hade denna timliga wälsignelse. Ps. 144: 12.

2. Då sågo Guds söner * menniskornas döttrar **, att de woro dägeliga, och togo till hustrur, hwilka de helst wille †.

* L. "Det war de heliga patriarkers barn, hwilka wäl uti gudsfruktan woro uppfödde", k. 4: 26; 5 Mos. 14: 1; Luc. 17: 27, men de blefwo sedan under det heliga namnet wärre än de andra, såsom ofta sker, att de heligas barn och efterkommande blifwa de wärsta tyranner och wrångaste menniskor.

** d. ä. de ogudaktiga Cainiters döttrar, Jud. [ep.] v. 19.

† Ebr.: "Och togo sig till hustrur af alla, hwilka de utwalde" d. ä. trots religion och gudsfruktan, utan sina gudfruktiga föräldrars råd och samtycke; de sågo allenast på skönhet och köttslig förnöjelse, k. 26: 34, 35; 28: 1.

3. Då sade Herren: Menniskorna wilja icke mer låta min Ande straffa sig *, ty de äro kött. Jag will ännu gifwa dem hundrade och tjugo års dag.

* Ebr.: "Min Ande skall icke utan ända träta med menniskan, medan hon är också kött. Derföre skola hennes dagar wara 120 år". Jag will gifwa dem så lång tid till bättring, v. 13. De äro alla af en förderfwad natur, Joh. 3: 6; Rom. 7: 18; 8: 7, som är emot Anden, Gal. 5: 16, 17. Genom de gudfruktiga hade Gud näpst och "straffat" de ogudaktiga, Joh. 16: 8; 2 Pet. 2: 5, men de trodde icke, 1 Pet. 3: 20. - L. "Det är förgäfwes att Jag genom min Ande låter predika för dem, straffa och lära dem; så alldeles köttsliga äro de, att de förakta och bespotta min Ande och mitt ord, derföre will Jag wända igen och låta dem fara och icke mer träta med dem".

4. På den tiden woro ock tyranner * på jorden, förty **, sedan Guds söner ingingo till menniskors döttrar, och de födde barn, wordo deraf wäldige † och fast beryktade män i werlden.

* Eller: "jättar, stort och långt folk, 4 Mos. 13: 33, 34, f., woro ock i de dagar", som hade sitt namn deraf, att de med wåld och orätt "öfwerföllo" de fridsamma, som således måste falla för och under dem, Ps. 10: 10.

** Ebr.: "De också, sedan Guds söner ingingo", o. s. w. Genom en sådan blandning, v. 2, och god tukts försummelse uppkommo sådana förtryckare och "affällingar", 1 Tim. 4: 1.

† Ebr.: "Och de födde åt dem: dessa äro de wäldiga, som från lång tid hafwa warit namnkunniga män". Genom öfwerwåld hafwa de blifwit allmänt namnkunniga, Hes. 22: 5.

5. Men då Herren såg, att menniskans ondska war stor på jorden, och all hennes hjertas uppsåt * och tanke war alltid benägen till det ondt war:

1 Mos. 8: 21. Matth. 15: 19.

* Ebr.: "Och alla hennes hjertas tankars uppsåt är alltid intet annat än ondt". Såsom det förra, "menniskans tilltagande ondska", är en klagan öfwer de grofwa werksynder, v. 4, 11, få är detta sednare en klagan öfwer arfsynden hos menniskan, i det alla hennes tankar och ännu mer alla hennes ord och gerningar äro fulla med synd, k. 8: 21, f.

6. Då ångrade Herranom *, att Han hade gjort menniskan på jorden, och det bekymrade ** Honom i Hans hjerta.

* Guds stora misshag till menniskans ondska kallas, efter menniskosätt att tala, "en ånger" och ett bekymmer; men när wi höra det, böra wi med wördnad tänka, att Gud är i sig sjelf fullkomlig och icke underkastad någon förändring eller omwexling, 4 Mos. 23: 19; Malach. [Mal.] 3: 6; Jac. 1: 17. Den heliga skrift lämpar sig efter wårt sätt att begripa; derföre, när hon will lära oss att förstå Guds wiljas werkan, brukar hon sådana ordformer, såsom på detta ställe under bild af ånger Guds rättfärdiga nit och ifwer öfwer den syndiga menniskan framställes, se 1 Sam. 15: 11; Jer. 18: 8, 10.

** Samma ord k. 34: 7.

7. Och Herren sade*: Menniskan, som jag skapade, skall jag förgöra utaf jorden, ifrån menniskan allt intill fänaden, och intill matkar, och intill fåglarna under himmelen; förty det ångrar mig, att jag dem gjort hafwer.

* Wid sig sjelf, i sitt hjerta, k. 8: 21, såsom v. 3. Det som följer är ett oföränderligt slut på det timliga straffet, v. 13; dock hade de af Noahs predikan fått underwisning om att undfly det ewiga, 1 Pet. 3: 20; 2 Pet. 2: 5.

8. Men Noah fann nåd * för Herran.

* emedan han genom tron på den utlofwade Messias war Gud tacknämlig, Eph. 1: 4-6; Ebr. 11: 6, 7.

9. Detta är Noahs slägt. Noah war en from man * och fullkomlig, och förde ett gudeligt lefwerne i sin tid.

Syr. 44: 17. Ebr. 11: 7. 2 Pet. 2: 5.

* Eller: "Noah war en rättfärdig och fullkomlig man i sina slägter: med Gud wandrade Noah". Han war genom tron rättfärdig, Ebr. 11: 7, predikade rättfärdigheten, 2 Pet. 2: 5, bewisade sin tro med en ostrafflig wandel; samma mening wid ordet fullkomlig i k. 17: 1; 25: 27; 1 Kon. 9: 4; Job 1: 1. Han lefde icke såsom andra ogudaktiga i hans tid, v. 2, 3; se k. 5: 22, 24.

10. Och födde tre söner, Sem, Ham, Japhet.

1 Mos. 5: 32.

11. Men jorden war förderfwad för Guds åsyn, och full med orätt *.

* Ebr.: "Och jorden war full med öfwerwåld"; sammaledes v. 13; se 2 Sam. 22: 49. Menniskorna hade så förderfwat sin wäg, v. 4, 5, att de, utan blygsel och räddhåga, wåldsamt bedrefwo allt ondt, ja så, att sjelfwa landet war genom deras ondska likasom förgiftadt och förderfwadt, 3 Mos. 18: 24, 25; Ps. 107: 34; Es. 24: 5, 6.

12. Då såg Gud på jorden, och si, hon war förderfwad, ty allt kött hade förderfwat sin wäg på jorden *.

Matth. 24: 38. Luc. 17: 27. 1 Pet. 3: 20. 2 Pet. 3: 6.

* Allt kött, alla menniskors uppsåt och förehafwande war förderfwade v. 5, i hushållsståndet, v. 2, i det andliga, v. 3, i öfwerhetsståndet, v. 4.

13. Då sade Gud till Noah: Allt kötts ändalykt * är kommen för mig, ty jorden är full med orätt af dem; och si, jag will förderfwa dem med jorden.

* d. ä. Jag har beslutat att göra en ända med dem, v. 17; k. 7: 21; se v. 7.

14. Gör dig en ark * utaf furuträ **, och gör kamrar † derinne, och becka honom utan och innan ††.

* d. ä. en stor byggnad, såsom man af namnet i ebreiskan kan sluta; den war gjord som en kista eller koffert, som kunde flyta på wattnet. Dess beskrifning följer nu, v. 14-16. Samma ord om Moses' rörkista, 2 Mos. 2: 3, 5. Om dennas byggande, se v. 22.

** På ebreiska heter det träd Gopher, som tros wara cypress eller något annat fett träd, som bland wåra träd mest liknar furuträd. Swafwel har i ebreiskan lika namn, k. 19: 24.

† Ebr.: "Du skall göra arken uti nästen", d. ä. särskilda rum och afdelningar för allehanda djur; ordet brukas mest om fåglarnas bo, Ps. 84: 4, såsom ock om menniskors hemwist, 4 Mos. 24: 21; Jer. 49: 16, f.

†† Ebr.: utan och innan med beck; med en sådan beckaktig materia, som kunde afhålla wattnet. Annat ord, 2 Mos. 2: 3; Es. 34: 9.

15. Och gör honom alltså: Trehundrade alnar skall wara längden *, femtio alnar bredden, och trettio alnar höjden.

* Ebr.: "arkens längd". Här bör intet annat alnmått förstås, än det som hos Judarna i allmänhet war brukligt och som höll wid pass sju palmer, se Hes. 43: 13, och hade jemwäl en stor widd, så att arken med sina tre bottnar har warit 45,000 qwadrat-alnar wid, hwar botten 15,000 alnar i bredd och i längd, och hwar botten 10 alnar i höjd, således stor nog för menniskorna, djuren och fåglarna m. m. och för deras föda på ett år, v. 21.

16. Ett fönster skall du göra derofwan uppå *, en aln stort. Dörren skall du sätta midt på sidan **: och skall han hafwa tre bottnar †, en nederst, den andra midt uti, den tredje öfwerst.

* Ebr.: "fönster skall du göra åt arken och till en aln skall du fullborda det ifrån ofwantill", d. ä. på gafweln, så att det är wid pass en aln ned ifrån taket på hwar botten intill fönstret; se sista ordet, Jos. 3: 13, 16.

** Emedan här ej uttryckligen säges, att det skulle wara en dörr, ej heller ett fönster, men tre bottnar, så beskrifwes här icke dörrens eller fönstrets storlek, utan deras ställe, huru wid hwar botten skulle wara fönster och dörr, k. 7: 16.

† Dessa ord äro insatta för att förstå det som i ebreiskan är i korthet sagdt om dess afdelningar och hwarderas särskilta [särskilda] rum, v. 14.

17. Ty si *, Jag skall låta komma en wattuflod ** öfwer jorden, till att förderfwa allt kött, der en lefwande ande uti är under himmelen, och allt det på jorden är skall förgås †.

* Ebr.: "Och Jag, si. Jag skall" o. s. w. På detta sättet skall Jag göra, hwad Jag hotade, v. 13.

** Samma ord k. 7: 6.

† Eller: "allt det på jorden är skall warda liflöst", sammaledes k. 7: 21, 22. Härmed warda fiskarna undantagna, såsom de skiljas ifrån andra lefwande, k. 1:28.

18. Men med dig will Jag göra ett förbund *, och du skall gå in i arken med dina söner, med din hustru, och med dina söners hustrur.

* Ebr.: "will Jag upprätta mitt förbund" eller "stadfästa" mitt förbund, neml. ett nådsförbund. Gud har för Christi skull med wälbehag sett Noahs tro och lydnad och upprättat med honom sitt förbund, så att Noah kunde fullt förlita sig på Guds nåd och sanning. Arken betydde det heliga dopet, och Noah med de sina war en bild af dem, som genom detta heliga sakramentet blifwa frälsta och komma i förbund med Gud, 1 Pet. 3: 20, 21.

19. Och du skall låta komma in i arken allehanda djur * af allt kött, ju ett par **, mankön och qwinkön, att de måga blifwande när dig.

* Ebr.: "in i arken af allt lefwande", neml. af allt kött, v. 17.

** Ebr.: "Ju twå och twå af hwart slag, mankön och qwinkön skola de wara, att de o. s. w." d. ä. parwis, neml. sju stycken af ren fänad, tre par och ett derutöfwer, och ett par af oren fänad, såsom uttryckligen står, k. 7: 2.

20. Af fåglarna efter deras slag, af fänaden efter sitt slag, och af allehanda krälande djur på jorden, efter deras slag. Af alla dessa skall ju ett par ingå till dig, på det att de skola blifwa lefwande.

21. Och du skall till dig taga allehanda mat som man tärer, och skall samla honom till dig, att han warder dig och dem till föda.

22. Och Noah gjorde allt det Gud bjöd honom *.

* I ebr. tillägges: "så gjorde han". Han gjorde neml. allt "efter det sätt", hwarpå Gud befallde honom, k. 7: 5, bereda arken och anskaffa allt, som för hans ingång i arken behöfdes. Jemte hans söner woro honom till hjelp wid byggande och uppehälles anskaffande äfwen de andra gudfruktiga patriarkerna med sina söner och drängar, hwilka dogo kort före floden, k. 5: 27.

7. Capitel.[redigera]

Innehåller twenne stycken:

Huru Noah med sin hustru, sina söner och sonhustrur, så ock djuren, ingingo i arken, v. 1. Talas utförligt om syndafloden, v. 10.

1. Och Herren sade till Noah: Gack in uti arken, du och ditt hela hus, ty dig hafwer Jag sett rättfärdig för Mig i denna tid *.

Matth. 24: 38. Luc. 17: 27. 1 Pet. 3: 20. 2 Pet. 3: 6.

* Ebr.: "i detta slägtet", neml. ibland dessa ogudaktiga; se k. 6:9; lika ordas. Matth. 24: 34; se Luc. 21: 32.

2. Af allehanda ren fänad * tag till dig, ju sju och sju **, mankön och qwinkön †; men af oren fänad, ju ett par, mankön och qwinkön.

* Således war jemwäl före Moses' lag, 3 Mos. 11: 2, bekant för de gudfruktiga, hwilka djur Gud wille hafwa till offer; dessa kallas här rena, se k. 4: 4.

** d. ä. tre par och en derutöfwer, hwilken ena skulle offras, k. 8: 20, sammaledes af de rena fåglar, v. 3.

† Ebr.: "Man och hans maka". Sammaledes än en gång i denna vers; andra ord i Ebr. v. 3, 9, 16; k. 6: 19.

3. Sammalunda af fåglarna under himmelen, ju sju och sju, mankön och qwinkön, på det att säd må blifwa lefwande på hela jorden *.

* Om ebreiska ordas, se Amos 5: 8.

4. Ty ännu efter sju dagar skall Jag låta regna på jorden, fyratio dagar och fyratio nätter, och förgöra utaf jorden allt det som warelse hafwer *, det Jag gjort hafwer.

* Ebr.: "allt det som består", är wid lif, v. 21 -23; k. 6: 17, ty det som är dödt ligger nere; se v. 23; samma ordas. 5 Mos. 11: 6.

5. Och Noah gjorde allt det Herren bjöd honom *.

* Att införa i arken "efter allt", som Herren bjöd; såsom tillförene att bereda densamma, k. 6: 22.

6. Och han war sexhundrade år gammal *, då flodens watten ** flödade på jorden.

* Ebr.: "Och Noah war sexhundra års son", d. ä. så många år hade förlupit, sedan han föddes, v. 11; se k. 5: 32.

** Syndafloden har i ebreiskan sitt namn af det förskräckliga wattenfallet på jorden, v. 10-12, och allt som förut "bestod", v. 4, måste "falla" derför; samma ord Ps. 29: 10.

7. Och han gick in i arken med sina söner, sin hustru, och sina söners hustrur, för flodens wattens skull.

8. Af den rena fänaden, och af den orena, af fåglar, och af allt det som krälar på jorden.

9. Gingo till honom * in i arken, parom, ju mankön och qwinkön, såsom Gud honom bjudit hade **.

* Genom Guds makt och skickelse, utan någon stor Noahs möda, såsom de kommo till Adam, k. 2: 19.

** neml. sju af rena och ett par af orena, v. 2, 3.

10. Och då de sju dagar * framlidne woro, kom flodens watten uppå jorden.

* Eller: "Och det skedde efter sju dagar, att flodens" o. s. w., neml. ifrån den dagen Gud gaf honom befallning, v. 1; och i de sju dagar gick han med de sina och med djuren in uti arken, v. 4, 5.

11. Uti de sjette hundrade året i Noahs ålder, på sjuttonde dagen, i den andra månaden *, det är den dagen, då utbrusto alla stora djupets källor **, och himmelens fönster † öppnade sig.

* neml. ifrån årets begynnelse, hwilken andra månad kallas hos Judarna Siff, 1 Kon. 6: 1, 3, 7, och sedan "Ijar", swarar emot en del af April månad, kallas den andra efter den ordning, som Gud gjorde, 2 Mos. 12: 2, och hade redan skett, förrän Moses skref detta. Att det har warit om wåren kan slutas deraf, att när Noah ett år derefter gick utur arken, så måste det hafwa lidit emot sommaren, k. 8: 18, 19.

** neml. de djupa watten, som äro under och omkring jorden, hwilka Gud håller i sina rum, k. 1: 9, likasom i sina dammar, Job 38: 8, 10; Ordspr. 8: 29, men nu lät Gud i floden dessa watten utbrista och framspringa, v. 6.

† Öppna himmelens fönster säges Gud, när Han utgjuter något i öfwerflöd, 2 Kon. 7: 2,19; Malach. [Mal.] 3: 10, och sålunda förstås här, att wattnet icke droppwis har nedregnat, utan att skyarna hafwa delat sig och i strömmar utgjutit sig, Ps. 18: 16.

12. Och ett regn kom på jorden i fyratio dagar och fyratio nätter.

13. Rätt på samma dagen, gick * Noah in i arken, med Sem, Ham och Japhet, sina söner, och med sin hustru, och med tre sina söners hustrur.

Matth. 24: 38. Luc. 17: 27. 1 Pet. 3: 20.

* Noah war neml. ingången efter de sju dagarna, v. 10, då regnet begynte, v. 12.

14. Dertill * allehanda djur efter sitt slag, allehanda fänad efter sitt slag, och allt det på jorden krälar ** efter sitt slag, och allehanda fåglar efter sitt slag, och allt det flyga kunde †, och allt det wingar hade:

* Ebr.: "de", (som nämnas v. 13,) och "allehanda djur" o. s. w., neml. wilddjur, k. 1: 24, 25.

** Ebr.: "och allt krälande, det som på jorden krälar"; sammaledes k. 8: 17.

† Ebr.: "all liten fågel, allt det som hade wingar"; se första ordet Job 40: 24; Ps. 84: 4.

15. Det gick allt till Noah in uti arken, par af allt kött, der en lefwande ande uti war.

16. Och det war mankön och qwinkön, utaf allehanda kött, och gingo derin, såsom Gud honom bjudit hade, och Herren lät igen efter honom *.

* Han förwarade och slöt wäl igen dörren, så att intet watten kunde komma derin, ej eller menniskor, om någon hade welat begifwa sig derin, såsom k. 19: 11.

17. Då kom floden fyratio dagar på jorden, och wattnet wäxte, och lyfte arken upp, och förde honom högt upp öfwer jorden.

18. Så fick då wattnet öfwermakt, och wäxte swårligen på jorden, så att arken dref på wattnet.

19. Och wattnet fick öfwerhand, och wäxte så swåra på jorden, att alla höga berg under hela himmelen * wordo öfwertäckte.

* Af detta och flera lika klara Guds ord, k. 6:13, 17, gendrifwes deras förmätna föregifwande, som säga, att floden ej har gått öfwer hela jordens krets, utan allenast öfwer några få bebodda landskap, se 2 Pet. 3: 6.

20. Femton alnar högt gick wattnet öfwer bergen, som öfwertäckte wordo *.

* Eller: "Femton alnar wäxte wattnen ofwan efter, och bergen wordo betäckte", k. 8: 4, 5.

21. Då förgicks allt kött *, som på jorden kräker, fåglar, fänad, wilddjur, och allt det som sig rörer på jorden, och alla menniskor.

* Eller: "Då gaf allt kött upp andan"; ty allt lefwande, som war på jorden, skulle blifwa liflöst, v. 22; k. 6: 17.

22. Allt det som en lefwande anda hade på det torra, det blef dödt *.

* Ebr.: "Allt, som hade i dess näsa en lefwande andedrägt af allt det som war på det torra, blef dödt", v. 21.

23. Så wardt då förgjordt allt det på jorden war *, från menniskan allt intill fänaden, intill krälande djur, och intill fåglarna under himmelen, allt wardt förgjordt utaf jorden. Allena Noah blef behållen, och hwad med honom war i arken.

Wish. 10: 4.

* Ebr.: "allt det som består på jordens botten"; se v. 4. Om någras utom arken ewiga salighet, se 4 Mos. 16: 33.

24. Och wattnet stod * på jorden hundrade och femtio dagar **.

* Ebr.: "Och wattnen fingo öfwerhand"; samma ordas. v. 19.

** Det som här säges om flodens tid, kap. [k.] 7-8, kan sålunda sättas i ordning: Floden begynte på 17:de dagen i andra månaden af Noahs sexhundrade ålders år, v. 11, sedan wäxte wattnen genom 40 dagars och 40 nätters regn, så att arken upplyftes ifrån marken, v. 12, 17. När till dessa 40 dygn läggas 110, blir det 150, såsom här står, v. 24; k. 8: 3, hwilka utgöra 5 månader, hwarefter wattnet begynte aftaga, så att arken stadnade [stannade] på sjuttonde dagen på berget Ararat, k. 8: 4. Sedan minskades wattnet widare i sjuttiotre dagar intill första dagen af tionde månaden, att det öfwersta på berget syntes, k. 8: 5, efter 40 dagar utsläpptes korpen, k. 8: 6, 7, och inom 21 dagar lät Noah dufwan tre gånger utflyga, k. 8: 8-12, alltså måste 29 dagar tilläggas till 601 år af Noahs ålder, k. 8: 13, så att när han ingick på sjuttonde dagen i andra månaden af sitt sexhundrade ålders år, v. 11, men gick ut på tjugusjunde dagen i andra månaden af sitt sexhundraförsta ålders år, k. 8: 14, war han ett helt år och 10 dagar i arken, k. 8: 18.

8. Capitel.[redigera]

Har tre delar:

I. Huru vattnet blef förminskadt genom Guds makt, och huru Noah det förnam, v. 1.

II. Talas om Noahs utgång ur arken efter Guds befallning, v. 15.

III. Om Noahs offer samt derpå följande Guds behag och löfte, v. 20.

1. Då tänkte Gud på Noah * och på alla djur ** och på all fänad, som med honom i arken war, och lät komma wäder † på jorden, och wattnet minskades.

* Genom det starka wattnet och 150 dagars dröjsmål, v. 3, k. 7: 24, war det likasom Gud ej hade kommit ihåg Noah, men då tiden kom, att Gud efter sitt löfte, k. 6: 18—20, åter wille frälsa honom, då säges Gud, efter menskligt sätt att tala, "komma ihåg" d. ä. Han bewiste nu i sjelfwa werket sin nåd och sitt löftes sanning, k. 19:29; 30: 22; se Nehem. [Neh.] 5:19; 13:31.

** Se Ps. 36: 7.

† Det war wäl ett naturligt wäder, som Gud "lät gå fram", men genom Hans wilja så kraftigt gjordt, att det kunde drifwa wattnet tillsammans i sina förra rum och tillika göra jorden torr, se 2 Mos. 14: 24.

2. Och djupens källor förstoppades *, så ock himmelens fönster, och regnet af himmelen wardt stilladt.

* När de 40 dagarna woro förbi, k. 7: 11, 12, wäxte icke wattnet mer, utan drefs hit och dit i 100 dagar, k. 7: 18—24, men nu, efter de 150 dagarna, begynte åter hafwets bräddar, djupen och himmelens skyar genom Guds allsmäktighet fatta och i sig sluta de stora wattnen, 5 Mos. 11: 17, såsom det war före floden, v. 3.

3. Och wattnet förlopp * utaf jorden mer och mer **, och wardt mindre efter hundra och femtio dagar.

* Eller: "Och wattnen kommo tillbaka" i sina förra rum, v. 2, samma ord som i 2 Mos. 14: 28.

** Eller: "Gående och återgående, och wattnen blefwo mindre" o. s. w., v. 5.

4. På sjuttonde dagen i den sjunde månaden blef arken ståndande * på de berg Ararat **.

* Genom Guds styrelse blef arken då stilla öfwer dessa berg, hwarigenom Noah kunde förnimma, att wattnet war 15 alnar högre än de; och emedan arken gick djupt ned i wattnen, räckte den snart ned till bergsklintarna, k. 7: 20.

** De flesta och äldsta författare hålla före, att dessa berg eller bergsklintar äro en del af det långa berg, som ligger söder om stora Armenien, Es. 37: 38; Jer. 51: 27, på norra sidan om Assyrien eller Babylonien, Es. 14: 13, och har samma berg ej långt ifrån det ställe, floden Tigris genomlöper, höga klintar, som kallas de "Gordieiska bergen", hwarest sannolikt arken blef stående på någon af samma deras höjder; lika ordas, Dom. 12: 7.

5. Men wattnet förlopp framgent af och wardt ju mindre allt intill tionde månaden. På första dagen i tionde månaden syntes det öfwersta på bergen.

6. Efter * fyratio dagar lät Noah fönstret upp på arken, som han gjort hade.

* Eller: Och det skedde efter fyratio dagar, neml. efter den första dagen i tionde månaden, v. 5.

7. Och lät flyga en korp ut *, och han flög bort åter och fram, till dess att wattnet aftorkades af jorden.

* Emedan han är stark till att flyga och af döda kroppar kunde hafwa sin föda, så att han ej kom tillbaka, såsom dufwan, v. 9.

8. Sedan lät han * en dufwa utflyga ifrån sig, på det han skulle försöka, om wattnet på jorden war förfallet.

* Neml. sju dagar sedan han hade utsläppt korpen, v. 10. Dufwan flyger ock widt omkring. Ps. 55: 7. Noah war owiss, huruwida wattnet hade aftagit, emedan korpen ej kom tillbaka, v. 7.

9. Då dufwan fann icke, hwar hon kunde hwila sin fot * uppå, kom hon igen till honom i arken, ty wattnet war ännu på hela jorden. Så räckte han handen ut och tog henne till sig in i arken**.

* Neml. på slättmarken, ty på bergsklintarna, som då redan syntes, v. 5, pläga dufworna icke sätta sig; ej heller fanns för henne någon föda, såsom sedan, v. 12.

** Eller: "sin hand ut och tog henne och hade henne in till sig i arken" till andra sju dagar, v. 10.

10. Och bidde ännu andra sju dagar och lät än en tid flyga ut dufwan af arken.

11. Hon kom till honom emot aftonen, och si, hon förde i sin mun ett afbrutet olivelöf *. Så förnam Noah, att wattnet war förfallet på jorden.

* "Detta blad betyder evangelium, som den helige Ande i christenheten har låtit predika. Ty olja betyder barmhertighet och frid, hwarom evangelium lärer oss". L. "Oljoträd kunna äfwen under wattnet bibehållas".

12. Men han töfwade ännu andra sju dagar, och lät så en dufwa * flyga ut, hwilken intet igenkom till honom.

* Eller: "dufwan"; ty det är sannolikt, att det war samma dufwa, v. 10, som tillförene war wan att komma tillbaka. Och som sabbathen war på sjunde dagen förordnad, k. 2: 2, 3, så har wäl Noah på densamma wid sin gudstjenst uppmuntrat sig och de sina till hopp och imellertid [emellertid] tåligt wäntat, Jak. 5: 7.

13. På första och sjette hundrade året af Noahs ålder, på första dagen i första månaden * förtorkades wattnet på jorden. Då lät Noah taket upp på arken och såg, att jorden war torr **.

* Eller: "Och det skedde på" o. s. w., se k. 7: 24.

** Eller: "Och såg, och si, marken torkades", sedan wattnet hade aflupit, v. 11.

14. Så wardt då jorden allstinges torr * på sjunde och tjugonde dagen i den andra månaden.

* Eller: "Så war jorden torr", så att man kunde gå deruppå. Om tiden, se k. 7: 24.

15. Så talade Gud * till Noah och sade:

* Neml. på den tjugusjunde dagen i andra månaden, sedan han 370 dagar, v. 14; k. 7: 11, 24, hade warit i arken. Såsom Noah efter Guds befallning gick in i arken, k. 7: 1, så wille han ock wänta derpå, förrän han gick ut derifrån, fastän han förut såg jorden wara torr, v. 13, 14.

16. Gack utur arken, du och din hustru, dina söner och dina söners hustrur med dig.

17. Allahanda * djur, som när dig äro, utaf hwart och ett kött, både i fåglar och fänad, och det som på jorden kräker **, det gånge ut med dig. Och förkofren eder † uppå jorden, och waren fruktsamma och föröken eder på jorden.

* Eller: "Alla djur –– och allt det" o. s. w., så att inga behöfde blifwa qwar i arken af de allahanda, som der ingingo, k. 7: 14.

** Ords. [Ordspr.] se k. 7: 14.

† Eller: "Låt dem gå ut med dig, att de må förkofras på jorden och wara fruktsamma och föröka sig på jorden". Äro de förra wälsignelseorden, k. 1: 22, 28, och blefwo öfwer menniskorna på nytt uttalade, k. 9: 1.

18. Så gick Noah ut med sina söner och med sin hustru och sina söners hustrur *.

* Eller: - "hustrur med honom", v. 16.

19. Dertill allahanda djur, allahanda krypande, allahanda fåglar, och allt det som på jorden kräker, det gick utur arken, och hwart och ett till sitt slag *.

* Så att hwart och ett parade sig tillhopa efter sin art, k. 7: 3.

20. Och Noah byggde Herren ett altare, och tog utaf allahanda ren fänad och utaf allahanda rena fåglar och offrade brännoffer på altaret *.

* Till att tacka Gud för Hans beskydd i arken och undfå en ny nåd och wälsignelse, v. 21; k. 9: 1, allt i tron på löftet om Messias, k. 3: 15; Ebr. 11: 7.

21. Och Herren luktade en söt lukt *, och sade i sitt hjerta **: Ingalunda skall jag mer härefter förbanna jorden för menniskans skull, förty menniskans hjertas uppsåt är ondt allt ifrån ungdomen †. Och skall jag nu icke mer härefter slå allt det, som lefwande är, såsom jag gjort hafwer.

1 Mos. 6: 5. Matth. 15: 19. Es. 54: 9.

* Såsom eljest en menniska wäl kan lida och tycker om en behaglig lukt, så hade Gud ett särdeles behag till Noahs offer; och will liknelsewis säga detsamma som: Hans wrede emot menniskan blef stillad; derföre kallas det i ebr. "en stillhets lukt", emedan Gud såg till Noahs tro, Ebr. 11: 7, på werldens Frälsare, som har utgifwit sig sjelf till ett offer. Gud till en söt lukt. Eph. 5: 2.

** d. ä. wid sig sjelf, hwarmed gifwes tillkänna Guds stora misskundsamhet, Os. 11: 8, 9, uti det råd, som Han upptäcker för Noah, hwilken fann nåd för Gud, k. 6: 8.

† Eller: "Hjertats diktan är ond allt ifrån hennes barndom"; Gud will säga: Oansedt menniskans hjerta är så argt, Ordspr. 22: 15; Jer. 17: 9, så will jag likwäl icke på sådant sätt mera förderfwa jorden, Ps. 25: 11, ty jag skulle då ganska ofta med min syndaflod fördränka henne, emedan menniskan är så ond ifrån sin första spädaste ålder och så swag, Ps. 103: 13, 14; utan jag will för Medlarens skull, för den Menniskan, 1 Tim. 2: 5, som ock är min Son, skona werlden, Ebr. 9: 14, 15. Men detta skall tjena efterkommande till warning, 2 Pet. 2: 5; 3: 5, 6.

22. Så länge jorden står * skall icke återwända sående och uppskärande, köld och hetta, sommar och winter, dag och natt,

1 Mos. 1: 14.

* Eller: "I alla werldens dagar" skall allt i de fyra årets delar hafwa sin naturliga och ordentliga skickelse och aldrig mera så upphöra, som det i syndaflodens tid skedde, k. 7: 24; Ps. 74: 17; Zach. 14: 8.

9. Capitel.[redigera]

Innehåller tre delar:

I. Huru Gud på nytt wälsignadt hushållsståndet, och stadfäste öfwerhetsståndet, v. 1.

II. Huru Gud förnyade förbundet med menniskorna, och satte regnbågen till ett nådetecken, v. 3.

III. Om Noahs handtering; dryckenskap; hans söners olika sinne och lycka, och om hans död, v. 18.

1. Och Gud wälsignade Noah och hans söner, och sade *: waren fruktsamma och förökens och uppfyllen jorden.

* Eller: "och sade till dem": dem och deras hustrur wälsignade Gud, s. k. 1: 28, så att nu af dem hela denna andra werlden är uppfylld. Sålunda är menniskoslägtets widmakthållande allena af Guds nåd och wälsignelse, v. 7; Apg. 17: 26, 28.

2. Eder fruktan och rädsla ware öfwer alla djur på jorden, öfwer alla fåglar under himmelen och öfwer allt det, som kräker på jorden, och alla fiskar i hafwet ware gifna i eder hand *.

1 Mos. 1: 28. 8: 17.

* d. ä. Allt detta skolen I hafwa makt att taga och bruka till eder nytta. Så förnyar Gud det förra herrawäldet, k. 1: 28.

3. Allt det som röres och lefwer *, det ware eder till mat, såsom gröna örter ** hafwer jag allt det gifwit eder.

1 Mos. 1: 29.

* Se k. 7: 22.

** Lika fritt kunde de taga allahanda till sin föda tjenliga djur, hwilka ej woro sjelfdöda, som de åto gröna örter, k. 1: 29; ty det är sannolikt, att menniskorna före floden ej såsom nu slagtade djuren sig till föda, ehuruwäl de hade rättighet dertill genom det gifna herrawäldet, så framt det hade warit af nöden; för hwilken nödtorfts skull efter syndafloden Gud här nu förnyar och sålunda förklarar menniskans wälde öfwer kreaturen, k. 1: 28; Ps. 115: 16.

4. Allena äter icke kött, det ännu lefwer i sin blod *.

3 Mos. 17: 14.

* Djurens lif är i blodet, se 5 Mos. 12: 23, och till att förekomma blodtörstighet, förbjuder Gud att äta kött af djur, som ännu lefde, eller blod, som ännu war warmt af djurets lif; jemwäl war det Judarna förbjudet att äta blod, emedan det brukades till försoning, 3 Mos. 17: 11, och war en förebild till Jesu Christi dyrbara blods utgjutelse. Ebr. 9: 13—15. På det de omwända Judechristna ej måtte förargas, war detsamma ock i första församlingens tid förbjudet, Apg. 15: 20.

5. Förty jag will ock hämnas * öfwer eder kropps blod, och will hämna det uppå alla djur **, och will hämnas menniskans lif på hwar och en menniska, eho hon är †.

* Eller: "Och sannerligen, jag will utkräfwa edert blod, som är edra själars", 5 Mos. 18: 19; se 2 Mos. 21: 12, 28.

** Eller: "Jag will utkräfwa honom af alla djurs hand", se ordas. Hes. 33: 6.

† d. ä. Ingen må skonas. I ebr. är tänkwärdt, att Gud säger sig wilja utkräfwa "lifwet af hwars och ens hans broders hand", på det den naturliga skyldskapen, som är emellan oss alla, Mal. 2: 10, må afskräcka oss ifrån mord, k. 4: 10—12, och låter oss deraf förstå, att ingen öfwerdådig mördare bör skonas, v. 6; 4 Mos. 35: 31, 33.

6. Den som utgjuter menniskoblod, hans blod skall ock af menniskor utgjutet warda *: förty Gud hafwer gjort menniskan efter sitt beläte **.

4 Mos. 35: 31. Ordspr. 28: 17. Matth. 26: 52. Uppb. 13: 10.

* L. "Här är det werldsliga swärdet insatt, på det att mandråpare dräpas skola".

** Eller: "Förty uti Guds beläte gjorde (Gud) menniskan", se k. 1: 26. Gud brukar detta skäl emot mord, som sker af egenwilja och hämndgirighet; ty såsom menniskan uti Guds beläte war rättfärdig, Eph. 4: 24, med skyldighet och förmåga att efterkomma Guds bud, Pred. 7: 30, så war hon allena Gud och ingen annan undergifwen för att undfå af Honom lif eller ock att straffas med döden, när hon syndade; fördenskull gör en egenwillig mandråpare ingrepp i Guds höga majestät, Rom. 14: 4; Jak. 4: 12, och beröfwar menniskan förmånen af att till sitt lif wara Gud allena undergifwen. Detta skälet emot mord och bannande, Jak. 3: 9, blef, sedan Guds beläte är borta, k. 5: 3, än kraftigare, sedan alla menniskor genom sitt sjelfförwållande äro alldeles under Guds dom, Rom. 5: 12.

7. Waren fruktsamma och förökens och förkofren eder på jorden, att I uppfyllen henne *.

* Eller: "Och I, waren fruktsamma och förökens, förmeren eder ymnigt på jorden, 2 Mos. 1: 7, och föröken eder på henne, v. 1; k. 1: 28.

8. Yttermera sade Gud till Noah och hans söner med honom:

9. Si, jag gör * med eder ett förbund och med eder säd efter eder;

* Eller: "Sägande: Och jag; si, jag upprättar mitt förbund med eder", sammaledes v. 11, 17; se v. 12; k. 6: l8.

10. Och med alla lefwande djur * som med eder äro, i fåglar, i fänad och i alla djur, som på jorden när eder äro: af allt det, som utur arken gånget är, ehwad djur det är på jorden.

* Djuren, som med Noah gingo utur arken och allt det, som af dem födas skulle, wille Gud låta åtnjuta det förbund, som han med Noah och hans barn gjorde, likasom de andra, i floden fördränkta, måste undergå menniskans syndastraff, k. 7: 23.

11. Och will göra mitt förbund med eder i så måtto, att härefter skall nu icke mer allt kött förderfwadt warda * med flodens watten, och skall härefter ingen mer flod komma, den jorden förderfwa skall,

Es. 54: 9.

* neml. såsom då skedt war, v. 15, ty Gud låter nu allenast en eller annan ort förderfwas af watten, när Han på detta sättet will straffa, Es. 28: 15.

12. Och Gud sade: Detta är tecknet * till mitt förbund, som jag gjort hafwer emellan mig och eder och alla lefwande djur med eder härefter till ewig tid **.

* Eller: "Detta är tecknet till förbundet, som jag gifwer emellan mig och eder, och emellan alla" o. s. w. Regnbågen kunde af naturliga orsaker wara till före syndafloden, men till ett tecken af Guds nådeförbund "sätter", v. 15, och likasom dermed wisande uppå densamma gifwer, v. 13, Gud den efter floden, menniskorna till tröst och försäkring, såsom här står v. 14.

** Eller: "Till ewiga slägter", så länge werlden och tiden warar, k. 8: 22, och menniskor och djur äro på jorden, v. 16, 17.

13. Min båge hafwer jag satt i skyn, den skall wara tecknet till mitt förbund * emellan mig och jorden.

* Eller: "Och han skall wara till förbundets tecken", v. 12.

14. Och när så sker, att jag förer skyn öfwer jorden, så skall man se * min båga i skyn:

Syr. 43: 11, 12.

* Eller: "så skall bågen"; sammaledes v. 16, "synas i skyn", v. 13.

15. Och så skall jag tänka * på mitt förbund emellan mig och eder och alla lefwande djur i hwart och ett kött, att icke mer skall komma flod härefter **, den allt kött förderfwa skall.

* Gud kan ingenting förglömma, fördenskull är Hans tänkande här och v. 18 så till att förstå, att Gud i sjelfwa werket will göra det. Han lofwat hafwer, se k. 8:1.

** Eller: "Att icke mera skall wara watten till flod, till att förderfwa allt kött". Här blifwer Guds nådiga löfte upprepadt, v. 11.

16. Derföre skall min båge wara i skyn, att jag skall se uppå honom och tänka uppå det ewiga förbund emellan Gud * och alla lefwande djur i hwart och ett kött, som på jorden är.

* Gud talar om Gud, se 1 Sam. 7: 11.

17. Det samma * sade ock Gud till Noah: Detta skall wara tecknet till det förbund, som jag gjort hafwer emellan mig och allt kött på jorden.

* Eller: "Och Gud sade till Noah" o. s. w. Guds Ande låter af kärlek till menniskorna detta så uttryckligen blifwa skrifwet och här, v. 17, upprepas såsom hufwudsumman af det, som är sagdt, v. 9—16.

18. Noahs söner, som utur arken gingo, äro dessa: Sem, Ham, Japhet. Men Ham är fadren till Canaan.

19. Dessa tre äro Noahs söner, af hwilka alla land besatta wordo *.

* Eller: "och af dem äro alla jordens (inbyggare) utspridda", såsom följer, kapp. [kap.] 10 och 11.

20. Och Noah begynte till och wardt en åkerman, och plantade wingård *.

* Winträdet uppräknas bland andra Guds skapelses gåfwor, Ps. 104: 15, och funnos wäl winträd före floden, men sedan måste de genom arbete göras fruktbärande, och då blef win pressadt af drufworna, v. 21.

21. Och då han drack af winet, wardt han drucken *, och låg oskyld uti sin hydda.

* Winets kraft war honom ej bekant, hwarföre han snart råkade i detta fel, se 1 Kon. 8: 46.

22. Då nu Ham, Canaans fader, såg sin faders blygd, sade han det till båda sina bröder *, som ute woro.

* Utan twifwel med åtlöje och begabberi. Detta nämnes här, för att låta oss se, huru stor synd detta war, Ords. [Ordspr.] 30: 17, och huruledes Canaans land och efterkommande måste till straff blifwa de andra underlagda, v. 25.

23. Då togo Sem och Japhet ett kläde och lade på bägges deras skuldror och gingo baklänges till och öfwertäckte deras faders blygd, och deras ansigte war ifrån wändt, så att de deras faders blygd icke sågo.

24. Som nu Noah uppwaknade af sitt win och fick weta, hwad hans yngste son honom gjort hade, sade han:

25. Förbannad ware Canaan *, och ware en träl ** under alla trälar ibland hans bröder.

* Det är sannolikt, att Canaan har warit delaktig i sin fader Hams synd och, såsom några mena, först lupit in i sin farfaders eget tjäll och blifwit warse sin farfaders Noahs oaktsamhet och sedan sagt det sin fader Ham, hwilken med än mera åtlöje sade det till sina bröder. Noah kunde ock wäl hafwa en sådan afsky för Hams synd, att han ej ens wille nämna honom; detta gjorde ock Ham destomer ondt, att höra sina barn för sin skull förbannas, d. ä. blifwa i allt olycksaliga, hatade af Gud och föraktade af menniskor, 1 Sam. 2: 31—34; 1 Kon. 21: 27; 2 Kon. 25: 7.

** Eller: "Han skall warda en träl under sina bröders trälar". Dessa Noahs ord kommo icke af någon hastig och obetänksam ifwer, utan han gifwer af en profetisk anda tillkänna, att Canaans efterkommande skulle för denna och dess följande många synder, k. 15: 16, i werldslig måtto undergå den mest föraktliga träldom och i andlig måtto blifwa syndens trälar och de dåraktigaste afgudadyrkare. Dock hafwa de, som genom Guds nåd blifwit omwända, undflytt denna förbannelse, Hes. 18: 4; Matth. 15: 22, 28.

