Bibeln (Gustav Vasa)/S. Luce Euangelium

←  S. Marci Euangelium

Biblia, Thet är All then Heligha Scrifft på Swensko S. Luce Euangelium

S. Johannis Euangelium  →

S. Luce Euangelium

FÖRSTA CAPITEL

Efter monge haffua taghit sigh före, at bescriffua the ting, som jbland oss aldrawissast äro, såsom the oss sagdt haffua, som aff begynnelsen thet medh sijn öghon sågho, och sielffue en deel woro aff thet the sadhe, syntes ock migh, sedhan iagh aff begynnelsen all ting grannerligha vthfråghat haffuer, scriffua tigh til, min godhe Theophile, at tu må förfara wissa sanningen, om the stycker, ther tu om vnderwijster är.

Vthi Herodis Judee Konungs tijd, war en Prest vthaff Abie skiffte, benemd Zacharias, och hans hustru aff Aarons döttrar, benemd Elizabeth. The woro bådhen retferdigh för Gudh, wandrandes j all Herrans bodh och stadhgar ostraffelighe. Och the hadhe ingen barn, Ty Elizabeth war ofruchtsam, och bådhen woro the framlidhin j sin ålder.

Så begaff thet sigh, tå han j sitt skiffte skulle hålla sitt Prestaembete för Gudhi, effter Presterskapens sedh, och thet föll på honom, at han skulle vptenda rökelse, Gick han in j Herrans Tempel. Och alt folcket war vthan til, och badh, så lenge rökelsen skeedde.

Så syntes honom Herrans Ängel, ståndandes på höghro sidhon widh Rökaltaret. Och Zacharias wardt förskreckt tå han sågh honom, och en redhoghe föll offuer honom. Tå sadhe Ängelen til honom, War icke förfärat Zacharia, Ty tijn böön är hörd. Och tijn hustru Elizabeth skal födha tigh en son, hwilkens nampn tu skalt kalla Johannes, och tigh skal warda glädhi och frögd. Och monge skola frögdas aff hans födhelse. Han skal warda stoor för Herranom. Wijn och starcka drycker skal han icke dricka. Och skal strax j modherlijffuet vpfylt warda medh them helgha Anda. Och han skal vmwenda monga aff Jsraels barn til Herran theras Gudh. Och han skal gå för honom medh Elie Anda och krafft, til at vmwenda fädhernars hierta til barnen, och the ohörigha til the rettferdighas snilheet, och göra Herranom itt bereedt folck.

Tå sadhe Zacharias til Ängelen, Hwar aff skal iagh thetta weta? Ty iagh är gammal, och mijn hustru är framlidhin j åldren. Ängelen swaradhe och sadhe til honom, Jagh är Gabriel, som ståår j Gudz åsyyn, och är vthsend til at tala tigh til, och bodha tigh thenna godha tijdhenden. Och sij, tu skalt warda måållös, och skalt intet kunna tala, in til then daghen tå thetta skeer, Therföre at tu icke troodde minom ordom, hwilken skola fulkompnat warda j sin tijdh.

Och folcket förbijdde Zachariam, och förundradhe sigh, at han så lenge dwaldes j Templet. Men tå han vthgick, kunde han intet tala medh them. Och så förmerckte the, at han hadhe seedt någhon syyn j Templet. Och han teknadhe them, och bleff måållös.

Och thet begaff sigh, tå hans embetes daghar vthe woro, gick han heem j sitt hws. Och effter the daghar, wardt hans hustru Elizabeth haffuandes, och fördolde sigh j fem månadhe, och sadhe, Så haffuer nu Herren giordt medh migh j the daghar tå han sågh til migh, på thet han skulle borttagha mijn försmädhelse jbland menniskionar.

Vthi siette månadhen, wardt Gabriel Ängel vthsend aff Gudhi, vthi en stadh j Galileen, benemd Nazareth, til een Jungfru, som förloffuat war enom man, hwilkens nampn war Joseph aff Dauidz hws, och Jungfrwnes nampn Maria. Och Ängelen kom in til henne, och sadhe, Heel full medh nådh, Herren är medh tigh, Welsignat tu jbland quinnor.

Tå hon sågh honom, wardt hon förfärat aff hans taal, och tenckte vppå, hurudana helsning thetta war. Tå sadhe Ängelen til henne, Fruchta tigh icke Maria, Ty tu haffuer funnet nådh för Gudhi. Sij, tu skalt affla j titt lijff och födha en Son, hwilkens nampn tu skalt kalla Jesus. Han skal warda stoor, och kallas thens Högsta Son. Och HERREN Gudh skal giffua honom hans fadhers Dauidz säte, och han skal wara en Konung offuer Jacobs hws j ewigh tijdh, och på hans Rike skal ingen ende wara.

Tå sadhe Maria til Ängelen, Huru skal thetta tilgå? Ty iagh weet aff ingen man. Ängelen swaradhe, och sadhe til henne, Then helghe Ande skal komma offuer tigh, och thens Högstas krafft skal offuerskyggia tigh. Therföre ock thet Helgha, som aff tigh födt warder, skal kallas Gudz Son. Och sij, Elizabeth tijn frenka haffuer ock afflat en son j sin ålderdom, och thetta är siette månadhen, åt henne som hetes wara ofruchtsam, Ty för Gudh är ingen ting omögeligh. Tå sadhe Maria, Sij, Herrans tienarinna, warde migh effter titt taal. Och Ängelen skildes jfrå henne.

Vthi the daghar stoodh Maria vp, och gick vp j bergsbygdena medh hast, vthi Jude stadh, och kom vthi Zacharie hws, och helsadhe Elizabeth. Och thet begaff sigh, tå Elizabeth hörde Marie helsning, språng barnet vthi hennes lijff. Och Elizabeth wardt vpfylt medh them helgha

Anda, och ropadhe medh högha röst, och sadhe, Welsignat tu jbland quinnor, och welsignat tins lijffs frucht. Och hwadhan kommer migh thetta, at mins Herras modher kommer til migh? Sij, tå rösten aff tinne helsning kom j mijn öron, språng barnet aff glädhi j mitt lijff. Och saligh ästu som troodde, Ty all ting warda fulbordat, som tigh sagd äro aff Herranom.

Och Maria sadhe. Mijn siäl prisar stoorligha Herran. Och min Ande frögdar sigh j Gudhi minom Frelsare. Ty han haffuer seedt til sinne tienarinnos ringheet. Sij, här effter warda all slechte migh saligha kallandes. Ty then Mechtighe haffuer giordt mechtigh ting medh migh, och hans nampn är heligt, Och hans barmhertigheet warar jfrå slechte til slechte, offuer them som fruchta honom. Han haffuer bedriffuit macht medh sinom arm, och förskingrat them som höghferdighe äro vthi theras hiertas sinne. The mechtigha haffuer han satt aff sätet, och vpsatt the ringa. The hungrogha haffuer han medh godh ting vpfylt, och the rijka haffuer han låtit toma bliffua. Han haffuer vptaghit sin tienare Jsrael, tenckiandes på sina barmhertigheet. Såsom han sagdt haffuer til wåra Fädher, Abraham och hans sädh til ewigh tijdh. Och Maria bleff när henne widh tree månadher, Och gick så heem j sitt hws igen.