26. Och sade yttermera: Lofwad ware Herren, Sems Gud *, och Canaan ware hans träl **.

* Canaan nämnes i förbannelsen v. 25, ty synden är af menniskan sjelf, Os. 13: 9. Men i Sems wälsignelse blifwer Gud först lofwad och wälsignad, ty af Honom är allt godt, Rom. 11: 36, jemwäl Sems dygd, 2 Cor. 3: 5, f., och tillhör Honom allena äran, Ps. 115: 1; likwäl undfår Sem nyttan, i det Herren skulle wara hans Gud, k. 17: 7; Ps. 144: 15, neml. en rik gifware af allt det timliga, k. 29: 19, 20, andliga, Ps. 143: 10; Jer. 31: 33, och ewiga goda, Uppb. 21: 3, 4, såsom ock Messias föddes af honom, Luc. 3: 36.

** Detta skedde då, när de Israeliter, Sems efterkommande, k. 10: 21, dels utdrefwo, dels gjorde de Cananeer [Canaaneer] sig skattskyldiga, Jos. 16: 10; 17: 13; Dom. 1: 28.

27. Gud förwidge Japhet och låte honom bo i Sems hyddor *, och Canaan ware hans träl **.

* Detta afser förnämligast hedningarnas kallelse, att de af Japhets efterkommande skola genom evangelii kraft öfwertalas och dragas till Christi församlings gemenskap; ty tillförene war den rätta gudsdyrkan isynnerhet i Sems hyddor, ibland de Ebreer, Rom. 9: 4, och har oss Japhetiter i Europa en stor nådesförmån tillfallit, att wi få åtnjuta denna wår fader Japhets wälsignelse, Rom. 15: 9—12.

** Detta kan anses wara uppfyldt [uppfylldt], när Greker, Göther och Romare på åtskilliga tider inträngde i Asien och inkräktade det, som en del af Hams efterkommande ännu innehade, se 4 Mos. 24: 24.

28. Och Noah lefde efter floden trehundra och femtio år *.

* Hwaraf kan slutas, att det, som tilldrog sig med hans söner, ej så straxt efter syndafloden skedde, och att Noah i sin lifstid ännu uträttade mycket godt, k. 6: 9; 8: 20; 2 Pet. 2: 7.

29. Så att hans hela ålder * wardt niohundra och femtio år, och blef död.

* Se samma ordas. k. 5: 8. Men efter floden blef menniskornas ålder kortare, Ps. 90: 10.

10. Capitel.[redigera]

Är en förteckning på Noahs tre söners efterkommande:

I. Om Japhets v. 1.

II. Om Hams, och isynnerhet om Nimrod och Assur, v. 6.

III. Om Sems, v. 23.

1. Detta är Noahs söners slägt *: Sem, Ham, Japhet; och de födde barn efter floden **.

Chrön. [1 Chrön.] 1: 4, f.

* d. ä. deras af dem födda efterkommande. Ehuru wäl det är swårt och nära nog omöjligt att noggrannt uppwisa dessa Noahs söners efterkommande i deras länder och slägter, så måste man likwäl, så widt ske kan, försöka det, emedan det som härutinnan är wisst, tjenar mycket till att rätt förstå många Skriftens språk, och emedan man häraf, utom andra wigtigare skäl, kan bewisa, att denna Mose bok är den äldsta och trowärdigaste historia i hela werlden, i det den wisar alla länders och deras innewånares ursprung och härkomst, v. 32. Gud har ej låtit uppteckna det utan orsak och nytta, 2 Tim. 3: 16.

** Eller: "och dem äro dessa söner födda efter floden", ty endast åtta själar woro i arken, 1 Pet. 3: 20.

2. Japhets * barn äro dessa: Gomer **, Magog ***, Madaj †, Jawan ††, Thubal, Mesech ††† och Thiras ††††.

* Emedan "Japhet" fick löfte om widsträckta länder, så tror man att hans efterkommande hafwa intagit hela Europa, v. 5, och mindre Asien med många närliggande länder; sedan hafwa de ofta inkräktat äfwen andra orter, k. 9: 27.

** Af "Gomer" mena några, att Cimbrerna härstamma; men af Hes. 38: 6 och af deras grannar och sällskap, som der beskrifwas, är klart, att under Gomers namn kunde ej i Mose och Hesekiels tid förstås de Cimbrer, som bodde wid den wästra [westra] kanten af Tyskland, utan det anses sannolikare, att Gomer först har bott i Phrygien, och att hans söner, v. 3, hafwa sedan utgått till andra länder i norr och wäster.

*** "Magog" är de Scythers fader, som kan slutas af Hes. 38 och 39, när man dermed jemför, hwad som om de gamla Scythers seder och bruk är skrifwet. Scythia kallades först det land, som ligger på denna sidan om Kaspiska sjön och Euxinska botten (Swarta hafwet) öster om Tyskland. Och emedan Turken och Barbarerna nu innehafwa samma land, så kan ock Hesekiels profetia angå dem, när hon lämpas på nya Testamentets tid, se Uppb. 20: 8.

† Af "Madaj" äro de Meder, hwilka sättas tillhopa med de Perser, Esth. 1: 3, 4; Dan. 5: 28, f. Dit fördes de tio Israels slägter, 2 Kon. 17: 6; 18: 11. Dess stad Ecbatana, Judith 1: 1. Af Madaj mena ock somliga, att de Sarmater härstamma.

†† "Jawans" efterkommande äro de Greker, Joel 3: 6, icke allenast de Athenienser, som kallade sig Joner, utan ock andra, såsom ses af Dan. 8: 21; så bör ock om dem förstås Es. 66: 19; Hes. 27: 13, 19.

††† Hesekiel sätter alltid dessa twå tillsammans och sammaledes göra andra gamla författare, som tala om de Moscher och Tibarener. Af Mesech äro wäl de Moscher, hwilka tillika med de Tibarener wid Mose och Hesekiels tid bodde emellan det Kaspiska hafwet och den yttre delen af Swarta hafwet. Och emedan det öfwerensstämmer med dem, efter andras wittnesbörd, hwad som finnes i Hes. 27: 13; 32: 6, så hörer ock till samma lands innebyggare profetian, som finnes i Hes. 38: 2, 3; se Ps. 120: 5. Några förstå med Mesech de Kappadocier.

†††† Enär det af v. 5 är otwifwelaktigt, att Europas innebyggare äro komna af Japhet, och man jemwäl kan af många bewis sluta, att de, som först bodde i Thracien eller wid Donauströmmens utlopp, woro af Thiras, så kan man, efter några lärdas mening, antaga, att sedan Jawans söner intogo södra delen af Europa, v. 4, wåra förfäder hafwa sitt ursprung från Thiras, emedan de äldsta werdsliga författare, både före och wid Christi födelses tid, sätta Götherna och dem som bodde i Thracien tillsammans. Man kan tänka sig, att när dessa länders första innewånare hade begifwit sig norr ut ifrån Swarta hafwet, de satt sig ned i dessa länder och mycket förökat sig, så att de wille begifwa sig till andra länder, och hafwa då tagit sitt tillhåll hos sina stamförwandter i bemälta land, helst som bägges deras språk i mycket öfwerensstämmer äfwensom med de närgränsande Grekers. Åtskilliga der belägna gamla städer hafwa swenska och göthiska namn. När de nu der blefwo mäktiga och bekommo mera manskap hemifrån, intogo de widsträckta länder och riken. Efter den sed, som war hos hedningarna, att wörda deras stamfäder under gudars och stora hjeltars namn, har Thor eller Thyr, den de kallade krigsguden efter Thiras namn, hos dem kommit der och hwar i wördnad. Gomer, Magog och Ascenas skola, enligt de profetiska skrifterna, igenfinnas å sina orter; dock kunna deras efterkommande sedan hafwa bekommit andra länder och namn. Så blifwer det då för oss, som äro af Japhets yngste son, en hugnad att i andlig och timlig måtto åtnjuta Noahs wälsignelse, k. 9: 27.

3. Men Gomers barn äro dessa: Ascenas *, Riphat ** och Thogarma †.

* "Ascenas" anses af mången wara Tyskarnas fader; det finnes dock i mindre Asien, straxt på andra sidan om Swarta hafwet, städer, länder, öar och watten, som hafwa lika lydande namn; med Ascenas och med dessa orter kommer öfwerens, Jer. 51: 26

** Riphath kallas Diphath, 1 Chrön. 1: 6; och i Bithynien och Paphlagonien i mindre Asien finnas folk och strömmar, som hafwa lika namn.

† Det som om Thogarma säges, Hes. 27: 14, kommer enligt historieskrifwares wittnesbörd bäst öfwerens med Cappadocien; och om dess innebyggare förstås ock Hes. 38: 6.

4. Jawans barn äro dessa: Elisa *, Tharsis **, Chitthim † och Dodanim ††.

* "Elisa" nämnes för dess purpur, Hes. 27: 7, hwilken tillika med byssus eller fint lärft hemtades bäst ifrån Peloponesus, en ö eller ett näs i Medelhafwet wid Macedonien.

** Se Hes. 27: 12, hwaraf, jemte andras beskrifning, är klart, att med Tharsis förstås Spanien, som ock har haft Thartessus och andra sjöstäder med lika namn, se 1 Kon. 10: 22; Jon. 1: 3, f.

† "Chitthim" antages wara Italiens gamla innebyggare; ty af de Romare äro uppfyllde Bileams, 4 Mos. 24: 24, och Daniels, k. 11: 29, 30, profetior om Chitthim; och om Corsika, en ö wid Italien, kan bäst tagas det, som står om Chitthim i Hes. 27: 6. I sjelfwa Italien hafwa ock många städer och länder tillförene haft så lydande namn. Några mena, att med Chitthim förstås de Macedonier, Es. 23: 1; 1 Macc. 1: 1; 8: 5.

†† "Dodanim" kallas i ebr. "Rhodamin", 1 Chrön. 1: 7, och kan wäl uttydas om dem, som hafwa först bott i den delen af Frankrike, hwarest Rhodanus har sitt utlopp. De närmaste länderna kallades ännu wid Christi tid Rhodanusia; så är ock ännu ej långt derifrån städer med lika namn.

5. Utaf dessa äro utspridda * hedningarnas öar i deras land, hwar efter sitt mål, slägte och folk**.

* Eller: "För dessa hedningarnas öar"; dermed förstås enligt Skriftens anwisning, Hes. 25: 22; Zeph. 2: 11, f., de länder, som ligga på denna sidan om Medelhafwet, till hwilka man ej kunde komma utan till sjös ifrån judiska landsorterna, se Es. 51: 5.

** Eller: "hwar efter sitt mål, efter deras slägten, uti deras folk", se v. 31. Emedan denna delning war redan skedd i Mose tid, så wille han ock härmed gifwa tillkänna, att de straxt wid sitt förskingrande ifrån det babyloniska tornet, k. 11: 8, hade hwar slägt sitt särskilda tungomål, ehuru de tillförene hade alla haft samma språk, k. 11: 1.

6. Hams barn * äro dessa: Chus **, Mizraim †, Phut †† och Canaan †††.

* Gud gör ock de onda här i werlden godt, Matth. 5: 45; alltså fick ock Ham för sina barn goda länder, Afrika, Egypten, en stor del af Syrien och Arabien, och hwad de med wåld togo ifrån Sems barn, v. 10, f.

** Härmed förstås Arabien, som ock kallas de Saraceners och Mohrers land, se k. 2: 13; 2 Kon. 19: 9; 2 Chrön. 14: 9; 21: 16.

† "Mizraim" äro Egyptens innebyggare, k. 12: 10, f.

†† "Af Phut" äro de, som bo uti "Lybia" i Afrika, 2 Chrön. 16: 8; Hes. 30: 5; Apg. 2: 10, och bägge namnen finnas om ett land, Nahum 3: 9, hwarest ännu en ström heter "Phut".

††† Canaan, k. 9: 21, 25, är deras fader, hwilkas land så ofta nämnes i Skriften, det de Israeliter fingo, v. 15—18, derom i Josua och Domareböckerna m. fl.

7. Chus barn äro dessa: Seba *, Hawila **, Sabtha ***, Raema † och Sabthecha ††. Raemas barn äro dessa: Scheba ††† och Dedan ††††.

* "Seba" är de Gemaniters fader i Arabien wid den Persiska sjön; hade stort folk, Es. 45: 14.

** "Hawilas", Chus sons, barn bodde också wid den Persiska sjön i Arabien på andra sidan om de Agarener, om hwilka talas, 1 Chrön. 5: 10, 19, 20; Ps. 83: 7. Om en annan Hawila v. 29.

*** "Sabthas" efterkommande bodde en tid i Arabien, men sedan hafwa de farit öfwer den Persiska sjön och der intagit de närmaste länder.

† På grekiska kallas han "Rhegma", och så heter en stad wid yttre delen af Persiska sjön, se Hes. 27: 22.

†† Efter det sätt, hwarpå Österlänningarna förändra bokstäfwerna, är sannolikt att härmed förstås "Samydaca", hwilket namn en stad och en flod hafwa i Carmanien på andra sidan om det Persiska sundet wid Indiska hafwet.

††† På denna sidan om Persiska sundet, tros wara de Schabers land, om hwilka förstås, Ps. 72: 10; Hes. 27: 22, 23; 38: 13. Om en annan Seba, v. 28.

†††† På samma sida är en stad och ett land, som ännu kallas "Dedan" näst intill Rhegma, Hes. 27: 15; 38: 13. Af Abrahams efterkommande, k. 25: 3, är ett annat Dedan i Idumea, Jer. 25: 23; 49: 8, hwarest woro de Dedaniter, Es. 21: 13.

8. Men Chus födde Nimrod *; han begynte en wäldig herre ** wara på jorden.

* neml. förutan de andra sönerna, v. 7. Nimrod blifwer här isynnerhet beskrifwen, emedan han begynte att med wåld och tyranni öfwa sitt wälde, icke allenast öfwer djuren, utan fastmer öfwer menniskorna såsom en grym jägare, Ps. 91:3; Jer. 16:16; Klagw. 4:18.

** Eller: ”Han begynte till att wara wäldig på jorden”; ordet uttolkas ofta med ”hjelte”, Dom. 6: 12; 11: 1; Zach. 9: 13, f.

9. Och war en wäldig jägare för Herren *. Deraf är det ordspråket **: det är en wäldig jägare för Herren såsom Nimrod.

* d. ä. uppenbarligen, utan fruktan för Gud och utan blygsel för menniskor, k. 6: 11.

** Moses will härmed allenast wisa upphofwet till detta ordspråk, som war brukligt på hans tid. På samma sätt 4 Mos. 21: 27; 1 Sam. 10: 12.

10. Och hans rikes begynnelse war Babel *, Erech, Acad och Calne uti Sinear land **.

* Sedan folket, som begynte tornet, k. 11: 4, blef förskingradt, och staden war en tid blifwen öde, gaf Nimrod sig af dristighet åter dit och byggde den stora och stolta staden, om hwilken så ofta talas, och som låg wid Euphrat, men är nu efter Guds hotelse, Es. 13: 19; Jer. 50 och 51 kk. [k.], en ödemark. En förebild till det andliga Babel, som är Rom, Es. 47: 9, 10; Uppb. 18: 7, 8, f.

** Är det land, som ligger på denna sidan om Babylonien inåt Mesopotamien, k. 11: 2; 14: 1; Dan. 1: 2, hwarest dessa tre andra städer blefwo byggda. Arach nämnes Esra 4: 9.

11. Utaf det landet är sedan kommen Assur * och han byggde Ninewe ** och Rehoboth † och Calah.

* Icke Sems son, om hwilken v. 22, utan en annan Assur, af Hams efterkommande, kanhända Nimrods son; ty Assyrien kallas Nimrods land. Mich. 5: 5, 6.

** Den stora staden, hwilken anses, v. 12, hafwa warit belägen wid floden Tigris, Jon. 1: 2, är nu så förstörd, att man ej kan egentligen weta dess ställe, såsom profeteradt [propheteradt] war, Nah. 3: 13.

† Eller: "Och den staden Rehobotb". Dessa fyra städer, v. 11, 12, woro i Assyrien, såsom de andra fyra i Babylonien, v. 10.

12. Och dertill Resen emellan Ninewe och Calah *: Detta är en stor stad.

Jon. 1: 2. 3: 2, 3. 4: 11.

* Menas wara "Halah", 2 Kon. 17: 6; 18: 11.

13. Mizraim födde Ludim *, Anamim **, Lehabim †, Napthuhim ††.

* "Ludim" heta på ebr. de, som eljest kallas Ethiopier, hwilka woro drottningens betjenter, som omtalas Apg. 8: 27. Om deras omwändelse är profeteradt [propheteradt], Es. 66: 19, 20.

** "Anamim" hållas för att wara de Ammonier i Egypten.

† "Lehabim" böra åtskiljas ifrån de Libyer, som äro af Phut, v. 6, och dessa Lehabim bo närmare till Egypten.

†† Dessa "Napthuhim" tros hafwa haft sitt tillhåll i Egypten, ej långt ifrån Medelhafwet wid de Marmariska landskapen.

14. Patrusim * och Casluhim **. Af hwilka utkomna äro de Philistim och Caphthorim †.

* Wid Egypten är "Pathros", Es. 11: 11; Hes. 19: 14, som af de Greker kallas Thebais; hwarest den stora staden Thebe, som kallas No, eller Noammon, Nah. 3: 8.

** Enligt många bewis hålles dessa för att wara de, som sedan kallas Colcher.

† Eller: "Philistim och de Chaphthorim", neml. födda af Mizraim, v. 13, såsom de andra sex folken, v. 13, 14. Ty de Capthorim äro ej utgångna af de Cassluhim, utan af bägge dessa (ehuru de lågo långt ifrån Egypten och ifrån Canaans land) äro komna de Philisteer, 5 Mos. 2: 23; Jer. 47: 5; Amos 9: 7; fördenskull tros de "Caphthorim" wara en del af de Kappadocier, som bodde näst intill de Colcher.

15. Men Canaan födde Zidon * sin förste son, och Heth **,

* "Zidon" byggde efter sitt namn den stora staden wid Medelhafwet, om hwilken mångenstädes talas i Skriften, se Jos. 11: 8, f.

** De "Hetheer" bodde österut i Canaans land; deras förnämsta städer Debir och Hebron, Jos. 11: 21; Dom. 1: 11, 12. War det stora folket, 4 Mos. 13: 30, 33, 34, och fördenskull förorsakade hos andra räddhåga, 2 Kon. 7: 6.

16. Jebusi *, Emori **, Girgasi †,

* De "Jebuseer, Jos. 15: 8, f., innehade Jerusalem intill Davids tid, 2 Sam. 5, f.

** De "Emoreer" bodde i bergen, Jos. 5:1, om hwilka, så wäl som om de andra Canaans efterkommande, ofta talas. Woro ock ett stort folk, 5 Mos. 20: 20; Amos 22: 9.

† De "Gergeseer" wistades på andra sidan Jordan ännu wid Christi tid. Matth. 8: 28.

17. Hiwi *, Archi **, Sini †,

* De "Heweer" hade sitt tillhåll på berget Libanon allt intill Hermon, Dom. 3: 3, och emedan Hermon låg i öster, hwilket kan slutas af Ps. 89: 13; se 5 Mos. 3: 8; Jos. 11: 3, så kallas de ock "Kadmoneer", k. 15: 19, d. ä. Österländningar.

** På berget Libanon skall fordom hafwa warit en stad, som hette "Arche".

† Se Es. 49: 12. Hålles för att wara de, som af Grekerna kallas "Pelusioter", hwilkas stad heter på syriska "Sin".

18. Arwadi *, Semari ** och Hamathi †. Af dem äro utspridda †† de Cananeers slägten.

* De "Arwader" bodde wid Medelhafwet i Phoenicien, Hes. 27: 8, 11.

** Ej långt ifrån Phoenicien, närmare Syrien, se Jos. 18: 22; 2 Chrön. 13: 4.

† "Hamatheer" woro de, som bodde långt norr i Canaans land, 4 Mos. 13: 22, i hwilkas öfra land låg Antiochia, Amos 6: 2; Zach. 9: 2.

†† Eller: "Och sedan utspriddes de Cananeers [Canaaneers] slägter". Utom dessa nämnes, k. 15: 19, 20, de "Keneer och Keniter, de Phereseer och Cananeer [Canaaneer]", hwilka under dessa förstnämnda böra förstås, se 2 Mos. 13: 5.

19. Och deras gränser woro ifrån Zidon genom Gerar allt intill Gaza, till dess man kommer intill Sodoma, Gomorra, Adama, Zeboim och intill Lasa *.

* Om dessa städer läses på många andra ställen i Skriften.

20. Dessa äro nu Hams barn i deras slägten, tungomål, land och folk.

21. Men Sem Japhets broder den äldste * födde ock barn, hwilken en fader är till alla Ebers barn.

* Eller: "den äldre Japhets broder", neml. äldre än Ham, k. 9: 24, fastän hans barn nu nämnas sist, se k. 5: 32. Ebers barn äro de "Ebreer", v. 24, se 1 Chrön. 1: 18. Fördenskull kallas Judafolket ock Eber, 4 Mos. 24: 24.

22. Och dessa äro hans barn *: Elam **, Assur ***, Arphachsad †, Lud †† och Aram †††.

* De bosatte sig i Asien.

** Af honom äro de "Elamiter", Es. 21: 2; Apg. 2: 9, f., äro nu under de Perser.

*** Af denne har wäl "Assyrien" sitt namn, som sedan af Nimrods efterkommande blef intaget, se v. 11.

† Se 1 Chrön. 1: 18, en del af Assyrien fick af honom namnet "Arphachsad", men bör åtskiljas ifrån de Chaldeers land, hwarest woro Kesedz barn, k. 22: 22.

†† Af honom kallas "Lydia", hwilket är ett land i mindre Asien, nästan midt emot Grekland.

††† "Aram" är de Syrers fader; i samma land bosatte sig en annan Aram, Kemuels son, k. 22: 21, och hans efterkommande, hwilka böra åtskiljas ifrån de Assyrier.

23. Arams barn * äro dessa: Uz **, Hul, Gether och Mas †.

* Dessa fyra kallas Sems barn, 1 Chrön. 1: 17, ty Skriften kallar ofta dem som äro sonsöner söner, k. 21: 5; 2 Sam. 19: 24.

** Af denne mena de flesta att "Damascus" är byggd. En annan Uz är Nachors son, k. 22:21, hwilkens land war Arabien, se Job. [Job] 1: 1, och ännu en annan af Edom, k. 36: 25, om hwilken talas Klagw. 4: 21.

† "Det är owisst, hwar dessa hafwa nedsatt sig; "Hul" och "Gether" hafwa wäl, såsom sannolikast är, bosatt sig i Armenien, och "Mas", som ock kallas Mesech, 1 Chrön. 1: 17, wid Mesopotamiska hafwet "Masius".

24. Arphachsad födde Salah, Salah födde Eber.

25. Eber födde twå söner, en hette Peleg *, derföre att i hans tid wardt werlden delad; hans broder hette Jaketan **.

* L. "Peleg betyder en fördelning"; ty wid hans födelse begynte menniskorna på jorden att delas i wissa folk efter deras olika språk, k. 11: 1, 6.

** Jaketans efterkommande hafwa bott i rika Arabien, se v. 30.

26. Och Jaketan födde Almodad *, Saleph **, Hazarmaweth †, Jarah ††,

* Dennes barn, som ock kallas "Allumnoter", bodde wid floden "Lar" i den inre delen af Arabien.

** Af denne äro de "Salapeni" wid floden Betius.

† Af denne kallas den yttre, den på allahanda kryddor rikaste delen af Arabien, "Chatramitis", som ligger wid Indiska hafwet.

†† I samma land, närmare Röda hafwet, äro de "Alileer", hwilket namn på arabiska betyder detsamma som "Jaracheer" på ebreiska.

27. Hadoram*, Ufal**, Dikela†,

* "Hadoram" är deras fader, som kallas "Drimati", och bo närmast Persiska sundet i Arabien.

** "Usal" kallades tillförene den stora staden, som nu heter "Sanna", emellan berget Saphar och det Indiska hafwet.

† "Dikela" betyder palmlund på syriska; hwarföre somliga anse det wara de Mineers land, som ligger midt i Arabien och har rik tillgång på palmträd.

28. Obal *, Abimael **, Seba †,

* Denne tros hafwa dragit öfwer sundet, som är emellan Röda och Indiska hafwen, hwarest är en namnkunnig stad och wik med samma namn.

** Af denne äro de "Maliter", som bodde på denna sidan om de Mineer.

† "Sebas" namn igenfinnes i de länder som i rika Arabien ligga wid Röda hafwet och sträcka sig intill det stora Indiska hafwet, som fördenskull kallas jordens ända, Matth. 12: 42, och låg i söder ifrån judiska landet, Luc. 11: 31, så att man af alla omständigheter och de gamlas wittnesbörd kan sluta, att drottningen, som kom till Salomo, war ifrån detta Seba, 1 Kon. 10: 1, f.

29. Ophir *, Hawila ** och Jobab †. Alla dessa äro Jaletans söner.

* "Ophir" beskrifwes af andra under namnet Cassanitis såsom ett guldrikt land, beläget wid Röda hafwet, om hwars guld, se Job 22: 24; 28: 16. Af dem fingo de Sabeer, som bodde närmast, sitt guld, 1 Kon. 10: 2, 10; Ps. 72: 15; Es. 60: 6, jemwäl Davids guld war ifrån dem, 1 Chrön. 29: 4. Ty ifrån det "Ophir", som låg tre års resor bort ut i Öster-Indien och af många skäl kan bewisas wara den stora ön, som nu kallas "Zeilan", blef först i Salomos tid hemtadt guld och främmande djur, 1 Kon. 9: 28, f.

** Dennes land war ock wid Röda hafwet näst till Ophir, som ännu kallas "Haulan".

† De "Jobabiter" bodde på yttre sidan wid det Indiska hafwet.

30. Och deras boning war ifrån Mesa *, intill man kommer till Sephar på berget österut **.

* Mesa war en mycket berömd handelsstad wid Röda hafwet.

** Ebr.: "Sephar det berget österut", ett namnkunnigt berg i Arabien öster ifrån Mesa, 4 Mos. 23: 7.

31. Dessa äro Sems barn uti deras slägten, tungomål, land och folk*.

* Ebr.: "Efter deras slägten, efter deras tungomål, uti deras land, efter deras folk", sammaledes i ebreiskan v. 20; se v. 5.

32. Detta är nu Noahs barns afföda uti deras slägten och folk *. Af hwilka utspridt är folket på jorden efter floden.

* Ebr.: "Detta är Noahs barns slägten, efter deras efterkommande, uti deras folk", v. 1.

11. Capitel.[redigera]

Innehåller tre delar:

I. Om Babylons tornbyggnad och menniskornas förskingrande genom språkets blandning, v. 1.

II. En del af Christi slägtregister ifrån Sem till Abram, v. 20.

III. Om Tharahs hus och dess flyttande ifrån Ur till Chaldeen, och om hans död i Haran, v. 27.

1. Och all werlden hade enahanda tunga och mål *.

* Eller: "Och hela jorden hade enahanda tunga (läpp) och enahanda ord". Det språket som alla då talade war ebreiska, hwilket kan med många skäl styrkas och isynnerhet deraf, att de första namn, såsom Adam, Eva, Cain, Seth, Eden, Nod, o. s. w. hafwa endast i det språket sin egentliga betydelse; hwilket språk sedan förblef hos Ebers och Pelegs efterkommande, k. 10: 25, d. ä. ibland patriarkerna och Judarna. Finnes nu rent endast i gamla Testamentets böcker.

2. Då de nu drogo österut *, funno de en plan uti Sinear land, och bodde der.

* Ebr.: "ifrån öster". Den delen af Assyrien hwilken war på samma sida, som berget Ararat, om floden Tigris, kallades östra delen; derifrån drogo de öfwer bemälta flod in på Babyloniska slätten Sinear, k. 10:10.

3. Och sade till hwarannan: Kommer, låter oss slå tegel och bränna*. Och togo tegel för sten, och ler för kalk **,

* Ebr.: ”- tegel, och lät oss bränna dem till bränning”, att de blifwa alltigenom wäl brända; samma ord Es. 9: 5.

** Ebr.: ”Och de hade en beckaktig jord (chemar) i stället för ler (chomer), hwilket ler eljest i allmänhet brukades, Es. 45: 9, men den beckaktiga jorden blef i Babyloniska landet ymnigt uppkastad, k. 14:10, hwarigenom ock murarna blefwo ganska fasta, 2 Mos. 2: 3. Sten funno de ej på släta marken, v. 2.

4. Och sade: Kommer, låter oss bygga en stad och ett torn *, hwilkets höjd skall räcka upp i himmelen **, att wi måge göra oss ett namn, förty wi warda till äfwentyrs † spridda i all land.

* Såsom de ock sedan hade torn till wärn, Dom. 8: 9; 9: 46.

** Är ett sätt att beskrifwa en owanlig höjd, 5 Mos. 1: 28; 9: 1.

† Ebr.: "Att wi icke till äfwentyrs warda spridda på hela jordens rund; samma ord v. 8, 9. Det war af Gud beslutadt, att de skulle spridas, k. 9: 7, men denna Guds ordning wille de undanskjuta och fullborda detta högmodiga uppsåt att skaffa sig ett stort namn, till egen och ej till Guds ära; derföre blef det om intet, Ps. 127: 1. De befordrade dermed sitt förskingrande, v. 8; se Ordsp. [Ordspr.] 10: 24. Konungen, som sedan byggde en härlig byggnad i Babel, blef för detta högmod bortdrifwen, Dan. 4: 27—29.

5. Då steg Herren neder *, att Han skulle se staden och tornet, som menniskones barn ** byggde.

* Emedan Herren Gud är allwetande och allestädes närwarande, så är detta sagdt efter mennisko-sätt, se k. 8: 1, och dermed tillkännagifwes, att Gud, efter bewisad nådig långmodighet och likasom efter hållen ransakning, genom ett synnerligt werk och noggrann tillsyn, bewisade sig, wara närwarande, k. 18: 21.

** Med menniskornas barn, k. 62, förstås ock de ogudaktiga; men de frommas barn kallas Guds söner. Alltså är sannolikt, att de gudfruktiga, isynnerhet af Sems och Arphachsads slägte, ej hafwa warit med wid detta öfwerdådiga byggande, v. 10, 12, 14, f.

6. Och Herren sade: Si, det är enahanda folk, och enahanda mål ibland dem alla; och hafwa detta begynt att göra: de * warda icke aflåtande af allt det de hafwa sig företagit att göra.

* Ebr.: "Och nu: ifrån dem kan ej afhållas allt det de hafwa föresatt sig att göra", v. 3, 4.

7. Kommer, låter oss * stiga neder och förbistra der deras tungomål, så att ingen skall förstå den andras mål.

* Detta Guds ord: "kommer, låter oss", förebrår menniskorna deras "kommer, låter oss", v. 3. Och Gud talar såsom flera i anseende till de tre personerna i gudomen, se k. 1: 26. Det är ett gudomligt werk, att så i hast alldeles förändra så många menniskors tungomål, såsom det ock är Hans gåfwa att tala fremmande [främmande] språk, se Apg. 2: 4. Och war detta jemwäl en gudomlig wishet, att utan twång eller blodsutgjutelse göra så mångas företag om intet, se Zach. 4: 6, och att Guds uppsåt, k. 9: 7, måtte hafwa framgång, Apg. 17: 26.

8. Och så skingrade Herren dem dädan i all land, så att de återwände bygga staden.

9. Derföre kallades hans namn Babel *, ty att Herren der förbistrade all lands tungomål, och Herren spridde dem dädan ut i all land.

* L. "Babel kallas en blandning eller oreda". Och så blefwo de skingrade "på hela jordens rund"; samma ordas. v. 8.

10. Detta är Sems slägt. Sem war hundrade år gammal, och födde Arphachsad, tu år efter floden.

1 Chrön. 1: 17. Luc. 3: 36.

* hundra års son; samma ords. [ordas.] k. 7: 6; 12: 4.

11. Och lefde derefter i femhundrade år, och födde söner och döttrar.

12. Arphachsad war fem och trettio år gammal *, och födde Salah.

* Eller: "hade lefwat trettiofem år"; samma ordas. v. 14, 16, 18, 20, 22, 24, 26.

13. Och lefde derefter fyrahundrade och tre år, och födde söner och döttrar.

14. Salah war trettio år gammal, och födde Eber.

15. Och lefde derefter fyrahundrade och tre år, och födde söner och döttrar.

16. Eber war trettio och fyra år gammal, och födde Peleg *.

* Woro alltså 101 år förflutna efter syndafloden, då Gud förskingrade folket, v. 8; k. 10: 25.

17. Och lefde derefter fyrahundrade och trettio år, och födde söner och döttrar.

18. Peleg war trettio år gammal, och födde Regu.

19. Och lefde derefter i tuhundrade och nio år, och födde söner och döttrar.

20. Regu war twå och trettio år gammal och födde Serug.

21. Och lefde derefter tuhundrade och sju år, och födde söner och döttrar.

22. Serug war trettio år gammal, och födde Nahor.

23. Och lefde derefter tuhundrade år, och födde söner och döttrar.

24. Nahor war nio och tjugu år gammal, och födde Tharah.

25. Och lefde derefter hundrade och nitton år, och födde söner och döttrar.

26. Tharah war sjuttio år gammal *, och födde Abram, Nahor och Haran.

* d. ä. då han war sjuttio år, begynte de födas, se k. 5: 31. Haran war wäl den förstfödde, men Abram blir för andra förmåners skull först nämnd, såsom Sem; ty Abram war allenast 75 år, då han gick ut ur Haran, k. 12: 4, och så war fadren redan död, Apg. 7: 4, hwilken blef död, då han war 205 år, v. 32. Abram föddes alltså då Tarah war 130 år.

27. Desse äro Tharahs slägter. Tharah födde Abram, Nahor och Haran. Haran födde Lot.

28. Och födde Haran när sin fader * Tharah, uti hans faders land, i Ur i Chaldeen **.

* Ebr.: "inför sin fader Tharahs hus i sin födelses land" d. ä. medan Tharah ännu war i Ur, förrän han flyttade derifrån, v. 31.

** Ebr.: "Ur de Chaldeers"; sammaledes v. 31; k. 15: 7, war en ort emellan floderna Tigris och Euphrates, såsom kan slutas af Jos. 24: 2, hwilket land, eftersom det låg emellan dessa floder, kallades Mesopotamia, Apg. 7: 2—4, och kom sedan under de Chaldeers wälde. Denna wandring skedde efter Guds wilja, k. 12: 1.

29. Då togo Abram och Nahor sig hustrur: Abrams hustru hette Sarai, och Nahors hustru Milca, Harans * dotter, den fader war åt Milca, och åt Jisca.

* synes hafwa warit en annan än Haran, v. 27.

30. Men Sarai war ofruktsam och hade inga barn.

1 Mos. 17: 17.

31. Så tog Tharah sin son Abram, och Lot, sin sons Harans son, och sin sonhustru Sarai, sin sons Abrams hustru, och förde dem * ifrån Ur utur Chaldeen, på det de skulle fara i Canaans land **; och de kommo till Haran och bodde der.

Jos. 24: 2, 3. Neh. 9: 7. Jud. [Judith.] 5: 6. Ebr. 11: 8.

* Ebr.: "och de gingo med dem ifrån Ur", o. s. w. d. ä. Tharah och Abram gingo och togo Loth [Lot] och Sarai med sig, v. 29.

** Abrams kallelse till denna resa beskrifwes k. 12: 1-3 och Apg. 7: 2, och när de woro på wägen till Canaans land, bodde de någon tid wid Charan, en namnkunnig ort i Mesopotamien, hwarest Tharah blef död, v. 32.

32. Och Tharah wardt tuhundrade och fem år gammal *, och blef död i Haran.

* Ebr.: "Och Tharahs dagar woro 205 år; samma ordas. k. 5: 8.

12. Capitel.[redigera]

Består af tre stycken:

I. Huru Abram kallades af Gud, och undfick löften, v. 1.

II. Hans wandring, wistande och gudstjenst i Canaans land, v. 4.

III. Huru han for ned i Egypten, och hwad honom och hans hustru der wederfors af Pharao, v. 10.

1. Och Herren talade till Abram: Gack utur ditt fädernesland *, och ifrån din slägt, och ifrån din faders hus, uti ett land, som jag dig wisa will **.

Apg. 7: 3, 4. Ebr. 11: 8.

* Ebr.: "utur ditt land", se k. 24: 4. Denna kallelse hade han redan tillförene fått, innan han gick utur Ur i Chaldeen (hwilket här kallas "hans land") till Haran, såsom ses af k. 11: 31; Apg. 7: 3, 4.

** Hans lydnad blir ännu mera pröfwad, emedan det landet, dit han skulle gå, war ej för honom bekant, Ebr. 11: 8, utan allenast till namnet kändt, k. 11: 31.

2. Och jag skall göra dig till ett stort folk *, jag skall wälsigna dig, och göra dig ett stort namn **, och du skall wara en wälsignelse †.

1 Mos. 13: 16.

* Hans efterkommande efter köttet skulle i stor myckenhet blifwa folkrika, och genom hans tros efterföljelse skulle han ock wara de många trognas fader, Rom. 4: 11, 12, 16, 17.

** Så kalla ock de Cananeer [Canaaneer] honom redan en Guds furste, k. 23: 6.

† d. ä. så rikligen wälsignad, att hwar och en skall hålla honom som ett exempel på en i andlig och timlig måtto wälsignad man, k. 21: 22; 24: 1; 48:20, f., isynnerhet att af honom skulle den wälsignade säden födas, v. 3; k. 22: 18.

3. Jag skall wälsigna dem, som dig wälsigna *, och förbanna dem, som dig förbanna: "och i dig ** skola wälsignade warda alla slägter på jorden".

1 Mos. 18: 18. 22:18. 26:4. 28:14. Apg. 3: 25. Gal. 3: 8, 16.

* neml. dem som woro af samma tro med honom, k. 19: 29. Och kommer denna wälsignelsen öfwer de trognas församling, såsom den förkunnade förbannelsen kommer öfwer deras fiender, se Rom. 4:16.

** d. ä. "i din säd", såsom Gud sjelf uttyder det, k. 23: 18; och är denna säden Christus, Gal. 3: 8, 16, hwilken är af Abraham, Matth. 1: 1; Apg. 3: 25, och i Honom allena kunna alla slägter undfå wälsignelse. Ps. 72: 17; Luc. 2: 30, 31.

4. Då for Abraham ut *, såsom Herren honom sagt hade, och Lot for med honom. Men Abram war sjutio och fem år gammal, då han for utaf Haran.

* "Han gick åstad", neml. först ifrån Ur, k. 11: 31, och sedan ifrån Haran, Apg. 7: 4.

5. Så tog Abram sin hustru Sarai, och Lot sin broderson, med alla deras håfwor *, som de förwärfwat hade, och de själar, som de födt hade ** i Haran, och foro ut till att resa in i Canaans land.

* både silfwer, boskap och annan egendom, hwilket allt han hade bekommit i Haran till sin wälsignelses begynnelse, k. 11: 31.

** Eller: "de själar som de i Haran hade förskaffat sig"; neml. trälar och tjenstehjon, ty sådana kallas i denna mening själar, k. 36: 6; Uppenb. [Uppb.] 18: 13. Abram hade på den tiden ännu inga barn, dock kunde Loth [Lot] och deras tjenstefolk hafwa födt barn i Haran, k. 11: 31.

6. Och som de komne woro in i landet *, drog han derigenom allt intill det rummet Sichem **, och intill den lunden More †. På den tiden bodde de Cananeer der i landet.

* Ebr.: "in i Canaans land", v. 5.

** neml. till det stället, hwarest Sichem sedan byggdes, Apg. 7: 1, och låg midt uti Canaans land på Ephraims berg, Jos. 21: 21; 1 Chrön. 6: 67.

† en eklund, 5 Mos. 11: 30. Några förstå här en slättmark, hwilken kallades More af en Cananeesk [Canaaneisk] man, som bodde der, likasom Mamre, k. 13: 18.

7. Då syntes Herren * Abram, och sade: Din säd skall jag gifwa detta land. Och han byggde dersammastädes ett altare Herranom **, som honom synts hade.

1 Mos. 13: 15. 5 Mos. 34: 4. Neh. 9: 8. Apg. 7: 5.

* till att stadfästa hans tro, på det han icke skulle frukta för landets ogudaktiga innebyggare, v. 6. -

** Sammaledes v. 8; k. 13: 4, 8. Han sökte först huru han måtte tacka Gud och offra Honom, hålla de sina till den sanna gudstjensten, jemwäl de Cananeer [Canaaneer] till rättelse, förrän han tänkte på, huru han kunde intaga landet, Matth. 6: 33.

8. Sedan drog han bättre fram dädan till ett berg, som låg österut ifrån BethEl *, och slog der sitt tjäll upp, så att han hade BethEl westerut, och Ai österut, och byggde der Herranom ett altare, och predikade om Herrans namn.

* neml. den ort som sedan af Jacob blef kallad Bethel, k. 28: 19, och tillförene hette Lutz; der begynte han att hålla offentlig gudstjenst, se k. 4: 26.

9. Och for Abram dädan fram bättre, och drog söderut.

* Eller: "Och Abram wandrade, gående och wandrande", söder ut d. ä. alltjemt i söder ifrån BethEl, v. 8; k. 13: 3.

10. Då wardt en hård tid der i landet *; derföre drog Abram neder uti Egypten, att han der en främling blifwa måtte, förty tiden war ganska hård i landet.

* Det war eljest ett mycket fruktbart land, 5 Mos. 8: 7, 8, men nu med hunger straffadt för innebyggarnas synders skull, Ps. 107: 34, och detta tjente till att pröfwa Abrams tillförsigt till Gud, då han utom det nyligen lofwade landet, v. 7, skulle åter wandra som en främling, v. 9.

11. Och * då han kom hardt in mot Egypten, talade han till sin hustru Sarai: Si **, jag vet, att du är en dägelig qwinna under † ansigtet.

* Ebr.: "Och det skedde, då han kom nära att gå in i Egypten"; sammaledes i begynnelsen, v. 14.

** d. a. "kära, si!" så v. 13.

† Eller: "till ansigtet"; sammaledes k. 24: 16; 26: 7. d. ä. du har ett dägeligt ansigte, v. 14; k. 29: 17, f.

12. Då * nu de Egyptier få se dig, skola de säga: Det är hans hustru, och slå mig ihjel [ihjäl], och behålla dig **.

* Ebr.: "Och det sker, när de Egyptier", k. 20: 11, f.