Så wardt tå Elizabeth tijdhen fulbordat, at hon skulle födha. Och hon födde en son. Och hennes grannar och frender fingo höra, at Herren hadhe giordt stoor barmhertigheet medh henne, och frögdadhe sigh medh henne.

Och thet begaff sigh, på ottonde daghen komo the til at omskära barnet, och kallade honom effter hans fadher Zachariam. Tå swaradhe hans modher och sadhe, Jngalunda, men han skal heta Johannes. Tå sadhe the til henne, Vthi tinne slecht är ingen som haffuer thet nampnet. Så teknadhe the hans fadher, hwadh han wille kalla honom. Och han eskadhe ena tafflo, ther han vthi screff, säyandes, Johannes är hans nampn. Och alle förundradhe sigh ther på. Och strax öpnadhes hans munn och hans tunga, och taladhe, loffuandes Gudh, Och stoor fruchtan kom offuer alla theras grannar. Och thetta rychtet gick vth offuer alla Judeska bergsbygdena. Och alla the som thet hörde, satte j sitt hierta, säyandes, Hwadh mon warda vthaff thetta barnet? Ty Herrans hand war medh honom.

Och hans fadher Zacharias wardt vpfylt medh them helgha Anda, propheteradhe och sadhe. Loffuat ware Herren Jsraels Gudh, Ty han haffuer besökt och förlossat sitt folck. Och haffuer vprettat oss salighetennes Horn, vthi sins tienares Dauidz hws. Såsom han j förtijdhen talat haffuer, genom sina helgha Propheters munn. At han skulle frelsa oss jfrå wåra owener, och vthu allas theras hand som hata oss. Och bewisa barmhertighet medh wåra fädher, och minnas på sitt helgha Testamente. Och på then eedh, som han sworit haffuer wårom fadher Abraham, at giffua oss. At wij frelste vthu wåra oweners hand, måtte honom tiena vthan fruchtan, j heligheet och rettferdigheet för honom, j alla wåra lijffzdaghar. Och tu barn skalt kallas thens Högstas Prophete, Tu skalt gå för Herranom, til at beredha hans wäghar. Och giffua hans folcke salighetennes kundskap, til theras synders förlåtelse. Genom wår Gudz innerligha barmhertigheet, genom hwilka Vpgången aff högdenne haffuer oss besökt. Til at vppenbaras them, som sittia j mörkret och dödzens skugga, och styra wåra fötter på fridzens wägh. Och barnet wexte vp, och stercktes i Andanom. Och wistadhes j öknenne, til then daghen han skulle fram komma för Jsraels folck.

ANNAT CAPITEL

Thet begaff sigh j then tijdhen, at aff Keysar Augusto vthgick itt bodh, at all werlden skulle beskattas. Och thenna beskatning war then första, och skeedde vnder then Höffdingen offuer Syrien, Kyrenio. Och the gingo alle hwar vthi sin stadh, til at läta beskatta sigh. Så foor ock Joseph vp aff Galilea, aff then stadhen Nazareth in vthi Judeska landet, til Dauidz stadh, som heter Bethlehem, Ty han war aff Dauidz hws och slecht, på thet han skulle låta beskatta sigh medh Maria sijn troloffuadha hustru, hwilken haffuandes war.

Så begaff sigh medhan the woro ther, wordo daghanar fulbordadhe, at hon skulle födha. Och hon födde sin förstfödda Son, och swepte honom j lindaklädher, och ladhe honom nedher j een krubbo, Ty them war icke rwm j herberghena.

Och j then samma egnden woro någhre Heerdar, the ther wakadhe och höllo wård om nattena offuer sin hiord.

Och sij, Herrans Ängel stoodh när them, och Herrans klarheet kringskeen them, och the wordo stoorligha förfäradhe. Och sadhe Ängelen til them, Warer icke förfäradhe, Sij, iagh bodhar idher stoor glädhi, hwilken allo folckena widerfaras skal, Ty jdagh är idher födder Frelsaren, som är Christus Herren, j Dauidz stadh. Och thetta skal wara idher för tekn. J skole finna Barnet swept j lindaklädher, nedherlagdt j een krubbo. Och strax wardt medh Ängelen itt stoort taal aff then himmelska häärskaran, the ther loffuadhe Gudh, och sadhe, Ära ware Gudh j högden, Och på jordenne fridh, Och menniskiomen en godh wilie.

Och thet begaff sigh, at Änglanar foro jfrå them vp j himmelen, och Heerdanar begynte säya emellan sigh, Lät oss nu gå til Bethlehem, och see thet som wij haffue hördt skeedt wara, thet Herren oss vppenbarat haffuer. Och the gingo hasteligha, och funno Mariam och Joseph, och Barnet nedherlagdt j krubbon. Och tå the thet seedt hadhe, berychtadhe the vth hwadh them sagdt war om thetta Barnet. Och alle the thet hörde, förundradhe sigh på the ting, som them sagd woro aff Heerdanar. Men Maria gömde all thenna ord, betrachtandes them j sitt hierta. Och Heerdanar gingo tilbaka igen, prijsadhe och loffuadhe Gudh, offuer alt thet the hördt och seedt hadhe, såsom them sagdt war.

Och tå otta daghar woro framgångne, at Barnet skulle omskäras, kalladhes hans nampn Jesus. Hwilket så kallat war aff Ängelen, förr än han afflat wardt j modherlijffuet.

Och tå theras renselsedaghar woro fulkompnadhe effter Mosi Lagh, hadhe the honom til Jerusalem, på thet the skulle bära honom fram för HERRAN, såsom scriffuit är j HERRANS Lagh, Alt mankön som först öpnar modherlijffuet, skal kallas heligt HERRANOM. Och på thet the skulle offra, såsom sagdt war j HERRANS Lagh, itt par Turturduffuor eller twå vnga duffuor.

Och sij, J Jerusalem war en man benemd Simeon, och then mannen war rettferdigh och gudhfruchtigh, och wente effter Jsraels tröst. Och then helghe Ande war medh honom. Och han hadhe fått swar aff them helgha Anda, at han icke skulle see dödhen, vthan han hadhe seedt tilförenna HERRANS Christ. Och han kom aff Andans tilskyndelse j Templet.

Och tå föräldranar båro in Barnet Jesum, at the skulle göra för honom, såsom sidhwenia war j Laghen, toogh han honom j sin fampn, och loffuadhe Gudh, och sadhe.

HErre, Nu låter tu tin tienare fara j fridh, effter som tu sagdt haffuer. Ty mijn öghon haffua seedt tina saligheet. Hwilka tu bereedt haffuer för allo folcke. Jtt Liws til Hedhninganars vplysning, och titt folck Jsrael til prijs.

Och hans fadher och modher förundradhe sigh på thet som sadhes om honom. Och Simeon welsignadhe them, och sadhe til Mariam hans modher, Sij, thenne är satt til itt fall och vpståndelse mongom j Jsrael, och til itt tekn, hwilko emoot sagdt warder. Ja, itt swerd skal ock gå j genom tina siäl, på thet mong hiertas tanckar skola vppenbaras.