** Ebr.: "behålla dig wid lif", v. 15.

13. Kära, säg fördenskull, att du är min syster *, att mig måtte ske godt för din skull, och att min själ må lefwa för din skull.

1 Mos. 20: 2, 3. 26: 7.

* Se k. 20: 12. Detta Abrams råd war af mensklig swaghet; ty, emedan han begärde att frälsa sitt lif, hade han bort tro Guds löften, v. 2, 3.

14. Som han nu kom uti Egypten, sågo de Egyptier qwinnan, att hon war ganska dägelig.

15. Och Pharaos öfwerstar * sågo henne, och prisade henne för honom; då wardt hon tagen ** in uti Pharaos hus †.

* hans öfwersta hofbetjenter, hwilka då de äro onda, pläga genom sådan tjenst söka gunst, 2 Sam. 11: 4.

** Ebr.: "Och qwinnan wardt tagen", med wåld emot sin wilja; ty så brukas det ebreiska ordet, som här finnes, k. 34: 2; 2 Sam. 11: 4; Job. [Job] 5: 5.

† Hon fördes wäl ej straxt in uti konungens kammare, utan förblef, som brukligt war i österlandet, först någon tid der de andra qwinnorna i konungens hus woro, Esth. 2: 8, 9, 12.

16. Och Abram wederfors godt * för hennes skull. Och han hade får **, fä, åsnor, tjenare och tjenarinnor, åsninnor och kameler.

* Ebr.: "Och han (Pharao) bewisade Abram godt för hennes skull", för att ställa honom till freds, emedan konungen med wåld hade tagit hans syster till hustru, v. 15.

** Ordet nyttjas om småboskap i allmänhet, se k. 30: 32.

17. Men Herren plågade Pharao med stora plågor *, och hans hus, för Sarai Abrams hustrus skull.

* Sådana, som kunde afhålla honom från hans olofliga uppsåt, Ps. 105: 14; se k. 20: 17.

18. Då kallade Pharao Abram till sig, och sade till honom: Hwi hafwer du sådant gjort mig? Hwi sade du mig icke att hon war din hustru *?

* Det kunde genom Abrams och Lots tjenstefolk hafwa blifwit kunnigt, hwilket Pharao så mycket snarare trodde, enär plågan uppwäckte hans samwete, Rom. 2: 14, 15.

19. Hwi sade du, att det war din syster? Fördenskull wille jag taga mig henne till hustru. Och si, nu hafwer du här din hustru, tag henne och gack.

20. Och han befallde sina män om honom, att de skulle fordra honom *, och hans hustru, och allt det han hade.

* Ebr.: "Och de fortskaffade honom" säkert och wäl med allt sitt utur Egypten; så brukas ordet om ett beqwämt och aktsamt sändande, Ps. 105: 17, 20, 26, f.

13. Capitel.[redigera]

Innehåller fyra delar:

I. Abrahams och Lots återkomst till Canaans land, v. 1.

II. Huru de skildes ifrån hwarandra, v. 5.

III. Gud lofwade åter Abram Canaans land, v. 14.

IV. Abrams bostad och gudstjenst i Mamre, v. 18.

1. Så for Abram upp * utur Egypten med sin hustru, och med allt det han hade, och Lot ock med honom, söderut **.

* Egypten låg således något lägre, eftersom han säges här fara upp derifrån, såsom han säges fara ned dit, k. 12: 10.

** till den södra delen af Canaans land, k. 12:9.

2. Och Abram war ganska rik * på boskap, silfwer och guld.

* war likasom betungad och beswärad af stort förråd på allt, k. 12: 5, 16. Samma ord i ebr. om Jacobs rikedom, k. 31: 1.

3. Och han for bättre fram * ifrån sunnan allt intill BethEl, till det rummet, der han sitt tjäll tillförene haft hade, emellan BethEl och Ai.

1 Mos. 12: 8.

* Ebr.: "for efter sina wandringar", k. 12: 8, 9.

4. Rätt på samma rum, der han tillförene hade byggt altaret. Och der predikade han Herrans namn *.

* Ebr.: "uti" eller "om Herrans namn", således k. 4: 26; 12: 8.

5. Men Lot, som med Abram for, hade också får, och fä, och tjäll *.

* hade ock förkofrat sig, k. 12: 5; se k. 12: 3.

6. Och landet kunde icke fördraga, att de bodde tillhopa, förty deras håfwor woro stora, och kunde icke bo med hwarannan.

1 Mos. 36: 7.

7. Och war ju alltid träta * emellan herdarna öfwer Abrams boskap, och herdarna öfwer Lots boskap. Och bodde desslikes i den tiden de Cananeer och Phereseer ** der i landet.

* Ebr.: "Och det wardt en träta emellan herdarna", kanhända för wattubrunnarnas skull, v. 10; k. 21: 25, 26.

** Dessa landets innebyggare wille wäl ega det mesta i landet, k. 26: 15, 20, 21, och lemnade näppeligen på en ort så stort rum ledigt, som twenne starka familjer behöfde för sig och sin myckna boskap, v. 2, 5.

8. Då sade Abram till Lot: Käre, låtom icke wara träta emellan mig och dig, och emellan mina och dina herdar, ty wi äro bröder *.

* Ebr.: "Ty wi äro män" (som äro) "bröder"; Lot war Abrams brorson, k. 11:. 27; 14: 12, woro ock bröder i andlig måtto i gudstjenst, v. 4, och borde så mycket mer lefwa i broderlig kärlek, k. 45: 24; 2 Pet. 1: 7.

9. Står icke allt landet dig öppet? Käre, skilj dig ifrån mig. Will du till wenstra handen, så will jag till den högra; eller will du till den högra, så will jag till den wenstra *.

* Abram war äldre, hade ock fått hela landet af Gud; men här gifwer han efter en del af sin rätt, i det han låter Lot wälja. På detta sätt äro de trogna alltid fridsamma, Matth. 5: 9; Rom. 12: 18.

10. Då hof Lot sina ögon upp, och besåg den hela ängden wid Jordan. Förty, förr än Herren förderfwade Sodom och Gomorra, war hon * watturik, allt intill man kommer till Zoar **, såsom en Herrans lustgård †, lika som uti Egypti land ††.

* Ebr.: "war hon mycket wattenrik"; på den sköna slättmarken woro många städer, k. 19: 24, 25. Om Jordan, se k. 14: 14, hwilken såsom Nilen flödade och gjorde landet fruktbart, Jos. 3: 15; 1 Chrön. 12: 15, f.

** Kallades då Bela, k. 14: 2, och wid Lots undsättning blef den kallad Zoar, k. 19: 22.

† Lustgården i Eden war med floder wattnad, k. 2: 8; se Hes. 28: 13.

†† Hwilket Nilfloden gör fruktbart; huru fördenskull Egypten jemföres med Assyrien, se Hes. 31: 3, 8, 9.

11. Så utwalde sig Lot den hela ängden wid Jordan, och drog österut *. Och så skiljdes den ene brodren ifrån den andra.

* d. ä. till det landet, som låg öster ut ifrån Abrahams hemwist. Lot såg på landets fruktbarhet, och såg ej derpå att folket war ondt, v. 13, derföre råkade han i fara och skada, k. 14: 12.

12. Att Abram bodde i Canaans land, och Lot i samma * ängdens städer, och slog sitt tjäll upp in emot Sodom.

* Ebr.: "bodde i ängdens städer", k. 14: 12.

13. Men det folk i Sodom war ondt, och syndade swårligen mot Herran,

Hes. 16: 48, f.

14. Då nu Lot hade skiljt sig ifrån Abram, sade Herren (till Abram): Haf upp * dina ögon, och se ifrån det rummet, der du nu bor, norrut, söderut, österut och westerut.

* Ebr.: "Haf dock upp" o. s. w. för att nogare se, hwad Jag har lofwat dig, k. 12: 7. Sammaledes k. 28: 14.

15. Förty allt detta landet, som du ser, will jag gifwa dig * och din säd ** till ewig tid †.

1 Mos. 12: 7, f.

* dig en rättighet dertill, v. 17, men dina barn en fullkomlig och ärftlig besittning deruti, k. 15: 16, 18.

** Din lekamliga säd till en timlig bostad och till en förebild af och försäkran om dina trogna efterföljares boning i himmelen, Rom. 4: 16; Ebr. 11: 9, 10, 14, 15, 16, 18.

† Det himmelska Canaan är ewigt, och det jordiska innehade hans lekamliga barn, så länge de woro såsom Guds folk under Guds besynnerliga nåd, intill Christi tid, hwilken långa tid uti det ebreiska ordasättet kallas "ewig", se k. 17: 13; 48: 4, jemwäl i judarnas allmänna skrift, 1 Macc. 14: 41. Och war löftet om denna ewiga besittning wilkorligt, neml. om de wille hålla Herrans bud; såsom Gud sjelf förklarar det, 5 Mos. 7: 11,12, f.

16. Och will göra din säd såsom stoftet * på jorden. Kan en menniska räkna stoftet på jorden, så må hon ock räkna din säd.

1 Mos. 15: 5. Jer. 33: 22. Ebr. 11: 12.

* Den liknas wid stoftet för dess stora och för menniskor oräkneliga myckenhets skull, k. 15: 5; 32: 12.

17. Derföre upp, och drag genom landet, twärs och ändalångs; förty dig will jag gifwa det.

18. Så tog Abram sitt tjäll * upp, och kom och bodde wid den lunden Mamre, hwilken i Hebron ** är, och byggde dersammastädes Herranom ett altare †.

* d. ä. han flyttade sitt tjäll och slog upp det här och der, till dess han tog sitt stadiga hemwist i eklunden, eller på slättmarken wid Mamre, hwilket så kallades efter en Amorees namn, k. 14: 13, 24.

** Af staden "Hebron", som tillförene kallades Kiri-ath Arba, Jos. 14: 15, har nästa land haft sitt namn, k. 23: 2; 37: 27.

† se k. 12: 7.

14. Capitel.[redigera]

Innehåller fyra stycken:

I. Om det krig, hwari Lot blef fången, v. 1.

II. Huru han af Abram blef återtagen och frälst, v. 13.

III. Om Melchisedech, v. 18.

IV. Abrams tal med konungen i Sodom, v. 21.

1. Och det begaf sig i Amraphels tid, konungens af Sinear *, Ariochs, konungens i Ellasar **, Kedor Laomers, konungens i Elam †, och Thideals, hedningarnas konungs ††;

* i det landet som låg wid Babylonien, k. 10: 10.

** Denne war wäl konung på någon ort i Assyrien; dessa små regenter woro icke så mäktiga, som konungarne sedan blefwo, Jos. 10: 13.

† se k. 10: 22.

†† L. "Deras konung, som bodde wid Medelhafwet". Somliga mena, att dessa woro de som bodde i öfra Galileen, Matth. 4: 15.

2. Att de örligade med Bera, konungen i Sodom, och med Birsa, konungen i Gomorra, och med Sineab, konungen i Adama, och med Semeber, konungen i Zeboim, och med konungen i Bela, det är Zoar.

3. Desse kommo alla tillsammans i den dalen Siddim *, der nu är salthafwet.

* har tillförene warit en mycket behaglig däld, hwarest dessa städer, v. 2, stodo, men har, sedan städerna blefwo uppbrända, blifwit en swafwelsjö, som kallas det "Salta hafwet", emedan de andra sjöarna i Canaans land hade sött watten; det kallades ock det "Döda hafwet", emedan intet djur, icke en gång fiskar, kunde lefwa deruti.

4. Förty de * hade warit i tolf år under konung Kedor Laomer, och uti det trettonde året woro de honom affallna.

* neml. de fem konungarne, v. 2, hade såsom "tjenare" warit undergifna konungen i Elam, v. 1; lika ordas. 2 Kon. 18: 7.

5. Derföre kom Kedor Laomer, och de konungar, som med honom woro, uti det fjortonde året, och slogo de Resar * i Astaroth Karnaim, och de Sufim i Ham **, och de Emim på den planen Kiriathaim †.

* Ebr.: "Rephaim i Astaroth Karnaim" räknas bland andra Canaans lands innebyggare, k. 15: 20, och hafwa warit ett stort och starkt folkslag, se 5 Mos. 2: 11; 3: 11; 2 Sam. 21: 16, 18; 1 Chrön. 20: 8. Astaroth war en stad i Basan, Jos. 13: 31. Och det är sannolikt, att de fyra konungar, v. 1, som begynte kriget, af den, v. 4, omtalta orsaken, församlade sig först i Siddim, v. 3, och slogo de fem konungarnas, v. 2, bundsförwandter, som nämnas, v. 5—7, då åter de fem konungarna, v. 8, wille likasom i förtwiflad strid förswara sig mot de andra konungarna, v. 9.

** Några mena, att dessa äro de som kallas Samsummim, 5 Mos. 2: 20.

† Ebr.: "Och de Emim uti Schaväh Kiriathaim", v. 17; se 4 Mos. 32: 37; 5 Mos. 2: 10, 11.

6. Och de Horeer på deras berg Seir, intill den planen Pharan, som skjuter in på öknen *.

* den Moabitiska öknen, 4 Mos. 13: 4; 5 Mos. 1: 1, 5.

7. Sedan wände de om, och kommo till den brunnen Mispat, det är Kades *, och slogo hela de Amalekiters land **, dertill de Amoreer, som i Hazezon Thamar bodde †.

* Så kallades i Mose tid den orten, se 4 Mos. 20: 1, 11, 13, 16, 22.

** d. ä. det land, hwilket Esaus barn, de Amalekiter, sedan intogo, k. 36: 12. Sålunda nämner Moses många orter såsom de kallades, när han skref denna bok, utan hänsyn till deras namn före och under kriget, k. 28: 19, f.

† Kallas eljest "En Gedi", Jos. 15: 62; 2 Chrön. 20: 2; se 1 Kon. 9: 17.

8. Då drogo ut konungen i Sodom, konungen i Gomorra, konungen i Adama, konungen i Zeboim, och konungen af Bela, det Zoar heter, och rustade sig till att strida i den dalen Siddim;

9. Med Kedor Laomer, konungen i Elam, och med Thideal, hedningarnas konung, och med Amraphel, konungen i Sinear, och med Arioch, konungen i Ellasar: Fyra konungar emot fem.

10. Och den dalen Siddim hade många lergropar *. Men konungarne i Sodom och Gomorra wordo der slagne på flykten och nederlagde, och de som öfwerblefwo flydde uppå berget.

* I ebr. kallas det, som war i dessa gropar eller brunnar, "Chemar", hwilket war en beckaktig och swafwelblandad jord, se k. 11: 3.

11. Så togo de alla egodelar i Sodom och Gomorra, och alla fetalia *, och drogo sina färde.

* De fyra konungarna fingo som rof alla de på flykten jagade konungars egodelar, alla deras matwaror och spisning; samma ord k. 41: 35, 48, f.

12. Och togo desslikes med sig Lot, Abrams broders son, och hans egodelar, ty han bodde i Sodom *, och drogo sin wäg.

* De gudfruktiga, som bo ibland de ogudaktiga, råka i fara, när allmänna plågor komma, Pred. 9: 2. Men Gud har dock synnerlig wård om de fromma, v. 16; k. 6: 8, 9; Pred. 8: 12; 2 Pet. 2: 9.

13. Då kom en som undsluppen war, och sade det för Abram, den en utlänning war *, och bodde i den lunden Mamre, den Amoreens, hwilken Escols och Aners broder war: dessa woro i förbund ** med Abram.

* Ebr.: "för Abram den ebreen", eftersom han war af Ebers barn, k. 11: 14, 16, och hölls för en främling ibland de Cananeer [Canaaneer].

** Dessa "Abrams förbunds herrar" woro wäl af honom förda till den rätta gudstjensten, se k. 12: 7, eljest hade de näppeligen gifwit sig i så stor fara för hans skull; woro fördenskull icke sådana Amoreer, med hwilka det förbjudes att göra förbund, 5 Mos. 7: 2.

14. Som nu Abram hörde att hans broder * war fången, wäpnade han sina egna hemfödda tjenare **, trehundrade och aderton, och drog efter dem allt intill Dan †.

* Lot war Abrams broders son, v. 12; k. 11: 27; 13: 8, men kallas broder, v. 16; k. 13: 8; se k. 24: 48.

** De som af hans husfolk woro födde, k. 12: 5, 16; 13: 6, af honom i den rätta gudsdyrkan, k. 18: 19, och i krigsöfningar wäl underwisade, fördenskull kallas de i ebr. "Chanikim", "hans lärodrängar", se Ordsp. [Ordspr.] 22: 6, dem han nu "drager ut" i fält. Abram hade fog och rätt till att sålunda frälsa sin nära anförwandt och den som war en främling ibland dem, som blefwo fångna, v. 12.

† "Dan" kallades en namnkunnig springkälla utur berget Libanon; så war ock en annan, som kallades "Jor", hwilka wid deras sammanflöde bilda floden "Jordan" (af Jor och Dan), k. 13: 10. Wid "Dan" byggdes sedan en stad, "Lefem" eller "Lais", och derefter kallades "Dan", Jos. 19: 47; Dom. 18: 28, 29.

15. Delade sig, och föll till dem med sina tjenare * om natten, och slog dem, och fullföljde dem allt intill Hoba, som ligger på wenstra handen wid den staden Damascus **.

* tillika med de andra männens hjelp, v. 13, 24.

** war hufwudstaden i Syrien, Es. 7: 8; Jer. 49: 25; Apg. 9: 2.

16. Och tog alla egodelar igen, och dertill Lot sin broder, och hans egodelar, och * qwinnorna, och folket.

* Ebr.: "tog han igen, och derjemte äfwen qwinnorna", som blifwit fångna, v. 11, 12.

17. Då han nu igen kom, och hade afslagit Kedor Laomer och de konungar med honom, gick konungen i Sodom emot honom på den planen *, som hette Konungsdalen.

* Ebr.: "till den dalen Schaväh, det är konungsdalen", v. 5; 2 Sam. 18: 18.

18. Men Melchisedek [Melchisedech] *, konung i Salem **, bar fram † bröd och win; och han war den högstes Guds prest ††.

Ps. 110: 4. Ebr. 7: 1, f.

* Detta namn betyder "rättwisans konung", hwaraf denne konungen bewises i många stycken hafwa warit en förträfflig förebild till wår Herre Jesus Christus, efter Dawids [Davids] ord Ps. 110: 4. Många hålla före, att han har warit Sem, Abrams stamfader, hwilken ännu på den tiden lefde; men af flera skäl är klart, att han har warit en annan, ty Levi war ock af Sems barn, hwilkas slägtregister Moses noga upptecknar, k. 11: 10, f., men i Ebr. 7: 5, 11, blifwa Melchisedek [Melchisedech] och Levi till slägtet alldeles åtskilda. Fördenskull kunde han hafwa warit en gudfruktig Cananeesk [Canaaneisk] konung, hwilken, på det han skulle wara en härlig förebild till Christus, har genom Herrans försyn haft den rätta gudstjensten och andra förmåner, se Ebr. 7: 2.

** det är Jerusalem, Ps. 76: 2, hwarest i Josuæ tid Adoni-Zedech war konung, Jos. 10: 1.

† Genom sina tjenare lät han bära ut mot Abram bröd och win, honom och hans sällskap till föda, 5 Mos. 23: 4; 2 Sam. 17: 28, 29. L. "Icke att han offrade det, utan att han dermed wille ära och spisa gästerna; och betecknar här Melchisedek [Melchisedech] Christus, som genom evangelium spisar werlden.

†† På dessa tider war den konungsliga och presterliga äran ofta förenad, helst hos de förstfödda, k. 49:3.

19. Och wälsignade honom och sade: Wälsignad ware du Abram den högsta Gudi *, den himmel och jord tillhörer.

* d. ä. inför Gud och Gud till ära, som eger, råder och regerar allt, v. 22, ware Abram i all måtto wälsignad, k. 12: 2, 3; Ruth. 2: 20; 2 Kon. 5: 16; 1 Chrön. 17: 27.

20. Och lofwad ware Gud den högste, som dina fiender beslutit hafwer i din hand. Och honom gaf Abram tionde af allt byte *.

* Ebr.: "Och han gaf honom tionde af allt". Abram lät gifwa igen allt det borttagna, som han återwann, v. 11, 16, 23, men af det han af de slagnas egendom wann, deraf gaf han åt Melchisedek [Melchisedech] tiondedelen, neml. af allt byte, se Ebr. 7: 4; dermed ådagalade han att han erkände Guds wälgerning, som en så stor seger hade gifwit honom, se Jos. 6: 2, och fienden "beslutit" (tillfångatagit), se 1 Sam. 17: 46.

21. Då sade konungen af Sodom till Abram: Gif mig folket och egodelarne behåll för dig *.

* Dermed bekände han, att Abram hade rätt till allt, enär Gud hade förlänat honom segren, v. 20.

22. Men Abram sade till konungen af Sodom: Jag upphäfwer mina händer till Herran den högsta Gud, som himmel och jord tillhörer.

23. Att jag af allt det ditt är, icke en tråd * eller en skorem taga will, att du icke skall säga: Jag hafwer riktat Abram **.

* Ebr.: "Om ifrån en tråd intill en skorem, eller om jag tager af allt det ditt är". Sådana eder, (enär det, som derunder förstås eller plägar efterfölja, ej uttryckes), förekomma ofta i Skriften, se k. 21: 23; 26: 29, och är detta meningen: Om jag tager det ringaste, så göre mig Gud det eller det, se Ruth 1: 17; 2 Sam. 3: 15; 19: 13. Abram upphof ock här sin hand, v. 22, såsom wid eder och löften war brukligt, se 2 Mos. 6: 8; 5 Mos. 32:40; Dan. 12: 7; Uppb. 10: 5.

** Abram wille ej, att hans wälsignelse skulle tillskrifwas någon menniska, emedan den war af Gud allena, k. 12: 2.

24. Undantaget * det de unga karlar förtärt hafwa, och de män **, som med mig drogo, Aner, Escol och Mamre, dem lät taga deras del.

* Ebr.: "undantagande allenast", o. s. w., såsom detta war alldeles rättwist, 1 Cor. 9: 7.

** Ebr.: "Och de männernas del"; deras del, som enligt krigsrätt tillkom dem, v. 13, kunde han ej bortgifwa, eller räkna såsom sin, v. 23.

15. Capitel.[redigera]

Innehåller tre delar:

I. Huru Gud i en syn gaf Abram löfte om hans säd, v. 1.

II. Huru Abraham med en fast tro anammade samma löfte om Canaans land, v. 6.

III. Huru löftet och tillsägelsen genom ett förbund i utwärtes måtto bekräftades, v. 9.

1. Sedan detta så skedt war, begaf sig, att Herrans ord i en syn * kom till Abram, sägande: Frukta dig icke, Abram, jag är ditt beskärm och din ganska stora lön.

* Det war en i utwärtes måtto synlig uppenbarelse, se 4 Mos. 12: 6, 8, icke i sömnen, utan då Abram war waken, likwäl om natten, v. 5; k. 22: 1; patriarkerna kallas derföre "profeter", Ps. 105: 15, emedan de, såsom dessa, hade syner, se Es. 1: 1.

** Ebr.: L. "Jag är din sköld", Ps. 3: 3. Utaf många skäl synes, att Guds Son, som eljest ofta syntes Abram, k. 18: 2, o. s. w., har äfwen här för honom uppenbarat sig; ty Han är de trognas sköld, Ps. 72: 12, och tron på Honom, v. 6, är deras sköld och beskydd emot alla andeliga och timliga fiender, Luc. 1: 71; Eph. 6: 16. Han är ock deras ganska stora lön, Es. 40: 10; 62: 11; Uppb. 22: 13, af blotta nåd oss af Gud skänkt, och allt godt med Honom, Rom. 8: 32; se Ruth 2: 12.

2. Men Abram sade: Herre, Herre *, hwad will du mig gifwa? Jag går barnlös, och min redeswen, denne Eleasar af Damascus, hafwer en son **.

* Om dessa Herrans namn sålunda sammanfogade, v. 8, f., se 2 Sam. 7: 19.

** Ebr.: "Och redeswennen i mitt hus (förnämste hustjenaren) är denne Eleasar ifrån Damascus, d. ä. jag går min werld igenom utan någon son, och min skaffare eller gårdsfogde, Eleasar, som är ifrån främmande ort och slägt, blifwer min arfwinge, v. 3.

3. Och Abram sade * ytterligare: Men mig hafwer du ingen säd gifwit: och si, min tjenares son skall wara min arfwinge.

* Ebr.: "sade: si, mig hafwer du ingen säd gifwit, och si, min hus son skall wara min arfwinge". Några hålla före, att här, v. 3, med "Abrahams hus son" skall förstås en i Abrams hus af den främlingen Eleasar född son, som skulle blifwa arfwinge, v. 2. Sådana hustjenare, se k. 12: 5; 14: 14; Jer. 2: 14, eller hussöner, Pred. 2: 7, äro åtskilda från lifssöner, Job 19: 17; Ordsp. [Ordspr.] 31: 2.

4. Och si *, Herrans ord kom till honom, sägande: Han skall icke wara din arfwinge, utan den som utaf ditt lif komma skall, han skall wara din arfwinge.

1 Mos. 17: 6.

* Ordas. gifwer tillkänna, att Gud straxt hörde Abrams klagan, v. 2, 3.

5. Och han hade honom ut, och sade: Se * upp till himmelen, och räkna stjernorna, om du kan räkna dem. Och sade till honom: Så skall din säd wara. *

1 Mos. 13: 16.

* Ebr.: "Se dock på himmelen", o. s. w., såsom han tillförene hade fått befallning att se på jorden, k. 13: 16. Sammaledes till Jacob k. 32: 12.

** både hans barn efter köttet, k. 13: 16; 1 Kon. 4: 20, och hans efterföljare i tron, Rom. 4: 12, 16; 9: 7, 8, hwilka ock kallas Christi barn, Ps. 110: 3, och Christus är den wälsignade säden, k. 12: 3; Gal. 3: 16.

6. Abram trodde Herran *, och Han räknade honom det ** till rättfärdighet.

1 Macc. 2: 52. Rom. 4: 3. Gal. 3: 6. Jac. 2: 23.

* Ebr.: "Och han trodde på Herren", d. ä. med en fast tillförsigt, Rom. 4: 20, 21, trodde Abram Guds löften, v. 5; k. 12: 2, 3, i hwilka han såg Christus, Rom 4: 22, 24; Gal. 3: 8, 16.

** i det han trodde på Guds löften, v. 1, 5, isynnerhet ordet om den utlofwade Messias, v. 5, blef honom denna tro, i hwilken Han förlitade sig på Christi förtjenst, för Christi skull fullkomligt räknad till rättfärdighet, så att alla hans synder blefwo borttagna och han i Guds åsyn blef hållen rättfärdig, Rom 4: 3—8, f.

7. Och Han sade till honom: Jag är Herren, som dig utfört hafwer ifrån Ur utur Chaldeen *, att Jag dig detta land gifwa skall till besittning **.

* se k. 11: 31.

** Ebr.: "till arfs"; sammaledes v. 8; k. 17: 8, och ärftlig besittning, så att Gud wid sig sjelf bekräftar: "Jag Herren"; så sannt Jag har tagit dig ifrån Ur utur de Chaldeers land, så sannt skall Jag ock gifwa dig detta landet, v. 18; se Ebr. 6: 15, 18.

8. Abram sade: Herre, Herre, hwaruppå skall jag märka * att jag skall besitta det?

* Han twiflade icke, Rom. 4: 21, utan begärde endast att tron måtte styrkas genom något utwärtes tecken, jemwäl för sina efterkommandes skull, se Dom. 6: 37; 2 Kon. 20: 8.

9. Och Han sade till honom: Tag mig en treåra ko, och en treåra get, och en treåra wädur, och en turturdufwa, och en ung dufwa. *

* Dessa djur blefwo ock sedan efter Mose lag brukade till offer, 3 Mos. 1: 2, 14, isynnerhet dufworna, då någon förklarades ren ifrån sin spetelska [spetälska], 3 Mos. 14: 4, war alltså här ock ett offer, v. 10.

10. Och han tog allt detta, och delade * det midt i tu ifrån hwart annat, och lade hwar del twärt emot den andra; men fåglarna delade han icke.

* utan twifwel efter Guds synnerliga befallning, och hade detta den betydelsen, att om hans barn bröto förbundet, skulle de straffas, se Jer. 34: 18, 19.

11. Och fåglarna kommo neder på kropparna, och Abram dref bort dem. *

* Roffåglarnas nederkomst och att de lätt blefwo bortdrifna, kunde betyda Abrams säds beswärligheter, förrän de i Egypten plågades, hwilka beswärligheter lätt blefwo öfwerwunna, se v. 13.

12. Då solen nedergången war *, föll en swår sömn på Abram, och si, en förskräckelse och ett stort mörker kom öfwer honom.

* Ebr.: "Och det skedde (sammaledes v. 17) då solen nedgick". Denna sömn war wäl enligt Guds skickelse för synens skull som följer, se k. 2: 22. L. "Fåglarna och den rykande ugnen och den eldbranden betyda de Egyptier, som skulle förfölja Abrahams barn. Men Abram drifwer dem bort, d. ä. Gud förlossar dem för löftets skull, som Han hade gjort Abram. Men att Abram förskräckes efter solens nedgång betyder, att Gud wille öfwergifwa hans säd till en tid, att hon skulle warda förföljd, såsom Herren sjelf uttyder det. Så tillgår det ock med alla trogna, att de warda understundom öfwergifna och dock förlösta.

13. Då sade Han till Abram: Detta skall du weta *, att din säd skall warda främmande uti ett land, det dem icke tillhörer; och man skall der göra dem till trälar **, och fara illa med dem i fyrahundrade år †.

2 Mos. 12: 40. Apg. 7: 6.

* Ebr.: "Du skall wetande wara", både säkert weta och ofta tänka derpå, se Jos. 23: 13.

** Ebr.: "Och de skola tjena dem", d. ä. Abrams barn skola tjena det främmande landets inbyggare [innebyggare], neml. de Egyptier; se ordas. 5 Mos. 31: 20.

† Dessa fyrahundrade år böra icke räknas ifrån Abrams wandring utur Haran, k. 12: 1, ty sålunda äro 430 år, se 2 Mos. 12: 40; Gal. 3: 17, utan, såsom här står, "hans säds wandring", Apg. 7: 6. Nu begynte hans säd nämnas i Isaac, k. 21: 12, hwilken föddes 26 år sedan Abrahams wandring begynte, se k. 12: 4; 21: 5, hwilka 25 år, för en liten åtskillnads skull, blifwa här räknade till ett jemnt tal, nemligen 30 år, alltså ifrån Isaac, d. ä. ifrån Abrams säds wandring intill Israeliternas utgång utur Egypten, woro 400 år. Somliga, för att hafwa jemna 30 år, begynna dessa 400 år med det att Isaac blef afwand, hwilket de mena hafwa skett, då han war fem år gammal, k. 21: 8.

14. Men * öfwer det folk, som de tjenande warda, skall jag domare wara **. Sedan skola de draga ut med stora håfwor.

2 Mos. 11: 2. 12: 35.

* Ebr.: "Men också öfwer", o. s. w., d. ä. Jag skall så plåga, din säds förföljare, såsom Jag har hemsökt dem, som hafwa welat skada dig, v. 15; k. 12: 17, f.

** neml. med hårda plågor öfwer de Egyptier, se 2 Mos. 8, och följande kapp. [kap.]

15. Och du skall fara till dina fäder med frid *, och i en god ålder begrafwen warda.

1 Mos. 25: 8.

* Hans kropp skulle, såsom hans förfäders, icke med we, 1 Kon. 2: 6, utan med fröjd och frid komma till en rolig hwila i jorden, Job 5: 26; Luc. 2: 29, och hans själ till dem, som ibland hans fäder woro trogna, se k. 25: 8; Ebr. 12: 23, och ej till dem, som woro afgudadyrkare, Jos. 24: 2.

16. Men de skola i fjerde mans ålder komma hit igen *; förty de Amoreers ondska är icke ännu all fullkomnad **.

* räknadt ifrån det de drogo utur Egypten, v. 14, kommo de i fjerde led till Canaan tillbaka. Så war, t. ex. wid utgåendet ur Egypten, Nahasson, 4 Mos. 1: 7, i fjerde led. Hesron, som war född, när Abrams säd for ned i Egypten, k. 46: 12, 26, war den förste; Ram den andre; Aminadab den tredje, och Nahasson den fjerde, Ruth. 4: 19, 20; 1 Chrön. 2: 9—11; Matth. 1: 3, 4.

** Gud wisar härutinnan sin stora långmodighet och rättwisa, som straffar, då måttet är fullt, Jer. 51:13; Joel 3: 13; Matth. 23: 32; Rom. 2: 4, 5. Ibland de folk, som uppräknas v. 19, 20, nämnas här de Amoreer såsom de wärsta, 1 Kon. 21:26; se Jos. 5: 1.

17. Då nu solen war nedergången och mörker wordet, si, då rök en ugn *, och en eld ** for emellan stycken.

* Israeliternas träldom i Egypten kallas en jernugn, 5 Mos. 4: 20; 1 Kon. 8: 51; Jer. 11: 4.

** Ebr.: "Och ett brinnande bloss, som gick emellan dessa stycken", emedan det war ett förbund, v. 10, 18. Det betydde Guds nådiga wälbehag, se k. 4: 4, och synnerliga närwaro, såsom i busken, 2 Mos. 3: 2, och i eldstoden, 2 Mos. 13: 21, jemwäl en kraftig förlossning, Es. 6: 1; Zach. 12: 6. Herren for emellan styckena, men Abram gick ej emellan dem, ty förbundets nåd war på Guds sida, v. 18, den Abram med tron emottog, v. 6.

18. På den dagen gjorde * Herren ett förbund med Abram, och sade: Din säd skall jag gifwa detta landet, ifrån den elfwen i Egypten **, allt intill den stora elfwen Phrath †:

1 Mos. 12: 7. 5 Mos. 34: 4. 1 Kon. 4: 21. 2 Chrön. 9: 26.

* I ebr. samma ord som om förbund, Jer. 34:18, 19, i det Gud således bekräftade sitt löfte, v. 7, 8.

** Här förstås icke den Egyptiska floden Nilus, utan en mindre elf, som skilde det förlofwade landet ifrån Egyptens gränser, och kallas Egyptens bäck, 4 Mos. 34: 5; 2 Chrön. 7: 8; Amos 6: 14. Egyptens elf, Es. 27: 12, heter ock Sichor, se Jos. 13: 3; 1 Chrön 13: 5.

† Ebr.: "till den stora elfwen, elfwen Phrath". Detta blef i Davids och Salomos tid fullkomnadt, 2 Sam. 8: 3; 1 Kon. 4: 21; 9: 21; 1 Chrön. 18: 3; 2 Chrön. 9: 26.

19. De Keneer *, de Keniseer, de Kadmoneer **.

* se k. 10: 15-18. Af dessa folk uppräknas endast sju, 5 Mos. 7: 1; Jos. 3: 10; Apg. 13: 19, annorstädes ett mindre antal, 2 Mos. 13: 5, och äro wäl några af dessa 10, som här nämnas, komne under någon af de andra här uppräknade ifrån Abrams tid, intill Mose och Josuæ tid, 2 Mos. 23: 23.

** äro de Heweer; se k. 10: 17.

20. De Hetheer, de Phereseer, de Reser *.

* se k. 14: 5.

21. De Amoreer, de Cananeer, de Girgaseer, de Jebuseer.

16. Capitel.[redigera]

Sammanfattas i tre stycken:

I. Huru Hagar blef gifwen Abram till hustru, blef hafwande, föraktar Sarai och flyr undan agan, v. 1.

II. Herrans samtal med henne, v. 7.

III. Hon erkände denna gudomliga uppenbarelse; kom tillbaka och födde Ismael, v. 13.

1. Sarai Abrams hustru födde honom intet *. Men hon hade en Egyptisk tjensteqwinna **, som hette Hagar.

* Hon war ofruktsam, k. 17: 30, men längtade nu högeligen efter barn, sedan löftet war gifwet, k. 13: 15, 16; 15: 4, 18.

** I Egypten tagen, k. 12: 16, såsom hans redeswen (förnämste hustjenare) war ifrån Damascus, k. 15: 2. Ibland tjensteqwinnorna plägar merändels en wara i mera wärde än de andra, se k. 29: 24, 29.

2. Och sade till Abram: Si, Herren hafwer igenlyckt mig, att jag icke kan få barn: Käre, lägg dig när * min tjensteqwinna, att jag dock tilläfwentyrs måtte uppbyggd warda ** af henne †. Abram hörde Sarai röst.

* Ebr.: "Gack till min tjensteqwinna", sammaledes v. 4. Sarai åstundade, att Guds löften till Abram om den utlofwade säden måtte fullbordas och icke genom hennes ofruktsamhet förhindras, derföre gaf hon Hagar åt sin man till hustru, v. 3. Men hon hade bort befalla det Gud, och icke gripa till denna utwäg, Hans wilja oåtspord, då hon bekänner sig efter Hans skickelse wara ofruktsam, se k. 29: 31.

** L.: d. ä. "få barn", se k. 30: 3; Ruth 4: 11.

† Ty hon kunde upptaga Hagars barn såsom sitt eget, se k. 30: 3; 2 Mos. 21: 4.

3. Och Sarai, Abrams hustru, tog sin Egyptiska tjensteqwinna Hagar, och gaf henne Abram sin man till hustru *, sedan de hade bott i tio år i Canaans land **.

* och icke till en sköka, dock förblef hon Sarai piga, v. 5-9. Att patriarkerna således togo mer än en hustru på en gång, det war wäl icke öfwerensstämmande med det första äktenskapets instiftelse, k. 2: 24; Matth. 19: 4: 5; se 3 Mos. 18: 18. Men såsom Moses tillstadde skiljobref för särskild orsaks skull, Matth. 19: 7, 8, så tålde och led Gud sådana äktenskap, till följe af en willkorlig [wilkorlig] tillåtelse eller medgifwande ibland patriarkerna, k. 29: 30. De längtade, såsom wi se på Noahs fader, k. 5: 29, och här på Abram, högeligen efter den utlofwade säden, se Mal 2: 15, men som sådana äktenskap i gamla Testamentet ofta woro olyckliga, se 2 Sam. 3: 3, så äro de nu i nya Testamentet alldeles otillåtna, i kraft af första instiftelsen, k. 2: 24, som så tydligt är upprepad och förklarad, Matth. 19: 4; Eph. 5: 31, f.

** Löftet war bekräftadt, och hon hade således i tio år wäntat att blifwa moder till den utlofwade säden, k. 13: 15, 16.

4. Och han lade sig när Hagar, och hon wardt hafwande: Då hon nu såg att hon wardt hafwande, föraktade hon sin fru *.

* Eller: "då blef hennes fru ringa i hennes ögon", v. 5, för Sarai oaktsamhets skull, 1 Sam. 1: 6

5. Då sade Sarai till Abram: Du gör orätt * emot mig: jag hafwer lagt min tjensteqwinna när dig; nu, efter hon ser att hon är hafwande worden, måste jag ringa aktad warda för henne: Herren döme emellan mig och dig **.

* Ebr: "Mitt förtryck är för din skull", v. 2; så tages det ebr. ordet, 1 Sam. 17: 32; 1 Kon. 2: 18; Ps. 44: 23; 69: 9, f. Detta sade hon ej med någon häftighet eller ondska, 1 Pet. 3: 6, utan hon wille, att mannen såsom herre skulle näpsa tjensteqwinnan, emedan Sarai för hans skull måste lida sådant, sedan hon hade "gifwit Hagar i hans famn", såsom här i ebr. står, se 5 Mos. 13: 6; 1 Kon. 1: 2.

** Så framt Abram ej wille straffa Hagar, hoppades hon att Gud skulle låta hennes oskuld komma i dagen, Dom. 11: 27; 1 Sam. 24: 13, 16.

6. Men Abram sade till Sarai: Si, din tjensteqwinna är under ditt wåld *, gör med henne ** som dig täckes. Då nu Sarai wille späka henne, flydde hon ifrån henne.

* Ebr.: "i din hand", alltså åtnjöto ej alla hustrur lika heder och förmån, k. 30: 3, f.

** Ebr.: "Och Sarai späkte henne, men hon flydde ifrån hennes ansigte, v. 7.

7. Men Herrans Ängel * fann henne wid en wattubrunn i öknen, nemligen wid den brunnen, som är på den wägen till Sur **.

* Den oskapade Ängelen, se 2 Mos. 3: 2, f., Guds Son, se v. 13, 14, ty Gud allena kan gifwa wälsignelse, v. 10. Ängeln säges här finna henne, såsom den der i nåd sökte henne, se 5 Mos. 32: 10.

** Hon wille alltså fly hem till Egypten, v. 1, se k. 25: 18; 1 Sam. 15: 7.

8. Och sade till henne: Hagar, Sarai tjensteqwinna, hwadan kommer du? Eller hwart will du *? Hon sade: Jag hafwer flytt ifrån min fru Sarai.

* Guds Son wisste wäl allt detta, men såsom Han påminner Hagar om hennes skyldighet, då Han kallar henne Sarai tjensteqwinna, så wille Han ock med denna fråga föra henne till finnes, huru obetänksamt det war att fly, v. 9.

9. Och Herrans Ängel sade till henne: Wänd om till din fru igen, och ödmjuka dig under hennes hand.

10. Och Herrans Ängel sade till henne: Jag skall så föröka * din säd, att för stor myckenhet skall hon icke kunna räknas.

* ganska mycket föröka, samma ordas, i ebr. k. 3: 16.

11. Yttermera sade Herrans Ängel till henne: Si, du är hafwande worden, och skall föda en son; hans namn skall du kalla Ismael *, derföre att Herren hafwer sett ** din wedermöda.

* L. Ismael uttydes: "Gud bönhörer", och är här märkligt, att Herren talar om Herren, se 2 Sam. 7: 11.

** Ebr.: "har hört till din wedermöda", d. ä. Han har sett ditt eländiga tillstånd, se 1 Sam. 9: 16, och bönhört dig i din wedermöda, 2 Mos. 3: 7. Så skönjes Guds mildhet att bönhöra och hjelpa, ändock här ej tillförene nämnes om Hagars bön, 2 Mos. 14: 15; Es. 65: 24.

12. Han skall wara en grym man *: hans hand emot hwar man, och hwar mans hand emot honom **: och han skall bo emot alla sina bröder †.

1 Mos. 25: 18.

* Efter ebr.: "en wildåsna ibland menniskor", hwilken skulle umgås mest med jagande i wildmarken, k. 21: 20, och ej gerna wara under någons wälde, samma ord Job 6: 5; 11: 12; 39: 8.

** Detta är sannadt på Ismael sjelf och på hans efterkommande, ibland hwilka Turkarna till en del wilja wara, se 1 Chrön. 5: 10, 19; Ps. 83: 7.