Och ther war een Prophetissa, benemd Hanna, Phanuels dotter aff Aser slechte, hon war kommen til en stoor ålder, och hadhe leffuat siw åår medh sin man jfrå sin iungfrwdom, och war nu een änkia widh fyra och ottatiyo åår, hon kom aldrigh bortt vthu Templet, tienandes Gudhi medh fasto och böner natt och dagh. Hon kom ock ther til j samma stundenne, och prisadhe Herran, och taladhe om honom til alla them som j Jerusalem wente förlosning.

Och tå the all ting fulbordat hadhe effter Herrans Lagh, drogho the in j Galileen igen, vthi sin stadh Nazareth. Och Barnet wexte vp och förstercktes j Andanom, och vpfyltes medh wijsheet, och Gudz nådh war medh honom. Och hans föräldrar gingo årligha til Jerusalem til Påschahögtijdhen. Och tå han wardt tolff åra gammal, och the vpfarne woro til Jerusalem, effter Högtijdhennes sidhwenio, och the fulkompnat hadhe daghanar, och gingo heem igen, bleff Pilten Jesus quarr j Jerusalem, och hans föräldrar wiste ther intet aff. Men the meente at han war j selskapet. The gingo ena dagsleed, och sökte honom jbland frender och wener. Och tå the icke funno honom, gingo the til Jerusalem igen, och sökte honom. Så begaff thet sigh effter tree daghar, funno the honom j Templet, sittiandes mitt jbland the Lärare, hörandes them och frågandes them. Och alle the honom hörde, förskreckte sigh offuer hans förstånd och swar.

Och tå the sågho honom, förundradhe the sigh. Och hans modher sadhe til honom, Min Son, hwj giorde tu oss thetta? Sij, tin fadher och iagh haffue sökt effter tigh, söriandes. Och han sadhe til them, Hwadh är thet at j sökte migh? Wisten j icke, at vthi the stycker som min Fadher tilhöra, bör migh wara? Och the förstodho icke ordet, som han medh them taladhe. Och så foor han nedh medh them, och kom til Nazareth, och war them vnderdånigh. Men hans modher gömde all thessa ord vthi sitt hierta. Och Jesus wexte til j wijsdom, ålder och nådhe för Gudh och menniskior.

TRIDIE CAPITEL

Vthi femtonde årena, aff Tyberij Keysaredöme, tå Pontius Pilatus war Landzhöffding j Judea, och Herodes war Tetrarcha j Galilea, och Philippus hans brodher Tetrarcha

j Jturea, och j then egnden Trachonitidis, och Lysania Tetrarcha j Abilene, vnder the öffuersta Presterna Hanna och Caipha, kom Gudz befalning til Johannem Zacharie son j öknenne. Och han kom j alla then egnden widh Jordan, och predicadhe bätringennes döpelse til syndernas förlåtelse. Såsom scriffuit är j then boken aff Jsaie Prophetes ordom, then ther sägher, Vthi öknen är een ropande röst, Beredher Herrans wägh, görer hans stighar retta. Alla dalar skola vpfyllas, och all bergh och backar skola förnedhras, och thet krokot är, skal rett warda, och thet oiemt är, skal wendas j sletta wäghar, och alt kött skal see Gudz saligheet.

Så sadhe han tå til folcket som vthgick til at döpas aff honom, J Huggormars afffödha, hoo haffuer idher föregiffuit, at j vndkomma skolen then tilkommande wredhe? Görer för then skul tilbörligh bätrings frucht, och tagher idher icke före at säya widh idher sielff, Wij haffue Abraham til fadher, Ty iagh sägher idher, Gudh är mechtigh vpweckia Abrahe söner aff thenna stenar. Och nu är allaredho yxen satt til rotena på trään, Huart och itt trää, som icke bäär godha frucht, warder affhugget och kastat j eelden.

Och folcket frågadhe honom, säyande, Hwadh skole wij tå göra? Swaradhe han, och sadhe til them, Then ther twå kiortlar haffuer, han giffue then som ingen haffuer. Och then ther maat haffuer, göre sammalund.

Så komo ock the Publicaner til at döpas, och sadhe til honom, Mestar, hwadh skole tå wij göra? Sadhe han til them, Kräffuer icke meer vth än idher förelagdt är.

Frågadhe ock krijgsmän honom säyandes, Hwadh skole tå wij göra? Sadhe han til them, Görer ingom offuerwold och orett, och låter idher nöya åt idhor löön.

Så begynte tå folcket haffua een gissan, och alle tenckte j sijn hierta om Johanne, om han icke war Christus. Tå swaradhe Johannes och sadhe til alla, Jagh döper idher j watn, men en warder kommande som starckare är än iagh, hwilkens skoremar iagh icke werd är at vplösa, Han skal döpa idher med them helgha Anda och medh eeld, Hwilkens kastoskoffuel är vthi hans hand, och han skal rensa sin logha, och församla hwetet vthi sina ladho, men agnanar skal han vpbrenna vthi ewigh eeld. Och mong annor stycke förmanadhe han, och predicadhe för folcket.

Tå Herodes Tetrarcha wardt straffat aff honom för Herodias sins brodhers hustru skul, och för alt thet onda som Herodes giorde, offuer alt thetta ladhe han Johannem j hechtelse.

Och thet begaff sigh, tå alt folcket lät sigh döpa, och Jesus wardt ock döpt, och badh, öpnadhes himmelen. Och then helghe Ande kom nedh j lekamligh hampn, såsom een duffua på honom, Och een röst kom aff himmelen, som sadhe, TV ÄST MJN ELSKELJGHE SON, vthi tigh behaghar migh.

Och Jesus war widh tretiyo åår tå han begynte. Och han wardt hållen för Josephs son, hwilken war Elj son. Hwilken war Mathath son. Hwilken war Leuj son. Hwilken war Melchi son. Hwilken war Janna son. Hwilken war Joseph son. Hwilken war Mathathie son. Hwilken war Amos son. Hwilken war Nahum son. Hwilken war Hesli son. Hwilken war Nange son. Hwilken war Maath son. Hwilken war Mathathie son. Hwilken war Semei son. Hwilken war Josech son. Hwilken war Juda son. Hwilken war Johanna son. Hwilken war Resia son. Hwilken war Zorobabel son. Hwilken war Salathiel son Hwilken war Neri son. Hwilken war Melchi son. Hwilken war Addi son. Hwilken war Kosam son. Hwilken war Elmadam son. Hwilken war Her son. Hwilken war Jeso son. Hwilken war Eliezer son. Hwilken war Jorem son. Hwilken war Mattha son. Hwilken war Leui son. Hwilken war Simeon son. Hwilken war Juda son. Hwilken war Joseph son. Hwilken war Jonam son. Hwilken war Eliakim son. Hwilken war Melea son. Hwilken war Menam son. Hwilken war Mathathan son. Hwilken war Nathan son. Hwilken war Dauid son. Hwilken war Jesse son. Hwilken war Obed son. Hwilken war Boos son. Hwilken war Salmon son. Hwilken war Nahasson son. Hwilken war Aminadab son. Hwilken war Aram son. Hwilken war Esrom son. Hwilken war Pharez son. Hwilken war Juda son. Hwilken war Jacob son. Hwilken war Jsaac son. Hwilken war Abraham son. Hwilken war Thara son. Hwilken war Nachor son. Hwilken war Saruch son. Hwilken war Ragahu son. Hwilken war Phaleg son. Hwilken war Eber son. Hwilken war Sala son. Hwilken war Cainan son. Hwilken war Arphaxad son. Hwilken war Sem son. Hwilken war Noe son. Hwilken war Lamech son. Hwilken war Mathusala son. Hwilken war Enoch son. Hwilken war Jared son. Hwilken war Maleleel son. Hwilken war Cainan son. Hwilken war Enos son. Hwilken war Seth son. Hwilken war Adam son. Hwilken war Gudz.