† Han skall ej rädas, ej heller utrotas, såsom de Cananeer [Canaaneer], utan med sådant sinnelag skall han bo emot sina bröder, Abrams barn, k. 25: 18.

13. Och hon kallade Herrans namn, som talade med henne: Du Gud ser mig; ty hon sade: Wisserligen hafwer jag här sett ryggen * på Honom, som mig ser.

* Eller: "Har jag ock här sett (Honom), sedan Han såg mig?" Hon fröjdas och förundrar sig, icke allenast öfwer att Gud der i öknen såg till henne i hennes stora nöd, v. 8, utan ock att hon oskadd (se 2 Mos. 24: 11) der fick se densamme Herren och Guden, sedan Han så nådeligen hade sett till henne, Job 42: 5.

14. Derföre kallade hon * brunnen en brunn den lefwandes, som mig ser, hwilken är ** emellan Kades † och Bared.

1 Mos. 24: 62. 25: 11.

* Eller: "kallade man brunnen" till åminnelse deraf, att lefwande Guds Son, v. 7; Ps. 72: 15; Matth. 16: 16; 1 Tim. 6: 16, först der uppenbarade sig för henne; fördenskull utwalde ock Isaac der sin bostad, k. 25: 11.

** Ebr.: "Si, han är", neml. den omtalta brunnen, v. 7.

† se k. 14: 7; 4 Mos. 1: 19.

15. Och Hagar födde Abram en son; och Abram kallade den sonen *, som Hagar födde honom, Ismael.

Gal. 4: 22.

* Ebr.: "sin sons namn", v. 11.

16. Och Abram war sex och åttio år gammal, * då Hagar födde honom Ismael.

* Ebr.: "sex och åttio åra son"; samma ordas. k. 7: 6, så att han ännu enligt naturens kraft kunde erhålla en son, Gal. 4: 13.

17. Capitel.[redigera]

Innehåller fyra stycken:

l. Huru Gud förnyade sitt förbund med Abram, lofwade honom många efterkommande, och derföre förändrade hans namn, v. 3.

II. Instiftade omskärelsens sakrament, v. 7.

III. Gaf löftet om Isaac af Sarai, förändrade ock hennes namn, och lofwade stor wälsignelse åt Ismael, men åt Isaac större, v. 15.

IV. Huru lydig Abraham war, omskar sig sin son och allt mankön i sitt hus, v. 22.

1. Då nu Abram nio och nittio år gammal war *, syntes ** honom Herren, och sade till honom: Jag är Gud allsmäktig ***; wandra för mig † och war fullkomlig ††.

* sam. ordas. k. 16: 16, sammaledes v. 17, 24, 25, och antecknas isynnerhet för att låta se, det Isaac blef en son efter löftet, v. 17, 19; se Rom. 4: 19; 9: 7, 8.

** Detta är femte gången som Gud uppenbarade sig för Abram, se k. 12: 1; 13: 14; 15: 1, 18.

*** Ebr.: "El Schaddai", d. ä. "Jag är i mig sjelf fullkomlig, har uti mig all fullkomlighet, och af mig härflyter alltings wäsendtliga tillwaro, Rom. 11: 36; 1 Cor. 8: 6; Ebr. 2: 10, är sålunda mäktig att fullborda mina löften, bewisa dem godt som tro på mig, hjelpa och beskydda dem, såsom en allsmäktig Herre", k. 35: 11; Job 6: 4; 22: 26; Hes. 1: 24, f., "och kan tillintetgöra mina motståndare". Es. 13:6; Joel. 1: 15.

† d. ä. "haf mig alltid för ögonen", i all din wandel, såsom wore du alltid i min åsyn; rätta dig efter min wilja och lag", Ps. 119: 1, f. Så förklaras det som likaledes säges, 1 Kon. 8: 25; 2 Chrön. 6: 16.

†† d. ä. utan all falskhet och allt skrymteri, uppriktigt inför Gud, i ostrafflig wandel, se k. 6: 9; 5 Mos. 18: 13; 2 Kon. 8: 61; Ps. 15: 2; 25: 21; Ords. [Ordspr.] 28: 18; Matth. 5: 48; Luc. 1: 6, 75.

2. Och jag skall göra mitt förbund * emellan mig och dig, och jag skall föröka dig swårligen **.

* d. ä. genom sakramentets instiftelse stadfästa de redan gifna löftena, k. 15: 18, och dermed tillegna dem dig och dina efterkommande, Rom. 4: 11.v

** Ebr.: "föröka dig ganska mycket", se v. 6: 20; samma ordas. 2 Kon. 10: 4, och sjelfwa löftet v. 4-6; k. 13: 16; 15: 15.

3. Och Abram föll på sitt ansigte *. Och Gud talade yttermera med honom och sade:

* erkännande sin owärdighet och i största ödmjukhet gifwande Gud all wördnad, 3 Mos. 9: 24; Hes. 43: 3, samt i tron beredande sig att med aktsamhet undfå Herrans nådiga förbundsord, se 2 Sam. 7: 18.

4. Si, Jag är det *, och hafwer mitt förbund med dig; och du skall warda en fader för mycket folk **.

Rom. 4: 17.

* Ebr.: "Jag, si, mitt förbund med dig". Gud nämner å ena sidan sig sjelf, och tillförene uttryckligare, v. 1, 2, såsom den som upprättar förbundet och wille stadfästa det, se 2 Mos. 3: 14, 15, och å andra sidan Abram och hans säd, v. 9, som skulle hålla förbundet, v. 7.

** se v. 2; k. 15: 5.

5. Derföre skall du icke mer heta Abram, utan Abraham * skall wara ditt namn: Ty Jag hafwer gjort dig till en fader för mycket folk.

* L.: "Abram betyder hög fader, men Abraham myckenhetens fader, ehuruwäl det ordet, som betyder myckenhet, allenast med en bokstaf i ebr. insattes i hans namn, och det ej utan orsak". Dermed tillkännagifwes, att Abrahams barn efter löftet och efter andan skulle blifwa ett folk och en kyrka, antingen de äro hedningar eller Judar. "He" är den första stafwelsen i det ebr. ordet, som utmärker mycket folk, v. 6; Rom. 4: 16, 17.

6. Och skall göra dig ganska mycket * fruktsam, och skall göra folk af dig; skola ock konungar komma af dig **.

* Samma ordas. v. 2.

** Sålunda äro af Abraham komne icke allenast Israels och Juda folk med deras konungar, utan ock Ismaeliterna, Idumeerna o. s. w. med deras konungar, och i synnerhet är Herren sjelf, alla konungars konung. Christus Jesus kommen af honom och hans säd efter köttet, Rom. 9: 5, 1 Tim. 6: 15; Uppb. 17: 14; 19: 16.

7. Och Jag will göra * mitt förbund emellan mig och dig, och din säd efter dig, i deras afkommande **; att det skall wara ett ewigt förbund †, få att jag skall wara din Gud ††, och din säds efter dig.

* Ebr.: "Och Jag will upprätta (stadfästa) mitt förbund", o. s. w., se k. 6: 18.

** L. "så länge deras wäsende skulle wara; och gifwer Moses härmed tillkänna, att deras (gamla Testamentets) wäsende skulle ändtligen upphöra och ett annat komma".

† De lekamliga wälgerningar, som i detta förbund woro Abrahams barn efter köttet gifna, räckte, såsom sjelfwa omskärelsen, en lång tid, allt intill Christi tillkommelse, se k. 13: 15, men de andeliga gåfwor, hwilka Abrahams barn i tron tillika med honom undfå, Gal. 3: 8, uti Christus, de äro ewiga, Joh. 3: 16; Eph. 1: 3.

†† Honom allena skall du dyrka och wörda, 2 Mos. 20: 2, 3; 5 Mos. 6: 4, 5, hwarjemte Jag allt godt, all salighet, ja mig sjelf, se k. 15: 1, tillsäger dig och dina efterkommande, för att som en fader älska eder, förlåta eder edra synder, Ps. 103: 13, beskydda, hjelpa och ewinnerligen göra eder saliga", 3 Mos. 26: 23; Ps. 33: 12; Jer. 31: 33; 2 Cor. 6: 18, f.

8. Och skall gifwa dig, och din säd efter dig, det land, der du en främling uti är, nemligen det hela landet Canaan, till ewig * besittning; och skall wara deras Gud **.

* och "ärftlig" besittning, k. 15: 7.

** så wida de skicka sig såsom mitt folk, 5 Mos. 6: 24, 25; 2 Tim. 2: 13.

9. Och Gud sade yttermera till Abraham: Så håll nu mitt förbund, du och din säd efter dig, i deras afkommande.

10. Och detta är förbundet *, som I hålla skolen emellan mig och dig, och din säd efter dig: Allt det mankön ibland eder är skall omskäras.

3 Mos. 12: 3. Apg. 7: 8. Rom. 4: 11.

* Ebr.: L. "Detta är mitt förbund, som I hålla skolen emellan mig och emellan eder och emellan din säd efter dig: Allt edert mankön skall omskäras". Guds förbund, om hwilket Han så ofta har talat i detta kapitel, är nu detta, att Han genom omskärelsen meddelade, beseglade och bekräftade sina nådelöften, v. 6—8, f., hos dem som anammade detta sakramentet och gjorde sig genom dess bruk delaktiga af Guds nådewälgerningar uti trons rättfärdighet, k. 15: 6; Rom. 4: 11—13, hwilken kommer af Christus allena, Rom. 3: 24, 25.

11. Men I skolen omskära edert kötts förhud. Detsamma skall wara ett tecken till förbundet * emellan mig och eder.

* Ingalunda så till förståendes, som skulle sjelfwa omskärelsens sakrament wara allenast förbundets blotta tecken; ty det ordet "tecken" bör ej föras till v. 10, utan till det närmast föregående i denna 11 vers. Gud wille dermed wisligen tillkännagifwa orsaken, hwarföre den lemmen skulle omskäras, neml. på det att det sår och ärr, som efter omskärelsen qwarblef, skulle wara för dem ett tecken, hwarigenom de påminde sig arfsynden, som genom den köttsliga födelsen "war dem påkommen, k. 5: 3, f., men att denna och andra synder icke kunde fördöma dem, när de woro af Abrahams säd, som först undfick omskärelsen, och genom samma sakrament woro i Guds förbund, v. 13, och i trons rättfärdighet, Rom. 4: 11, tillförsäkrade sig all andlig och timlig wälsignelse för Messiæ [Messie] skull, Gal. 3: 8, 16, som af deras slägt skulle födas, k. 12: 3; 22: 18; Ebr. 2: 16, f.

12. Hwart och ett piltebarn, då det är åtta dagar gammalt, skolen I omskära * i edra afkommande. Sammalunda ** hwar och en tjenare, hemmafödd eller köpt, eller eljest främmande, och icke af eder säd är.

* Ebr.: "skall omskäras ibland eder allt mankön i edra efterkommande", så snart den åttonde dagen har begynt, 3 Mos. 12: 3, dock war qwinkönet delaktigt i förbundets kraft och löften, v. 7, 8; k. 34: 14; Joel 2: 28, 29; Luc. 13: 16; 1 Pet. 3: 6; Judith 9: 18. Eljest hade de ej tillåtelse att äta påskalammet, 2 Mos. 12: 3, 4, 48. På åttonde dagen kunde barnet tåla swedan och gifwa något wissare hopp om lifwet, 2 Mos. 22: 30; se Luc. 1: 59.

** Ebr.: "Den som i huset född är", (af tjenstehjon) eller köpt för penningar af hwarjehanda främmande, hwilken icke är af din säd", d. ä. alla hemfödda eller köpta tjenare, v. 13. I ebr. nästan lika ordas. v. 23.

13. Och så skall * mitt förbund wara på edert kött, till ett ewigt förbund.

* Ebr.: "Ändteligen [Ändtligen] måste omskäras den som i huset född är, eller är köpt med penningar, och skall mitt förbund", o. s. w. Allt intill Messias tid, Jer. 31: 31; Gal. 5: 1, 2, 6; Col. 2: 11, 12, skall detta mitt förbund genom omskärelsen på edert kött wara stadfästadt, se v. 11.

14. Och hwar något * piltebarn icke warder omskuret i hans kötts förhud, hans själ skall utrotas ** utur hans folk, derföre att han † mitt förbund icke hållit hafwer.

* Ebr.: "Och det oomskurna mankön, hwars förhuds kött ej omskäres", hwars föräldrar genom otro afsöndra sig ifrån den rätta församlingen, eller eljest förakta omskärelsen, eller ock den som sjelf, när han kommer till åren, det öfwerdådigt försummar; alltså angår detta hot ej de barn, som i den Judiska församlingen före den åttonde dagen blefwo döda, v. 12.

** Ebr.: "Och den själen skall ifrån sitt folk utrotas", d. ä. den af mankön skall icke hållas för den rätta församlingens medlem, ej heller hafwa någon del i himmelen, och således icke åtnjuta Guds förbund. Se 3 Mos. 17: 10; 4 Mos. 15: 31.

† Ebr.: "Mitt förbund har han brutit", han har föraktat det och hållit det kraftlöst, se 3 Mos. 26: 15.

15. Och Gud sade åter till Abraham: Din hustru Sarai * skall du icke mer kalla Sarai, utan Sara skall wara hennes namn.

* Ebr.: "Sarai din hustru beträffande, du skall icke kalla hennes namn Sarai, utan Sara skall" o. s. w. Det första ordet betyder "mina furstar", Es. 10: 8, men här en som är deras wälde undergifwen. Sara betyder "furstinna", som har wälde öfwer många andra, v. 16, se Klagov. [Klagw.] 1: 1.

16. Ty jag skall wälsigna henne, och af henne skall jag gifwa * dig en son, hwilken jag skall wälsigna **; och folk skola warda af honom, och konungar öfwer mycket folk.

1 Mos. 21: 2.

* Ebr.: "Jag också gifwa dig", utom Ismael af Hagar, k. 16: 16.

** Ebr.: L. "en son, och Jag skall wälsigna henne, och hon skall warda (moder) för många folk; folkens konungar skola komma af henne". Isaac skulle af henne födas, och af hans efterkommande många konungar, och Herren Christus sjelf, se v. 6.

17. Då föll Abraham på sitt ansigte, och log *, och sade i sitt hjerta: Skulle mig, som hundrade år gammal är, födas en son? Och Sara, som nittio år gammal är, skulle föda?

* Han log af förundran och glädje, ty han twistade icke, k. 15: 6; Rom. 4: 18, 21, Gud styrkte hans tro, v. 19. Hit föra några Joh. 8: 56.

18. Och Abraham sade till Gud: Ack att dock Ismael måtte så lefwa för dig *.

* Eftersom han en så stor nåd rönt, blef han frimodig och begärde, att Gud wille låta Ismael få åtnjuta den tillsagda wälsignelsen, k. 16: 10, det är, låta honom och hans efterkommande förökas; och förnämligast åstundade Abraham, att Ismael i sitt lefwerne måtte behaga Gud, v. 1; se k. 25: 17, och af Honom styrkas, k. 21: 20.

19. Då sade Gud: Ja, Sara * din hustru skall föda dig en son, hwilken du skall kalla Isaac; ty med honom skall jag upprätta mitt ewiga förbund **, och med hans säd efter honom.

* Ebr.: "Ja wisserligen Sara", efter mitt löfte, v. 16, sammaledes Sara v. 17, 21, och så allt framgent.

** Ebr.: "Upprätta mitt förbund till ett ewigt förbund för hans säd efter honom", se v. 7.

20. Dertill hafwer jag ock bönhört dig om Ismael: Si, jag hafwer wälsignat honom, och skall göra honom fruktsam, och föröka honom ganska swårligen: tolf furstar skall han föda, och jag skall göra honom till mycket folk *.

1 Mos. 25: 16.

* Ebr.: L. "till ett stort folk", k. 16: 11.

21. Men mitt förbund skall jag upprätta med Isaac, den Sara dig föda skall, på denna tiden åt året. Men mitt förbund skall jag upprätta med Isaac, den Sara dig föda skall, på denna tiden åt året.

Rom. 9: 7.

22. Och som talet wardt ändadt, for Gud * upp ifrån Abraham.

* d. ä. Guds Son upphörde att i synlig måtto tala med honom, såsom Han hade begynt, v. 1; se Dom. 13: 20.

23. Och Abraham tog sin son Ismael, och alla tjenare, hemfödda och köpta *, och allt det mankön war i hans hus, och omskar förhuden på deras kött, straxt på samma dagen, som Gud honom sagt hade.

* Ordas, i ebr. lyder såsom i v. 12, 13, 27; och man kan af orden sluta, att han sjelf förrättade det på de andra, se om honom sjelf v. 24.

24. Och Abraham war nio och nittio år gammal, då han omskar förhuden på sitt kött.

25. Men Ismael hans son war tretton år gammal, då hans kötts förhud omskuren wardt.

26. Allt på en dag wordo de alla * omskurne, Abraham och hans son Ismael;

* Ebr.: "På sjelfwa denna dagen blef Abraham omskuren och Ismael hans son", straxt efter befallningen, v. 10, 11.

27. Och allt det mankön * war i hans hus, både hemfödda tjenare och köpta, och eljest främmande: alla wordo de omskurne med honom.

* Ebr.: "Och alla män i hans hus, den som i huset född war" (af tjenstehjon) eller köpt för penningar af någon främmande, blefwo omskurne med honom, v. 12, 13.

18. Capitel.[redigera]

Innehåller fyra delar:

I. Huru Guds Son med twå änglar uppenbarade sig för Abraham, v. 1.

II. Guds Son lofwade Sara en son, v. 9.

III. Uppenbarade för Abraham sitt uppsåt om Sodom, v. 17.

IV. De twå änglarne wände sig till Sodom, men Abraham blef stående inför Herran, och gjorde en lång förbön för Sodom, v. 22.

1. Och Herren syntes honom i den lunden * Mamre, der han satt wid sin tjälls dörr, då hetast war på dagen.

* samma ord k. 12: 6; 13: 18.

2. Och som han upplyfte sina ögon * och såg, då stodo tre män ** för honom. Och då han såg dem, lopp han emot dem från sin tjälls dörr, och bugade sig ned på jorden.

Ebr. 13: 2.

* ifrån det werk, som han eljest wid sitt sittande kunde hafwa för händer, v. 1.

** Twå woro änglar, Ebr. 13: 2, och den tredje war Guds Son, såsom af hela kapitlet synes, synnerligast deraf, att han kallas "Jehowah", v. 1, 13, 20, 22, 26, 33, och hela werldens domare, v. 25; Joh. 5: 21; till Honom talar Abraham v. 3. Guds Son hade, för detta ärendets skull, tillika med änglarna antagit mensklig skepnad. L. "För en faller han ned, talar ock såsom med en, och dock med tre; dermed betecknas Treenigheten i Gud", efter några gamla fäders mening.

3. Och sade: Herre *, hafwer jag ** funnit nåd för dina ögon, så gack † icke fram om din tjenare.

* Här finnes det ebr. ordet så skrifwet, som när det brukas om Gud, k. 15: 2, och det skall i ebreiska Bibeln finnas 134 gånger, såsom Judarna räkna, se k. 19: 18.

** Ebr.: "Om jag dock, Herre, har funnit nåd" o. s. w., se k. 19: 19.

† Ebr.: "Så gack, käre, icke" o. s. w., samma ord Ps. 118: 25.

4. Man will hemta eder litet af watten, och twå * edra fötter; och hwiler eder under trädet.

* Ebr.: "Låt dock hemta litet watten, att I twån" o. s. w., såsom brukligt war att mottaga gäster; ty i de warma länderna wandrade man mest barfotad, eller med öppna skor (sandaler), k. 19: 2; Luc. 7: 44; 1 Tim. 5: 10, f.

5. Och jag will lägga för eder * ett stycke bröd, att I wederqwicken edert hjerta **, sedan gån I då fram bättre, förty derföre † ären I komne till eder tjenare. De sade: Gör som du hafwer sagt.

* Ebr.: L. "Och jag will hemta ett stycke bröd", han förringar sin anrättning, v. 6-8, så 1 Sam. 28: 22.

** "Styrken och wederqwicken eder dermed under eder wandring", samma ordas. Dom. 19: 5; Ps. 104: 15.

† d. ä. af Guds skickelse, när så skett, att I nu wid middagstid äro komne till mig, på det jag må bewisa eder någon fägnad och wälgerning och jag må undfå den nåden, v. 3.

6. Abraham skyndade sig in i tjället till Sara, och sade henne: Skynda dig, och blanda tre mått * semlomjöl, och baka kakor.

* Ett sådant mått "Seah" höll wid pass fem kannor, och war en tredjedel af ett Epha. Här förstås sådana kakor, som på glöd eller i pannor i hast tillreddes, 2 Mos. 12: 39.

7. Men han lopp bort till boskapen, och tog en god späd kalf, och fick drängen; han skyndade sig och tillredde det.

8. Och han tog fram smör och mjölk, och af kalfwen, som han tillredt hade, och satte för dem; och gick fram för dem * under trädet, och de åto **.

* Ebr.: "Och han stod framför dem", för att tjena och uppwakta, se Ordspr. 22: 29.

** Icke att de behöfde, eller på naturligt eller wanligt sätt försmälte maten, såsom andra menniskor, utan de åto i den antagna menniskoskepnaden, emedan de wille synas såsom män.

9. Då sade de till honom: Hwar är din hustru * Sara? Han swarade: Der inne i tjället **.

* Guds Son, som här talar, v. 13, wisste wäl hwar hon war, Ps. 139: 2, 3, men han wille med denna fråga bana sig wäg för löftet, v. 10.

** Ty qwinnorna hade sina egna tjäll för hussysslornas skull, k. 24: 67; 31: 33.

10. Han sade: När jag igenkommer till dig, om man lefwer *, si, så skall Sara din hustru hafwa en son. Detta hörde Sara, der hon stod bakom tjälldörren **.

1 Mos. 17: 19. 21: 1. Rom. 9: 9.

* Ebr.: Och han sade: "Jag skall kommande komma igen till dig wid denna lifstiden", d. ä. Jag skall wisserligen återkomma om ett år, wid denna tid, hwaruti wi nu lefwa; så uttyder Guds Son det sjelf, v. 14; k. 12: 21, jemte sjelfwa utgången, k. 21: 1, 2, och uttryckligen Paulus, Rom. 9: 9.

** Ebr.: "Och Sara hörde det i tjällsdörren, och den (neml dörren) war bakom Honom", neml. bakom Herren som talte, så att Sara kunde höra det, v. 9.

11. Och de woro, både Abraham och Sara, gamla och wäl till ålders komne, så att Sara nu icke mer hade, som qwinnor pläga hafwa.

Rom. 4: 19. Ebr. 11: 11.

12. Derföre log hon wid sig sjelf *, och sade: Nu jag gammal är, och min herre desslikes ålderstigen; skall jag ännu gifwa mig till lusta?

1 Pet. 3: 6.

* i början, då hon tänkte derpå, att hon ej hade någon naturlig förmåga mer till att föda, v. 11; k. 17: 17. Det förekom henne underligt, att hon till små barn skulle få någon lust mer; men då Herren bestraffade hennes löje, v. 13, 15, och hänwisade henne till Guds allmakt, blef hon fast i tron, Ebr. 11: 11; 1 Pet. 3: 6.

13. Då sade Herren till Abraham *: Hwi log Sara, sägande: Menar du ** att det kan wara, att jag ännu föda skall, så gammal som jag är?

* Herren talade till Abraham, och ej till Sara, dels för att låta henne se sin makt att tillrättawisa henne, dels på det att Abraham ej skulle falla i misströstan, v. 14.

** Ebr.: "Skulle wäl i sanning jag nu föda, sedan jag blifwit så gammal?" v. 11.

14. Mån Herran något wara omöjligt *? I sinom tid will jag komma till dig igen, om man lefwer; och då skall Sara hafwa en son.

2 Kon. 4: 16.

* se Jer. 32: 17, 27; Zach. 8: 6; Luc. 1: 37.

** Ebr.: "På bestämd tid skall Jag komma igen till dig, wid" denna "lifstiden", neml. om ett år, wid den tiden Han, v. 10, hade bestämt; lika ordas. 2 Kon. 4: 16, 17.

15. Då nekade Sara och sade: Jag log icke, och wardt förfärad *. Men Han sade: Det är icke så, du log.

* Ebr.: "ty hon fruktade", hon såg sitt misstag wara uppenbaradt, så att hon på Herrans ord, v. 13, framkallas och bringas till erkännande af sin synd, v. 15. Om Abrahams löje se k. 17: 17.

16. Då stodo männerna upp dädan, och wände sig åt Sodom *, och Abraham följde dem och ledsagade dem **.

* Alla tre stodo de upp från måltiden, v. 8, och de twå gingo till Sodom, men Guds Son fortfor att tala med Abraham, v. 22.

** Af wördnad gick han ett stycke med dem, förrän han "lät dem fara". Det är en gammal sed att beledsaga gäster, Apg. 20: 18.

17. Och Herren sade: Huru kan jag dölja för Abraham det jag gör *?

Amos 3: 7.

* Guds Son synes hafwa talat detta till de ännu närwarande änglarna, Abraham till heder och till styrkande af hans tro, v. 17—19.

18. Efter han skall warda * till ett stort och mäktigt folk, "och alla folk på jorden skola warda wälsignadt i honom".

1 Mos. 22: 18. Apg. 3: 25. Gal. 3: 8.

* Ebr.: "Eftersom Abraham skall wisserligen warda" o. s. w., såsom honom war lofwadt, k. 17: 16, 20, f.

19. Ty jag wet *, att han befaller sina barn och sitt hus efter sig, att de skola hålla Herrans wägar och göra hwad rätt och godt är, på det ** att Herren skall låta komma öfwer Abraham allt det Han honom lofwat hafwer.

* Ebr.: "Ty jag känner honom, emedan han skall befalla sina barn" o. s. w. Sålunda säges: "Gud känner de fromma", Ps. 1: 6; Joh. 1: 47, 48, f. Gud wille härmed låta Abrahams barn genom Sodoms undergång blifwa warnade, på det de genom sin stamfaders underwisning, barn efter barn, skulle taga sig till wara för sådana grofwa synder och derigenom icke förhindra det goda, som Gud hade lofwat Abraham, utan såsom här i ebr. står: "göra rättwisa och rätt", se 2 Sam. 8: 15.

** Emedan Gud af idel nåd, utan någon menniskas förtjenst, wille sända sin Son i werlden, Joh. 3: 16; Eph. 2: 4, så kunde ej heller Abraham, eller någon af hans efterkommande, genom eftertraktande af rätt och rättwisa förtjena, att Christus af dem skulle födas, Rom. 9: 11, ty härmed gifwes allenast tillkänna Guds nådiga wård om Abrahams barn, att de måtte skicka sig så, att de ej blefwo owärdiga denna heder, att Christus af dem skulle födas, Ps. 105: 8-10; Luc. 1: 54, 73; 2: 32; om ordas, "på det" se 2 Mos. 10: 2.

20. Och Herren sade: I Sodom och Gomorra är ett rop *, det är stort, och deras synder äro ganska swåra.

1 Mos. 13: 13. 19: 13. Hes. 16: 49.

* Om ropande synder, se k. 4: 10, så att efter ebr. Gud hade orsak att noga se derefter, v. 21.

21. Derföre skall jag fara ned * och se till, om de allt gjort hafwa efter ropet, som för mig kommet är; eller om det icke så är, att jag må wetat.

* Detta säges om Gud efter menniskosätt att tala, se k. 11: 5, och Herren låter härutinnan se sin stora långmodighet, se k. 15: 16, så ock sin rättfärdighet, som noga ransakar [rannsakar] förrän Han dömer, se k. 3: 9, f., på det att ock andra domare må efterfölja Honom, Job 29: 16.

22. Och männerna wände sitt ansigte *, och gingo åt Sodom. Men Abraham wardt ** ståndande för Herran.

* Ebr.: "wände sig derifrån". De skildes ifrån Abraham, neml. de twå änglarna, se v. 1, ty den tredje, som war Guds son, blir qwar och talar med Abraham, se v. 17.

** Ebr.: "blef ännu ståndande" o. s. w., v. 23.

23. Och trädde fram till Honom och sade: Will du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga?

24. Kunde hända, att i staden wore femtio rättfärdiga *, wille du dem förgöra, och icke skona det rummet för femtio rättfärdigas skull, som derinne woro?

* utom oskyldiga barn, Jon. 4: 11, de som woro fria från de grofwa Sodomslasterna och genom tron i uppriktig wandel woro Gud täcka, se k. 6: 9. Sådana menar Abraham, och kunde derwid komma ihåg Lot och dem som tillhörde honom, men icke dem som fåfängt inbillade sig ega någon rättfärdighet, hwilka ej skonas, Hes. 18: 24; 21; 3.

25. Bort det ifrån dig, att du det göra skulle *, och döda den rättfärdiga med den ogudaktiga, och att de rättfärdiga skulle gå lika som de ogudaktiga; bort det ifrån dig, som alla werldens domare är **; sådana straff låter du icke gå.

* Icke att Abraham war så förmäten, att han wille lära Gud något, utan han wille beweka Honom att skona, dermed att han föreställer Honom hans egen godhet och rättwisa, Dan. 9: 7—9; Rom. 3: 5, 6. Han beder få enträget af miskundsamhet mot alla, isynnerhet för Lots skull, k. 14: 12, 14.

** Ebr.: - - "ifrån dig; den som är hela jordens domare skulle han icke bewisa dom?" d. ä. Du är ju den som dömer med rätt och rättfärdighet, Apg. 17: 31; se v. 2.

26. Herren sade: Finner jag femtio rättfärdiga i Sodoms stad, så will jag skona allestädes i alla rum * för deras skull.

* Ebr.: "så will jag skona alla rum" o. s. w. Han menar Sodom och de städer, som woro deromkring, k. 19: 24, 25.

27. Abraham swarade och sade: Ack si, jag hafwer tagit mig före att tala med Herran, ändock jag är stoft och aska *.

Syr. 10: 9.

* se k. 2: 7; 3: 19. Så fordras ödmjukhet i bönen, Ps. 95: 6, 7; Jud. [Judith.] 9: 16.

28. Om der woro fem mindre än femtio rättfärdiga inne, wille du då förgöra hela staden för de fems skull? Han sade: finner jag derinne fem och fyratio, så will jag icke förgöra dem.

29. Och han talade ändå ytterligare till honom och sade: Måtte hända att man finner der fyratio inne. Och Han sade: Jag will intet göra dem för de fyratios skull.

30. Och Abraham sade: Herre, tag icke till misstycke *, om jag ännu talar något: måtte hända, att man finner der trettio inne. Han swarade: Finner jag der trettio inne, så will jag intet göra dem.

* Ebr.: "Ack, att Herrans wrede ej upptände sig"; sammaledes v. 32.

31. Och han sade: Ack si, jag hafwer tagit mig före att tala med min Herra *: måtte hända, att man finner tjugu derinne. Han swarade: Jag will icke förgöra dem för de tjugu skull.

* Ebr.: "Med Herran", se v. 27; k. 19: 18.

32. Och han sade: Tag icke till misttycke, Herre, om jag talar än en tid *; måtte hända, att man finner tio derinne. Han sade: Jag will icke förgöra dem för de tio skull.

* Ebr.: "ännu en gång". Tio funnos icke, ty endast fyra blifwa frälste, k. 19: 16. I hela detta samtal framlyser Guds stora barmhertighet och nåd, äfwensom bönens kraft, och slutligen Guds hotelse af straff. På Abrahams sida war stor tillförsigt till Gud och den största ödmjukhet, när han betraktade sin owärdighet, v. 27; se k. 3: 18, och en synnerlig miskundsamhet emot folket i Sodom, Jud. [ep.] v. 22, 23.

33. Och Herren gick bort *, sedan Han hade uttalat med Abraham. Och Abraham wände om och gick hem till sitt igen.

* Guds Son drager nu sin synliga närwaro ifrån Abraham och låter åter se sig för Lot och talar med honom, k. 19: 17.

19. Capitel.[redigera]

Innehåller fyra delar:

I. Huru änglarna kommo till Sodom, undfägnades af Lot och befriades från Sodomiternas öfwerwåld, v. 1.

II. Huru Lot med sin hustru och sina döttrar blef frälst utur staden, v. 12.

III. Sodoms och de andra städernas undergång, jemte Lots hustrus förwandling till en saltstod, v. 24.

IV. Lots blodskam med sina döttrar, v. 30.

1. Och de twå änglarne kommo om aftonen * till Sodom; och Lot satt i Sodom i porten. Och då han såg dem, stod han upp emot dem, och bugade sig med sitt ansigte neder på jorden,

* På samma dag, då de kommo ifrån Abraham, k. 18: 22. Kallas här änglar, såsom de ock woro, k. 18; "män" kallas de för sin antagna ansenliga menniskoskepnads skull, se k. 18: 2. Lot, som war en ålderstigen och rättwis man, 2 Pet. 2: 7, 8, war i stadsporten, k. 34: 20; 5 Mos. 21: 19; Ruth. 4: 1.

2. Och sade: Si, Herre *, kommer uti eder tjenares hus, och blifwer der öfwer natten: låter twå edra fötter **, och i morgon stån I bittida upp, och faren eder wäg. De sade: Nej, men wi wilja blifwa öfwer natten på gatan.

1 Mos. 18: 2, f.

* Ebr.: "Si, käre, mine [mina] herrar, böjer dock af till eder" o. s. w. Samma ord v. 3. Han talar icke till Guds son, utan till de båda änglarna, v. 1; Ebr. 13: 2, hwilka han nödgar, v. 3; se Dom. 19: 7.

** se k. 18: 4.

3. Då nödgade han dem fast, och de gingo in med honom, och de kommo uti hans hus. Och han gjorde dem en måltid, och bakade dem osyradt bröd *, och de åto.

* Ty sådant bröd kunde snart tillredas, se 18: 6.

4. Men förr än de lade sig, kommo de män af staden Sodom *, och omhwärfde huset **, unge och gamle, och allt folket tillhopa †.

* Ebr.: "de män af staden, Sodoms män", för att beteckna såwäl deras ondska, v. 4, som för att skilja dem ifrån andra städers män, v. 24.

** så att de främmande ej skulle undkomma, v. 3.

† Ebr.: "Allt folket ifrån den yttersta orten", d. ä. ifrån hela staden, ifrån den ena stadens ända till den andra, lopp tillsammans, dels af wederstygglig begärelse, dels af nyfikenhet. Och det är alltså klart, att der ej funnos tio rättfärdiga, k. 18: 32.

5. Och kallade Lot ut, och sade till honom: Hwar äro männerna, som till dig ingångne äro i denna natten? Låt dem gå här ut till oss, att wi måga känna dem *.

Dom. 19: 22.

* Så oförskämdt utropa de sin wederstyggliga åtrå, se Es. 3: 9. Om deras synd, Rom. 1: 26, 27; Jud. [ep.] v. 7, huru grof den war, se 3 Mos. 18: 22; 20: 13; 1 Cor. 6: 10.

6. Lot gick ut till dem för dörren, och smällde dörren igen efter sig *.

* på det att ingen af det gudlösa folket skulle tränga sig in, v. 4, utan att frukta deras ondska emot sig, v. 10.

7. Och sade: Ack, käre bröder *, görer icke så illa.

* Med sådana wänliga ord wille han beweka dem, Dom. 19: 23, kallar dem för den naturliga och allmänna skyldskapens skull bröder, se k. 9: 5; Malach. [Mal.] 2: 10; dylikt exempel, k. 29: 4; 1 Sam. 30: 23.

8. Si *, jag hafwer twå döttrar, de hafwa ännu ingen man känt; dem will jag ** få ut till eder, och faren med dem som eder täckes: att I ju intet ondt gören dessa männerna: ty derföre äro de ingångne under mitt taks skugga †.

* Ebr.: "Käre, si”, - - Han brukar allehanda bewekande ord, v. 7.

** Ebr.: "Jag will hellre få (utlemna) dem" o. s. w. Det war ett stort oförstånd, Rom. 3: 8, Lot ådagalade i sin ifwer och förskräckelse, då han på detta sätt wille skydda sina gäster och förswara husfriden, Dom. 19: 24, 25, hwilken synd han utom andra måste i en sann bättring afbedja; eljest hade han ej kunnat räknas bland de rättfärdiga, 2 Pet. 3: 8 [7].

† Skugga betyder allahanda beskärm och förswar, Ps. 36: 8, f.

9. Men de sade: Kom hit *. Då sade de: Är icke du allena ** en främling härinne, och will nu regera? Nu wäl, wi wilja göra dig mera ondt än dem. Och de trängde sig hårdeligen med wåld in på mannen Lot; och de lupo till, och wille slå upp dörren †.

* Ebr.: "Kom bättre bort". De fordrade honom ut ur hans hus närmare sig, för att så mycket mera misshandla honom; samma ord 4 Mos. 32: 19; 1 Sam. 20: 22, 37.

** Ebr.: "Allena kom han in att bo som en främling, och han will dömande döma". Utan twifwel hade Lot ofta tillförene straffat deras ogudaktighet, 2 Pet. 2: 8.

† Ebr.: "bryta upp dörren", v. 10.

10. Men männerna * räckte handen ut, och togo Lot in till sig i huset, och smällde dörren till.

* d. ä. de twå änglarna, som kallas män, k. 18: 2, 22, uträckte sin hand, den ene på ena sidan, och den andre på den andra, för att i hast taga Lot in, såsom de sedan i hast togo honom ut, v. 16.

11. Och männerna, som för dörren woro af huset, slogo de med blindhet *, både små och stora, så att de icke kunde finna dörren.

Wish. 19: 16. 2 Pet. 2: 7.

* Ebr.: "med blindheter". Deras ögon, hjerta och sinnen woro förblindade, så att de icke kunde finna dörren, se 2 Kon. 6: 18, utan, sedan de länge hade med mycket arbete sökt dörren, blefwo de "uttröttade" och måste så ändteligen [ändtligen] återwända, Wish. 19: 16.

12. Och männerna sade till Lot: Hafwer du ock härinne * några mågar, eller söner, eller döttrar? Alla de som dig tillhöra i staden, dem haf här ut ur detta rummet:

* Ebr.: "Har du ännu någon här? ware sig måg, eller dina söner, eller dina döttrar, och allt hwad dig tillhörer" o. s. w., v. 14.

13. Ty wi skola förgöra detta rummet; derföre att deras rop är stort för Herran, och Herren hafwer utsändt oss till att förgöra dem *.

1 Mos. 18: 20.

* Ebr.: "till att förgöra det", neml. detta rummet med dess innebyggare, v. 24, 25.

14. Då gick Lot ut, och talade med sina mågar, som skulle hafwa hans döttrar *, och sade: Görer redo, och går utur detta rum: förty Herren skall förgöra denna stad. Men dem syntes ** det wara gabberi.

* Dessa ogudaktiga hade Lot utan twifwel lofwat sina barn, eftersom ingen af Sems barn fanns der nära, och de andra Cananeerna [Canaaneerna] woro ej bättre än dessa; och eftersom dessa skulle hafwa blifwit hos honom, hoppades han kunna föra dem till den sanna Gudens kännedom, 1 Cor. 7: 16; 2 Pet. 2: 7, 8.

** Ebr.: "Men han war i sina mågars ögon såsom en skämtande". De höllo hans ord för lönliga, ock honom för en narr, som blott sprang med löst prat. Så hålla werldens barn Guds hotelser för skämt, Luc. 17: 27—29; 1 Thess. 5: 3.

15. När nu morgonrodnaden uppgick, skyndade änglarna på Lot, att han skulle låta sig lida *, och sade: Gör redo, tag din hustru, och dina twå döttrar, som du hafwer **, att du ock icke förgås uti denna stadens missgerningar †.

* Ebr.: "på Lot - - och sade": - - på det han ej skulle genom misstroende till Guds hotelse förderfwas, 2 Pet. 2: 9.

** Ebr.: "som här finnas". Han hade wäl ej flera annorstädes, men de wille, att han ej skulle förlora tiden med att öfwertala sina mågar, eller lägga sina saker tillhopa. Han skulle taga hwad närmast och kärast war med sig, v. 17.

† d. ä. i deras straff för deras missgerningar, (så tages ordet, 3 Mos. 3: 1, f.) eller genom otro blifwa delaktig i deras synder, v. 16.

16. Som han ännu fördröjde, togo männerna honom wid handen *, och hans hustru, och hans twå döttrar, efter Herren wille skona dem **; och ledde honom ut, och läto honom ut för staden.

Wish. 10: 6.

* Ebr.: "togo männerna hans hand och hans hustrus hand och hans twå döttrars hand", för att påskynda dem att gå utur staden, v. 15.

** Ebr.: "för Herrans barmhertighet öfwer honom", v. 19, samma ordas. Es. 63: 9; Hes. 24: 21, twärtom Jer. 13: 14, f., afseende fästes här också på Abrahams trogna förbön, k. 18: 29; se 1 Sam. 7: 8.

17. Och som de hade haft honom ut, sade de *: förwara din själ **, och se icke tillbaka †, och statt icke i all denna ängd; men på berget undsätt dig, att du icke förgås.

* Ebr.: "Hade haft dem ut, sade Han". Den som här allena talar är Guds son, v. 18, Herren, v. 18, som ock nu kom, sedan han hade warit i samtal med Abraham om natten, k. 18: 23, och gått ifrån honom, k. 18: 33.

** Ebr.: "Undsätt dig för din själ". Han skulle, såwida han wille behålla lifwet, skynda undan, ty med själen förstås här lifwet, v. 19, såsom k. 37: 21; 5 Mos. 22: 26, f.

† Lot, hans hustru och döttrar skulle för hastighetens skull ej se tillbaka, Matth. 24: 18, för att lära sig att med allwar lyda Guds bud, Luc. 9: 62; Phil. 3: 12, förgäta det qwarlemnade och endast söka den föresatta förlossningen, Luc. 17: 3, 32; Phil. 3: 14, samt ej hafwa någon miskundsamhet med Sodomiterna, Matth. 10: 14, eller "längta tillbaka", såsom Israeliterna, 4 Mos. 11: 5, ännu mindre "wända sin gång" dit tillbaka, se v. 26.

18. Då sade Lot till dem: Ack nej, min Herre *.

* Ebr.: "Ack nej, käre Herre". Han talar till en af dem, neml. Guds son, v. 17, 19, och är i ebr. "Adonai" här skrifwet på sådant sätt, som det endast brukas om den sanne Guden, se k. 18: 3. Dom. 6: 15.

19. Si, efter din tjenare hafwer funnit nåd för dina ögon, så gör dock * din barmhertighet stor, som du på mig bewist hafwer, att du skulle behålla min själ wid lif: jag kan icke förwara mig * på berget, mig måtte något ondt wederkomma, att jag blefwe död.