IIII. CAPITEL

Sedhan gick Jesus jfrå Jordan igen, full med then helgha Anda. Och wardt haffder aff Andanom vthi öknena, och frestadhes j fyratiyo daghar aff dieffuulen. Och ååt intet j the daghar, Vthan tå the endadhe woro, sedhan hungradhe

honom. Tå sadhe dieffuulen til honom, Äst tu Gudz Son, så sägh til thenna stenen, at han warder brödh. Tå swaradhe Jesus, och sadhe til honom, Thet är scriffuit, Menniskian leffuer icke allenast aff brödh, vthan aff hwart och itt Gudz ord.

Och dieffuulen hadhe honom på itt högt bergh, och wijste honom all Rike j werldenne vthi itt ögnableck. Och dieffuulen sadhe til honom, Tigh wil iagh giffua all thenna machten, och theras herligheet, Ty the äro migh j hender giffuin, och hwem iagh wil, giffuer iagh them. Wilt tu nu falla nedh och tilbidhia migh, så skola the all höra tigh til. Jesus swaradhe, och sadhe til honom, Gack bortt jfrå migh Satan, Ty thet är scriffuit, Tin HERRA Gudh skalt tu tilbidhia, och honom allena skalt tu dyrka.

Och hadhe han honom til Jerusalem, och satte honom vp på tinnanar aff Templet, och sadhe til honom, Äst tu Gudz Son, så giff tigh här nedh före. Ty thet är scriffuit, Han skal befala sina Änglar om tigh, at the skola förwara tigh, och bära tigh på sina hender, at tu icke stöter tin foot emoot stenen. Tå swaradhe Jesus, och sadhe til honom, Thet är sagdt, Tu skalt icke fresta HERRAN tin Gudh. Och sedan dieffuulen hadhe fulkompnat all frestelsen, foor han jfrå honom til en tijdh.

Och Jesus kom genom Andans krafft, in j Galileen igen. Och rychtet gick vth om honom j all then egnden ther om kring. Och han lärde j theras Synagogor, och wardt prijsat aff allom.

Och han kom til Nazareth, ther han vpfödder war, och gick om Sabbaths daghen in j Synagogon, som hans sidhwenia war, och stoodh vp och wille läsa. Tå wardt honom fången Jsaie Prophetes book. Och tå han lät vp bokena, fann han thet rwmet, ther scriffuit ståår, HERRANS Ande är offuer migh, therföre at han haffuer smoordt migh, til at förkunna Euangelium them fattighom haffuer han sendt migh, til at läkia the förkrossadha hierta, til at predica the fångar förlosning, och them blindom syyn, och them sönderslaghnom förlosning, til at predica HERRANS behagheligha åår.

Sedhan ladhe han boken til hopa och fick tienarenom, och satte sigh. Och allas theras öghon som j Synagogonne woro, achtadhe på honom. Tå begynte han til at säya til them, J dagh är thenna scrifft fulbordat för idhor öron. Och the båro honom alle witnesbyrd, och förundradhe sigh på the nådhefulla ord, som gingo aff hans munn, och sadhe, Är icke thenne Josephs son?

Tå sadhe han til them, Wisseligha må j säya til migh thenna lijknelsen, Läkiare lääk tigh sielffuan. Huru stoor ting wij hördt haffue j Capernaum skeedd wara, gör ock sådana här j titt fädhernes land. Sadhe han, Sannerligha sägher iagh idher, Jngen Prophete är affhållen j sitt fädhernes land.

Men iagh sägher idher j sanning, Monga änkior woro j Jsrael vthi Elie tijdh, tå himmelen igenlyckt war j try åår och sex månadher, tå stoor hunger war offuer hela landet, och til ingen aff them wardt Elias send, vthan til ena änkio vthi Sarephtha Sidonis. Och monge spitelske woro j Jsrael j Helisej Prophetes tijdh, och ingen aff them wardt reen giord, förnthan Naaman aff Syrien.

Och alle the j Synagogon woro vpfyltes medh wredhe, tå the thetta hörde. Och vpreeste sigh emoot honom, och driffuo honom vthu stadhen, och leedde honom vth offuerst på klinten aff berghet, ther theras stadh på bygder war, och wille stört honom ther vth före. Men han gick mitt jgenom them sin wägh. Och kom nedh til then stadhen Capernaum j Galilea, Och ther lärde han them om Sabbatherna. Och the förundradhe sigh på hans lärdom, Ty medh hans taal war welligheet.

Och vthi Synagogon war een menniskia besatt medh en oreens dieffuuls Anda, Och han ropadhe med högha röst, säyandes, Hey, hwadh haffue wij medh tigh Jesu Nazarene?

Äst tu kommen til at förderffua oss? Jagh weet hoo tu äst, nemligh, then Gudz Helighe. Och Jesus nepste honom, säyandes, War tyst, och gack vthaff honom. Och dieffuulen kastadhe honom mitt jbland them, och gick vthaff honom, och giorde honom ingen skadha. Och een förfärelse kom offuer them alla, och the taladhe inbyrdes medh huar annan, säyandes, Hwadh skal thetta wara? Ty han biudher the orena Andar medh macht och welligheet, och the gå vth. Och rychtet gick vth om honom allestädz j the landzendar ther om kring.

Tå Jesus vpstoodh vthu Synagogon, gick han in j Simons hws, Och Simons swära betwingadhes medh stora skelffuosott. Tå bådho the honom för henne. Och han trädde in til henne och nepste skelffuonne. Och skelffuan offuergaff henne, Och hon stoodh strax vp, och tiente them.

Tå solen nedhergick, alle the som hadhe siwkt folck aff allahanda siukor, leedde them til honom. Och han ladhe henderna på hwar och en, och giorde them helbregda. Foro ock så diefflanar vth aff mongom, ropadhe och sadhe, Tu äst Christus Gudz Son. Tå nepste han them, och stadde icke til at the skulle tala, Ty the wiste, at han war Christus.

Tå dagher wardt, gick han vth j ödhemarken. Och folcket sökte honom, och komo til honom, och förhöllo honom, at han icke skulle gå jfrå them. Tå sadhe han til them, Andra städher moste iagh ock predica Gudz Rike, Ty iagh är ther til send. Och han predicadhe vthi the Synagogor j Galilea.