* Ebr.: "Du har gjort" o. s. w. Eftersom Gud hade gjort så stor nåd med honom, hoppades han i detta blifwa bönhörd, såsom ock Guds Son, v. 21, säger sig "upptaga hans ansigte"; efter ebr. se 1 Kon. 2: 16.

** Ebr.: "Jag kan icke undsätta mig på berget, att icke det onda får mig fatt, och jag dör". Han war i sådan brådska bekymrad och rädd, menande, att berget war långt borta, v. 17.

20. Si, der är en stad * icke långt hädan, der jag infly må, och han är liten; der will jag förwara mig: är han dock liten, att min själ må der blifwa wid lif.

* Ebr.: "Käre", (sammaledes v. 19,) "si denna stad är nära till att fly dit, och han är liten, att jag der dock må undsätta mig; är han icke liten, att min själ må lefwa". Eftersom den war liten, mente Lot att ej så många ogudaktiga woro der, och sålunda kunde den staden skonas, k. 18: 23.

21. Då sade Han till honom: Si, i dessa stycken hafwer Jag ock sett till dig *, att jag icke will omstörta den staden, der du om talade.

* Om ordas, se v. 19.

22. Låt lida dig, och förwara dig der; ty jag kan intet göra, till dess du kommer der in. Deraf är den staden nämnd Zoar *.

* L. "Zoar" uttydes "liten"; fick det namnet efter Lots ord, v. 20, förut kallades han Bela, k. 14: 2.

23. Och solen war uppgången på jorden, då Lot kom in uti Zoar *.

* Så skyndade sig Lot, v. 22.

24. Då lät Herren regna swafwel och eld, ifrån Herran * af himmelen, öfwer Sodom och Gomorra.

5 Mos. 29: 23. Es. 13: 9. Jer. 50: 40. Hos. [Os.] 11: 8. Amos 4: 11. Luc. 17: 29. Jud. [ep.] v. 7.

* d. ä. Guds Son af Gud Fader, Joh. 5: 19, 20. Deraf ser man, att flera personer äro i gudomen, hwilka det gudomliga namnet "Jehowah" eller "Herre" tillegnas, hwilket ock de gamla fäderna här hafwa anmärkt, se 2 Sam. 7: 11.

25. Och omstörte * de städer i all den ängden, och alla dem som i städerna bodde, och allt det på landet wäxt war **.

* Sammaledes v. 29. Apostelen behåller samma ordas. 2 Pet. 2: 6.

** Ebr.: L. "och landets wäxt". Så gräsligt war detta straff, 5 Mos. 29: 23.

26. Och hans hustru såg tillbaka *, och wardt en saltstod **.

Wish. 10: 7. Luc. 17: 32.

* Ebr.: "tillbaka", der hon "efter honom" gick, så att hon kunde haft wilja att alldeles wända om till Sodom, se v. 17.

** I det hon gick bakom sin man såg hon tillbaka af åtrå efter det i staden qwarlemnade godset, och då blef hennes kropp förwänd och förwandlad i ett så hårdt saltbeläte, att det af intet regn kunde smältas, och har ännu wid Christi tid, efter Josephi, den gamle judiske historieskrifwarens wittnesbörd, funnits till, och skall efter någras berättelse ännu i dag finnas qwar, se Luc. 17: 32.

27. Men Abraham stod upp om morgonen bittida, på det rummet *, der han förr hade stått för Herran;

* Ebr.: L. "till det rummet". Han begaf sig bittida dit, ihågkommande Guds hotelse, k. 18: 20, och förundrade sig nu öfwer Guds heliga rättwisa, Ps. 105: 5, 7.

28. Och såg ut emot Sodom och Gomorra och allt landet i den ängden, och fick se *, att der uppgick ett damm af landet, likasom en rök af en ugn.

* Ebr.: "Och han såg, och si, der uppgick landets rök, såsom en ugns rök", såsom af en tegelugn, se 2 Mos. 19: 18,

29. Ty * då Gud omstörte de städer i den ängden, tänkte Han på Abraham **, och frälste Lot † utur de städer, som han omstörte, der Lot uti bodde.

* Ebr.: "Och det skedde, när Gud omstörtade", o. s. w., v. 25.

** neml. på hans förbön, k. 18: 23, 24, och isynnerhet på löftet, k. 12: 3; se 2 Mos. 32: 13.

† Ebr.: "och utsläppte Lot midt utur den omstörtningen, då Han omstörtade de städer, i hwilka Lot bodde", 2 Pet. 2: 6, 9.

30. Och Lot for * utur Zoar, och blef ** på berget med båda sina döttrar; ty han fruktade att blifwa i Zoar †: och låg uti en bergskrefwa, han och båda hans döttrar.

* Ebr.: "for upp utur Zoar", på berget, v. 17.

** Eller: "och bodde på berget, och hans båda döttrar med honom", efter första befallningen, v. 17.

† Han tänkte att Gud skulle straffa dem, såsom de der en gång woro dömde till undergång, v. 21.

31. Då sade den äldsta till den yngsta: Wår fader är gammal, och ingen man är mer * på orden, som till oss ingå kan efter all werldens sedwänja.

* De wisste wäl, att i Zoar woro män, men de tänkte, att de ock skulle förgås och att de båda qwinnorna skulle allena med sin fader qwarblifwa, såsom Noah efter syndafloden, k. 8: 18.

32. Kom, låt oss gifwa wår fader dricka win *, och läggom oss när honom, att wi måga behålla säd ** af wår fader.

* Ebr.: "göra wår fader drucken af win", sammaledes v. 33-35.

** Ebr.: "säd wid lif", sammaledes v. 34.

33. Och få gåfwo de deras fader dricka win i den natten. Och den äldsta gick in och lade sig när sin fader: och han wardt icke warse, när hon lade sig, ej heller när hon stod upp *.

* Bedröfwelse och rusigheten tyckes något ursäkta honom, men det war en förskräcklig synd, och den blir af Moses omtalad för de Moabiters och Ammoniters ursprungs skull, v. 37, 38, och derjemte för att wisa, huru mycket ondt kommer af dryckenskap och qwinnolist, Os. 4: 11.

34. Om * morgonen sade den äldsta till den yngsta: Si, jag låg i går när min fader; låt oss ock i denna natten gifwa honom dricka win, att du ock må gå in till honom, och lägga dig när honom, att wi behålla säd af wår fader.

* Ebr.: "Och det skedde om morgonen". Guds ande berättar detta såsom en förnyad missgerning, v. 33.

35. Och så gåfwo de desslikes i den natten sin fader dricka win: och den yngsta gick ock in *, och lade sig när honom; och han wardt det icke warse, när hon lade sig ned, ej heller när hon stod upp.

* Ebr.: "steg ock upp, och lade sig" o. s. w. Sålunda försyndade de sig bägge swårligen, se 3 Mos. 18: 7.

36. Och så wordo de båda Lots döttrar hafwande af sin fader.

37. Och den äldsta födde en son, den hon kallade Moab *. Af honom kommo de Moabiter **, allt intill denna dag.

* Moab betyder "af fadren", neml. aflad, v. 33.

** Ebr.: "Han är Moabs fader", sammaledes v. 38. Om detta folk talas ofta i Skriften. Deras land war öster om det döda eller salta hafwet, åt den steniga Arabien till, emellan de twenne strömmarna, Zarad och Amon, se 5 Mos. 23: 3, f.

38. Och den yngsta födde ock en son, och hon kallade hans namn Ammi barn *. Af honom kommo Ammons barn **, allt intill denna dag †.

* Ebr.: "Ben Ammi", hwilket betyder "mitt folks son", d. ä. af min fäderneslägt, v. 31.

** Dessa bodde ock öster om Jordan, närmare åt norden till än Moabiterna, se Neh. 13: 1, f.

† neml. när Moses skref detta, k. 26: 33.

20. Capitel.[redigera]

Innehåller fyra delar:

I. Huru Abimelech tog Sara till sig, v. 1.

II. Fick befallning af Gud, att gifwa henne tillbaka, v. 3.

III. Hwad han talade med sina hoftjenare och hwad swar han fick af Abraham, v. 8.

IV. Huru han gaf Abraham skänker och förmanade Sara, samt blef helbregda med sina hofqwinnor, v. 14.

1. Så for Abraham dädan * in i landet söder ut **, och bodde emellan Kades och Zur; och wardt en främling i Gerar †.

* neml. ifrån lunden Mamre, k. 13: 18; 18: 1.

** ännu bättre söder ut, till Canaans gränser, åt Egypten till, k. 16: 7.

† war hufwudstaden i de Philisteers land, k. 26:1, wid ändan af Canaans land, k. 10: 19.

2. Och sade om sin hustru Sara: Det är min syster. Då sände Abimelech, konungen i Gerar, efter henne, och lät hemta henne *.

1 Mos. 12: 14.

* neml. till hustru åt sig, v. 5, 6. Abraham gjorde här af fruktan, v. 11, såsom tillförene, k. 12: 13.

3. Men Gud kom till Abimelech om natten i drömmen *, och sade till honom: Si, du måste dö ** för den qwinnans skull, som du tagit hafwer; ty hon är en mans äkta hustru.

* Sålunda uppenbarade Gud ofta, till sina trognas nytta, något äfwen för dem, som woro utom förbundet, k. 31: 24; 40: 5; 41: 1; Dan. 2: 1; 4: 5, f.

** Emedan han hade tagit henne utan hennes och hennes mans samtycke, så skulle han lida detta straff, så framt han icke straxt gåfwe Sara igen åt Abraham, hennes man, v. 7, ehuru Abimelech ännu icke hade rört henne, v. 4; Matth. 5: 28, utan haft henne i förhuset, Esth. 2: 9.

4. Men Abimelech hade ännu intet kommit wid henne. Och han sade: Herre, will du ock dräpa ett rättfärdig folk *?

* neml. i detta fall utan skuld, v. 5, 6, ty han wille ej taga henne såsom en annans hustru, utan emedan han höll henne för att wara Abrahams syster. Sålunda kan stundom i en ond gerning ligga någon enfald, 1 Sam. 15: 1. Abimelech tänkte, att Gud plägar straffa folket äfwen för regenternas synder, v. 9; 2 Sam. 21: 1, f.

5. Sade han icke till mig: hon är min syster? Och hon sade desslikes: han är min broder. Hafwer jag dock detta gjort med enfaldigt hjerta och oskyldiga händer *.

* Ebr.: "i mitt hjertas enfald och i mina händers renhet", neml. hwad denna sak angår, se Rom. 2: 14, 15.

6. Och Gud sade till honom i drömmen: Jag wet ock, att du det med enfaldigt hjerta * gjort hafwer: derföre hafwer jag ock bewarat dig **, att du icke skulle synda emot mig †, och hafwer icke tillstått ††, att du skulle komma wid henne.

* Ebr.: "i ditt hjertas enfald", v. 5.

** Ebr.: "så har Jag också förhindrat dig", neml. genom sjukdom, v. 18.

† se Ps. 51: 6.

†† "derföre har Jag icke tillstadt dig", v. 3.

7. Så få nu mannen sin hustru igen; ty han är en prophet *, och låt honom bedja för dig, så behåller du lifwet. Hwar du icke öfwergifwer ** henne, så wet, att du måste döden dö, och allt det dig tillhörer,

Ps. 105: 14.

* emedan Gud ofta uppenbarat sig för honom och sagt honom äfwen tillkommande ting, k. 15: 13. Abraham förkunnade ock Guds löften och wilja för de sina, k. 18: 19, och skulle såsom en prophet och en Guds man bedja för Abimelech, 1 Sam. 7: 8; 1 Chrön. 16:22.

** Ebr.: "Om du icke gifwer henne tillbaka". Om detta ej skedde, så skulle han och alla i hans hus säkert dö, v. 3, 18.

8. Då stod Abimelech bittida upp om morgonen, och kallade alla sina tjenare *, och sade allt detta i deras åhöro. Och de män alla ** fruktade sig swårligen.

* d. ä. alla sina förnämsta rådsherrar och hoftjenare, se 1 Kon. 1: 2, f.

** Ebr.: L. "Och männerna fruktade sig swårligen", v. 7.

9. Och Abimelech kallade också Abraham, och sade till honom: Hwi hafwer du oss detta gjort? Och hwad hafwer jag brutit dig emot, att du wille komma så stor synd * uppå mig och mitt rike? Du hafwer icke så gjort ** emot oss, som man göra skulle.

* att han nära nog hade bedrifwit hor, hwilket han billigtwis höll för en stor och grof synd, som snart kunde tillskynda honom och hela hans rike ett swårt syndastraff, se 2 Sam. 12: 10, 11, f.

** Ebr.: "Du har gjort med mig sådana stycken, som icke böra göras". Lika ordas, finnes, k. 34: 7. 3 Mos. 4: 2, 13, f.

10. Och Abimelech sade ytterligare till Abraham: Hwad hafwer du ansett *, att du så gjorde?

* Hwad orsak har du wäl sett? L. "Eftersom du är en prophet, kan du hafwa fått någon uppenbarelse och sett hos mig någon synd, hwarmed jag har förtjent sådant"?

11. Abraham sade: Jag tänkte, tilläfwentyrs * i detta rum är ingen gudsfruktan, och de slå mig ihjäl för min hustrus skull.

* Ebr.: "- sade: Jag sade" wid mig sjelf, "endast ingen gudsfruktan är på detta ställe". Landet syntes honom ganska godt, men det förnämsta fattades, neml. gudsfruktan; derföre fruktade han för sitt lif, såsom k. 12: 12.

12. Och är hon sannerligen min syster *; ty hon är min faders dotter, men icke min moders dotter: och jag tog mig henne till hustru **.

* Hon har enligt L:s mening warit Harans, Abrahams broders styfdotter och efter hans död kommit i Tarahs, deras faders hus, tillika med de andra, k. 11: 29, af honom blifwit uppfödd och således hållits för Tharahs dotter och Abrahams syster. Detta oaktadt war denna Abrahams ursäkt icke nog giltig; ty af räddhåga kallade han henne sin syster, så att de andra icke höllo henne för hans hustru, och hade sålunda lätteligen kunnat föranleda en stor synd, se k. 12: 13; 26: 7.

** Eller: "och hon har blifwit min hustru", hwilket således kunde ske lofligen, k. 11: 29.

13. Och då Gud bjöd mig *, att jag skulle wandra ut ur min faders hus, sade jag till henne: Gör denna barmhertighet med mig, hwart wi komma, att du säger, att jag är din broder **.

* Ebr.: "Och det skedde, då Gud hade fört mig hit och dit, utur min faders hus". Guds namn "Elohim", som i sig sjelft är ett flertal, sättes likwäl mest tillhopa med det tal, som tillkommer en enda, för det enda gudomliga wäsendets skull, såsom: "Gud talar, Gud säger"; men stundom sättes det tillsammans med ett flertal, såsom på detta ställe och k. 35: 7. Ebr. "Gud (de) uppenbarades", Jos. 24: 19. "Gud, (han) (de) är(o) helig(a)", Ps. 58: 12. "Gud är(o) domare", sammaledes 2 Sam. 7: 23; Jer. 10: 10, f., för att dermed lära oss, (såsom Luther wid detta ställe har anmärkt,) att i det enda, heliga, gudomliga wäsendet äro mer än en person, neml. tre, enligt den Christna [christna] tron, men likwäl ej tre gudar, utan en Gud, 5 Mos. 6: 4.

** Ebr.: "säg om mig, han är min broder", v. 5. Så war ock deras förra aftal, k. 12: 13.

14. Då tog Abimelech får och fä *, tjenare och tjenarinnor, och gaf Abraham, och fick honom igen hans hustru Sara.

* både af småboskap och af stor boskap, k. 12: 16.

15. Och sade: Si, mitt land står dig öppet, bo hwar dig täckes.

16. Och sade till Sara: Si, jag hafwer gifwit din broder tusende silfwerpenningar *. Si, han skall wara dig till en ögnatäckelse ** för alla dem, som när dig äro, ehwart du far †, och en förswarare ††.

* Omkring 500 R:daler, se 2 Mos. 30: 13. De som göra skilnad [skillnad] mellan helgedomens siklar och wanliga siklar, räkna här blott 250 R:daler.

** De gifta qwinnorna gingo beslöjade, hwilket hos nästan alla ärbara folk i werlden har warit brukligt, för att ådagalägga både blygsamhet och underdånighet för mannen, hwilket Rebecka gjorde, k. 24: 65, och Paulus anbefaller 1 Cor. 11: 10. Detta hade Sara denna gången ej gjort, på det hon ej måtte anses för Abrahams hustru; fördenskull, då Abimelech hade sagt sig hafwa hedrat Abraham (den hon kallade sin broder) med många gåfwor, emedan han war en Guds man och en prophet, så har han ock warnat Sara och förmanat henne, att erkänna Abraham, som war hennes man, för "sin ögnatäckelse", d. ä. för hans skull borde hon dölja sitt ansigte, och således för alla, som sågo henne eller woro med henne, bekänna sig wara hans hustru, v. 12.

† Ebr.: "Och allt", d. ä. icke allenast de 1000 penningarna, utan ock allt det andra har jag gifwit din broder, v. 14.

†† Ebr.: "Och så wardt hon warnad", neml. genom sin fara och Abimelechs tilltal. L. "De heliga blifwa wänligen straffade och med framgång, såsom Sara här blir straffad, derföre att hon Hade kallat Abraham broder, och får stora wälgerningar".

17. Och Abraham bad till Gud, och Gud botade * Abimelech och hans hustru, och hans tjensteqwinnor, att de födde barn.

* neml. ifrån sådana plågor, hwarigenom tillförene, både han blef ifrån Saras umgänge förhindrad, v. 6, och alla i hans hof för Saras skull i lika måtto plågade, v. 18; se k. 12: 17.

18. Ty Herren hade tillförene hårdeligen tillyckt alla qweder i Abimelechs hus, för Sara Abrahams hustrus skull.

21. Capitel.[redigera]

Består af fyra delar:

I. Isaacs födelse, hans namn och afwänjande, v. 1.

II. På Saras begäran och Guds befallning, blefwo Hagar och Ismael utdrifne, v. 9.

III. Deras nöd och hugswalelse i öknen och Ismaels widare behandling, v. 15.

IV. Abrahams förbund med Abimelech, konungen i Gerar, v. 22.

1. Och Herren sökte Sara *, såsom Han sagt hade; och Herren gjorde med henne, såsom Han talat hade.

1 Mos. 17: 19. Matth. 1: 2. Ebr. 11: 11.

* Eller: "besökte Sara", d. ä. Herren uppfyllde sitt nådiga löfte, k. 18: 10, ty så säges Gud besöka de sina, när Han efter sitt ord låter i sjelfwa werket dem någon stor wälgerning wederfaras, 2 Mos. 4: 31; 13: 19; Jer. 15: 15; Luc. 1: 68; 7: 16, f.

2. Och Sara wardt hafwande, och födde Abraham en son i sin ålderdom *, wid den tiden, som Gud honom föresagt hade **.

* Ebr.: "i hans ålderdom"; sammaledes v. 7, d. ä. Abraham till tröst och glädje i hans ålderdom, k. 17: 17.

** k. 18: 10, 14.

3. Och Abraham nämnde sin son, som honom född war, Isaac *, den honom Sara födt hade.

* Det namnet betyder: "han får le", v. 6, eller: "ett löje", v. 6. Så blef Isaac efter Guds befallning kallad, k. 17: 19. Bägge föräldrarne logo, då han utlofwades, k. 17: 17; 18: 12.

4. Och omskar honom på åttonde dagen *, som Gud honom bjudit hade.

1 Mos. 17: 11, f. Apg. 7: 8.

* Ebr.: "Och Abraham omskar Isaac sin son, en åtta dagars son", då omskärelsen isynnerhet för hans efterkommande war instiftad, k. 17: 7, och namngifwandet blef i omskärelsen mera uppenbaradt, v. 6; Luc. 1: 59, 60; 2: 21.

5. Hundrade år gammal war * Abraham, då honom hans son Isaac född wardt.

* Om ordasättet och orsaken, hwarföre detta så tydligt antecknas, se k. 17: 1.

6. Och Sara sade: Gud hafwer gjort mig ett löje; ty hwilken det får höra, han får le * åt mig.

* d. ä. le och få orsak att förundra sig häröfwer, samt att fröjda sig med mig, se Luc. 1: 58.

7. Och sade ytterligare: Ho torde ock säga Abraham sjelf, att Sara däggade barn, och hade födt * honom en son i sin ålderdom?

* Ebr.: "emedan jag har födt en son i hans ålderdom", derföre skulle Abraham wäl hafwa ansett det wara öfwer naturen, om någon hade sagt honom det förut, k. 17: 17.

8. Och barnet wäxte, och wardt afwandt; och Abraham gjorde ett stort gästabud den dagen, då Isaac afwandes.

9. Och Sara fick se den Egyptiska qwinnans Hagars son, den hon Abraham födt hade, att han war en bespottare *.

* d. ä. att han med hårda ord och annan ondska förföljde Isaac, såsom Paulus kallar det "en förföljelse", Gal. 4: 29.

10. Och sade till Abraham: Drif denna tjensteqwinnan ut * med hennes son; ty denne tjensteqwinnans son skall icke ärfwa ** med min son Isaac.

Gal. 4: 30.

* så att hon skulle skiljas icke allenast ifrån huset, utan ock ifrån sin äktenskapsrätt, k. 16: 3, och sonens förstfödslorätt skulle sålunda efter Guds wilja upphäfwas, v. 12.

** hwaraf kan slutas, att Ismael har efter sin moder Hagars ingifwelse welat tillwälla sig förstfödslorätten och någon makt öfwer Isaac, hwilket war wanwördnad emot Gud, som hade annorlunda förordnat k. 15: 4; 17: 19.

11. Detta ordet behagade Abraham ganska illa för hans sons skull *.

* ty han älskade Ismael och hade fått löfte om hans förkofran, k. 17: 18, 20.

12. Men Gud sade * till honom: Låt dig icke tycka hårdt wara om pilten och tjensteqwinnan **: allt det Sara dig sagt hafwer, så lyd henne; förty i Isaac skall säden dig nämnd warda †.

Rom. 9: 7. Ebr. 11: 18.

* neml. om natten i en syn, såsom kan slutas af v. 14.

** Ebr.: "och om din tjensteqwinna", så kallas hon, ehuru hon egentligen war Saras tjensteqwinna, k. 16: 2, 5, 6, 8.

† dina efterkommandes förkofran, besittning af Canaans land, i synnerhet Messiæ [Messie], den utlofwade sädens födelse skall genom Isaac och hans barn tillskrifwas dig; jemwäl dina efterföljare i tron, de som rätt tro Guds saliggörande ord och löften skola kallas din andeliga säd, Gal. 3: 7, emedan du undfick Isaac genom tron, k. 15: 6, när du trodde löftets ord, k. 15: 4, 5; 18: 10; se Rom. 9: 6-9.

13. Jag skall ock göra tjensteqwinnans son till folk *, derföre att han din säd är.

1 Mos. 16: 10. 17: 20.

* d. ä. till ett stort och talrikt folk, v. 18; k. 17: 20.

14. Då stod Abraham bittida upp om morgonen, och tog bröd och en flaska med watten, och lade på Hagars rygg *, och pilten med **, och lät henne gå. Hon gick sin wäg, och for wilse i öknen, wid BerSaba †.

* Ebr.: L. -"watten, och gaf åt Hagar, läggande det på hennes axlar", hwilket snart förtärdes, eftersom hon ej kunde bära mycket; men det hade kunnat räcka till, om hon ej farit wilse, utan kommit att gå rätta wägen till Egypten, v. 21.

** neml. gaf han henne med. Ismael war då wid pass aderton år gammal, se k. 16: 16.

† Så kallades sedan denna ort och öknen, se v. 31.

15. Då nu wattnet i flaskan war förtärdt, kastade * hon pilten under en buske.

* Han förmådde icke mera följa henne wid handen, v. 18, då de länge gått wilse i den torra öknen, hwarföre hon nu, då ingen hjelp syntes, ansåg honom såsom död och förlorad, v. 16, och lät honom derföre i sin wanmakt blifwa liggande under en buske. Att han med så ringa förråd måste gå med modren en så lång wäg från sin rika faders hus, gaf anledning till den följande uppenbarelsen, och deraf följer en likhet i andelig uttydning, Gal. 4: 22—31.

16. Och gick bort, och satte sig twärs öfwer, långt ifrån wid ett armborst skott *; ty hon sade: Jag gitter icke se uppå att pilten dör. Och wid hon satt twärt öfwer, hof hon upp sin röst, och grät.

* d. ä. på ett bågskotts afstånd.

17. Då hörde Gud piltens röst *, och Guds Ängel ** kallade † Hagar af himmelen, sägande: Hwad skadar dig, Hagar? Frukta dig intet; förty Gud †† hafwer hört piltens röst, der han ligger.

* Emedan modrens gråt och klagan härrörde mera af otålighet, v. 16, så war piltens qwidande, v. 15, mera bewekande hos Gud, också för Abrahams skull, se k. 19: 29.

** Guds son. Gud sjelf, v. 19, ty Han lofwar, v. 18, det som Gud allena kan göra; Han hade äfwen förut uppenbarat sig för Hagar, k. 16: 7.

† Eller: "ropade till Hagar af himmelen, och sade till henne" då ingen menniska i öknen kunde wara till hjelp, v. 14.

†† Här talar ock Gud om Gud, se 2 Sam. 7: 11.

18. Statt upp, tag * pilten, och håll honom med dina händer: ty jag skall göra honom till ett stort folk **.

* Ebr.: "hjelp upp pilten och håll honom fast wid din hand"; hon skulle sjelf först fatta mod och sedan upprätta pilten och hålla honom, emedan han war swag och maktlös. Om plåga af törst, se 2 Kon. 3: 9, 10.

** L. "Märk här, huru Hagar är en bild af lagens och alla trolösa werk, Gal. 4: 23, och likwäl belönar Herren Gud henne i timlig måtto och gör henne stor på jorden".

19. Och Gud öppnade hennes ögon *, att hon fick se en wattubrunn. Då gick hon till, och fyllde sin flaska med watten, och gaf pilten dricka.

* Gud wände hennes ögon dit brunnen war, den hon förut af ångest ej hade blifwit warse, v. 14.

20. Och Gud war med pilten *; han wäxte, och bodde i öknen, och wardt en god skytt.

* Gud gaf honom till kropp och själ stor förkofran, så att allt gick för honom lyckligt, se k. 17: 18; 25: 17.

21. Och bodde i den öknen Pharan. Och hans moder tog honom hustru utur Egypti land *.

* emedan hon sjelf war en Egyptiska, k. 16: 1, så brukade hon sin moderliga rätt, k. 27: 46. Ismael underwisade sin hustru om sin tro, emedan han war omskuren, k. 17: 23.

22. På samma tiden talade Abimelech * och Phicol, hans härhöfwitsman, med Abraham, och sade: Gud är med dig uti allt det du gör **.

2 Mos. 26: 26.

* "Och det skedde på denna tiden, att Abimelech talade", konungen i Gerar, k. 20: 2.

** både i andlig och timlig måtto, k. 15: 1; 39: 25; Ps. 1: 3, f.

23. Så swär mig nu * wid Gud, att du är mig icke ** arg, eller mina barn, eller mina barnabarn: utan den barmhertighet, som jag hafwer gjort med dig, den gör † ock med mig och landet, der du en främling uti är.

* Ebr.: "mig här wid Gud", wid brunnen, v. 31, så att både af detta kapitel och af k. 20 kan man sluta, att Abimelech hade någon kunskap om den sanne Guden och Hans dyrkan, se k. 20: 3, 4.

** Ebr.: "Om du är mig otrogen". Om sådant sätt att swärja, se k. 14: 23. Abimelech märkte wäl, att Abraham blef mäktig och hade löfte om landets besittning, derföre wille han försäkra sig och de sina om Abrahams wänskap och förtroliga granskap [grannskap], det han kallar "barmhertighet"; samma ord, k. 20: 13.

† Ebr.: "den skall du göra med mig"; så blef det ett förbund, v. 27, 32.

24. Då sade Abraham: Jag will swärja *.

* Detta förbund nödgades Abraham ingå, emedan han war en ensam främling den tiden och war utan fara för sin rätta tro, v. 33. Men Israeliterna förbjudas sådana förbund, 2 Mos. 34: 15, ty de woro eljest mäktiga nog, men snara till afguderi. Så wisste ock Abraham, att hwarken Abimelechs barn eller barnabarn skulle mera finnas till, när hans efterkommande skulle komma till landets fulla besittning, k. 15: 13, 16, 18.

25. Och Abraham straffade * Abimelech för den wattubrunnens skull, som Abimelechs tjenare hade tagit med wåld.

* Förrän han wille göra eden, beswärade han sig högeligen öfwer Abimelechs tjenare, för att afböja all widare oreda uti förbundet, v. 27. I det torra landet war angeläget att hafwa brunnar och watten, k. 26: 18, 20, 21.

26. Då swarade Abimelech: Jag hafwer icke wetat, ho det gjorde: ej heller sade du mig det; dertill hafwer jag icke hört det förr än i dag *.

* Med denna giltiga ursäkt war Abraham nöjd, och stadfäste så förbundet, v. 27.

27. Då tog Abraham får och fä, och gaf Abimelech *. Och gjorde ** båda ett förbund med hwarannan.

* erkänner med samma gåfwa den undfångna wälgerningen, k. 20: 14, och wisar sig således wara till fullo förlikt för brunnens skull, v. 25.

** Om ordas, här och v. 32, se Jer. 34: 18, 19.

28. Och Abraham ställde sju lamm * afsides.

* Ebr.: "sju lamm af hjorden afsides": af små boskapshjorden, se 3 Mos. 1: 2, 10, icke för förbundets skull, utan för en annan orsak, v. 30.

29. Sade Abimelech till Abraham: Hwad skola de sju lamm, som du hafwer ställt der afsides?

30. Han swarade: Sju lamm skall du taga af min hand, att de skola wara mig till ett wittnesbörd, att jag denna brunn grafwit hafwer *.

* Dermed bewisade han sig wara rätte egaren till samma brunn; att Abimelech, emottagande dessa lamm, war pligtig att låta Abraham, i kraft af förbundet, behålla brunnen; det skedde alltså sedan Isaac stor orätt, k. 26: 15.

31. Deraf heter det rummet BerSaba *, att de båda med hwarannan der så sworo.

1 Mos. 26: 33.

* L. "BerSaba uttydes swärjebrunn, eller edsbrunn"; kan ock hafwa namn af de "sju lamm", v. 28-30, hwaraf närmaste ort fick sitt namn, v. 14, men om en stad med det namnet talas k. 26: 33.

32. Och alltså gjorde de det förbund i BerSaba. Då stodo Abimelech och hans härhöfwitsman Phicol upp, och drogo in i de Philisteers land igen *.

* BerSaba låg, liksom det Gerar, der Abraham war, k. 20: 1, i yttersta ändan af Gerars land; men Abimelech bodde längre in i landet, der staden Gerar war, k. 20: 2.

33. Och Abraham planterade träd * i BerSaba, och predikade der om Herrans ** ewiga Guds namn.

* såsom en "lund", för att kunna så mycket beqwämligare bo der, såsom i Mamre, k. 13: 18; 18: 4; hade ock der sin gudsdyrkan. Hedningarna hafwa sedan i lundar begynt införa sin widskepelse och sitt afguderi; äfwenledes de ogudaktiga af Israels barn, 1 Kon. 16: 33; Es. 57: 5; Jer. 17: 2.

** Ebr.: "och Predikade der om Herrans namn, den ewige Gudens", Es. 48: 28; se k. 4: 26; 12: 8; 13: 4. Han åkallade den allsmäktige Herren, den sanne Guden, som är allena ewig, Ps. 90: 2; Es. 41: 4; 43: 10; 57: 15; 1 Tim. 1: 17, f.

34. Och war en främling uti de Philisteers land * i lång tid.

* neml. i BerSaba, v. 32.

22. Capitel.[redigera]

Innehåller fyra delar:

I. Huruledes Abraham undfick Guds befallning att offra sin son Isaac, v. 1.

II. Huru han i lydnad wille efterkomma denna befallning, men Gud förbjöd honom det; sedan offrade han en wädur, v. 3.

III. Gud bekräftade sina löften ånyo, v. 15.

IV. Om Nahors och Rebeckas slägt, v. 20.

1.Sedan det skedt war *, försökte ** Gud † Abraham, och sade till honom: Abraham. Och han swarade: Här är jag ††.

Jud. [Judith.] 8: 22. Syr. 44: 21. 1 Macc. 2: 52. Ebr. 11: 17.

* Ebr.: "Och det begaf sig, sedan detta war skedt", samma ordas. v. 10, neml. då Ismael war utdrifwen, och Abraham nu blott wäntade, att Guds löften om Isaac skulle fullbordas, si, då får han denna befallning att offra Isaac, v. 2.

** Gud pröfwade Abraham, i det Han befallde honom, hwad som syntes strida emot alla Guds löften om Isaac, Ebr. 11: 17. Emedan Gud sjelf kände Abraham, k. 18: 19; Ps. 139: 2, skedde detta för att så mycket mer befästa honom i tron, och på det att den måtte framlysa i ett herrligt werk, v. 16; Rom. 4: 20, 24, således låta andra se Abrahams tro, lydnad och kärlek till Gud, Jac. 2: 21, 23. Så blef ock Isaac genom sådan lydnad en herrlig förebild till Christus, hwilkens död och uppståndelse Abraham ansåg gälla alla christtrogna till exempel, att sluta af apostelens ord, Rom. 4: 23-25; Ebr. 11: 19; se Joh. 8: 56.

† "Gud sjelf" i en syn om natten, v. 3, hwilket i ebr. så klart uttryckes för att låta se, att detta ej war af den onde frestaren, Matth. 4: 3.

†† Ebr.: "Si, här är jag"; är här lydnadens och ödmjukhetens swar; sammaledes v. 11; k. 27: 1; 31: 11; 37: 13; 1 Sam. 3: 4, 6, 8, f.

2.Och Han sade: Tag Isaac din ende son *, den du kär hafwer, och gack ** bort uti Moria land †, och offra honom der till ett †† bränneoffer [brännoffer] †† † på ett berg, det jag dig sägande warder.

* neml. af Sara allena född, hwarföre han ock kallas enfödd, Ebr. 11: 17.

** Ebr.: "Tag nu din son, din ende son, den du kär hafwer, neml. Isaac". Guds ord äro satte i sådan ordning, för att destomer beweka fadershjertat, och för att föra oss till sinnes Guds outsägliga kärlek till menniskorna, hwilken för deras skull har utgifwit sin ende och käre Son, Joh. 3: 16; Rom. 8: 32.

† Ebr.: "Och gack dig", till din stora nytta, se v. 1.

†† L.: "Moria betyder gudsfruktan, emedan de gamla fäder, Adam, Noah, Sem på samma berg hafwa ärat, fruktat och tjenat Gud; wi må till äfwentyrs kalla det det heliga berget, eller der man tjenar Gud med lofwande, bedjande och tackande". Några uttyda det med "Guds seende", v. 14; enligt andra betyder det "myrrha", som der ymnigt wäxte, Hög. W. 4: 6, och hwaraf berget hade sitt namn. På en af dessa "bergshöjder" skulle Isaac offras; så byggdes ock sedan på en af dessa Salomos tempel, 2 Chrön. 3: 1, hwarom propheteras Mich. 3: 12; 4: 1. Frälsaren Christus har äfwen på ett af dessa Moria berg, offrat sig åt Gud sin himmelske Fader, Joh. 17: 17; Ebr. 13: 12.

††† Fadren skulle sjelf der binda, slagta och bränna sin son till aska, v. 9, 10, såsom brännofferslagen fordrade, 3 Mos. 6: 10, och ändå först efter så lång och mödosam resa ifrån BerSaba, k. 21: 31, werkställa detta swåra werk. Såsom lagens ord: "Du skall icke dräpa", har detta wilkor, så framt ingen gör sig skyldig till döden, ty då upphör förbudet, k. 9: 6; Jer. 48: 10, f., så, war här Guds befallning, att Isaac skulle dödas, wilkorlig, neml. så framt ej Gud skulle återkalla densamma, v. 11, 12, ty Guds uppsåt war allenast att pröfwa Abraham och göra kunnigt, att han mera älskade Gud än sin ende son, v. 12.

3.Då stod Abraham bittida upp * om morgonen och sadlade sin åsna, och tog med sig twå drängar och sin son Isaac; och högg sönder wed till bränneoffer [brännoffer], stod upp och gick bort till det rum, som Gud honom sagt hade.

* Här beskrifwes hans lydnad så herrligt, likasom Guds befallning förut med tänkwärda ord blifwit framställd, v. 2.

4.På tredje dagen hof Abraham sina ögon upp, och såg rummet långt ifrån.

5.Och sade till sina drängar: Blifwer I här med åsnan, jag och pilten wilja gå dit bort, och när wi tillbedit hafwa, wilja wi komma igen till eder *.

* Abraham trodde, att Gud skulle uppwäcka Isaac, sedan han blifwit offrad, Ebr. 11: 19, derföre talar han här så, för att desto mer dölja sitt uppsåt, som han också gör i sitt bewekliga samtal med Isaac, sin son, v. 7, 8.

6.Och Abraham tog weden till bränneoffret, och lade den på sin son Isaac *: men han tog elden och knifwen i sin hand, och gingo så båda tillsammans.

* Sedan han hade skiljt drängarna ifrån sig, v. 5. Så måste ock Christus bära sitt kors, på hwilket Han offrades, likasom Isaac. I många stycken är här en ganska klar förebild till Christus, Joh. 19: 17.

7.Då sade Isaac till sin fader Abraham: Min fader. Abraham swarade: Här * är jag, min son. Och han sade: Si, här är elden och weden, hwar är nu fåret ** till bränneoffret?

* Si, här är jag o. s. w., är ett kärleksord, v. 1.

** Ebr.: ordet är att förstå om allahanda småboskap; sammaledes v. 8; k. 30: 32.

8.Abraham swarade: Gud förser * wäl fåret, min son, till bränneoffret. Och de gingo båda tillsammans.

* Ebr.: "Gud skall åt sig wäl förse fåret, min son, till bränneoffret [brännoffret]". L. "Gud ser och wet wäl hwar det fåret är, låt Honom derför sörja. Han wet det bättre än wi".

9.Och som de kommo till rummet, der Gud honom af sagt hade, byggde Abraham der ett altare, och lade weden deruppå *, band sin son Isaac, och lade honom på altaret, ofwan på weden.

Jac. 2: 21.

* Ebr.: "lade weden i ordning", såsom brukligt war wid offren, 3 Mos. 1: 7, 12; 1 Kon. 18: 33. I denna långsamma tillredelse framlyste ännu mer Abrahams starka tro till att öfwerwinna alla uppkommande menskliga tankar som kunde oroa hans hjerta, v. 2.

** Icke att Isaac war olydig, sedan han blef underrättad om Guds wilja, utan likasom djuren blefwo bundna, då de bereddes till offren, så blef ock Isaac bunden, på det han måtte wara en desto uttryckligare förebild till Christus, Es. 53: 7.

10.Och uträckte sin hand, och tog till knifwen, att han skulle slagta sin son.

11.Då ropade honom Herrans Ängel * af himmelen, och sade: Abraham, Abraham. Han swarade: Här är jag.

* Guds Son, den oskapade Ängeln, såsom ses af v. 12, 16-18; se k. 18: 1. Han säges derföre här ropa från himmelen, v. 15, ty Han syntes icke, o. s. w. Han ropar twenne gånger: Abraham, Abraham, emedan Isaac war mycket nära döden, se Matth. 23: 37.

12.Han sade: Kom icke din hand wid pilten, och gör Honom intet; ty nu wet jag *, att du fruktar Gud, och hafwer icke skonat din enda son ** för min skull.

* Icke att det förut war Gud obekant, se v. 1, utan Gud gjorde Abrahams tro och gudsfruktan uppenbar genom denna gerning, som öfwergick allt annat, hwaruti Abraham hade warit lydig, se Jac. 2: 21.

** Ebr.: "Du har icke hållit din son, din ende son, tillbaka för mig", utan låtit honom framkomma till ett offer, sammaledes v. 16. Du har welat mera frukta, lyda och älska mig, än älska din son, 5 Mos. 6: 5, hwilket är för mig täckeligare än offer, 1 Sam. 15: 22.

13.Då hof Abraham sina ögon upp, och såg en wädur bakom sig, bekajad med hornen uti en törnbuske *: och gick dit, och tog den wäduren, och offrade honom till ett brännoffer i sin sons stad.

* Ebr.: "och såg, och si, en wädur bakifrån fast uti en törnbuske med sina horn". Ordet, som uttolkas med "buske", brukas om tjock sammanwäxt skog, Es. 9: 18; 10: 34. Guds försyn och skapelses makt framskaffade denna wädur och gaf dermed tillkänna sin wilja, att den måtte offras, på det att Abraham ej måtte återwända utan offer. Christus, Guds lamm, Joh. 1: 29, af Gud förutsedd, 1 Pet. 1: 20, att offras i stället för andra, 2 Cor. 5: 15, 21; 1 Pet. 2: 24, måste före sitt offrande på korset låta sitt hufwud twingas af en törnekrona, Matth. 27: 29; Joh. 19: 2.

14.Och Abraham kallade det rummet: Herren ser *; af hwilket man ännu i dag säger **: På berget, der Herren sedd warder †.

* Ebr.: "Herren warder förseendes". L. "Gud sörjer och har wård om allt". Abraham gifwer denna ort detta namn, emedan här uppfylles hwad han swarade Isaac, v. 8, "Gud warder förseendes".

** Ännu wid Mose tid war detta ett trösteligt ordspråk, se 5 Mos. 31: 6.

† Ebr.: "På Herrans berg warder föresedt", icke allenast så, att de af Guds omsorg om Abrahams offer tröstade sig i alla trångmål wid detta ordspråk, utan också att de gudfruktiga i prophetisk mening fattade det, neml. Jerusalems tempels herrlighet, 1 Kon. 8: 11, och Messiæ [Messie] herrliga tillkommelse, Hagg. 2: 8, 10, "warder sedd på Herrans berg".

15.Och Herrans Ängel ropade åter till Abraham af himmelen,

16.Och sade: Jag hafwer swurit * wid mig sjelf, säger Herren **, efter du detta gjorde †, och icke skonade din enda son ††;

Ebr. 6: 13.

* Så sannt som Han är lefwande Gud, så wisst skulle Han ock hålla detta löfte, 5 Mos. 32: 40; se Ebr. 6: 13, 14. Af denna ed fröjdar sig Zacharias, Luc. 1: 73.

** se om det ebr. ordas. Jer. 1: 8.

† se v. 18.