FEMTE CAPITEL

Och thet begaff sigh, tå folcket föll honom offuer, på thet the skulle höra Gudz ord, Och han stoodh vth medh siön Genezareth. Och han sågh twå båtar stå j siöstranden.

Men fiskarenar woro vthgångne aff them, til at twå sijn näät. Tå gick han in vthi en båten som war Simons, och badh honom, at han skulle leggia litet vth jfrå landet. Och han satte sigh, och lärde folcket vthu båten.

Tå han wende igen tala, sadhe han til Simon, Legg vth på diupet, och kaster idhor näät vth til dräght. Tå swaradhe Simon, och sadhe til honom, Mestar, wij haffue arbetat hela nattena, och fått intet, Men på tijn ord wil iagh kasta vth näten. Och tå the thet giorde, besluto the en mechta stoor hoop fiskar, och theras näät gick sönder. Och the winkadhe til sina stalbrödher, som woro vthi then andra båten, at the skulle komma och hielpa them. Och the komo och vpfylte bådha båtanar, så at the begynte siwnka.

Tå Simon Petrus thet sågh, föll han til Jesu knää, säyandes, Herre, gack vth jfrå migh, Ty iagh är een syndigh menniskia. Ty een förskreckelse war kommen offuer honom, och offuer alla the medh honom woro, för thetta fiskafenget skul, som the fått hadhe. Sammalunda ock offuer Jacobum och Johannem Zebedei söner, som Simons stalbrödher woro. Tå sadhe Jesus til Simon, war icke förfärat, Här effter skalt tu tagha menniskior. Och the förde båtanar j land, och offuergåffuo altsammans, och folgde honom.

Så begaff thet sigh, tå han war vthi en stadh, Och sij, ther war en man full medh spitelsko. När han fick see Jesum, föll han nedh på sitt ansichte, och badh honom, säyandes, Herre, om tu wilt, kant tu göra migh renan. Tå reckte han vth handena, och toogh på honom, säyandes, Jagh wil, war reen. Och strax gick spitelskan bortt aff honom. Och han bödh honom at han thet för ingom säya skulle, Vthan gack (sadhe han) och wijsa tigh Prestenom, och offra för tijn renselse, effter som Moses budhit haffuer, them til witnesbyrd.

Och rychtet gick än tå wijdhare vth om honom, och mykit folck församladhe sigh, at the skulle höra honom, och bliffua botadhe aff honom jfrå theras kranckheter. Men han gick affsidhes bortt j ödhemarkena, och badh.

Och thet begaff sigh på en dagh tå han lärde, och ther woro the Phariseer och Scrifftlärde sittiandes, som kompne woro vthaff alla städher j Galilea och Judea, och aff Jerusalem. Och Herrans krafft war til at göra them helbregda. Och sij, någhre män båro ena menniskio på een säng, hwilken Borttaghen war, och the sökte effter, huru the skulle komma honom in, och leggian fram för honom. Och tå the icke funno för folcket skul, på hwilko sidhon the skulle best komma honom in, stigho the vppå taket, och slepte honom nedh genom taket, medh sängen mitt för Jesum. Och tå han sågh theras troo, sadhe han til honom, Menniskia, tina synder warda tigh förlåtna. Och the Scrifftlärde och Phariseer begynte tenckia, säyandes, Hoo är thenne som talar Gudz hädhelse? Hoo kan förlåta synder vthan Gudh allena?

Tå Jesus förmerckte theras tanckar, swaradhe han, och sadhe til them, Hwadh tencken j vthi idhor hierta, Hwilket är lettare säya, Tina synder warda tigh förlåtna, eller säya, Statt vp och gack? Men på thet j skolen weta, at menniskionnes Son haffuer macht på jordenne förlåta synder, sadhe han til then Borttagna, Tigh sägher iagh, statt vp, tagh tina säng, och gack j titt hws. Och han stoodh strax vp för theras öghon, toogh sängena ther han vthi leghat hadhe, och gick sina ferde heem j sitt hws, och prijsadhe Gudh. Och the förskrecktes alle, och loffuadhe Gudh, och wordo fulle medh fruchtan, säyandes, Wij haffue seedt jdagh selsyyn ting.

Sedhan gick han vth, och fick see en Publican benemd Leuj, sittiandes widh tollen, och sadhe til honom, Fölgh migh. Han stoodh vp och folgde honom, och offuergaff altsamman. Och Leuj giorde honom itt stoort gästabodh j sitt hws. Och ther woro en stoor hoop Publicaner, och

andre som medh them til boordz såto. Och the Scrifftlärde och Phariseer knorradhe emoot hans Läriungar, säyandes, Hwj äten j och dricken medh Publicaner och syndare? Tå swaradhe Jesus, och sadhe til them, The behöffua icke läkiare som helbregda äro, vthan the som krancke äro. Jagh är icke kommen til at kalla the rettferdigha, vthan syndare til bätring.

Tå sadhe the til honom, Hwj fasta Johannis Läriungar så offta, och bidhia så mykit, sammalunda ock the Phariseers Läriungar, Men tine Läriungar äta och dricka? Sadhe han til them, Jcke kunnen j driffua bröllops folcket til at fasta, så lenge Brudhgummen är när them. Men the daghar skola komma, at Brudhgummen warder taghen jfrå them, tå skola the fasta j the daghar.

Och han sadhe til them een lijknelse, Jngen setter en klwt aff nytt klädhe på gammalt klädhe, annars söndersliter han thet nyia, och then kluten aff thet nyia, skickar sigh icke effter thet gamla. Och ingen läter nytt wijn vthi gamla flaskor, annars slåår thet nyia wijnet flaskonar sönder, och spilles vth, och flaskonar bliffua förderffuadhe. Vthan nytt wijn skal man läta vthi nyia flaskor, och så bliffua the bådhen förwarat. Och ingen som dricker gammalt wijn, begärar strax nytt, Ty han sägher, Thet gamla är bätre.

VI. CAPITEL

Och thet begaff sigh på en Efftersabbath, at han gick jgenom sädh, och hans Läriungar ryckte vp ax och gnuggadhe sönder medh henderna, och åto. Tå sadhe somlighe aff the Phariseer til them, Hwj gören j thet som icke är lofflighit göra om Sabbathen? Swaradhe Jesus, och sadhe til them, Haffuen j icke läsit hwadh Dauid giorde, tå han hungradhe, och the medh honom woro? Huru han gick in j Gudz Hws, och toogh Skodhobrödhen och ååt, och gaff teslikes them som medh honom woro, hwilken ingom loffuat war at äta, vthan allenast Prestomen. Och sadhe han til them, Menniskionnes Son är en Herre, teslikes ock offuer Sabbathen.

Och thet begaff sigh på en annan Sabbath, at han gick in vthi Synagogon och lärde, Och ther war een menniskia, huilkens högra hand war borttwinat. Och the Scrifftlärde och Phariseer wachtadhe på honom, om han någhon helbregda giorde på Sabbathen, at the måtte finna någhot, ther the kunde beklaghan före. Men han förstoodh theras tanckar, och sadhe til menniskiona, som then twinadha handen hadhe, Statt vp, och gack fram. Han stoodh vp, och gick fram. Tå sadhe Jesus til them, Jagh skal spöria idher, Må man göra wel om Sabbatherna eller göra illa? Hielpa lijffuet eller förspillat? Och han sågh sigh om på them alla, och sadhe til menniskiona, Reck vth tina hand. Han ock så giorde. Och hans hand wardt honom ferdigh såsom then andra. Men the wordo vrsinnighe, och taladhes widh emellan sigh, hwadh the skulle göra åt Jesum.