†† se v. 12.

17.Att jag skall wälsigna och föröka din säd * såsom stjernorna på himmelen, och såsom sanden på hafwets strand **. Och din säd skall besitta sina fienders portar †.

* Ebr.: "Att Jag skall wälsignande wälsigna dig, och skall förökande föröka din säd", d. ä. både wisst och rikligen, se k. 13: 6; 15: 5.

** Bägge liknelserna hafwa förut, Abraham till hugnad, blifwit nyttjade, k. 13: 16; 15: 5.

† Med stadens portar förstås landets och folkets makt och förswar. Dom. 5: 8; Ps. 147: 13, f., såsom ock dess rätt och wälde, 5 Mos. 17: 5; 21: 19; Amos 5: 15, f., ja ock sjelfwa städerna, Jer. 14: 2. Alltså utlofwas här åt Abrahams efterkommande makt och wälde öfwer deras fiender, se k. 24: 60, hwilket uppfylldes, då Israels barn intogo Canaans land. Men isynnerhet har det skett genom den wälsignade säden Christus, hwilken har mäktigt öfwerwunnit alla sina och wåra fiender, Col. 2: 15; Ebr. 2: 14, 16; Uppb. 1: 18, samt sin församling förswarar, Matth. 16: 18.

18."Och i din säd skall allt folk på jorden wälsignadt warda": derföre att du min röst lydt hafwer *.

1 Mos. 12: 3. 18: 18. Syr. 44: 26. Luc. 1: 73. Apg. 3: 25. Gal. 3: 8.

* Icke så till förståendes, som skulle Abraham med sin lydnad hafwa förtjenat detta herrliga löfte om Christus, se k. 12: 3, eller att han genom detta werk blef rättfärdig; ty han hade redan förut fått samma löfte och war redan genom tron rättfärdig, k. 15: 6, utan, emedan han derigenom bewisade sin tro wara en rätt tro, har han såsom en rätt troende blifwit uppenbar för menniskor, Jac. 2: 21. Så har ock Gud detta hans tros werk, Ebr. 1: 17, af stor nåd belönat, i det Han ånyo stadfäster de förut gifna löftena också för hans säd, v. 17, stadfäster, 5 Mos. 7: 12, och med en ed bekräftar, v. 16; se k. 18: 19.

19.Sedan gick Abraham till drängarna igen, och gjorde sig redo, och drogo tillsammans till BerSaba, och bodde der.

20.Då detta så skedt war, begaf sig att Abraham wardt sagdt *: Si, Milca hafwer ock födt barn din broder Nahor **;

* Eller: "wardt berättadt, sägande". Här införes detta för Rebeckas slägt och härkomsts skull, v. 22. Emedan Abraham kunde tänka på något giftermål åt Isaac, blef detta till hans hugnad berättadt, k. 24: 3, 14, 15, f.

** Dessa hafwa ej med Abraham utgått ifrån Uhr i Chaldeen, utan hafwa qwarblifwit i Mesopotamien, k. 11: 29, 31; 24: 10, f.

21.Nemligen Uz den förstfödda, och Bus hans broder, och Kemnel, af hwilken de Syrier komne äro *.

* Ebr.: "Och Kemuel Arams fader". Syrierna härstamma från Aram, Sems son, k. 10: 21, 22, dock har denne Aram, Kemuels son, bott i Syrien, k. 25: 20, derföre kallas Bethuel och Laban också Syrier, här och k. 28: 5.

22.Och Kefed *, och Hafo, och Pildas, och Jidlaph, och Bethuel.

* Af denne hafwa Chaldeerna sitt namn, se k. 10: 22.

23.Men Bethuel födde Rebecka. Dessa åtta födde Milca Nahor, Abrahams broder.

24.Och hans frilla, benämnd Rehuma, födde ock, nemligen Tebah, Gaham, Thahas och Maacha.

23. Capitel.[redigera]

Innehåller tre delar:

I. Om Saras död, och huru hon blef begråten af Abraham, v. 1.

II. Abraham begärde att få köpa åt henne ett grafställe i Hebrons land, v. 3.

III. Han köpte landet i Macphela och begrof Sara der uti en kula, v. 16.

1.Sara lefde i hundrade sju och tjugo år *.

* I ebr. tillägges: "woro Saras lifs år", såsom orden ock i begynnelsen lyda; samma ordas. k. 5: 3, f.

2.Och blef död i den hufwudstaden *, som kallas Hebron, i Canaans land. Då kom ** Abraham till att sörja och begråta henne.

* Ebr.: "i Kiriath Arba, det är, Hebron". Af en stor man, som hette "Arba", hade staden sitt förra namn, Jos. 14: 15; 15: 13, men i Mose tid kallades den Hebron, dit Abraham nu hade flyttat ifrån BerSaba. L. "Är Kiriath Arba, säger Moses, det är, den fyrskiftade staden. Ty de stora hufwudstäderna woro i forntiden alla Arba, det är, i fyra delar skiftade, såsom Rom, Jerusalem, Babylon".

** in i hennes tjäll, såsom kan slutas af v. 3, ty de hade hwar sina tjäll, k. 18: 10.

3.Sedan stod han upp ifrån hennes lik *, och talade till Heths barn ** och sade:

* Ebr.: "ifrån sin döda", d. ä. ifrån sin döda hustrus lekamen, v. 2.

** med de förnämsta af Heths efterkommande, som woro rådande der i landet, k. 10: 15.

4.Jag är en främling och en gäst när eder *, gifwer mig en arfsrätt ** till begrafning när eder, att jag må begrafwa min döda, som för mig ligger †.

* Denna bekännelse upptager apostelen, Ebr. 11: 13.

** Att det skulle blifwa hans "egendom" och arfgraf, v. 9, såsom det ock blef Abrahams, Isaacs och Jacobs graf, och deras hustrurs, k. 49: 31.

† Ebr.: "Min döda undan mitt ansigte"; sammaledes v. 8. Detta är de efterlemnades pligt, k. 50: 5, 6, och döda kroppars bästa wilkor, Job. [Job] 5: 26.

5.Då swarade Heths barn Abraham, och sade till honom:

6.Hör oss, käre Herre *, du är en Guds furste när oss **; begraf din döda uti wåra bästa grifter; ingen menniska af oss skall förwägra dig, att du begrafwer din döda i hans graf.

1 Mos. 25: 10. 50: 13. Apg. 7: 17.

* Ebr.: "min herre" är ett hedersord, se v. 11, 15; k. 42: 10.

** Ebr.: "midt ibland oss", d. ä. en mycket förnäm, hög och helig man, 1 Chrön. 22: 5, en Guds prophet, k. 20: 7, af Gud i all måtto wälsignad, k. 2: 22, som må ibland oss njuta en "utwald" graf, hwar dig behagar. Abraham ödmjukade sig sjelf, v. 4, men af de andra blef han desto mera upphöjd genom deras swar, Luc. 18: 14.

7.Då stod Abraham upp, och bugade sig för landets folk, nemligen för Heths barn.

8.Och han talade med dem, och sade: Är det eder i sinnet, att jag begrafwer min döda, som för mig ligger, så hörer mig, och beder för mig inför Ephron Zoars son;

9.Att han gifwer mig sin dubbelkula *, den han hafwer i ändan på sin åker, för reda penningar **; låter mig henne få när eder † till en arfgrift.

* Ebr.: "Den kulan Macphela, den honom tillhörer, hwilken är i ändan på hans åker". Sjelfwa den orten, som war gentemot Mamre, hette "Macphela", på hwilken ort war åkern och i åkern kulan, v. 11, 17, 19. Men samma ort hade detta namn af ett ord, som betyder "dubbelt".

** Att de till wigten, wärdet och talet woro "fulla", 1 Chrön. 21: 24, neml. så mycket som samma åker kunde wara wärd, efter myntets wärde på den tiden, v. 13: 16.

† Ebr.: "midt ibland eder", v. 6.

10.Ty Ephron bodde * ibland Heths barn. Då swarade Ephron, den Hetheen, Abraham i Heths barns åhöro, för alla dem, som ut och in gingo ** genom hans stadsport, och sade †:

* Ebr.: "Ty Ephron satt midt ibland Heths barn", d. ä. han satt midt ibland de förnämsta Hetheerna, med hwilka Abraham då talade, v. 7.

** Ebr.: "för alla dem, som gingo in genom hans stadsport"; sammaledes v. 18, d. ä. för alla dem, som woro Hebrons stads innebyggare, k. 34: 14.

† Han nekar sig wilja taga penningar, v. 9.

11.Nej, min herre, utan hör till hwad jag säga will: Jag gifwer dig åkren, och den kulan * med, som der inne är, och gifwer dig honom för mitt folks barns åsyn, till att begrafwa din döda.

* Ebr.: "och kulan, som uti honom är, gifwer jag dig; uti mitt folks barns åsyn gifwer jag dig denna, begraf din döda". Han tog alla innebyggarne till wittnen, v. 10.

12.Då bugade sig Abraham för landets folk;

13.Och talade till Ephron i landets folks åhöro, och sade *: Will du höra mig, så tag penningar af mig för åkren, dem jag dig gifwa will; och så will jag der begrafwa min döda.

* Ebr.: "och sade: likwäl, om du, ja om du will höra mig: jag will gifwa penningar för åkern, tag dem utaf mig, och så will jag der begrafwa" o. s. w., v. 11.

14.Ephron swarade Abraham, och talade till honom:

15.Min herre, hör dock mig: Marken är wärd fyrahundrade siklar silfwer *, men hwad kan du draga ** emellan mig och dig? Begraf man din döda.

* är wid pass 200 Riksdaler rmt, andra räkna blott 100 Riksdaler, se k. 20: 16.

** Ebr.: "Men hwad är det emellan mig och dig?" De woro båda mäktiga och rika, v. 6, 8, 10.

16.Abraham hörde Ephron, och wägde * honom penningarna till, som han nämnt hade, hwilket Heths barn åhörde, nemligen fyrahundrade siklar silfwer, som då gåfwe och gängse woro **.

* L. "ty i forntiden plägade man wäga penningar, såsom man nu gör med guld", se Jer. 32: 9, 10.

** Ebr.: "som gängse woro ibland köpmän", d. ä. sådant mynt, som i all handel war gångbart; det war godt och myntadt silfwer, v. 15.

17.Och så wardt Ephrons åker, der den * dubbelkulan inne war, twärs öfwer Mamre, tillegnad Abraham till ewärdelig ego, med kulan derinne, och med alla träd omkring åkren.

* Ebr.: "Och så wardt Ephrons åker (eller mark), som war i Macphela, hwilket är framför Mamre: (både) åkern och kulan derinne och alla träd, som på åkren [åkern] woro, (hwilka woro uppå alla dess gränser allt omkring), stadfäst", v. 18. "Abraham till egendom, i Heths barns åsyn, för alla dem, som i hans stadsport gingo, se v. 10. På detta sätt blef Abraham försäkrad om sitt grafställe, v. 20.

18.I Heths barns och allas deras åsyn, som genom hans stadsport ut och in gingo.

19.Sedan begrof då Abraham Sara sin hustru uti kulan i åkern, den dubbel war *, twärs öfwer ifrån Mamre, det är Hebron i Canaans land.

* Ebr.: "Uti kulan i åkern Macphela", se v. 9.

20.Och alltså wardt Abraham stadfäst den åkern och kulan * till begrafnings egendom ** af Heths barn.

* Ebr.: L. "Och kulan deruti", v. 19.

** Och icke till någon annan besittning, se Apg. 7: 5.

24. Capitel.[redigera]

Innehåller fem delar:

I. Huru Abraham försigtigt skickade åstad sin tjenare att taga hustru åt Isaac, v. 1.

II. Huru Eleazar reste, fick efter sin önskan tala med Rebecka och blef herbergerad, v. 10.

III. Huru han på Isaacs wägnar friade till Rebecka, v. 34.

IV. Fick ett godt swar och reste med henne sin wäg, v. 50.

V. Huru Isaac mötte dem och fullbordade sitt äktenskap med Rebecka, v. 61.

Och Abraham war gammal och wäl ålderstigen *: Och Herren hade wälsignat honom ** i alla stycken †.

* neml. wid pass 140 år, såsom kan slutas af k. 21: 5; 25: 20; lefde dock ännu 35 år efter Saras död, k. 25: 7.

** Ebr.: "wälsignat Abraham", så är ock hans namn i ebr. v. 2, f. Guds Ande har behag till de trognas namn, Es. 45: 4.

† se v. 35; k. 12: 2; 21: 22, f.

2. Då sade han till sin äldsta hustjenare, den alla hans ting förestod *: Lägg din hand under min länd **;

* Eller: "den som regerade öfwer allt det honom tillkom", v. 10; k. 15: 2.

** Sammaledes k. 47: 29. De som på detta sätt gjorde ed, erkände sig dermed wara de andra undergifna, och i det de swuro wid Gud, bekände de Honom och dermed sitt lifs Gifware; men isynnerhet hafwa de, som hade Abrahams lära, k. 18: 19, härmed åsyftat Messias, som till sin mandom skulle komma af Abrahams länder. Emedan härwid skedde ett befrämjande, kunde det äfwen, v. 3, wara en sådan ed, som hade likhet med det som stadgas, 4 Mos. 5: 21.

3. Och swär mig wid Herran *, himmelens och jordens Gud **, att du icke tager åt min son hustru af Canaans döttrar †, ibland hwilka jag bor ††:

* "Ebr.: "Och jag skall låta dig swärja wid Herran", d. ä. du säger: Gud göre mig det och det, om jag icke gör det du af mig fordrar, se 1 Sam. 14: 45, f.

** Den ende sanne Guden, som har skapat allt, k. 1: 1, hwilken allt tillhörer i himmelen och på jorden, k. 14: 22, och som gör hwad han will i himmelen och på jorden, Ps. 135: 6.

† Abraham wisste wäl, att Canaans barn skulle utrotas, k. 9: 25; och det af hans efterkommande, k. 21: 12, derföre wille han ej låta sina barn beblanda sig med dem, som woro wanartade, se k. 27: 46, i synnerhet derföre att Messias skulle födas af denna hans son Isaac, k. 17: 19, f.

†† Ebr.: "midt i hwilket land jag är boende", k. 23: 2, 6.

4. Utan far in uti mitt fädernesland *, och till min slägt, och tag åt min son Isaac hustru.

* Ebr.: "Utan du skall gå in uti mitt land", neml. der Nahor bodde, v. 10, 38; k. 22: 20, på andra sidan om Euphrates, wid Uhr i Chaldeen, k. 11: 28, der Abraham war född. Denna hans slägt war ej försjunken i så groft afguderi eller i så stora synder, som Cananeerna [Canaaneerna], k. 15: 16.

5. Tjenaren sade *: Om så hände, att qwinnan icke wille komma med mig in i detta land, skall jag då låta din son komma ** dit i landet igen, dädan du kommen är?

* Ebr.: "sade till honom", neml. till Abraham, v. 1.

** Ebr.: "skall jag återförande föra din son tillbaka dit i landet, hwarifrån du är utgången?" Sammaledes v. 8, f. Uti detta war Eleazar mycket försigtig, förrän han swor, v. 9.

6. Abraham sade till honom: Wakta dig derför, att du icke förer min son dit igen *.

* på det att Isaacs efterkommande i Mesopotamien ej skulle förgäta Canaans land, det Gud hade lofwat hans säd, v. 7, f.

7. Herren himmelens Gud, som mig tog utur min faders hus, och utur mitt födsloland, den med mig talat, och mig desslikes swurit och sagt hafwer: Detta landet will jag gifwa din säd; Han skall sända sin Ängel framför dig *, att du skall taga åt min son der ** hustru.

1 Mos. 12: 7. Kap. 13: 15. 15: 7, 18.[1 Mos. 12: 7. 13: 15. 15: 7, 18. ]

* Emedan Eleazar tillegnar detta werks framgång Herran Gud, v. 12, 27, 48, 56, så kunde ock Abraham här hafwa afsett den oskapade ängeln, som så högeligen lät sig wårda om Isaac, k. 22: 11, 12, och framförde löftet k. 22: 15—18.

** Ebr.: "min sonhustru derifrån", neml. ifrån mitt land, v. 4.

8. Hwar nu qwinnan dig icke följa will, så är du qwitt denna ed *. Allenast låt icke min son komma dit igen.

* Ebr.: "qwitt ifrån denna min ed", sammaledes v. 41, d. ä. den ed, som jag nu tager af dig, v. 3. Abraham war nog wiss om en god förrättning, men han säger detta, på det Eleazar skulle desto tryggare göra eden. Isaac war då wid pass 40 år, och har wäl detta skett med hans samtycke genom Abrahams försorg, v. 3, 6, 7.

9. Då lade tjenaren sin hand under Abrahams sin herres länd, och swor honom här uppå*.

* Uppå "detta ärendet", såsom nu war aftaladt, v. 3-9.

10. Så tog tjenaren tio kameler, af sin herres kameler, och drog åstad; och hade med sig af allahanda * sin herres håfwor: och war uppe och for till Mesopotamien till Nahors stad **.

* Ebr.: "Ty allt hans herres goda war i hans hand, och han stod upp och for". Härmed gifwes tillkänna, huruledes han kunde taga med sig så många kameler, för att föra hwad han wille taga med sig, k. 45: 23, och mycket annat, emedan han hade allt uti sina händer, v. 2.

** war Haran, såsom kan slutas af k. 27: 43; låg i Mesopotamien, som kallas Padan Aram, k. 25: 20, hwilket land kallas på ebr. "Syrien emellan twå floder"; ty det låg emellan de twå stora floderna Tigris och Euphrates, 5 Mos. 23: 4.

11. Der lät han kamelerna blifwa * utanför staden wid en wattubrunn, om aftonen, då qwinnfolken [qwinfolken] plägade der komma och taga watten.

* Ebr.: "lät han kamelerna lägga sig på knäna", såsom samma djur pläga ligga, för att äta och hwila sig.

12. Och sade: Herre, min herres Abrahams Gud *, kom i dag emot mig **, och gör barmhertighet med min herre Abraham.

* Så k. 32: 9; se 2 Mos. 3: 6.

** Ebr.: "låt mig dock i dag möta", neml. det jag åstundar till en god förrättning, v. 15, 42. Han åkallar Abrahams Gud, d. ä. den sanne Guden, som hade lofwat Abraham och hans efterkommande så stor wälsignelse, hwartill ock detta ärendet skulle tjena, v. 3. se k. 27: 20.

13. Si, jag står här när wattubrunnen; och deras döttrar, som bo i denna stad *, warda här utkommande till att taga watten.

* Eller: "och denna stadens männers [mäns] döttrar", v. 43.

14. Hwar nu någon * piga kommer, och jag säger till henne: Håll hit din kruka, och låt mig dricka; och hon säger: Drick, jag will ock gifwa dina kameler dricka; att hon är densamma, som du hafwer beskärt ** din tjenare Isaac, och att jag derpå må förstå, att du hafwer gjort barmhertighet med min herre.

* Ebr.: "Att det måtte ske; den pigan, till hwilken jag warder sägande: Håll, kära, hit din kruka", o. s. w. Med detta tecknets begärande frestade han icke Gud, utan såsom obekant på den orten behöfde han med fast tillförsigt till Gud bedja derom, emedan han wisste, att Gud hade omsorg om hans ärende, v. 7, såsom ock Gud wisade, v. 15. Lika exempel finnes, Dom. 6: 37; 1 Sam. 14: 9, 10.

** d. ä. genom en god upptuktelse i all dygd ock gudsfruktan låtit henne blifwa likasom tillredd, på det hon måtte wara Isaac tjenlig, eftersom du Herre har ämnat henne åt honom och för honom utmärkt henne, v. 50; samma ord v. 44.

15. Och förr * än han uttalat hade, si, Rebecka Bethuels dotter kom ut; hwilken är Milcas son, den Nahors Abrahams broders hustru war **: hon bär en kruka på axlarna †.

* Ebr.: "Och det skedde förrän han" o. s. w., sammaledes i begynnelsen, v. 22, 30, 52, allt genom Guds skickelse v. 7, 14.

** Härmed angifwes slägtregistret, beskrifwes, k. 22: 22, 23, 24.

† Ebr.: "Och på hennes axel en kruka", v. 16, 18, 45; betyder ämbar, Predik. 12: 6, och wattusåar, 1 Kon. 18: 34, och således kärl, större eller mindre, 1 Kon. 17: 14, 16, f.

16. Och hon war en ganska dägelig piga under ansigtet, och war ännu jungfru, och ingen man hade känt henne. Hon kom ned till brunnen, och fyllde krukan, och wille gå hem igen *.

* Ebr.: "Och gick upp", neml. ifrån brunnen, v. 13.

17. Då lopp tjenaren emot henne och sade: Låt mig dricka * något litet watten af din kruka.

* Ebr.: "Käre, låt mig smaka litet watten" o. s. w., hwaraf hon kunde märka äfwen hans kamelers törst, v. 19.

18. Och hon sade: Drick, min herre; och straxt * tog hon krukan ned på sin hand, och gaf honom dricka.

* Eller: "Och hon skyndade sig", (sammaledes v. 20, 46, ) "och tog krukan ned" o. s. w. från sin axel, v. 15.

19. Och då hon hade gifwit honom dricka, sade hon: Jag will ock ösa watten åt dina kameler, till dess att de få alla dricka.

20. Och hon slog straxt wattnet utur krukan i hoen, och lopp åter till brunnen till att ösa, och wattnade alla hans kameler.

21. Men mannen undrade * på henne, och war stilla **, till dess han kunde få weta, om Herren hade gjort hans resa lyckosam eller ej.

* d. ä. han greps af största förundran och häpnad, då han såg, att allt detta så noga öfwerensstämde med det tecken, som han begärde, v. 14.

** Ebr.: "och teg stilla, för att få weta om Herren hade gjort", o. s. w. Han wille först, förrän han talade något om äktenskap, förnimma om hon ock war af Abrahams slägt; och då wore allt detta lyckligt, v. 4, 14, 23

22. Då nu alla kamelerna hade druckit, tog han fram * ett gyllene ännespann **, wägande en half sikel †, och twå armringar till hennes händer, wägande tio siklar guld ††.

* Ebr.: "så tog mannen fram", neml. först hos sig utur sina gömmor, v. 10, och sedan han blifwit underrättad om hennes slägt, v. 23, 24, gaf han henne dessa prydnader, v. 47, 48.

** Det ebr. ordet betyder både ett gyllene spänne på anletet, Es. 3: 18; Hes. 16: 12; Ordspr. 11: 22, och gyllene örringar, k. 35: 4; 2 Mos. 32: 2, 3. förstås ett ännespänne, såsom ses af v. 47.

† Ebr.: "Dess wigt en half", neml. sikel. En sikel wägde wid pass ett lod, se 2 Mos. 30: 13, och 38: 25, war alltså neml. i spännet guld till ett halft lod, d. ä. twå dukater, eller en rosenobel.

†† Ebr.: "Deras wigt tio guld", neml. siklar, d. ä. så mycket guld som tio siklar wägde. Och höllo alltså dessa armband wid pass 40 dukaters wigt i guld.

23. Och sade *: Min dotter **, hwem hörer du till? Säg mig dock det. Hafwa wi ock rum till att få herberge i din faders hus?

* neml. förrän han gaf henne dessa gåfwor, hwilket ses af v. 47, 48.

** Ebr.: "Hwars dotter är du?" Sålunda säger ock han sig hafwa, frågat v. 47.

24. Hon sade till honom: Jag är Bethuels dotter, Milcas son, som hon hafwer födt Nahor *.

* Rebecka war alltså i tredje led, men i olika linie, slägt med Isaac, d. ä. Isaac och Bethuel (Rebeckas fader) woro syskonbarn, k. 11: 29; hon nämner här sin faders moder Milca, för att antyda att han icke war af Rehumas, utan af Milcas barn, k. 22: 23, 24.

25. Och hon sade ytterligare till honom: Är också mycket halm och foder när oss, och rum nog till herberge.

26. Då böjde mannen sig ned och bad till Herran *,

* Han tillbad med största wördnad, nedfallande på jorden, Ps. 95: 6, och tackade wid sig sjelf och i sitt hjerta Gud, v. 45, för sin lyckliga förrättning, såsom nu följer, v. 27.

27. Och sade: Lofwad ware Herran, min herres Abrahams Gud, som icke hafwer tagit * sin barmhertighet ** och sin sanning † ifrån min herre: förty †† Herren hafwer fört mig den rätta wägen till min herres broders hus †††.

* Sådan är bemärkelsen af ebr. ordet "taga ifrån", 2 Mos. 23: 5.

** Lika ordas., Ruth 2: 20.

† Så sammanfogas ofta Herrans nåd och sanning, k. 32: 10; Ps. 25: 10; 61: 8; 117: 2, f.

†† Ebr.: "mig har Herren fört på wägen till min" o. s. w. Han prisar Guds nåd först emot hans herre och sedan emot honom sjelf, att Herren hade fört honom till den rätta orten, v. 12, 21, se v. 48.

††† Ebr.: "till min herres broders hus", d. ä. till hans slägt, k. 22: 22-24, efter hwilken tacksägelse till Gud han gaf Rebecka gåfworna, v. 22.

28. Och pigan lopp, och sade allt detta i sin moders hus *.

* Äfwen fadren war ännu wid lif, men en tjenande jungfru upptäckte detta först för sin moder, så att det för andra blef kunnigt, v. 30.

29. Och Rebecka hade en broder, som hette Laban. Och Laban lopp ut till mannen wid brunnen.

30. Och när han såg * ännespannet och armringarne i sin systers händer **, och hörde Rebeclas sin systers ord, att hon sade: så hafwer mannen sagt mig; kom han till mannen. Och si, han stod när kamelerna wid brunnen.

* Laban gjorde sig tjenstaktig, v. 29, för att ock få någon föräring, ty han war girig, k. 31: 38-41.

** Ebr.: L. "på sin systers händer", v. 22.

31. Och sade: Kom här in, du Herrans wälsignade *. Hwi står du här ute? Jag hafwer rymt ** huset, och gjort rum för kamelerna.

* Sålunda helsade och tilltalade man dem, hwilka Gud hade begåfwat med stor wälsignelse och lycksalighet, och dem man således ansåg wara Gud behagliga, k. 26: 29; Ps. 115: 15.

** Eller: "Jag har tillredt huset, och rum är för kamelerna", v. 25.

32. Så hade han mannen in i huset, och lade af kamelerna, och gaf dem halm och foder; och watten till att twå hans fötter *, och männernas, som med honom woro.

* se k. 18: 4.

33. Och satte mat för honom. Då sade han: Jag will icke äta, förr än jag hafwer wärfwat * mitt ärende. De swarade **: Säg.

* Såsom "talman" wille han först wara wiss om sitt ärendes framgång, v. 34-49.

** Ebr.: "Han swarade", neml. Laban, som här trakterar Eleazar och talar med honom, emedan fadren Bethuel war ålderstigen, se v. 50.

34. Han sade: Jag är Abrahams tjenare.

35. Och Herren hafwer rikeligen wälsignat min herre, och han är stor worden *; och Han hafwer gifwit honom får ** och fä, silfwer och guld, tjenare och tjenarinnor, kameler och åsnor.

* se k. 23: 6.

** Samma ord, k. 12: 16; 20: 14.

36. Dertill hafwer Sara, min herres hustru, födt minom herra en son i sin ålderdom *: honom hafwer han gifwit allt det han hafwer **.

* Man kunde wäl förmoda, att han som wid hennes ålder war född genom Guds synnerliga kraft skulle blifwa en märkwärdig man, k. 17: 19, 21; se Rom. 4: 19.

** ty Isaac war rätte arfwingen till allt, k. 21: 10; se k. 25: 5, 6.

37. Och min herre hafwer tagit en ed af mig och sagt: Du skall icke taga åt min son någon hustru af de Cananeers döttrar, i hwilkas land jag bor.

38. Utan far * bort till min faders hus och till min slägt; tag der åt min son hustru.

* Eller: "Om du icke far till min -- och tager min sonhustru", så skall Herren göra dig det och det, se v. 3, 4. Om ordas, se k. 14: 23.

39. Men jag sade till min herre: Huru *? Om qwinnan icke will följa mig?

* Ebr.: "Till äfwentyrs will qwinnan icke följa mig" v. 5.

40. Då sade han till mig: Herren, för hwilken jag wandrar *, warder sändande sin Ängel med dig, och skall göra din wäg lyckosam, så att du skall taga åt min son hustru af min slägt och min faders hus.

* se k. 17: 1.

41. Då skall du wara min ed * qwitt, när du kommer till min slägt; gifwa de dig icke, så är du min ed qwitt.

* d. ä. ifrån det straff, till hwilket du förpligtar dig genom den ed, som du inför mig gör, v. 8.

42. Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herres Abrahams Gud, hafwer du gjort * min wäg lyckosam, den jag nu reser:

* Ebr.: "Om du dock är den som gör min wäg lyckosam, på hwilken jag nu reser"; hwad han widare inom sig sjef [sjelf] bad till Gud, finnes v. 12, 14.

43. Si, så står jag här wid wattubrunnen; när nu en jungfru kommer här ut till att taga watten, och jag säger till henne: Gif mig * litet watten att dricka af din kruka.

* Ebr.: "Kära", (sammaledes v. 45) "gif mig", se v. 14.

44. Och hon warder sägande *: Drick du; jag will ock wattna dina kameler; det är den qwinna, som Herren hafwer beskärt min herres son.

* Ebr.: "- sägande till mig: både du må dricka, och jag will ösa åt dina kameler", v. 19.

45. Förr än jag nu sådana ord utsagt hade i mitt hjerta, si, då kom Rebecka ut med en kruka på sin axel, och gick ned åt brunnen till att taga watten. Då sade jag till henne: Gif mig dricka.

46. Och hon tog snarligen krukan af sin axel *, och sade: Drick; dina kameler will jag ock wattna. Så drack jag, och hon wattnade också kamelerna.

* Ebr.: "ned af sig", v. 18.

47. Och jag frågade henne, och sade: Hwars dotter är du? Hon swarade: Jag är Bethuels dotter, Nahors sons, som Milca honom födt hafwer. Då hängde jag ett ännespann på hennes anlete, och armringar öfwer hennes händer:

48. Och böjde mig neder, och bad till Herran, och lofwade * Herran, min herres Abrahams Gud, som mig hade fört rätta wägen **, att jag skulle taga till hans son min herres broders dotter.

* Ebr.: "wälsignadt, k. 9: 26.

** "på den sanna wägen", egentl. sanningens wäg, v. 49.

† Rebecka war hans herres brorsons dotter; men i Skriften kallas ofta sonson son och sondotter dotter, se 2 Mos. 2: 1, 18, likasom äfwen en brorson kallades broder, k. 14: 14.

49. Om I nu ären de, som bewisen min herre barmhertighet och sanning *, så säger mig det **: hwar ock icke, så säger mig ock det, att jag wänder mig antingen till den högra sidan, eller till den wenstra †.

* d. ä. om I uti sjelfwa werket bewisen, att Guds försyn har så skickat det, och om I så lagen, att dessa tecken, som jag nu widlyftigt omtalat, blifwa sanna, i det jag får Rebecka med mig till min herres son; så sägen mig det, v. 48; se k. 47: 29.

** L. "Han underhandlar här först med modren och brodren om sitt wärf; deraf ser man, att hemliga trolofningar, som ske utan föräldrarne wetskap, äro olofliga", 1 Cor. 7: 36.

† d. ä. jag måste då se, hwad utwäg jag finner, neml. bland andra Nahors söners barn, som nämnas i k. 22: 21, 22.

50. Då swarade Laban och Bethuel *, och sade: Det är utgånget af Herran **; derföre kunna wi intet säga dig emot, hwarken ondt eller godt †.

* Rebeckas broder Laban nämnes framför hennes fader Bethuel och framför modren, v. 55, emedan Laban har här fört ordet och haft hela husbestyret i sin hand; utan twifwel war Bethuel redan swag af ålderdom, v. 33.

** Ebr.: "Ordet är utgånget af Herran", se v. 51. Så sägas ord utgå, som icke kunna återkallas, Dom. 11: 36; Esth. 7: 8, se om Guds beslut, Dan. 9: 25. Det war alltså hos dessa någon gudsfruktan, då de erkände Guds försyn jemwäl i äktenskapet, hwarom se v. 7, 14, 51; Dom. 14; 4; Ordspr. 19: 4; Malach. [Mal.] 2: 14; Matth. 19: 6; Tob. 6: 12, 13; Syr. 26: 3.

† d. ä. wi kunna alldeles icke säga deremot, 1 Sam. 3: 18, och ej heller uppehålla dig någon tid, för att betänka oss, se k. 31: 24, 29.

51. Der är Rebecka för dig *; tag henne och far din wäg, att hon blifwer din herres sons hustru, som Herren sagt hafwer **.

* Ebr.: "Si, Rebecka är för dig" o. s. w. Hon lär wäl sjelf gifwa sitt swar och samtycke, v. 57.

** d. ä. genom så många bewis och tecken låtit se, att det är Hans gudomliga wilja och försyn; såsom ett ord af Honom, v. 50.

52. Då Abrahams tjenare hörde dessa ord *, bugade han sig till jorden för Herran **.

* Ebr.: "deras ord", v. 50, 51.

** Han förgat wäl ej tillbörlig uppmärksamhet mot dem, med hwilka han talade, v. 50, 53, men förnämligast erkände han detta wara ett Guds werk, v. 7, 48, 50.

53. Och tog fram silfwer och gyllene klenoder * och kläder, och gaf dem Rebecka; men hennes broder och moder gaf han örter **.

* Ebr.: "Och tjenaren tog fram silfwerkärlen och gyllene kärlen". Sannolikt woro äfwen kläderna dyrbara, för att wisa Abrahams rikedom, v. 35.

** Ebr.: "kosteliga saker", allahanda dyrbara ting, 2 Chrön. 21: 3; 32: 23; Esr. 1: 6, jemwäl enligt L. "ädla frukter", hwilka i Canaans land funnos i ymnighet, k. 43: 11.

54. Då åt han och drack samt med männerna, som med honom woro, och blefwo der öfwer natten. Om morgonen stod han upp *, och sade: Låter mig fara till min herre.

* Ebr.: "stodo de upp"; sammaledes förut; "de åto och drucko", neml. han och männerna, v. 2, 59.

55. Men hennes moder och broder sade: Låt dock blifwa pigan wid tio dagar * när oss; sedan skall du fara.

* Ebr.: "några dagar eller tio", d. ä. åtminstone tio dagar, emedan hon sedan skulle wara så långt skild ifrån dem, v. 59.

56. Då sade han till dem: Förhåller * mig icke, förty Herren hafwer gjort min wäg lyckosam: släpper mig, att jag far till min herre.

* Ebr.: "Fördröjen mig icke". Han wille efter så god förrättning ej länge låta uppehålla sig, ty han wisste Abrahams och Isaacs längtan, v. 7, 62.

57. Då sade de: Låter oss kalla pigan och fråga, hwad hon säger dertill *.

* Ebr.: "Och wi wilja fråga af hennes mun" hennes uttryckliga samtycke, neml. om hon så snart will resa. Mycket mer måste hon förut tillfrågas om sjelfwa äktenskapet, v. 51. L. "Fästmö skall, obetwingad af sina föräldrar, gifwa sig i äktenskap och tillfrågas om sin wilja".

58. Och de kallade Rebecka, och sade till henne: Will du fara med denne mannen? Hon swarade: Ja, jag will med honom *.

* Ebr.: "Jag will fara", ty fråga war, om hon så snart wille resa, v. 56, 57.

59. Så läto de Rebecka sin syster fara med hennes amma *, och Abrahams tjenare, och hans följare **.

* amman tillika med några pigor, v. 61. Amman, som hade troget skött henne ifrån barndomen, hette Debora, k. 35: 8.

** Ebr.: "och hans män", v. 54.

60. Och de wälsignade Rebecka och sade till henne: Du är wår syster, förkofra dig till tusende tusen *, och din säd besitte sina fienders portar **.

* Eller: "O, wår syster, blif du till tusen gånger tio tusen". Så uttolkas ordet, Dom. 20: 10, f., och betyder en oräknelig myckenhet, se Ps. 91: 7.

** se k. 22: 17.

61. Så redde Rebecka sig till med sina pigor, och satte sig på kamelerna, och följde mannen efter. Och tjenaren tog Rebecka till sig och for sin wäg.

62. Men Isaac kom ifrån * den brunnen, som kallades den lefwandes och seendes; ty han bodde i det landet söder ut.

1 Mos. 16: 14. 25: 11.

* Ebr.: "kom ifrån gåendet till brunnen den lefwande, som mig ser". Han war med fadren tillförene i BerSaba, k. 21: 33, och kom nu till den andra brunnen söder ut ifrån BerSaba, se k. 16: 14.

63. Och war utgången till att bedja * i marken om aftonen: och hof upp sina ögon, och såg att kamelerna kommo der.

* i stillhet och enslighet hålla sin bön och sitt "samtal" med Gud, Ps. 5: 2, samt under gudliga "betraktelser" wänta goda underrättelser om Eleazars förrättning och återwändande, v. 64.

64. Och Rebecka hof upp sina ögon, och såg Isaac. Då steg hon * af kamelen.

* neml. i stor haft; fördenskull står i ebr. och enligt L.: "hon föll ned", hon kastade sig sjelf i haft ned af wördnad för Isaac, se 1 Sam. 25: 23. Det är wäl sannolikt, att det som beskrifwas, v. 63, neml. hennes samtal med tjenaren, har skett förut eller medan hon steg ned af kamelen, och fördenskull kan v. 65 så begynna: "Ty hon hade sagt".

65. Och sade till tjenaren: Hwad man är det, som kommer emot oss på marken? Tjenaren sade: Det är min herre. Då tog hon manteln * och höljde sig.

* Har warit någon lätt hufwudduk, med hwilken hon för sin blifwande man betäckte sig, för att ådagalägga sin ödmjukhet och blygsamhet, se k. 20: 16; 1 Cor. 11: 10.

66. Och tjenaren förtäljde Isaac allt, huru han saken uträttat hade.

67. Då förde Isaac henne in i sin moders Saras hydda *, och tog Rebecka, och hon wardt hans hustru **, och han wardt kär åt henne. Och så wardt Isaac hugswalad † öfwer sin moder ††.

* hwilken hydda war skild ifrån Abrahams, k. 18: 10.

** Det kan wäl förmodas, att Rebecka äfwen infunnit sig hos sin swärfader för att uppfylla höflighetens fordringar, v. 3—7.

† "Han fattade tröst"; samma ordasätt k. 38: 12.

†† Hans moder Sara hade redan i tre år warit död, men nu först blir sorgen fördrifwen ur hjertat, Ordsp. [Ordspr.] 5: 18, 19.

25. Capitel.[redigera]

Innehåller fem stycken:

I. Om Abrahams äktenskap och barn med Ketura, v. 1.

II. Hans testamente, död och begrafning, v. 5.

III. Isaacs wälsignelse, Ismaels barn, ålder och död, v. 11.

IV. Hwad som tilldrog sig wid Jacobs och Esaus födelse, v. 19.

V. Deras handtering och handel om förstfödslorätten, hwilken Esau sålde och föraktade, v. 27.

1. Abraham tog åter en hustru; hon hette Ketura *.

1 Chrön. 1: 32.

* Hon likasom Hagar kallas frilla, v. 6; 1 Chrön. 1: 31, och war alltså ej i lika ära med Sara; ej heller fingo deras barn lika arfsrätt, v. 5, 6.

2. Hon födde honom * Simran ** och Jocksan †, Medan och Midian ††, Jisback och Suah †††.

* Ehuru Abraham war 104 år gammal, så har han likwäl efter Saras död fått dessa sex söner, från hwilka många folk i Österlanden härstamma, och detta skedde genom Guds wälsignelses kraft, k. 17: 5.

** Dennes afkomlingar skola hafwa bott i Arabien, såsom några sluta af Jer. 25: 25.

† Denne Jacksan och Medan blifwa, utom här och 1 Chrön. 1: 32, eljest ej nämnda. Om Jacksans barn se v. 3. Medans barn räknas förmodligen till Midianiterna.

†† Dennes efterkommande bodde emellan Röda hafwet och Moabiternas land; om dem talas flera gånger i Skriften, k. 36: 35; 2 Mos. 2: 16, f. De räknas till Ismaeliterna, k. 37: 28.

††† Härifrån härstammar Bildad, enligt någras uppgifter, Job. [Job] 2: 11.

3. Men Jacksan födde Seba * och Dedan **. Dedans barn woro Assurim, Letusim och Leummim.

* Twenne andra med namnet Seba omtalas, k. 10: 7, en tredje k. 10: 28, och här den fjerde, hwilkens land war beläget emellan Moabiternas och Midianiternas åt Persiska sjön till.

** Om dessas barn och en annan Dedan se k. 10: 7.

4. Midians barn woro Epha *, Epher, Hanoch, Abida och Eldaa. Dessa äro alla Keturas barn.

* Denne omnämnes tillika med Midian, Es. 60: 6, och bodde hos honom på Arabiska gränsen wid Röda hafwet, såsom de andra Midians barn, hwilka alla bodde österut, v. 6, d. ä. i Arabien, efter Abrahams förordning, på det att efter hans död ingen oreda skulle uppkomma emellan dem, eller Isaacs rätt blifwa förminskad, v. 5.

5. Men Abraham gaf allt sitt gods Isaac *.

1 Mos. 24: 36.

* Ebr.: "allt det han hade Isaac", se k. 24: 36.

6. Men de barnen, som han hade af frillorna *, gaf han skänker, och lät dem fara ifrån sin son Isaac, medan han än lefde, öster ut i Österlanden.

* neml. af Hagar och Ketura. Frillor woro på den tiden såsom hustrur, v. 1; k. 16: 3, men af mindre wärde, ofta tjensteqwinnor, k. 16: 2, 6; 30: 3, 4, dock hade här Ketura ingen husfru eller matmoder. Deras, barn hade ej heller rätt att erhålla arf, ehuru Abraham wille gifwa Ismael arfslott, k. 17: 16. Judiska författare göra den åtskilnaden [åtskillnaden], att en rätt hustru togs med skriftligt äktenskapsförbund och morgongåfwobref, men icke en frilla. Emedan i christenheten ej är tillåtet att hafwa mer än en hustru, så har namnet frilla nu en annan bemärkelse, se k. 35: 22; Dom. 19: 1.

7. Men Abrahams ålder *, som han lefde, war hundrade fem och sjuttio år.

* Ebr.: "Och dessa äro Abrahams lefnadsårs dagar, som han lefde", se k. 5: 8.

8. Och blef sjuk * och dödde i en rolig ålder, då han af ålder och lefwande mätt war; och wardt samlad till sitt folk **.

* Ebr.: "Och han afled, och Abraham blef död i en god ålder gammal och mätt", neml. af lefwande, eller dagar, såsom står k. 35: 29; 1 Chrön. 23: 1; 29: 28; Job. [Job] 42: 17. Det första ordet: "han afled" brukas om Isaacs död och om Jacobs, k. 49: 38; det betecknar, då det nyttjas om gudfruktiga, en stilla död såsom en söt sömn, att andan sakta "uppgifwes", utan någon swår föregående sjukdom. Den goda åldern kallas "en gråhårsålder", som Gud lofwade Abraham, k. 15: 15.

** se v. 17; k. 15: 15. Om ett sådant de rättfärdigas församlande, först till deras själ, se Luc. 20: 38; derom talas trösterikt, Job 5: 26; Es. 57: 1, 2; Ebr. 12: 23. Ty de äro främmande och gäster på jorden, k. 24: 4; Ps. 39: 14; 119: 19; Ebr. 13: 14, men i himmelen är deras stad och deras folk, Phil. 3: 20; Ebr. 11: 10, f.

9. Och honom begrofwo hans söner Isaac och Ismael, i den dubbelkulan *, på Ephrons åker, Zohars, Hetheens sons, som ligger emot Mamre;

* Ebr.: "I kulan Macphela", se k. 23: 9. Deraf att Ismael här nämnes kan slutas, att han har bott närmare än Keturas söner, och alltså sedermera blifwit frommare och underwisad om en sann gudsdyrkan, se v. 17.

10. I den marken *, som Abraham köpt hade af Heths barn. Der är Abraham begrafwen med Sara sin hustru,

* Ebr.: "som ligger" (gent) "emot Mamre", v. 10, "är den marken, som Abraham hade köpt" o. s. w.; han köpte marken med allt som derpå war, k. 23: 17, 19, 20.

11. Och efter * Abrahams död wälsignade Gud hans son Isaac. Och han bodde wid den brunnen, som kallades den lefwandes och seendes **.

1 Mos. 16: 14.

* Ebr.: "Och det skedde efter" o. s. w. Isaac war ock i Abrahams tid wälsignad, v. 5, men Guds wälsignelse och hans löftes kraft, k. 17: 19, kunde nu isynnerhet skönjas på Isaac, sedan fadren war död, hwilkens wälsignelse tillförene prisades, k. 24: 35, f. I synnerhet wälsignades han med löftet om Messias, k. 26: 4.

** Ebr.: "Och Isaac bodde utmed brunnen, den lefwandes, som mig ser", se k. 16: 14; 24: 62.

12. Detta är Ismaels, Abrahams sons slägt, som Hagar, Saras tjensteqwinna af Egypten, födde honom.

13. Och detta är Ismaels barns namn, der deras slägter hafwa namn * af: Ismaels förste son Nebajoth **, Kedar †, Adbeel ††, Mibsam †††.

* Ebr.: "Efter deras namn efter deras födelser", neml. i den ordning de blifwit födda följa deras namn, v. 13—15.

** Dessa bodde i Steniga Arabien, om hwilka se Es. 60: 7.

† Kedar bodde äfwen i Steniga Arabien, Es. 21: 13, 17, uti tjäll, Ps. 120: 5; Es. 60: 7, f.

†† Denne Adbeel och flera ibland dessa nämnas endast här och 1 Chrön. 29, 30, 31; de hafwa wäl, såsom de andra Ismaeliterna, bott och flyttat omkring i Arabien och länderna deromkring.

††† En annan Mibsam omnämnes, 1 Chrön. 4: 25.

14. Misma *, Duma **, Massa †,

* bör skiljas från Simeons son med samma namn, 1 Chrön. 4: 25.

** Om denna talas Es. 21: 11; hans barn bodde wid Seirs berg i Edomeernas land, hwarföre ock somliga anse "Edom" och "Duma" wara samma folk; eljest är Duma en stad i Juda slägte, Jos. 15: 52.

† Så blef ock den orten kallad, der Israels barn frestade Gud och knorrade emot Honom, 2 Mos. 17: 7; Ps. 95: 8, f.

15. Hadar, Thema *, Jetur **, Naphis † och Kedma ††.

* Hans afkomlingar bodde äfwen uti Arabien, Job. [Job] 6: 19; Jer. 25: 23.

** Jetureerna räknas bland Hagariterna, 1 Chrön. 5: 19, och landet Iturea war beläget åt Syrien till, Luc. 3: 1.

† Dennes barn finnas ock ibland Hagariterna, 1 Chrön. 1: 31; 5: 19.

†† Detta namn betyder "öster ut", derföre mena somliga att denne i ebr. dermed förstås, Jer. 49: 28, emedan han är Kedars broder; men så hållas alla dessa Ismaels barn för Österlänningar, Dom. 6: 3. Från dessa Ismaeliter härstamma sedan till en del "Saracenerna", hwilkas namn ock betyder "Österlänningar". Om öknen Kedemoth se 5 Mos. 2: 26.

16. Dessa äro Ismaels barn med deras namn, i deras byar och städer, tolf furstar *.

* Ebr.: "I deras byar och i deras borgar: tolf furstar efter deras folk". Om det sista ordet se Ps. 67: 5. Så uppfylldes Guds löfte, k. 17: 20.

17. Och detta är Ismaels ålder *, hundrade och sju och trettio år. Och han wardt sjuk ** och dödde, och wardt samlad intill sitt folk †.

* Ebr.: "Och dessa äro Ismaels lefnadsår", se ordas, k. 23: 1.

** Ebr.: "Och han afled", neml. genom en stilla död, se v. 8.

† Hela detta ordasätt: "samlas till sitt folk", brukas alltid i Skriften om de gudfruktigas död; så om Abrahams v. 8; Isaacs k. 35: 29; Jacobs k. 49: 33; Aarons 4 Mos. 20: 24; Mose 5 Mos. 32: 50; Dawid [David] begagnar det om slg, 2 Sam. 12: 23, och om honom Paulus Apg. 13: 36; hwaraf kan slutas, att när det så säges äfwen om Ismael, han efter en sann omwändelse har saligen aflidit, se v. 8, 9.

18. Men han bodde * ifrån Hewila in till Zur emot Egypten, när man går till Assyrien; och satte sig emot alla sina bröder **.

* Ebr.: L. "Och de bodde ifrån Hewila" o. s. w., neml. Ismaeliterna, v. 13-16. Floden Hewila har warit i den delen af Arabien som låg längst ifrån Egypten, likasom floden Sur war i den delen som låg närmast intill Egypten, hwilket kan slutas af detta ställe och 1 Sam. 15: 7.

** Ebr.: "Han (till sin lott) föll emot alla sina bröder", d. ä. Ismaeliternas lott att bosätta sig på, war belägen gent emot de andra Abrahams barn af Sara och Ketura, såsom det war propheteradt, k. 16: 12; samma ordasätt 4 Mos. 34: 2, f. L. "Åtskilliga meningar kunna här wara; min är denna, att Ismael war en herrlig man; att wid hans död alla hans bröder och wänner hade kommit, och att han af dem fått en ärlig och högtidlig begrafning".

19. Detta är Isaacs, Abrahams sons, slägte: Abraham födde Isaac.

1 Chrön. 1: 34. Matth. 1: 2.

20. Men Isaac war fyrtio år gammal *, då han tog Rebecka till hustru, Bethuels, Syrens af Mesopotamien ** dotter, Labans, Syrens syster.

* Samma ordas. k. 5: 32.

** Lyder efter ebr. "Bethuels, den Syrierns af Padan-Aram dotter", så att en del af Mesopotamien hade namn af Padan, se k. 24: 10.

21. Men Isaac bad * Herran för sin hustru, ty hon war ofruktsam: och Herren hörde honom, och Rebecka hans hustru wardt hafwande.

* Efter det ebr. ordets bemärkelse har hon ofta och länge bedt, ty de woro 20 år tillsammans, förrän de fingo några barn, se v. 20, 26.

22. Och barnen stötte sig med hwarannan i hennes lif. Då sade hon: Efter mig skulle så gå, hwi är jag då worden hafwande *? Och gick bort till att fråga Herran **.

* Eller: "Då sade hon: om så skall wara, hwi är jag", neml. ännu wid lif och icke hellre död, än att jag skulle blifwa hafwande? v. 21.

** Emedan denna barnens rörelse war swår och mer än naturlig. Luc. 1: 41, hwilket betydde att de och deras barn skulle sins emellan strida, fördenskull gick hon antingen till Melchisedek [Melchisedech] eller till Abraham, hwilka på den tiden lefde och kunde efter Guds uppenbarelse gifwa henne underwisning, 1 Sam. 9: 9. Äfwen kunde hon sjelf genom någon syn eller eljest hafwa fått detta gudomliga swar, v. 23.

23. Och Herren sade till henne: Tu folk * äro i ditt lif, och twäggehanda folk skola skiljas utaf ditt lif: och det ena folket skall öfwerwinna det andra **, och den större skall tjena den mindre †.

Mal. 1: 2. Rom. 9: 10, f.

* neml. twå folks fäder, hwaraf klart synes, att denna prophetia icke särskildt angår Esaus eller Jacobs egna personer i timlig måtto, mycket mindre deras ewiga tillstånd, utan den angår deras efterkommandes timliga tillstånd, neml. Edomeernas af Esau och Israeliternas af Jacob, så att hon ej skulle råka i någon fara genom barnens rörelse, v. 22.

** Ehuru Esaus barn i begynnelsen woro flera och mäktigare, så blefwo likwäl Israeliterna dem öfwerlägsna, såsom nu följer.

† Esau, eftersom han war den förstfödde och war till kroppen stark, äfwensom hans barn woro i början ganska mäktiga, derföre blir han här kallad "den större", och Jakob [Jacob] "den mindre". Denna prophetia uppfyldes [uppfylldes], då Idumeerna, Esaus afkommande, blefwo öfwerwunna af Israeliterna, i Davids tid, 1 Sam. 8: 14, och sedan, när Edomeerna under Joram hade afskuddat sig träldomsoket, 2 Kon. 8: 20; 2 Chrön. 21: 8, blefwo de åter slagne af Amazia, 2 Chrön. 25: 11, 12, och af Maccabeerna, 1 Macc. 5: 3, f.

24. Då nu tiden kom *, att hon föda skulle, si, då woro twillingar i hennes lif.

* Ebr.: "Och hennes dagar fullbordades", samma ordas. Luc. 1: 57; 2: 6.

25. Den förste, som utkom, war röd * och luden som ett skinn: och de kallade honom Esau **.

* Ebr.: "Röd hel och hållen som en hårig kappa eller pels", k. 27: 16, 22. Ordet brukas om Elias mantel 1 Kon. 19: 13, och den säges wara luden, 2 Kon. 1: 8; hela ordas, finnes i Zach. 13: 4.

** Esau betyder "fullkommen", emedan han kom hit till werlden med hår, såsom hade han länge lefwat och wore redan fullkommen, eller den som skulle "fullborda och göra det", v. 23.

26. Straxt * derefter kom hans broder ut; han höll med sin hand i Esaus fotablad **, och de † kallade honom Jacob ††. Sextio år gammal ††† war Isaac då de wordo födde.

Os. 12: 13.

* Ebr.: "Och derefter", v. 23.

** Ebr.: L. "i Esaus häl", likasom hade Jacob welat tillbakahålla Esau, att han icke skulle födas före honom, samma ord k. 3: 15.

† Ebr.: "Och han" (neml. fadren) "kallade honom", se om fäders rättighet i detta afseende. Luc. 1: 62, 63.

†† Jacob betyder en "hälhållare", och här en "undertrampare", som trampar någon under hälen eller foten, k. 27: 36; Os. 12: 3.

††† Se ordas. k. 7: 6.

27. Och då drängarne wordo stora, wardt Esau en jägare * och en åkerman **; men Jacob en from [†] man, och bodde i tjäll.

* Ebr.: "en man kunnig i jagande", v. 28.

** En man som brukade åkern, och således hellre wistades i skog och mark än i tjäll, k. 4: 20.

† d. ä. rättrådig och uppriktig; uttolkas "fullkommen", k. 17: 1: se k. 6: 9, han lefde hemma i stillhet och sysselsatte sig i all enfald med det som hörde till herdekallet, annorlunda sinnad än Esau, se Ebr. 12: 16.

28. Och Isaac hade Esau kär, ty han plägade äta af hans wede *: men Rebecka hade Jacob kär.

* d. ä. "han åt gerna" af det, som Esau fick på jagten, men det war ett fel hos Isaac, att han så olika älskade dem; han hade bort älska dem lika mycket, och af det swar, Rebecka fick af Herren, hade han bort göra sig mindre höga tankar om den förstfödde, hwilket Rebecka hade wäl betänkt, se v. 23.

29. Och Jacob kokade en rätt *. Då kom Esau af marken, och war trött;

* neml. en röd wälling, v. 30, af ett slags gryn, som kallas linsgryn, v. 34; samma ord 2 Kon. 4: 38.

30. Och sade till Jacob: Gif mig äta af denna röda rätten *, ty jag är trött. Deraf heter han Edom **.

* Ebr.: "Käre, låt mig smaka af den röda, den der röda rätten". I sin hunger och begärlighet upprepar han ordet, för att desto wissare beteckna det han begärde, v. 34.

** Ebr.: "Fördenskull kallar man hans namn Edom". Edom betyder "röd"; och Esau blef så kallad, emedan han så begärligt och till sin skada älskade den röda wällingen, hwilket namn tillegnades honom med så mycket större trygghet, som han war röd då han föddes, v. 25.

31. Men Jacob sade: Sälj mig * i dag ** din förstfödslorätt †.

* Jacob war wäl tillförene underrättad om Guds wilja med afseende på honom och hans broder; han såg ock att den stora och andeliga wälsignelse, som Isaacs säd war lofwad, ej mycket aktades af Esau; derföre tog han detta tillfälle i akt, för att få efter Guds skickelse samt med Esaus samtycke och medgifwande sin tillbörliga rätt, v. 23, 33.

** d. ä. nu straxt; så v. 33.

† Det war den förstföddes rätt och förmån, emedan han, wid fadrens död, såsom hufwudet i huset och öfwer de andra bröderna, war närmast till all sin faders rättighet och höghet såwäl i det andliga som i det werldsliga, k. 49: 3; 2 Chrön. 21: 3; han hade ock wid arfskiftet en dubbel del, 5 Mos. 21: 17. Så war ock här en särskild förmån i denna förstfödslorätt, nemligen den utlofwade Messiæ [Messie] födelse och Canaans lands besittning, k. 26: 4. I stället för att de förstfödde egde den andeliga makten, tog Gud sedan Lewiterna [Leviterna] till sin tjenst, 4 Mos. 8: 16, 19.

32. Esau swarade: Si, jag måste dock dö *: hwad warder mig den förstfödslorätten nyttig?

* Ebr.: "Si, jag går till att dö", d. ä. hwem wet, om jag lefwer längre än min fader, då jag under jagande alltid är i lifsfara, och sålunda får jag kanske ändå aldrig åtnjuta förstfödslorätten. Han kunde ock tänka, att hans lifstid ej kunde räcka tilldess de löften, som blifwit gifna Abraham, skulle fullbordas; derföre aktade han ringa Guds löfte, k. 22: 17, 18. För denna wanwördnad blir Esau kallad ohelig, Ebr. 12: 16, och liknade dem, som i sin begärelses ifwer trotsa döden och icke tänka på det tillkommande, Es. 22: 13; 1 Cor. 15: 32.

33. Jacob sade: Så swär mig i dag. Och han swor honom; och sålde så Jacob sin förstfödslorätt.

Ebr. 12: 16.

34. Då gaf Jacob honom bröd och den grynwällingen *, och han åt och drack, och stod upp och gick dädan **. Och så föraktade Esau sin förstfödslorätt †.

* en wälling af lins, så 2 Sam. 17: 28; 23: 11, eller ärter, Hes. 4: 9.

** obekymrad, sedan han wäl fyllt sin buk, Phil. 3: 19, men sedan ångrade det honom, k. 27: 38.

† Ebr.: "Och Esau föraktade förstfödslorätten". Ebr. 12: 16.

26. Capitel.[redigera]

Innehåller:

I. Isaacs wandring till Gerar, der han styrktes genom Guds löften, v. 1.

II. Huru han föregaf, att Rebecka war hans syster, och tilltalades derför, v. 7.

III. Hans förkofran och den förtret han led af Philisteerna, v. 12.

IV. Huru han reste till BerSaba, byggde ett altare och ingick förbund med Abimelech, v. 23.

V. Esaus giftermål, v. 34.

1. Så kom en dyr tid i landet, efter den förra *, som war i Abrahams tid: och Isaac for till Abimelech **, de Philisteers konung, till Gerar †.

* Ebr.: L. "förutan den förra", neml. den delen af landet, der Isaac bodde och der äfwen Abraham tillförene wistades, k. 12: 10.

** Denne Abimelech kunde wäl wara en annan än den, om hwilken talas k. 20: 1, ty detta har, såsom synes sannolikt, warit konungarnas i Gerar namn, likasom i Egypten konungarna kallades Pharao, 2 Mos. 1: 8; 2: 5.

† dit ock Abraham kom, dock af annan orsak, k. 20: 11.

2. Då uppenbarade sig honom Herren * och sade: Far icke ned i Egypten; utan blif i det land, som jag säger dig.

* neml. då han war kommen till Gerar och ämnade nu fara widare ned till Egypten, såsom Abraham gjorde, k. 12: 10.

3. Blif en främling i detta land *, och jag skall wara med dig, och wälsigna dig; förty dig ** och din säd skall jag gifwa alla dessa länder, och skall stadfästa min ed, som jag din fader Abraham swurit hafwer †.

* i denna del af Canaan, v. 1.

** d. ä. dig till bostad, och dina efterkommande till fullkomlig egendom, se k. 13: 15, f.

† Derom. se k. 22: 16-18.

4. Och skall föröka din säd såsom stjernorna på himmelen, och skall gifwa din säd alla dessa länder: "och igenom * din säd skola alla folk på jorden wälsignadt warda".

1 Mos. 12: 3. K. 13: 15. K. 15: 18. K. 22: 17. K. 28: 4. [1 Mos. 12: 3. 13: 15. 15: 18. 22: 17. 28: 4.]

* Ebr.: "i din säd", neml. i Christus, Gal. 3: 8, 16; Eph. 1: 13; se k. 12: 3, f.

5. Derföre * att Abraham hafwer warit min röst hörig **, och hafwer hållit mina seder †, mina bud, mina stadgar och min lag ††.

* Icke att sjelfwa löftet kunde förtjenas, utan af nåd wille Gud stadfästa detsamma genom ed, v. 3, 24; se k. 22: 18.

** Med detta betecknas, att Abraham har i allt det Gud befallt honom, warit hörsam och lydig, se k. 18: 19.

† Ebr.: "wakten", d. ä. hwad han efter min wilja skulle noga hålla och iakttaga, se 3 Mos. 18: 30.

†† Så sättes ofta särskildt det som under "waktas" skall förstås; med "bud" förstås de särskilda Guds befallningar till Abraham, såsom k. 12: 1; 22: 1, 2; med "stadgar" de förordningar, som Han befallt de sina att stadigt iakttaga, såsom omskärelsen, k. 17: 10, och offer o. s. w. ; med "lag" Guds oföränderliga sedelag, k. 17: 1; 5 Mos. 5: 31; se Mal. 4: 4.

6. Så bodde Isaac i Gerar.

7. Och när folket i den landsändan frågade honom om hans hustru, sade han: Hon är min syster *; ty han fruktade att säga: Hon är min hustru; att de tilläfwentyrs icke måtte slagit honom ** ihjäl för Rebeckas skull: ty hon war dägelig under ansigtet.

* Om denna Isaacs gerning kan dömas af det som sades wid k. 12: 13; 20: 12. Och ehuru Rebecka kunde efter ebr. ordasättet kallas hans syster, så war dock hans förseelse swårare än Abrahams, emedan dennes fara hade bort warna honom, k. 20: 9, och Isaac hade särskildt löfte om Guds bistånd på denna resa, v. 3.

** Ebr.: L. -- "hustru, tilläfwentyrs denna orts män slå mig ihjäl" o. s. w., v. 9.

8. Då han * nu hade warit der en tid lång, såg Abimelech, de Philisteers konung, ut genom fönstret **, och wardt warse †, att Isaac skämtade med sin hustru Rebecka.

* Ebr.: "Och det skedde, då han" o. s. w. Han blef der boende, och således något owarsammare, v. 6.

** som lärer ha warit något högt upp, så att konungen kunde se wida omkring, ty Isaac har troligtwis icke bott nära konungahuset. Så 2 Sam. 11: 2.

† Ebr.: "och såg, och si, Isaac skämtade", o. s. w. Han kunde hafwa kommit ifrån marken och ifrån sina hjordar, v. 12, 14, och Rebecka hafwa mött honom, då de så ljufligt talade och skämtade med hwarandra, såsom äkta folk pläga göra, k. 30: 16.

9. Då kallade Abimelech Isaac och sade: Si *, det är din hustru; hwi hafwer du sagt: hon är min syster? Isaac swarade honom: Jag ** tänkte, att jag måtte tilläfwentyrs warda slagen ihjäl för hennes skull.

* Ebr.: "I sanning, (så k. 29: 14; Ps. 73: 1,) si, hon är din hustru, och huru har du sagt?" Sammaledes tilltalades ock Abraham, k. 20: 9.

** Ebr.: "Ty jag sade", neml. wid mig sjelf, v. 7.

10. Abimelech sade: Hwi hafwer du då gjort oss det? Måtte fakta hafwa skett, att någon af folket hade lägrat sig med din hustru, och så hade du kommit skuld uppå oss *?

1 Mos. 20: 9.

* Således ansåg Abimelech hor, ehuru owetande begånget, för en stor synd; samma ord 3 Mos. 19: 20-22.

11. Då bjöd Abimelech allt folket och sade: hwilken som kommer wid denna mannen, eller hans hustru, han skall döden dö *.

* d. ä. han skall förwisso dö. Således wille denne hedniske konung strängt bestraffa allt det som skedde emot femte eller sjette budordet, ty han lydde den naturliga lagen, Rom. 2: 14.

12. Och Isaac sådde der i landet och fick * det året hundradefallt **; ty Herren wälsignade honom.

* Ebr.: "och fann"; Gud gaf utöfwer hans arbete och förmodan så stor wälsignelse, att det skedde likasom utan all möda; så k. 30: 14; Ps. 127: 2, f.

** Ebr.: "hundra mått”, d. ä. för ett som han utsådde, fick han hundra igen, se Matth. 13: 23.

13. Och han wardt en mäktig man, gick och wäxte till *, till dess han wardt ganska stor.

* Ebr.: "Och han gick gående och blef wäxande". Han hade i allt framgång, v. 14.

14. Och hade mycket gods i får och fä *, och mycket tjenstefolk. Derföre afundades de Philisteer honom.

* Ebr.: "Och han hade egendom af småboskap och egendom af storboskap" ganska mycket, v. 13.

15. Och kastade igen alla de brunnar, som hans faders tjenare grafwit hade i hans faders Abrahams tid, och fyllde dem upp med jord.

1 Mos. 21: 23.

16. Så att ock Abimelech sade till honom: Far ifrån oss; ty du är worden oss för mäktig *.

* Ebr.: "oss mycket för mäktig"; du är en främling och förkofrar dig mera än wi; du undandrager wåra egna deras näring. Detta sade han till att förekomma det onda, som han fruktade att Philisteerna skulle eljest hafwa gjort honom, v. 14, 24.

17. Då for Isaac dädan, och slog upp sitt tjäll i Gerars dal *, och bodde der.

* Icke att dalen låg i sjelfwa Gerars land, v. 16, utan hörde till det angränsande Gerar, v. 20.

18. Och lät uppgräfwa igen de wattubrunnar, som de i hans faders Abrahams tid grafwit hade, hwilka de Philisteer efter Abrahams död igenfyllt hade: och kallade dem wid samma namn, som hans fader dem kallat hade.

19. Grofwo ock Isaacs tjenare i dalen, och funno der en brunn med lefwande watten *.

* d. ä. friskt watten, hwilket icke såsom i en grop war ditsamladt, utan flöt utur en springkälla, eller en klar och rinnande wattenåder; så brukas detta ordas. 3 Mos. 14: 5, 50; 15: 13; Högw. 4: 15.

20. Men herdarna af Gerar trätte med Isaacs herdar och sade: Detta wattnet är wårt. Då kallade han den brunnen Esek *; derföre att de hade der gjort honom högmod **.

* L. "Esek betyder orätt, när man mot någon" (med trätor) "öfwar wåld och orätt". Han wek och afstod sin rätt; dock betecknade han medelst brunnens namn, att honom skedde orätt, v. 21.

** neml. orättrådigt "trätt" med honom, emedan "Esek" med wisshet betyder en "sådan träta". Lika ords. [ordas.] Hes. 22: 29; Mich. 2: 2.

21. Då grofwo de en annan brunn, der trätte de ock öfwer: derföre kallade han honom Sitna *.

* L. "Sitna betyder motstånd: derföre kallas djefwulen Satan, det är, en motståndare eller wedersakare", samma ord Zach. 3: 1, 2.

22. Då skyndade * han sig dädan, och grof en annan brunn: der trätte de intet om; derföre kallade han honom Rehoboth **, och sade: Nu hafwer Herren gifwit oss rum †, och låtit oss wäxa till †† i landet.

* Ebr.: "Då flyttade han derifrån", neml. med sitt tjäll, v. 17.

** L. "Rehoboth betyder rum eller widd, der man icke har för trångt, k. 13: 17; Jer. 5: 1, f.

† se Ps. 18: 20.

†† Ebr.: "och wi hafwa tillwäxt i landet", neml. genom Guds hjelp och bistånd, v. 13.

23. Derefter for han dädan till BerSaba *.

* sedan den dyra tiden upphört, v. 1. Der hade han med sin fader tillförene wistats, k. 21: 33.

24. Och Herren syntes honom i den natten, och sade: Jag är din faders Abrahams Gud; frukta dig intet *, ty jag är med dig, och skall wälsigna dig, och föröka din säd för min tjenare Abrahams skull **.

* Häraf ses, att han blef något rädd för Philisteerna och deras hot; derföre sökte han säkrare bostad, BerSaba, der hans fader hade bott, k. 21: 33; 29: 19; der kommer nu Gud och gifwer honom tröst, kallar sig hans fader Abrahams Gud, se k. 17: 7, utlofwar här sin närwaro, se Ps. 91: 15, samt wälsignelse och förkofran, k. 12: 2, 3, f.

** d. ä. jag will af nåd belöna Abrahams gudaktighet, v. 5; k. 22: 18, på hans efterkommande, 2 Mos. 20: 6, såsom ock Isaac dyrkar samme Abrahams Gud, v. 25.

25. Då byggde han dersammastädes ett altare, och predikade om Herrans namn *, och uppslog der sitt tjäll **. Och hans tjenare grofwo der en brunn.

* se k. 4: 26; 21: 33.

** Han byggde altaret, förrän han uppslog sitt tjäll och förrän han lät gräfwa brunnen, se Matth. 6: 33.

26. Och Abimelech gick till honom af Gerar, och Ahusath hans wän *, och Phicol hans härhöfwitsman.

* Abimelecks, en af hans förnämsta rådsherrar. Phicol, som här nämnes, kunde ock wara en annan, än den som omtalas, k. 21: 22, och det är troligt, att hans härhöfwitsmän alltid haft detta namn, se v. 1.

27. Men Isaac sade till dem: Hwi kommen I till mig? Haten I mig dock, och hafwen drifwit mig ifrån eder *.

* se Ordspr. 16: 7.

28. De sade: wi se med seende ögon *, att Herren är med dig, derföre sade wi: Det skall wara en ed emellan oss ** och dig, och wilja göra ett förbund med dig;

* Ebr.: "wi se seende", ögonskenligen och med wisshet. Derföre söka de nu wänskap med Isaac, såsom tillförene med Abraham, k. 21: 22. Förut woro de rädda för Isaac, v. 16, men nu desto mer, då de sågo honom tillwäxa, v. 24, 29.

** Ebr.: "Det ware, käre, en ed oss emellan, emellan oss och dig", v. 31.

29. Att du icke gör * oss någon skada, likasom wi icke heller hafwa något afhändt dig **, och såsom wi ej heller hafwa gjort dig annat än godt, och låtit dig fara med frid: men nu är du † den, som Herren wälsignat hafwer.

* Om ordas, i eder se k. 14: 23.

** Ebr.: L. "såsom wi icke hafwa rört dig"; samma ord 2 Sam. 14: 10; de kunde ej neka, att någon twist förut warit angående brunnarna, v. 15, 20. Men för öfrigt hade han såsom främling åtnjutit mycket godt hos dem, v. 12—14. Och ehuru de bådo, att han wille skiljas ifrån dem, v. 16, hafwa de dock wid hans afresa ej tillfogat honom något ondt, v. 22.

† I ebr. lyder det som k. 24: 31. Med dessa ord gifwa de tillkänna orsaken, hwarföre de sökte förbundet, och jemwäl grunden, hwaruppå de hoppades att detsamma skulle blifwa säkert, v. 28.

30. Då gjorde han dem en måltid, och de åto och drucko *.

* se k. 31: 46.

31. Och om morgonen bittida stodo de upp, och swuro * den ene den andre **. Och Isaac lät dem gå; och de foro ifrån honom med frid.

* Detta förbund kan lika wäl gillas som Abrahams, se k. 21: 24.

** Ebr.: "en man sin broder", är wäl ett ebr. ordasätt, såsom k. 15: 10; 2 Mos. 26: 17, det gifwer en påminnelse om, huru förbund skola hållas, se Amos 1: 9.

32. Samma * dagen kommo Isaacs tjenare, och sade honom om brunnen, som de grafwit hade, och sade till honom: Wi hafwa funnit watten **.

* Ebr.: "Och det skedde på samma dag", neml. som förbundet blef swuret, v. 31.

** Emedan patriarkerna hade stora boskapshjordar, v. 14, och de drefwos hit och dit, derföre behöfde de ock ofta låta gräfwa brunnar, v. 15, 18, 19, 21, 22, efter landets beskaffenhet, 5 Mos. 11: 11.

33. Och han kallade honom Saba *. Deraf heter den staden BerSaba än i dag.

* Ebr. "Schibah", det är, en ed, se k. 21: 31. Det landet der omkring bar redan ifrån Abrahams tid namnet "BerSaba", v. 23. Och emedan Isaacs tjenare på samma dag, som han hade swurit med Abimelech, funnit watten i de förra brunnarne; så förnyade han det namnet och kallade jemwäl en stad, der han bodde, "BerSaba", hwilket namn allt intill Mose tid har bibehållits. L. "BerSaba" d. ä. "en edsbrunn".

34. Då Esau war fyrtio år gammal *, tog han hustrur, Judith ** Beeri, den Hetheens † dotter, och Nasmath Elons, den Hetheens dotter.

* se ebr. ordas., k. 6: 7.

** Ebr.: "Och tog hustru", neml. "Judith"; dessa hustrur och deras fäder hade hwardera åtskilliga namn, se k. 36: 2.

† Hetheerna woro ibland Cananeeska [Canaaneiska] folket, k. 10: 5; 23: 3.

35. De woro båda emot Isaac och Rebecka ganska bittra *.

* Ebr.: "Och de woro Isaac och Rebecka en bitterhet i sinnet eller "andans bitterhet". De woro dem till stor bedröfwelse, utan twifwel derföre, att Esau hade tagit hustrur emot föräldrarnas wilja, och emedan de woro afgudadyrkande qwinnor, odygdiga, olydiga, djerfwa och gensträfwiga mot sina swärföräldrar o. s. w. Ordspr. 17: 25.

27. Capitel.[redigera]

Innehåller fyra delar:

I. Huru Isaac befalde [befallde] Esau att taga wälsmakande mat och undfå wälsignelsen, v. 1.

II. Jacob fick genom sin moders försigtighet och efter ett långt samtal med sin fader af honom wälsignelsen, v. 5.

III. Esau kom sedan; förbittrades emot Jacob och fick likwäl någon wälsignelse, v. 30.

IV. Esau hatade Jacob och wille dräpa honom, då Jacob efter sin moders råd ärnade begifwa sig till Mesopotamien, v. 41.

1. Och det begaf sig då Isaac war worden gammal *, att hans ögon wordo mörka till syn, kallade han Esau sin större son, och sade till honom: Min son. Han swarade honom: Här är jag **.

* wid pass 137 år, se om hans död, k. 35: 28.

** Eller: "Si, här är jag"; sammaledes v. 18, se k. 22: 1.

2. Och han sade: Si *, jag är worden gammal, och wet ej när jag skall dö **.

* "Si nu, jag är" o. s. w. Detta war wäl en berömlig betänksamhet af Isaac, se 1 Kon. 2: 1, men här war en sådan kärlek för Esau, den äldre, v. 1; k. 25: 28, enlig med Guds afsigter, k. 25: 23.

** Ebr.: "Jag wet icke min dödsdag”, den är wäl för alla menniskor okänd, Pred. 9: 12, men de gamla måste så mycket mera wänta den dagligen, Ps. 90: 10, när ålderdomens bräcklighet kommer, v. 1; Pred. 12: 2.

3. Så * tag nu dina tyg, koger och båge, och gack ut i marken och hemta mig willebråd **.

* Eller: "Och nu tag, käre, dina tyg, ditt koger och din båge", dina jagttyg, v. 5.

** Ebr.: "Och jaga mig en jagt", d. ä. ett willebråd, se k. 25: 28; lika ordas. v. 5, 7, 19, 25, 31.

4. Och gör mig en mat *, såsom jag gerna will hafwa det, och bär mig honom härin, att jag må äta; på det min själ må wälsigna dig **, förr än jag dör.

* Ebr.: "Wälsmakande mat, den jag älskar". På samma sätt bör det uttolkas, v. 7, 9, 14, 17, 31, neml. att det war af willebråd, k. 25: 28. Detta befallde han, såwäl för att pröfwa sin sons lydnad och genom hans flit uppwäckas till trogen önskan, som ock derföre att det wäl tycktes wara i sin ordning att han den dagen, då han gaf en sådan wälsignelse, skulle äta en god rätt, v. 31.

** Sådana patriarkernas wälsignelser woro merändels prophetiska, och ingalunda en wanlig plägsed, såsom att helsa eller att önska lycka, utan de woro ganska höga "inför Herran", v. 7, och wigtiga, i det förstfödslorätten sålunda bekräftades och sönerna likasom genom ett testamente insattes till arfwingar af de andliga och timliga förmåner, hwilka dem och deras fader genom Guds löften woro tillförsäkrade, k. 28: 13, f. Men som Guds wilja angående Jacobs wälsignelse, k. 25: 23, ej kunde wara Isaac obekant, ehuru han icke fattade den rätt, så blef den ock emot hans afsigt fullbordad på Jacob, v. 28, 29.

5. Men Rebecka hörde sådana ord, som Isaac sade till sin son Esau *. Och Esau gick ut i marken att han skulle taga willebråd, och hafwa det hem.

* Utan twifwel tänkte hon att Isaac hade något wigtigt att tala med Esau, derföre lyssnar hon för Jacobs skull, k. 25: 28, på det att Guds wilja måtte fullbordas k. 25: 23.

6. Då sade Rebecka till sin son Jacob *: Si, jag hafwer hört din fader tala med din broder Esau, och säga:

* Esau war äfwen hennes son, men Jacob blef här sålunda kallad, emedan hon mycket älskade honom, k. 25: 28.

7. Hemta mig ett willebråd, och gör mig mat, att jag må äta och wälsigna dig för Herran *, förr än jag dör.

* d. ä. i Guds namn och under dess åkallande, på det att Gud måtte gifwa wälsignelsens ord och göra samma wälsignelse kraftig, se k. 48: 15, 16, och beståndande, v. 33, 37.

8. Så hör nu, min son, min röst, hwad jag dig säger *:

* Ebr.: "hwad jag befaller dig", så att hon, styrkt af det undfångna Guds swar, k. 25: 23, efter Hans heliga styrelse företog detta, se v. 13.

9. Gack bort till hjorden *, och hemta mig twå goda killingar **, att jag gör din fader deraf mat, såsom han gerna will hafwa det.

* Ebr.: "Gack, käre, till hjorden och hemta mig derifrån" o. s. w., hwaraf ses att ebr. ordet betyder en sådan flock, der får och getter äro tillsammans, k. 30: 32. Isaac kunde ej äta upp dessa bägges kött på en gång, utan något deraf, v. 33, men hon behöfde mer än en för skinnens skull, v. 16.

** Samma ord k. 38: 17, 20.

10. Det skall du bära din fader in, att han äter; på det han må wälsigna dig förr än han dör.

11. Jacob sade till sin moder Rebecka: Si, min broder Esau är luden, och jag slät *.

1 Mos. 25: 25.

* Ebr.: "Esau är en luden man, men jag är en slät man", k. 25: 25.

12. Så kan tilläfwentyrs min fader taga uppå mig, och måtte * tänka, att jag will bedraga honom: och låter så öfwer mig gå en förbannelse, och icke wälsignelse.

* Ebr.: "och jag warder såsom en bedragare för honom, och jag förer uppå mig förbannelsen, och ej wälsignelsen", 5 Mos. 27: 18. Sålunda war Jacob i begynnelsen särdeles försigtig, till dess han af sin moder fick denna underrättelse, och då war han henne lydig, v. 14.

13. Då sade hans moder till honom: Den förbannelsen * ware öfwer mig, min son; hör man du min röst, gack och tag mig det hit.

* Ebr.: "din förbannelse", d. ä. jag är så wiss om en god utgång, att om någon förbannelse wore att befara, så wille jag taga den på mig. Detta sade hon med synnerlig förtröstan på Guds skickelse i allt detta, emedan hon förut war förwissad om Hans gudomliga wilja, k. 25: 23. I hela denna sak framlyser hennes "tro" på samma Guds swar, hennes "försigtighet", att hon ej behöfde förut blifwa oense med sin man, och i det hon sålunda wänder Esaus wrede ifrån fadren, samt hennes "rättrådighet", emedan hon wisste att Esau hade sålt och föraktat förstfödslorätten, k. 25: 33, 34. Men sådana de heligas gerningar, i hwilka wi förundra oss öfwer Guds skickelse, böra ingalunda tagas till exempel i något ondt uppsåt, ej heller till ursäkt för någon straffwärd gerning, 2 Sam. 15: 34.

14. Då gick han bort och tog, och bar till sin moder. Då gjorde hans moder en mat, såsom hans fader gerna hade det.

15. Och tog Esaus, hennes större sons, kosteliga kläder, som hon när sig i huset hade, och klädde dem på Jacob sin mindre son.

16. Men skinnen af killingarne swepte hon om hans händer, och der han war slät på halsen.

17. Och fick så maten med bröd, såsom hon redt hade, uti Jacob sin sons hand.

18. Och han bar det in till sin fader, och sade: Min fader. Han swarade: Här är jag: ho är du min son *?

* Han kunde således wäl tänka att endera af sönerna war närwarande, och af rösten förmodade han att det war Jacob, v. 22.

19. Jacob sade: Jag är Esau din förstfödde son *; jag hafwer gjort som du hafwer sagt mig: statt upp **, sätt dig och ät af mitt willebråd, på det din själ må wälsigna mig.

* Jacob egde en fast förtröstan på Guds beslut, k. 25: 23, och litade på sin förwärfwade rätt, k. 25: 33; han war sålunda sin moder lydig, och ehuru han ej war till födslen [födelsen] den förstfödde, kunde han dock så anses efter Guds wilja, v. 24, hwarföre ock Isaac, när han betänkte det, bekräftade wälsignelsen öfwer Jacob, v. 33; k. 28: 1.

** Ebr.: "Käre, statt upp"; Isaac har i följd af sin höga ålder warit liggande, v. 2.

20. Men Isaac sade till sin son: Min son, huru hafwer du så snart funnit? Han swarade: Herren din Gud hafwer mig det bestyrt *.

* Eller: "Ty Herren din Gud har låtit det komma för mig", så att han ock kunde tillskrifwa Guds skickelse, att Rebecka medelst sitt råd werkställt detta, v. 8; se k. 24: 12.

21. Då sade Isaac till Jacob: Gack * hit, min son, att jag tager uppå dig, om du är min son Esau, eller ej.

* Ebr.: "Kom dock hit, min son", samma ord v. 26.

22. Så gick Jacob till sin fader Isaac, och då han hade tagit uppå honom, sade han: Rösten är Jacobs röst, men händerna äro Esaus händer *.

* Af rösten kunde han finna att det war Jacob, men kunde tillika anse, att rösten straxt efter det häftiga jagandet blifwit något förändrad; derföre wille han mera tro hwad han kände på hans händer, v. 3.

23. Och kände honom icke *, ty hans händer woro ludna, såsom Esaus hans broders händer; och så wälsignade han honom **.

* neml. att det war Jacob, v. 22.

** Han skattade sig lycklig, att Gud hade så snart beskärt honom det som frambars. Wid sådana tillfällen war wänligt att wälsigna, 1 Sam. 25: 32, 33. Wälsignelseorden följa, v. 27—29.

24. Och sade till honom: Är du min son Esau? Han swarade: Ja *, jag är det.

* Ebr.: "Och han sade: jag är det", se v. 19.

25. Då sade han: Så tag mig hit, min son *, till att äta af ditt willebråd, att min själ må wälsigna dig. Då bar han det till honom, och han åt, och bar honom desslikes win in, och han drack.

* Ebr.: "- - hit, att jag må äta af min sons jagt" d. ä. willebråd, v. 3.

26. Och Isaac hans fader sade till honom: Kom hit och kyss mig *, min son.

* Sammaledes k. 48: 10. Han kunde ock härigenom hafwa welat desto bättre förnimma, om det war hans son Esau, v. 24.

27. Han gick till, och kysste honom. Då kände han lukten af hans kläder *, och wälsignade honom och sade: Si, min sons lukt är såsom en åkers lukt, den Herren wälsignat hafwer **.

Ebr. 11: 20.

* emedan Rebecka hade lagt dessa kläder bredwid wälluktande örter. Några mena, att det har warit den klädning, hwilken Esau såsom prest i sin faders hus begagnat, emedan han war äldsta sonen. Men isynnerhet syftar Isaac här med en sann tro på den utlofwade Messias, som af hans säd skulle födas, hwilken säd han här meddelar wälsignelsen; ty Messias har i sin lära, i sitt lefwerne och i sina underwerk, ja i sjelfwa döden offrat sig Gud till en söt lukt, Eph. 5: 2. Han är ock i evangelium en lifslukt, 2 Cor. 2: 16.