Så hende thet vthi the daghar, at han vthgick vppå itt bergh til at bidhia, och bleff ther offuer nattena j bönen til Gudh. Och tå dagher wardt, kalladhe han sina Läriungar, och vthwalde tolff aff them, hwilka han ock kalladhe Apostlar, Simonem, then han ock kalladhe Petrum, och Andream hans brodher, Jacobum och Johannem, Philippum och Bartholomeum, Mattheum och Thomam, Jacobum Alphei son, och Simonem som kallas Zelotes, och Judam Jacobs son, och Judam Jschariothen, then ock förrädharen war.

Och han gick nedher medh them, och stoodh på en platz j markenne, och hele hopen aff hans Läriungar, och ganska mykit folck vthaff alt Judeska landet, och Jerusalem, och jfrå Tyro och Sidon, som widh haffuet liggia,

Hwilke kompne woro, på thet the wille höra honom, och warda botadhe aff sina siwkdomar. Och the som qualde wordo aff the orena Andar, wordo helbregda. Och alt folcket foor effter at tagha på honom, Ty aff honom gick krafft som alla botadhe.

Och han lyffte vp sijn öghon offuer sina Läriungar, och sadhe, Salighe ären j fattighe, ty Gudz Rike hörer idher til. Salighe ären j som nu hungren, ty j skolen bliffua mättadhe. Salighe ären j som nu gråten, ty j skolen lee. Salighe warden j tå menniskionar hata idher, och affskilia idher och banna idher, och bortkasta idhart nampn såsom thet ondt wore, för menniskionnes Son skul, Glädhens och frögdens på then daghen, Ty sij, idhor löön är mykin j himmelen. Sammalunda haffua theras fädher ock giordt Prophetomen.

Men wee idher som rijke ären, ty j haffuen idhar hugnat. Wee idher som mätte ären, ty j skolen hungra. Wee idher som nu leen, ty j skolen gråta och söria. Wee idher tå alla menniskior loffua idher, ty sammalunda haffua ock theras fädher giordt them falska Prophetomen.

Men idher som hören, sägher iagh, Elsker idhra owener. Görer them gott som hata idher. Welsigner them som idher banna. Och bedher för them som idher orett göra. Then tigh slåår på thet ena kindbenet, them hålt ock thet andra til. Och then tigh tagher mantelen jfrå, honom förhålt icke heller kiortelen. Hwariom och enom som någhot begärar aff tigh, honom giff. Och aff then som tijn ting tagher jfrå tigh, bedz intet igen. Och såsom j welen at menniskionar skola göra idher, görer ock j them sammalunda.

Och om j elsken them som idher elska, hwadh tack haffuen j ther före? Ty syndarenar elska ock them, aff hwilka the elskadhe warda. Och om j gören them gott som idher gott göra, hwad tack haffuen j ther före? Ty syndarenar göra thet ock. Och om j länen them ther j hoppens få någhot igen, hwadh tack haffuen j ther före? Ty syndarenar läna ock syndarom, på thet the skola få lijka igen. Vthan heller elsker idhra owener, och görer wel, och läner, förhopandes ther intet aff, Och idhor löön skal wara mykin, och j skolen wara thens Högstas barn. Ty han är mild emoot the otacksama och onda.

Warer för then skul barmhertighe, såsom idhar Fadher ock barmhertigh är. Dömer icke, så warden j icke dömde. Fördömer icke, så warden j icke fördömde. Förlåten, så warder idher förlåtit. Giffuer, så warder idher giffuit. Jtt gott mått, wel stoppat, skakat och öffuerflödhande skal man giffua vthi idhart skööt. Ty medh samma mått som j mäten, skola andra mäta idher.

Och han sadhe til them een lijknelse, Kan ock en blinder ledha en blindan, falla the icke bådhe j gropena? Läriungen är icke offuer sin Mestare, Men hwar och en är fulkommen, tå han är såsom hans Mestare. Hwadh seer tu itt grand vthi tins brodhers ögha, men en bielka vthi titt eghit ögha warder tu intet warse? Eller huru kant tu säya til tin brodher, Brodher hålt, iagh wil borttagha grandet, som vthi titt ögha är, och tu seer icke sielff bielkan vthi titt ögha? Tu skrymtare, tagh först bortt bielkan vthu titt ögha, och sedhan see til, at tu kant vthtagha grandet som är j tins brodhers ögha.

Ty thet är icke gott trää som gör onda frucht, Ey heller ondt trää, som gör godha frucht. Ty hwart och itt trää warder kendt aff sinne frucht. Ty icke hemtar man heller fikon aff törne, Ey heller hemtar man wijnbäär aff tijstelen. Een godh menniskia bär gott fram vthaff sins hiertas godha fatabwr, och een ond menniskia bär ondt fram vthaff sins hiertas onda fatabwr. Ty ther aff hiertat fult är, ther talar munnen aff.

Hwadh kallen j migh Herra Herra, och gören doch icke hwadh iagh sägher idher? Hwilken som kommer til migh, och hörer mijn ord och gör ther effter, iagh wil läta idher see hwem han lijk är. Han är lijk enom man som bygger itt hws, hwilken grooff diwpt, och ladhe grundwalen på helleberghet. Tå flodhen kom, strömadhe hon in på hwset, och kunde doch intet röra thet, Ty thet war grundat på helleberghet. Men then ther hörer, och icke gör, Han är lijk enom man som bygde sitt hws på jordena vthan grundwal. Ther strömadhe flodhen in på, och strax föll thet, Och thes hwsz fall war stoort.

VII. CAPITEL

Tå han all sijn ord vthtalat hadhe för folcket, gick han til Capernaum. Och en Höffuitzmanz tienare lågh dödhsiwk, och han war honom käär. Tå han hörde aff Jesu, sende han the Äldsta aff Judanar til honom, och badh honom, At han wille komma, och göra hans tienare helbregda. Tå the komo til Jesum, bådho the honom flijteligha, säyandes, Han är werd, at tu gör honom thet, Ty han haffuer wårt folck käärt, och haffuer bygdt oss Synagogon. Tå gick Jesus medh them. Och tå han nu icke longt war jfrå hwset, sende Höffuitzmannen sina wener til honom, och sadhe, Herre, gör tigh icke omak, ty iagh är icke werdigh, at tu gåår vnder mitt taak, Hwarföre iagh ock icke reknadhe migh siellfuan werdighan til at komma til tigh, Vthan sägh medh itt ord, så warder min tienare helbregda. Ty iagh är ock en man stadder vnder Herskap, och haffuer krijgsknechter vnder migh, Och iagh sägher til then ena, Gack, och han gåår. Och til then andra, Kom, och han kommer. Och til min tienare, Gör thet, och han gör så. Tå Jesus thetta hörde, förundradhe han sigh på honom, och wende sigh om, och sadhe til folcket som folgde honom, Thet sägher iagh idher, Så stora troo haffuer iagh icke funnet j Jsrael. Och the som vthsende woro, gingo heem igen, och funno tienaren helbregda som siwk war.

Så begaff thet sigh, sedhan han gick vthi then stadhen som kallas Nain, och medh honom gingo monge hans Läriungar och mykit folck. Tå han nu kom in til stadzporten, Sij, tå bars ther vth en dödher, sinne modhers eende son, och hon war änkia. Och en stoor hoop folck aff stadhen medh henne. Tå Herren sågh henne, warkunnadhe han sigh offuer henne, och sadhe til henne, Grååt icke. Och han gick til, och toogh på bårena. Och the som båro, stadhnadhe. Tå sadhe han, Jagh sägher tigh vnger man, statt vp. Och then dödhe satte sigh vp, och begynte tala. Och han fick honom hans modher. Och en reddhoghe kom offuer alla, och the prijsadhe Gudh, säyandes, En stoor Prophete är vpkommen jbland oss, och Gudh haffuer sökt sitt folck. Och thetta rychtet om honom, gick vth offuer alt Judeska landet, och all the land ther om kring.

Och Johannis Läriungar vnderwijste honom om alt thetta. Och han kalladhe til sigh twå aff sina Läriungar, och sende them til Jesum, säyandes, Ästu then som komma skal, eller skole wij wenta någhon annan? Tå männenar komo til honom, sadhe the, Johannes Baptista sende oss til tigh, säyandes, Ästu then som komma skal, eller skole wij wenta en annan? På samma tijdhen giorde han monga helbregda aff siwkdomar, och plåghor, och onda Andar, och gaff mongom blindom syyn. Tå swaradhe Jesus, och sadhe til them, Gåår och sägher Johanni igen, hwadh j seedt och hördt haffuen. The blinde see, the halte gå, the spitelske warda rene, the döffue höra, the dödhe stå vp igen, them fattighom warder Euangelium predicat. Och saligh är then som icke förarghas på migh.

Och tå Johannis sendebodh woro sin wägh gångne, begynte Jesus tala til folcket om Johannem, Hwadh gingen j vth j öknen til at see? Willen j see een röö som drijffs aff wädhret? Eller hwad gingen j vth til at see? Willen j see een menniskio klädd j len klädher? Sij, the som haffua herligh klädher vppå, och leffua j kräszligheet, äro j

Konungs gårdanar, Eller huadh gingen j vth til at see? Willen j see en Prophet? Ja, sägher iagh idher, Ock meer än en Prophet. Han är then ther om scriffuit är, Sij, iagh sender min Ängel för titt ansichte, hwilken tin wägh beredha skal för tigh. Ty iagh sägher idher, at jbland them som aff quinnor födde äro, är ingen större Prophete vpkommen än Johannes Baptista. Doch likwel then ther mindre är j Gudz Rike, han är större än han.

Och alt folcket som honom hörde, och the Publicaner, gåffuo Gudhi rett, och läto sigh döpa medh Johannis döpelse. Men the Phariseer och the Lagkloke förachtadhe Gudz rådh emoot sigh siellfua, och läto sigh intet döpa aff honom.

Sedhan sadhe Herren, Hwem skal iagh doch lijkna menniskionar aff thetta slechtet, och hwem äro the lijke? The äro lijke widh barn, som sittia på torghet, och ropa emoot hwar annan, och säya, Wij haffue pipat för idher, och j haffuen intet dantzat. Wij haffue sunget sorghasong för idher, och j greten intet. Ty Johannes Baptista kom, och hwarken ååt brödh eller drack wijn, Och j säyen, Han haffuer dieffuulen. Menniskionnes Son är kommen, äter och dricker, Och j säyen, Sij, then mannen är en fråtzare och wijndrinckare, the Publicaners och syndares wen. Och wijsdomenom warder rett giffuit aff all sijn barn.

Så badh honom en aff the Phariseer, at han skulle få sigh maat medh honom. Och han gick vthi Phariseens hws, och satt ther til boordz. Och sij, een quinna som hadhe warit een synderska j stadhen, tå hon förnam at han til boordz satt j Phariseens hws, baar hon tijt itt glasz medh smörielse, och stoodh baak för honom widh hans fötter gråtandes, och begynte wäta hans fötter medh tårar, och torkadhe medh sitt hoffuudhåår, och kyste hans fötter, och smoorde them medh smörielsen.

Tå then Phariseen som honom budhit hadhe, sågh thetta, sadhe han widh sigh sielff, Wore thenne en Prophet, wisseligha wiste han, hoo och hurudana thenna quinnan är, som handterar honom, Ty hon är een synderska. Tå swaradhe Jesus, och sadhe til honom, Simon, iagh haffuer någhot säya tigh. Han sadhe, Mestar, sägh. En man hadhe twå gellenärar, En war honom skylligh femhundradhe penningar, och then andre femtiyo. När the icke macht hadhe at betala, gaff han them bådhom til. Sägh nu, Hwilken aff them warder honom mera elskande? Swaradhe Simon, och sadhe, Jagh menar at then som han gaff mera til. Tå sadhe han til honom, Rett dömde tu.

Och så wende han sigh til quinnona, och sadhe til Simon, Seer tu thenna quinnona? Jagh gick in j titt hws, tu haffuer intet watn giffuit migh til mina fötter, Men hon haffuer wätt mina fötter medh tårar, och torkat med sitt hoffuudhåår. Tu haffuer icke kyst migh, Men hon, sedhan iagh här ingick, haffuer icke låtet aff at kyssa mina fötter. Mitt hoffuudh haffuer tu icke smoordt medh olio, Men hon haffuer smoordt mina fötter medh smörielse. Hwarföre sägher iagh tigh, Henne warda monga synder förlåtna, Ty hon elskadhe mykit. Men then som mindre förlåtes, han elskar mindre.

Sedhan sadhe han til henne, Synderna förlåtas tigh. Tå begynte the som medh honom til boordz såto, säya widh sigh, Hoo är thenne som ock synder förlåter? Tå sadhe han til quinnona, Tijn troo haffuer frelst tigh, Gack medh fridh.

VIII. CAPITEL

Och thet begaff sigh ther effter, at han wandradhe j städher och byiar, predicadhe och förkunnadhe Euangelium om Gudz Rike, och the Tolff medh honom. Ther til någhra quinnor, som han hadhe helbregda giordt jfrå the onda Andar och kranckheter, nemligha, Maria som kallas Magdalene, aff hwilka siw diefflar vthgångne woro, och Johanna

Chuse hustru Herodis Fogtes, och Susanna, och monga andra som honom tiente aff sina äghodelar.

Tå nu mykit folck kom tilhopa, och vthaff städhernar sökte til honom, taladhe han genom lijknelse. En Sädhesman gick vth til at såå sina sädh. Och widh han sådde, föll somt widh wäghen och wardt förtrampat, och foghlanar vnder himmelen åto thet. Och somt föll på helleberghet, och tå thet vpgick, förtorkadhes thet, Ty thet hadhe ingen wätsko. Och somt föll jbland törne, och törnen gingo medh vp, och förquaffde thet. Och somt föll j godha jord, och thet gick vp, och giorde hundradhefall frucht. Tå han thetta sadhe, ropadhe han, Then ther haffuer öron til at höra, han höre.