** neml. en åker eller mark, der skönt wälluktande gräs och örter gifwa en behaglig lukt ifrån sig, hwilket är ett tecken till Guds wälsignelse, Ordsp. [Ordspr.] 27: 9; Hög. W. 4: 10, 11.

28. Gud gifwe dig * af himmelens dagg ** och af jordens fetma †; och rikligen korn och win ††.

* Eller: "Och Gud skall gifwa dig"; detta war en önskan uttryckt i en tillförlitlig prophetia, att Jacob och hans efterkommande skulle njuta af det förlofwade, ymniga Canaans land, se 2 Mos. 3: 8, f., och de trogna Israeliterna af det himmelska Canaans ymnighet, Ebr. 11: 16.

** Se 5 Mos. 33: 13, 28; Zach. 3: 12; twärtom 2 Sam. 1: 21.

† Ebr.: "fetmor", samma ord v. 39.

†† Ebr.: "korn och must", se samma ord 5 Mos. 7: 13.

29. Folk tjene dig *, och slägter ** falle dig till fota †: War en herre öfwer dina bröder ††, och din moders barn falle dig till fota: Förbannad ware den dig förbannar; välsignad ware den dig wälsignar †††.

1 Mos. 12: 3.

* Eller: "Folk skola tjena dig", o. s. w., om denna wälsignelse se v. 28.

** Om ebr. ordet se Ps. 67: 5.

† Det ebr. ordet brukas om den wördnad, som i werldslig måtto med bugande betygas för högt uppsatte, se 1 Sam. 20: 41; 25: 23. Patriarkerna tillegnades sådant som eljest tillkom Messias; ty det säges till Abraham, k. 12: 3: "I dig skola wälsignade warda", hwilket uttydes k. 22: 18. "I din säd" d. ä. i Christus, Gal. 3: 16; se k. 28: 14; alltså är här en prophetia om Christus, att folken skola "tillbedja" Honom, Ps. 95: 6; se Ps. 72: 8, 9; Es. 45: 23, 24.

†† Detta upprepar Isaac sjelf, v. 37.

††† Eller: "Ibland dem som dig förbanna, ware hwar och en förbannad; och ibland dem som dig wälsigna, ware hwar och en wälsignad". Wälsignelsen angår alla trogna. Eph. 1: 3, och förbannelsen de otrogna, 1 Cor. 16: 22; se k. 12: 3. I denna 29 vers blifwa Jacob och hans efterkommande tillförsäkrade wäldet öfwer många folk, förstfödslorätten och derjemte konungslig och presterlig ära. Guds stadigwarande nåd och beskydd, att Gud wille älska dem, som wille honom och hans barn wäl, och wara deras fienders fiende. Men förnämligast syftar Isaac, såsom ofwan nämndt är, i denna wälsignelse på Messias, hwilken skulle födas af dem som han här tilltalar, som är den rätte förstfödde, Rom. 8: 29; Coloss. [Col.] 1: 18, alla konungars konung, 1 Tim. 6: 15, en ewig öfwersteprest, Ps. 110: 4, af hwilken all wälsignelse kommer, k. 12: 3. Honom måste allt folk tjena, Ps. 2: 8, 9, f., och genom honom blifwa alla wåra fiender besegrade, 1 Cor. 15: 25, f.

30. När * nu Isaac lyktat hade wälsignelsen öfwer Jacob, och Jacob som nogast utgången war ifrån sin fader Isaac, då kom Esau hans broder utaf sin jagt:

* Ebr.: "Och det skedde just som Isaac hade fullbordat att wälsigna Jacob, och Jacob war allenast utgående utgången", d. ä. just som han war utgången; sålunda war Guds skickelse att han ej förr skulle komma, Pred. 3: 1.

31. Och gjorde också en mat, och bar in till sin fader, och sade till honom: Statt upp *, min fader, och ät af din sons willebråd, att din själ må wälsigna mig.

* Ebr.: "Min fader, stå upp och ät", så att han här synes tala wördsammare, än Jacob i hast talade, v. 19.

32. Då swarade honom Isaac hans fader: Ho är du? Han sade: Jag är Esau, din förstfödde son.

33. Då wardt Isaac öfwermåttan häpen *, och sade: Ho? Och hwar är då den jägaren **, som mig det burit hafwer, och jag åt utaf allt förr än du kom, och wälsignade honom? Han skall ock wälsignad blifwa †.

* Eller: "Och Isaac bäfwade med stor bäfwan ganska mycket", samma ord 2 Mos. 19: 18; 1 Sam. 28: 5, f., derföre att han war förledd, då han likwäl så wäl wille akta sig, v. 20-26.

** Ebr.: "Hwilken, och hwar är den som en jagt jagat hafwer och har burit till mig?" o. s. w. Detta är ett tal såsom af en hwilken är bestört, se Esth. 7: 5.

† såsom Gud hade sagt, k. 25: 23, och nu så fogat, v. 27-29, måste detta ock blifwa, se 1 Chrön. 17: 27.

34. När Esau detta sin faders tal hörde, ropade han högt, och wardt öfwermåttan förbittrad *, och sade till sin fader: Wälsigna ock mig, min fader.

* Ebr.: "ropade han med stort och ganska bittert rop", v. 41.

35. Men han sade: Din broder är kommen med list *, och hafwer din wälsignelse borta **.

* d. ä. på listigt sätt har han fått den wälsignelse, som jag hade ämnat åt dig, v. 4.

** Ebr., "och tog din wälsignelse", v. 36.

36. Då sade han: Rätteligen heter han Jacob *, ty han hafwer nu twå resor undertrampat mig **: min förstfödslorätt hafwer han borta †; och si, nu tager han ock min wälsignelse bort. Och sade: Hafwer du ingen wälsignelse behållit för mig?

1 Mos. 25: 33.

* Ebr.: "Kallar man icke rätteligen hans namn Jacob?" k. 25: 26; samma ordas. k. 29: 15; 2 Sam. 9: 1. L. "Ekeb" betyder ett fotabjäll (eller hälen), deraf kallas Jacob en trampare eller den som med fötterna trampar, och betyder alla trogna, som genom evangelium trampa under sig werlden, köttet och djefwulen tillika med synden och döden, och det genom Christus", Rom. 16: 20.

** Esau gör Jacob orätt, i det han sålunda uttyder hans namn, likasom det wore honom derföre gifwet, att han listeligen hade undertrampat sin broder. Ty detta namn war honom tillförene gifwet, k. 25: 26, i anseende dertill att han höll sin broder i hälen och wille likasom hålla honom tillbaka; detta war ett tecken, att Esau ej skulle få förstfödslorätten, och war sålunda hans namn anmärkningswärdt, emedan det likasom förkunnade att Jacob med rätta skulle få wäldet öfwer Esau, v. 37.

† Esau hade bort påminna sig, att han hade föraktat och sålt densamma, k. 25: 32, 34; han gör här en skillnad mellan förstfödslorätten och wälsignelsen, såsom en ohelig, Ebr. 12: 16, 17.

37. Isaac swarade och sade till honom: Jag * hafwer satt honom till en herre öfwer dig, och alla hans bröder ** hafwer jag gjort honom till tjenare; med korn och win hafwer jag försett honom †. Hwad skall jag dock nu göra dig, min son?

* Ebr.: "Si, jag har satt", o. s. w.; se v. 29.

** neml. alla de som af Ismael och af Ketura woro Abraham födde, tillika med Moabiterna och Ammoniterna, som alla woro hans bröder ifrån Tharah, k. 11: 27, f.

† Ebr.: "Med korn och must har jag understödt honom", gifwit honom det rikligen till uppehälle, samma ord Ps. 3: 5; 37: 17; Hög. W. 2: 4, f.

38. Esau sade till sin fader: Hafwer du då icke utan en wälsignelse, min fader? Wälsigna mig ock *, min fader; och hof upp sin röst och grät.

Ebr. 12: 17.

* "i mig också", så att han begärde en lika wälsignelse, som Jacob hade fått, v. 27, 28, 37. Men som han ej kunde wänta af fadren, att han skulle återkalla eller ångra wälsignelsen öfwer Jacob, så brister han deröfwer ut i gråt, hwilket aposteln omnämner. Ebr. 12: 17.

39. Då swarade Isaac, hans fader, och sade till honom: Si, en fet boning skall du hafwa på jorden, och af himmelens dagg ofwanefter *.

* Denna wälsignelse "af jordens fetma" d. ä. af win och korn, war den ringaste delen af Jacobs wälsignelse, se v. 28, men Esau fick ej något wälde öfwer sina bröder, ej heller något löfte om Canaans land, eller att den wälsignade säden skulle af honom födas, se v. 29.

40. Med ditt swärd skall du nära dig *, och skall tjena din broder. Och det skall ske, att du skall ock warda en herre **, och rifwa hans ok af din hals.

* d. ä. "Både du och dina efterkommande skola lefwa, underhålla och förswara eder med krig och wäpnad hand"; dock skulle denna frihet genom hans broders wälde i Davids tid dämpas, då de blefwo öfwerwunne, se k. 25: 23.

** Ebr.: "Och det skall ske att när du blir rådande, skall du rifwa" o. s. w. Detta uppfylldes af Idumeerna i Jorams tid, 2 Kon. 8: 20; 2 Chrön. 21: 8; se k. 25: 23. Sålunda wälsignade Isaac dem båda, Ebr. 11: 20.

41. Och Esau wardt wred * uppå Jacob, för wälsignelsens skull, der hans fader honom med wälsignat hade, och sade i sitt hjerta: Den tiden warder snart kommande, att min fader måste få sorg **, ty jag will dräpa min broder Jacob.

Obad. v. 10.

* "och hatade" honom mycket, samma ord k. 49: 23; Job. [Job] 16: 9; 30: 31.

** Detta Esaus hot, "att hans faders sorgedagar skulle nalkas", hade ur djupet af hans hjerta framträdt i ord, v. 42.

42. Då wardt Rebecka sagdt om dessa hennes större sons Esaus ord. Och sände bort och lät kalla sin mindre son Jacob, och sade till honom: Si, din broder Esau hotar dig *, att han will dräpa dig.

* Hon will säga: "Esau tröstar sig i den skada", som han för din skull lidit, dermed att han will slå dig ihjäl. Sådana ordas, finnas i Es. 1: 24; Hes. 5: 13, f.

43. Och hör nu min röst, min son, gör dig redo, och fly * till min broder Laban i Haran.

* Ebr.: "fly dig" d. ä. för din egen säkerhets skull, se 4 Mos. 24: 11; Amos. 7: 12.

44. Och blif en tid lång * när honom, till dess din broders grymhet återwänder.

* Ebr.: "få dagar"; samma ord uttolkas så k. 29: 20. Ty Rebecka hoppades att det häftiga utbrottet af Esaus wrede snart skulle lägga sig, v. 45.

45. Och till dess hans * wrede wändes ifrån dig, och förgäter det du honom gjort hafwer; så will jag sedan sända och låta honom hemta dig dädan **. Hwi skulle jag mista eder båda på en dag †?

* Ebr.: "tilldess din broders wrede" o. s. w., som ej bör wara långwarig, k. 45: 24.

** Hon lärer wäl hafwa skickat något bud dit, såsom hon lofwat, ehuru det ej beskrifwes. Ett lika exempel k. 33: 14, ty Jacob fick ett högre bud till hemresa, k. 31: 3.

† Jacob hade sålunda af Esau blifwit ihjälslagen, och Esau hade ock efter Guds lag blifwit straffad med döden, k. 9: 6. Rebecka war nog wiss om Guds ord, "att den större skulle tjena den mindre", k. 25: 23, och att sådant genom wälsignelsen war bekräftadt, v. 29, 30, att således Jacob borde lefwa; men hon föraktar ej medlen att erhålla löftet, ty man skall ej fresta Gud, 5 Mos. 6: 16.

46. Och Rebecka sade till Isaac: Mig ledes wid att lefwa *, för Heths döttrars skull **: om Jacob tager hustru af Heths döttrar, hwilka äro såsom dessa landets döttrar, efter hwad skall jag lefwa?

1 Mos. 26: 35.

* Således angifwer Rebecka mycket försigtigt orsaken, k. 28: 1, på det Jacob med sin faders tillåtelse och ytterligare wälsignelse, k. 28: 2, 3, måtte få resa till Mesopotamien, och på det att Isaac ej heller skulle blifwa wred på Esau, om han hört att Jacob för hans skull flydde, v. 43—45.

** hwilka Esau hade tagit till hustrur, k. 26: 34, 35.

28. Capitel.[redigera]

Innehåller fyra delar:

I. Huru Jacob begaf sig på wägen till Mesopotamien för att taga sig hustru, v. 1.

II. Esau tog sig den tredje hustrun, Ismaels dotter, v. 6.

III. Gud uppenbarade sig för Jacob öfwerst på en stege, der Änglarna gingo upp och ned, och till Jacobs ytterligare styrkande bekräftade alla sina löften, v. 10.

IV. Huru Jacob bewisade sin wördnad och tacksamhet emot Gud, v. 16.

1. Då kallade Isaac sin son Jacob och wälsignade honom *, och bjöd honom, och sade till honom: Tag icke hustrur af Canaans döttrar **.

* Han bekräftar den wälsignelse, som han gifwit Jacob tillförene, v. 3, 4; k. 27: 27-29.

** Se k. 27: 46, då ej heller Abraham wille, att Isaac af det landets döttrar skulle taga sig hustru, k. 24: 3.

2. Utan gör dig redo, och far in i Mesopotamien * till Bethuel, din moderfaders hus, och tag dig der ** hustru af Labans din moderbroders döttrar.

Os. 12: 12.

* Ebr.: "och far till Padan-Aram", sammaledes v. 5-7; se k. 24: 10; 25: 20. Han wille ej tillstädja, att Jacob i Canaans land skulle taga sig hustru, utan twifwel af sådana skäl som äro nämnda, k. 24: 3, 4.

** Ebr.: "derifrån", sammaledes v. 6, att du med henne kommer tillbaka till detta land, v. 4.

3. Men allsmäktig Gud * wälsigne dig, och göre dig fruktsam, och föröke dig, så att du warder en skara ** med folk;

* Se k. 17: 1, sådana lyckönskningar gjordes wid äktenskap, se k. 24: 60.

** ordet brukas om en sammankallad menighet eller församling, Joel 2: 15, 16; så k. 48: 4, att icke Jacobs barn skulle skiljas ifrån hwarandra, såsom Abrahams söner, Isaac och Ismael, och Isaacs söner, Jacob och Esau, k. 27: 40, f., utan förblifwa såsom ett folk, k. 35: 11.

4. Och gifwe dig Abrahams wälsignelse *, dig och din säd med dig; att du må besitta det land, der du en främling uti är, det Gud Abraham gifwit hafwer **.

1 Mos. 13: 15, 17.

* d. ä. hwilken Gud har lofwat min fader Abraham, se k. 12: 2, och flera andra ställen i Skriften.

** neml. Canaans land, att han det för sig och sina efterkommande fullkomligt måtte besitta, af hwilket han då såsom främling blott litet kunde njuta, k. 17: 8. Det landet war äfwen lofwadt åt Isaac, k. 26: 4; men Abraham nämnes, emedan det först war lofwadt åt honom, k. 13: 15.

5. Så skiljde * Isaac Jacob ifrån sig, att han for in uti Mesopotamien till Laban, Bethuels son af Syrien **, Rebeckas broder, som hans † och Esaus moder war.

* Eller: "Så sände Isaac Jacob åstad", v. 2, efter wälsignelsen, v. 3, 4.

** Ebr.: "den Syriern", så k. 25: 20. Han bodde i Syrien, se k. 22: 21.

† Ebr.: "Jacobs", v. 1, 2.

6. När nu Esau såg, att Isaac hade wälsignat Jacob, och sändt honom in i Mesopotamien, att han skulle der taga sig hustru; och att, sedan han honom wälsignat hade, bjöd han honom och sade: Du skall ingen hustru taga af Canaans döttrar;

7. Och att Jacob war sin fader och moder lydig, och for in i Mesopotamien;

8. Så ock, att Isaac hans fader * såg icke gerna Canaans döttrar:

* Fadren nämnes derföre, att Esau för hans skull tog sig en Ismaelitiska, v. 9, så att han föga aktade sin moder Rebecka, k. 27: 46.

9. Gick han bort till Ismael *, och tog, utöfwer de hustrur han tillförene hade, Mahalath **, Ismaels Abrahams sons dotter, Nebajoths syster, till hustru.

* d. ä. till Ismaels hus, såsom det säges, "till Bethuels hus", v. 2, ty Ismael sjelf war då redan död, k. 25: 17.

** Hon kallas ock Basmath, k. 36: 3. Nebajoth war Ismaels förstfödde son, k. 25: 13. Detta gjorde här Esau antingen af hyckleri, för att sålunda behaga sin fader, såsom Jacob, eller af trots, emedan han i detta fall ej wille gifwa Jacob något efter, såsom kan slutas af hans uppsåt, v. 6-8.

10. Men Jacob for ut ifrån BerSaba *, och reste till Haran.

* Isaac har alltså ännu bott der, k. 16: 25, 27. Men i Haran, dit Jacob nu hade begynt sin resa, v. 5, der bodde Laban, k. 27: 43.

11. Och kom * på ett rum, der blef han öfwer natten, förty solen war bergad; och han tog en sten der på rummet, och lade honom under sitt hufwud **, och lade sig i samma rum till att sofwa.

* Ebr.: "och råkade på ett rum"; likasom af en händelse kom han till det steniga stället, hwilket dock Gud särskildt hade utsett, v. 17, och som war beläget ej långt ifrån Lus, v. 19.

** "af stenarne en såsom till sitt örngott", v. 13, samma ord 1 Sam. 26: 7, 11, 16; 1 Kon. 19: 6.

12. Och honom drömde *, och si, en stege ** stod på jorden, och ändan på honom tog upp i himmelen: och si. Guds änglar stego derpå upp och neder.

1 Mos. 35: 1. 48: 3. Joh. 1: 51.

* Det war en öfwernaturlig dröm genom Guds ingifwelse, se 4 Mos. 12: 6.

** Stegen, som står på jorden och räcker upp i himmelen, betecknar Christi mandoms anammelse, såsom han tillämpar den på sig sjelf, Joh. 1: 51. Ty Christus har sin gudom i all ewighet af himmelen, och sin mandom tog han härnere på jorden, Es. 11: 1, af Jacobs efterkommande, och är sann Gud och sann menniska i en person, 1 Cor. 15: 47, f. Likasom Jacob här ser en stege, så blifwer ock nyttan af Christi mandoms anammelse härmed herrligen betecknad; ty genom den blef himmelen öppnad, v. 17; Es. 45: 8. Allt i himmelen och på jorden blef uti Honom sammanfattadt, Eph. 1: 10; Col. 1: 20, och Gud förlikt med menniskan, 2 Cor. 5: 20. Änglarna äro nedstigna wid hans födelse att förkunna den och äro åter uppfarne, Luc. 2: 13, 15; och Christus är allena wägen till himmelen för dem, som Honom i tron anamma och efterfölja, Joh. 10: 9; 14: 6; Eph. 2: 18; 3: 12; Ebr. 10: 19, f.

13. Och Herren * stod der öfwerst uppå, och sade: Jag är Herren **, Abrahams din faders Gud, och Isaacs Gud: Det landet, som du ligger uppå, skall jag gifwa dig och din säd.

* Ebr.: "Och si, Herren stod der ofvan [ofwan] uppå" o. s. w. Detta "si" är i denna syn af Moses tre gånger utsatt, v. 12, 13, och ännu en gång brukar Gud sjelf det, v. 15.

** d. ä. Jag är den Herren och Guden, som så ofta har uppenbarat mig för dina fäder och gifwit dem så herrliga löften, dem jag ock nu will bekräfta för dig; fördenskull nämner Han ock hans farfader Abraham, den Han kallar hans fader, för att låta Jacob se, att han war den egentlige arfwingen till allt det goda, som blifwit Abraham lofwadt, k. 12: 2, 3, f., och att Han åt Isaac stadfästat samma löften, k. 26: 3, 4.

14. Och din säd skall warda såsom stoftet på jorden *; och du skall warda utspridd **, wester ut †, öster ut, norr ut och söder ut, "och genom dig och din säd †† skola alla slägter på jorden warda wälsignade".

1 Mos. 12: 3. 5 Mos. 12: 20. Gal. 3: 16.

* Se k. 13: 16; 31: 12.

** d. ä. hans barn skulle uti det landet mycket utwidga sin boning, såsom genombrytande watten utwidgar sig på alla sidor, k. 13: 14, 15; se 2 Sam. 5: 20.

† Wester ut, kallas i ebr. "till hafwet"; ty Medelhafwet låg på westra sidan om Canaans land; så k. 12: 8, och mångenstädes i Skriften, se 5 Mos. 11: 24.

†† Ebr.: "och skola wälsignade warda i dig alla slägten på jorden, och i din säd". Gud nämner här sist Jacobs säd, d. ä. "Christus", såsom en uttydning på det som här och i k. 12: 3 står, "i dig", neml. "i din säd", ty all denna wälsignelse wederfares oss i Christus, Gal. 3: 8, 16, derföre nämnes ock "säden" allena, k. 26: 4; se t. 12: 3, f. L. "Här blir ock Christus, werldens Frälsare utlofwad åt den tredje patriarken, och det tillkommande evangelium, som om Christus i alla länder skulle predikas, blir genom änglarna på stegen betecknadt".

15. Och si, jag är med dig *, och skall förwara dig ehwart du far, och skall föra dig åter i detta landet igen. Och skall ** icke öfwergifwa dig, till dess † jag gör allt det jag dig sagt hafwer.

Wish. 10: 10, f.

* neml. med min kraftiga hjelp och mitt nådiga beskydd, k. 26: 24; se 5 Mos. 7: 21.

** Ebr.: L. "Ty jag skall icke öfwergifwa dig", Jos. 1: 5; Ebr. 13: 5.

† d. ä. Gud wille aldrig öfwergifwa honom; så brukas detta "till dess", 2 Sam. 6: 23, f. Denna 15 v. angår tydligen Jacobs person.

16. Då nu Jacob waknade upp af sin sömn, sade han: Wisserligen är Herren i detta rum, och jag wisste det icke *.

* d. ä. jag wisste icke, att Gud på ett så underbart och synligt sätt skulle wisa sig här på detta ställe närwarande; ty då hade jag med större wördnad skolat här bete mig, såsom 2 Mos. 3: 5, derföre kom ock en fruktan på Jacob, v. 17. Eljest wisste Jacob wäl, att Gud är öfwerallt närwarande, Jer. 23: 24; Apg. 17: 28, f.

17. Och fruktade han sig * och sade: Detta måste wara ett heligt rum **, ty här bor wisserligen Gud †, och här är himmelens port ††.

* icke af misströstan, utan han blef något häpen öfwer den oförmodade och herrliga uppenbarelsen, se v. 16; Dom. 13: 22.

** Ebr.: "Huru är detta rummet förfärligt", samma ord 5 Mos. 7: 21; Malach. [Mal.] 4: 5. L. "Der man skall frukta och ära, såsom den der sammastädes will fruktas och äras; derföre kallas ock detsamma berget Moria, d. ä. gudsfruktan, wördnad och tjenst", k. 22: 2, "ty gudsfruktan är den största gudstjenst".

† Ebr.: "Här är intet annat än Guds hus", neml. för Hans härliga uppenbarelses skull. L. "Ty der Guds ord är, såsom Jacob här hörer, der är Guds hus".

†† emedan änglarna gingo här upp och ned, och Gud syntes och hördes tala ifrån himmelen. L. "Ty der Guds ord är, der är himmelen öppen, se Matth. 7: 13, 14.

18. Och Jacob stod upp om morgonen bittida, och tog stenen, som han hade lagt under sitt hufwud, och reste honom upp * till en wård, och göt olja der ofwanuppå **.

1 Mos. 31: 45. 1 Mos. 31: 13. 35: 14.

* Ebr.: "satte honom såsom en pelare"; sammaledes v. 22, d. ä. upprätt, till ett tecken och till en påminnelse om den gudomliga uppenbarelsen och att han der wille stifta en offentlig Gudstjenst, v. 22.

** Ebr.: "och göt olja uppå dess spets; " dermed betecknades, att han hade helgat den stenen åt Gud och att han sedan wille begagna densamma att bygga åt Herran ett altare. Sålunda war olja i heligt bruk, 2 Mos. 29: 7; 3 Mos. 8: 10, 12, f. Detta oljans utgjutande war äfwen ett tecken, att löftet om Messias, den rätte Herrans smorde, Ps. 45: 8, f., war honom gifwet, då han hwilade sig på denna sten, v. 12-15.

19. Och kallade det rummet BethEl *, men ** tillförene hette den staden Lus.

* "BethEl" betyder "Guds hus" och hade med rätta det namnet, så länge en rätt gudsdyrkan der idkades; men sedan kallades det "BethAven", "Orättwisans hus", Os. 4: 15, för dess afguderi skull. Af denna ort BethEl fick ock närmaste land deromkring samma namn, k. 12: 8; 13: 3.

** Så uttolkas ebr. ordet, k. 48: 19.

20. Och Jacob gjorde ett löfte, och sade: Om så är *, att Gud blifwer med mig, och förwarar mig på denna wägen, som jag reser, och gifwer mig bröd till att äta, och kläder till att klädas med **;

1 Chrön. 4: 10.

* Ebr.: "om Gud blifwer med mig"; han twiflade ingalunda på Guds löfte, v. 15, utan han trodde fast derpå; alltså förpligtar han sig nu här, att enär Gud i sjelfwa utgången fullkomnade sitt löfte, v. 15, f., så wille ock han i största tacksamhet och i alla sina dagar än mera erkänna den store "Herren" för sin Gud, d. ä. den han öfwer allting skulle och wille frukta, ära, älska, prisa och tjena, v. 21; k. 17: 7, 8; 5 Mos. 6: 1. Säkerligen wille han ock på det stället bygga åt Herran ett altare att begagna wid offer och öppet förkunna Herrans namn samt wäcka andra till gudsdyrkan, v. 22. Huru han det gör, se k. 35: 7.

** 1 Tim. 6: 8.

21. Och förer mig med frid åter hem igen till min fader *: så skall Herren wara min Gud *.

* Ebr.: "till min faders hus"; se v. 2.

** L. "icke så, att Herren tillförene icke warit hans Gud, utan han lofwar att upprätta en gudstjenst, der man skulle predika och tillbedja Gud; der wille han gifwa tionde åt dem, som förkunnade Guds ord, såsom Abraham gaf Melchisedek [Melchisedech] tionde", k. 14: 20.

22. Och denne stenen, som jag upprest hafwer till en wård, skall warda ett Guds hus *; och allt det du mig gifwer, det will jag gifwa dig tionde af **.

* af denna och andra stenar wille han bygga ett altare, wid hwilket Gud såsom i ett rätt tempel skulle dyrkas, se v. 20.

** Ebr.: "will jag gifwande gifwa dig tionde af", d. ä. owedersägligen och godwilligt samt utan allt undantag. Denna tionde blef anwänd till deras nödtorftiga underhåll, som wid samma altare skulle förrätta gudstjensten, se 1 Cor. 9: 13.

29. Capitel.[redigera]

Innehåller tre delar:

I. Huru Jacob kom in i Mesopotamien; råkade Rachel; blef känd och fägnad af Laban, v. 1.

II. Han tjente för Rachel; blef bedragen af Laban och måste taga både Lea och Rachel, v. 14.

III. Lea födde honom Ruben, Simeon, Levi och Juda, v. 31.

1 Då hof Jacob sin fot upp *, och gick in i det land, som öster ut ligger **.

* Ebr.: L. "sina fötter upp", d. ä. han gick nu frimodigt och hastigt åstad, utan sällskap och utan resetyg, k. 32: 10, sedan han genom den gudomliga uppenbarelsen blifwit tröstad och styrkt, k. 28: 12—14. Gud ledsagade honom, k. 28: 15.

** Ebr.: "och gick till Österländningarnas land"; ty östra delen af Canaans land gränsade delwis till Mesopotamien, till Haran, k. 27: 43.

2. Och såg sig om, och si, der war en brunn på marken; och si, tre hjordar med får der när *; förty hjordarne måste dricka af brunnen; och låg en stor sten för hålet på brunnen.

* Ebr.: "och si, tre hjordar med får lågo wid densamma": herdarne woro ej ännu alla samlade. Med "får" förstås här småboskap, neml. får och getter, som gingo i en flock, k. 27: 9; 30: 32; 3 Mos. 1: 2, 10.

3. Och de plägade der församla alla hjordarna, och wältra stenen ifrån brunnshålet, och wattna fåren; och lade så åter stenen för hålet i sitt rum igen.

4. Och Jacob sade till dem: Mine bröder *, hwadan ären I: De swarade: Wi äro af Haran.

* Såsom främling och herde tilltalar han herdarna wänligt, se k. 19: 7.

5. Han sade till dem: Kännen I ock Laban, Nahors son *? De swarade: Wi känne honom wäl.

* d. ä. Nahors sonson af Bethuel, k. 22: 22, 23, f.; se 2 Sam. 9: 7.

6. Han sade: Går honom ock wäl i hand *? De swarade: Honom går wäl i hand. Och si, der kommer hans dotter Rachel med fåren **.

* I ebr. betecknas med ordet "frid" all lycksalighet och wälgång 4 Mos. 6: 26; Ps. 125: 5, f., fördenskull frågar här Jacob: "har han frid"? och herdarna swara: "frid".

** ty då uppfostrades icke förnäma mäns barn i lättja, utan wid arbete, k. 24: 15; 2 Mos. 2: 16; 2 Sam. 13: 9. Leas namn betyder "arbetsam", och Rachels ett "lamm" eller "får"; ty hon war i barndomen wan att wakta dem. Rachel war då wid pass 10 år, och Laban tyckes , ännu ej haft uppwäxta söner, såsom sedan k. 30: 35; war ej heller förmögen, förrän Jacob kom, k. 30: 27, 30.

7. Han sade: Det är ännu bittida dags, och är icke ännu tid drifwa boskapen hem *; wattner fåren, och går bort med dem i bet.

* Eller: "att samla boskapen", neml. till sitt hem och sin hwila; det ebr. ordet brukas ock om menniskorna, när de kommo till sin rätta ort, 4 Mos. 12: 15, ja ock genom döden, k. 49: 29; 4 Mos. 27: 13; Es. 57: 1, f.

8. De swarade: Wi kunna icke, förr än alla hjordarna komma tillsamman, och wi wältra * stenen ifrån brunnshålet, och wattna så fåren.

* Ebr.: "och de wältra", neml. alla herdarna, när de äro tillsammans, v. 3.

9. Medan han ännu talade med dem, kom Rachel med sin faders får; förty hon waktade fåren *.

* Ebr.: "ty hon war en herdinna", en afbild af Christi brud, hans heliga församling, Högw. 1: 7, 8.

10. Då * Jacob såg Rachel, Labans sin moderbroders dotter, och Laban sin moderbroders får, gick han till, och wältrade * stenen ifrån hålet på brunnen, och wattnade Labans sin moderbroders får,

* Ebr.: "och det skedde", sammaledes i begynnelsen v. 13, 23, 25, då "Jacob såg"; af de andras ord wisste han, att hon war Rachel, v. 6.

** Jacob war wid sina bästa krafter, ty han war då wid pass 77 år, och lefde 147 år, k. 47: 28. Gud gaf honom styrka, på det han härigenom skulle blifwa känd ibland landets innebyggare, k. 28: 15.

11. Och kyste [kysste] Rachel *; hof upp sin röst och grät **.

* med kysk kärlek, såsom sin frände, hwilket kyssande hos österländningarne war brukligt, v. 13; k. 33: 4; 2 Mos. 4: 27, och ibland de christna i första församlingens tid, se Rom. 16: 16, f.

** neml. af stor fröjd, att han nu på en främmande ort råkade en af sina närmaste bekanta. Se sådana glädjetårar, k. 3. 5: 4; 43: 30; 45: 2, 14, 15, f.

12. Och kungjorde henne *, att han war hennes faderbroders **, och Rebeckas son. Då lopp hon och kungjorde det sin fader.

* Ebr.: "Och Jacob kungjorde Rachel" o. s. w., v. 13.

** d. ä. hans närmaste frändes, neml. fadrens systerson. Sammaledes v. 15

13. Då nu Laban hörde om Jacob sin systerson *, lopp han emot honom och tog honom i famn, och kysste honom, och hade honom in i sitt hus. Då förtäljde han honom allt, huru tillgått war **.

* Ebr.: "hörde ryktet om Jacob, sin systerson, " v. 12.

** Ebr.: "och han omtalte för Laban alla dessa ting", neml. orsaken till sin resa, huru han måste fly för Esau och hwad honom på wägen wederfarits. Detta behöfde han omtala, på det att Laban ej måtte undra, att han kom så allena; deremot hade tjenaren Eleazar kommit med stort följe, k. 24: 10, f.

14. Då sade Laban till honom: Nu wäl *, du är mitt ben och mitt kött **. Och när han nu en månad långt hade warit när honom;

Dom. 9: 2.

* Ebr.: "Sannerligen du är" o. s. w., samma ordas. k. 26: 9.

** Min närmaste slägting och blodsförwandt, min systerson, v. 12, 13. Wi härstamma äfwen från en farfader Tharah; samma ordas. Dom. 9: 2; 2 Sam. 19: 12, 13.

15. Sade Laban till Jacob: Ändock du är min broder, skulle du fördenskull tjena mig för intet? Säg, hwad skall wara din lön?

16. Och Laban hade twå döttrar; den äldsta hette Lea, och den yngsta hette Rachel.

17. Men Lea war klenögd; Rachel war wäl skapad, och hade ett dägeligt ansigte.

18. Till henne fick Jacob kärlek, och sade: Jag will tjena dig i sju år * för Rachel din yngsta dotter.

Os. 12: 12.

* Han tillbjuder en så lång tjenst, emedan han mycket älskade Rachel; och det är troligt, att Laban hade tillbjudit honom först Lea till hustru, v. 23. Jacob hade i de wilkor, uti hwilka han nu war, icke råd att gifwa andra gåfwor, som wid äktenskap plägade gifwas af brudgummen, såsom kan slutas af k. 34: 12; 1 Sam. 18: 21; 2 Sam. 3: 14; Os. 3: 2. Men Labans obillighet i detta afseende war stor, se k. 31: 15.

19. Laban swarade: Det är bättre jag gifwer dig henne, än en annan; blif när mig *.

* De hafwa wäl haft något widlyftigare samtal härom, så att Laban hade welat att Jacob skulle taga Lea, och önskat behålla Rachel åt någon annan; men slutligen samtyckt med sådana ord som här stå, ehuru han haft i sinnet sitt bedrägeri, v. 23.

20. Så tjente Jacob i sju år för Rachel; och tyckte honom det wara få dagar *, så kär hade han henne.

* Ebr.: L. "wara enkla dagar", så att de sju åren woro såsom sju dagar; så stadig och kysk war Jacob i sin kärlek, v. 18.

21. Och Jacob sade till Laban: Få mig min hustru *, ty nu är tid, att jag kommer i säng med henne **.

* Sålunda kallas en trolofwad qwinna hustru, Matth. 1: 20; Luc. 1: 5.

** Ebr.: "Gif mig min hustru; ty mina dagar äro fullkomnade, och jag må komma till henne"; d. ä. de sju betingade tjensteåren äro nu så fullkomnade, att icke en dag af dem mera fattas; och fördenskull bör min hustru Rachel icke längre förnekas mig, v. 18, 20.

22. Då bjöd Laban allt folket deromkring *, och gjorde bröllop.

* Ebr.: "alla de män på den orten", de närmaste grannarna och wännerna, efter den ortens och tidens bruk, se Dom. 14: 10.

23. Men om aftonen tog han Lea sin dotter, och hade henne in till honom *; och han låg när henne.

* neml. med höljdt ansigte. Qwinnorna woro af blygsamhet beslöjade för sina män, se k. 20: 16.

24. Och Laban fick sin dotter Lea Silpa till en tjenstepiga *.

* Ebr.: L. "gaf henne Silpa sin tjenstepiga, sin dotter Lea till tjenstepiga"; likaledes v. 29, war i något mera wärde än andra pigor, v. 29; k. 16: 2. Så hade Rebecka med sig sin amma, k. 24: 59.

25. Om morgonen, si *, då war det Lea. Och han sade till Laban: Hwi hafwer du det gjort mig? Hafwer jag icke tjent dig för Rachel? Hwi hafwer du bedragit mig **?

* Ord uttryckande förundran wid en oförmodad händelse, Es. 59: 9, f.

** Jacob war redlig, och kunde ej befara en sådan list, som i alla tider warit oerhörd; så lärer ock den hårde Laban hafwa med hotelseord förmått döttrarna, att samtycka till detta bedrägeri, som de dessutom beklagat, k. 31: 15, 16.

26. Laban swarade: Man gör icke så i wåra land *, att man gifwer ut den yngsta förr än den äldsta.

* Eller: "på wår ort"; men detta hade Laban tillförene bort säga Jacob, och icke låta honom på ett bedrägligt löfte och gjordt aftal, v. 19, tjena i hela sju år, v. 20, 21. Och war detta mera ett gäckeri, än en giltig ursäkt, Ordsp. [Ordspr.] 12: 5.

27. Håll denna weckan ut *, så will jag ock gifwa dig denna med, för den tjenst, som du ännu skall tjena mig i andra sju år.

* Ebr.: "håll denna (neml. Leas) wecka ut, och wi wilja gifwa dig också denna"; han skulle under Leas sju bröllopsdagar, Dom. 14: 12, 17; Tob. 11: 21, icke göra någon oro bland gästabudsfolket, sedan wille Laban med wederbörandes wetskap, k. 24: 50, 57, 58, också gifwa honom Rachel, hwilket ock skedde. Men i detta allt syndade Laban swårligen emot Gud, gjorde Jacob stor orätt och kom sina döttrar att synda, i synnerhet Lea, som samtycke till denna list, v. 23.

28. Jacob gjorde så, och höll de weckorna ut. Då gaf han honom Rachel sin dotter till hustru *.

* Detta säges här så uttryckligt om Rachel, emedan äktenskapsförbundet gällde henne, v. 18-21, 30; k. 30: 15, 16.

29. Och Laban gaf Rachel sin dotter Bilha till en tjenstepiga *.

* se v. 24.

30. Så låg han ock när Rachel *, och hade ** Rachel kärare än Lea; och tjente honom framdeles i de andra sju åren.

* Ebr.: "Så kom han också till Rachel", neml. i äkta säng, v. 21; Dom. 15: 1. Om sådana patriarkernas äktenskap med flera hustrur, se k. 16: 3. Och war här Guds synnerliga öfwerseende desto mera af nöden, emedan Jacob blef bedragen till att bo tillsammans med twå systrar; men han hade med ingen annan ingått äktenskapsförbund än med Rachel; dock hade Gud beslutat, att Christus af Leas efterkommande skulle födas, v. 35. L. anmärker härwid: "Hwad Gud har för wissa orsakers och omständigheters skull, som nu aldrig kunna inträffa, hos sådana stora Guds män tillåtit, det kan ingen i denna tid följa som exempel".

** Ebr.: "och han hade också Rachel kärare", se v. 31.

31. Men då Herren såg, att Lea wardt wanwördad *, gjorde han henne fruktsam **, och Rachel ofruktsam †.

* icke alldeles föraktad, mycket mindre hatad, utan Jacob kunde hafwa sina skäl, hwarföre han mindre älskade Lea än Rachel, v. 30. Så bör det förstås, när det ordet brukas om hustrur, 5 Mos. 21: 15—17; Es. 60: 15. Sådana ordas. Mal. 1: 1, 2; Rom. 9: 13.

** Ebr.: "öppnade han hennes lif", så att hon af naturen warit ofruktsam; ty samma ordasätt brukas om Rachel, k. 30: 22, och erkänner Lea sjelf det för ett synnerligt nådeswerk af Herran, v. 32—35.

† Ebr.: "Men Rachel war ofruktsam" af naturen, k. 30: 1, 2.

32. Och Lea wardt hafwande, och födde en son, den kallade * hon Ruben **, och sade: Herren hafwer sett till min förtryckelse †; nu warder min man hafwande mig kär.

* Ebr.: "Och hon kallade hans namn", sammaledes v. 33, 35.

** L. "Ruben betyder ett skådebarn, eller ser en son!" Han blef så kallad, emedan Gud hade i nåd sett till hennes elände, v. 31; hon bewisade sin tro och tacksamhet emot Gud, wid denne och de andra sönernas namngifwande, se k. 4: 1.

† Ordet brukas i allmänhet om hwarjehanda wederwärdighet, k. 16: 11; Job 36: 15; se 1 Sam. 9: 16; så kallade Hanna sin ofruktsamhet en "jämmer", med samma ord, ehuru hon war älskad af mannen, 1 Sam. 1: 11.

33. Och wardt åter hafwande, och födde en son, och sade: Herren * hafwer hört att jag är wanwördad, och hafwer desslikes denna gifwit mig; och kallade honom Simeon **.

* Ebr.: "ty Herren har hört", se v. 31. I bägges namngifwande erkänner hon Guds nåd, se k. 4: 1, och anklagar icke sin man eller Rachel, v. 30.

** L. "Simeon betyder en bönhörare", ty Gud hade hört hennes klagan öfwer att hon blef wanwördad. Lika ordas., k. 16: 11.

34. Åter wardt hon hafwande, och födde en son, och sade: Nu * warder min man åter hållande sig till mig, ty jag hafwer födt honom tre söner; derföre kallade hon ** honom Levi †.

* Eller: "nu denna gången", så v. 35.

** Eller: "kallade man honom", så att ock Jacob mera behagade dennes namngifwande, än de andras, v. 32, 33.

† Ebr.: "derföre blef hans namn kalladt Levi". L. "Levi betyder den som är tillgifwen" eller förbunden; ty Lea hoppades, att hennes man skulle nu med större kärlek omfatta henne, se samma ord. Es. 14: 1.

35. Fjerde resan * wardt hon hafwande, och födde en son, och sade: Nu will jag tacka Herran; derföre kallade hon honom Juda **, och wände så igen † att föda.

* Ebr.: "och hon blef åter hafwande", samma ord, v. 34.

** L. "Juda betyder en bekännare, eller tacksägare", den som prisar Gud. Lea tackade wäl och prisade Gud tillförene, men nu blef hon uppwäckt till större tacksamhet, Ps. 7: 18; 9: 2, f., samma ord 1 Chrön. 16: 8.

† Ebr.: "Och hon höll upp att föda", sammaledes k. 30: 9, d. ä. hon stadnade [stannade] af till någon tid, se k. 30: 17, 19.

Källa[redigera]

Projekt Gezelius Logosmappen.net


Denna text är inte fullständig. Om du har tillgång till texten kan du hjälpa Wikisource genom att fylla i mer