Tå frågadhe honom hans Läriungar, hurudana thenna lijknelsen war. Han sadhe til them, Jdher är giffuit weta Gudz Rikes hemligheet, Men them androm genom lijknelse, På thet at ändoch the see, skola the likwel icke see, Och ändoch the höra, skola the likwel icke förstå.

Så är nu thenna lijknelsen. Sädhen är Gudz ord. Men the som widh wäghen, thet äro the som höra, sedhan kommer dieffuulen, och tagher bort ordet vthu theras hierta, at the icke troo skola och bliffua frelste. Men the som på helleberghet, thet äro the som, när the höra, anamma the ordet medh glädhe, och the haffua inga röter, the ther troo til en tijdh, och tå frestelsen på kommer, falla the ther jfrå. Men thet som föll jbland törnen, äro the som höra, och gå bortt, och warda förquaffde aff vmsorgher och rijkedomar, och lijffzens wellust, och bära ingen frucht. Men thet vthi godha jord, äro the som höra ordet, och behålla thet vthi itt ganska gott hierta, och bära frucht j tolamodh. Men ingen vptender itt liws och skyler thet vnder någhot kaar, eller setter vnder bencken, Vthan setter thet på liwsastakan, at the som ingå, skola få see liwset. Ty thet är intet lönlighit, som icke skal warda vppenbart, Och intet fördoldt, thet icke skal kunnogt warda, och vpkomma skal j liwset. Seer för then skul til, huru j hören. Ty then ther haffuer honom warder giffuit, och then ther intet haffuer, thet han menar sigh haffua, thet skal ock taghas jfrå honom.

Så gingo til honom hans modher och hans brödher, och kunde doch icke komma til honom för folcket skul. Tå wardt honom bodhat, och sagdt, Tijn modher och tine brödher stå här vthe och wilia see tigh. Swaradhe han och sadhe til them, Mijn modher och mine brödher äro thesse, som höra Gudz ord och görat.

Så begaff thet sigh på en dagh, at han steegh vthi itt skep medh sina Läriungar, och sadhe til them, Lät oss fara offuer siön, Och the ladhe vthaff. Sedhan widh the foro offuer, sompnadhe han. Och ther reeste vp itt stoort wädher på siön, och the förfyltes, och woro j stoor fara. Tå gingo the til och weckte honom vp, säyandes, Mestar, Mestar, wij förgåås. Tå stoodh han vp, och nepste wädhret och watnens wågh. Och så wende thet igen, och bleff stilla. Och han sadhe til them, Hwar är idhor troo? Men the fruchtadhe och förundradhe, säyandes emellan sigh, Hoo må thenne wara? Ty han biwdher bådhe wädhrena och watnena, och the lydha honom? Och the foro til the Gadareners egnd, hwilken är twert offuer Galileen.

Och tå han vthgången war aff skepet på landet, mötte honom en man vthaff stadhen, hwilken dieffuulen hafft hadhe j long tijdh, och han hadhe ingen klädher på, ey heller bleff j hwsen, vthan j griffter. Tå han sågh Jesum, ropadhe han och föll fram för honom, och sadhe medh högha röst, Hwadh haffuer iagh göra medh tigh Jesu thens Högsta Gudz Son? Jagh bedher tigh, at tu icke quäl migh, Ty han bödh them orena Andanom, at han skulle fara vthaff mannenom, Ty han hadhe lenge plåghat honom. Och han wardt bunden j kädhior, och förwarat j

fiätrar, och sleet sönder banden, och wardt driffuen aff dieffuulen bortt j öknen.

Tå frågadhe Jesus honom, och sadhe, Hwadh är titt nampn? Han sadhe, Legio, Ty monge diefflar woro inkompne j honom. Och the bådho honom, at han icke skulle biwdha them fara vthi affgrunden. Men ther war en stoor swijna hiord, som ther gick och födde sigh på berghet. Tå bådho the honom, at han wille tilstädhia them fara in j swijnen. Och han tilstadde them thet. Tå foro diefflanar vthu menniskionne, och foro in vthi swijnen. Och hiorden brådstörte sigh vthi siön, och fördrenckte sigh. Men när the som wachtadhe swijnen, sågho hwadh ther skeedde, flydde the, och båro tijdhenden j stadhen och på bygdena.

Tå gingo the vth, til at see hwadh ther skeedt war, och komo til Jesum, och funno mannen ther diefflanar vthaff farne woro, klädd och widh sijn sinne, sittiande widh Jesu fötter, och wordo förfäradhe. Och the som thet seedt hadhe, förkunnadhe them teslikes, huruledes then besatte war helbregda worden. Och hele hopen aff the Gadarener bådho honom, at han wille fara jfrå them. Ty them war en stoor reddhoghe på kommen. Tå steegh han til skeps, och foor tilbaka igen. Men mannen ther diefflanar woro vthaff farne, badh honom, at han måtte bliffua när honom. Men Jesus sende honom jfrå sigh, säyandes, Gack vthi titt hws igen, och sägh vthaff, huru stoor ting Gudh medh tigh giordt haffuer. Och han gick bortt och förkunnadhe offuer hela stadhen, huru stoor ting Jesus hadhe giordt medh honom.

Och thet begaff sigh, tå Jesus kom igen, vndfick honom folcket, Ty alle wente effter honom. Och sij, ther kom en man som heet Jairus, och war en Öffuerste för Synagogon, han föll nedh för Jesu fötter, bidhiandes honom, at han wille gå j hans hws, Ty han hadhe ena eenda dotter widh tolff åra gammul, och hon begynte siälas. Men j wäghen widh han gick tijt, trengde honom folcket.

Och een quinna som blodhgång hadhe hafft j tolff åår, och hadhe förtäärdt alt thet hon åtte på läkiare, och kunde doch botas aff ingom, gick baak effter, och toogh på hans klädhefåll, Och strax stilladhes hennes blodhgång. Och Jesus sadhe, Hoo är then som toogh på migh? Tå the alle nekadhe, sadhe Petrus, och the medh honom woro, Mestar, Folcket trenger tigh och omakar tigh, och tu sägher, Hoo toogh på migh? Tå sadhe Jesus, Någhor haffuer jw taghit på migh, Ty iagh kende, at krafft gick aff migh. Tå quinnan sågh, at thet icke war lönlighit, kom hon skelffuande, och föll nedh för hans fötter, och förkunnadhe för allo folckena, för hwadh saak skul hon hadhe taghit på honom, och huruledhes hon bleff strax helbregda. Tå sadhe han til henne, War tröst mijn dotter, tijn troo haffuer frelst tigh, Gack medh fridh.

Widh han än nu taladhe, kom en vthaff Öffuerstans hws för Synagogon, säyandes til honom, Tijn dotter är dödh, gör icke Mestaren omak. Tå Jesus hörde thet ordet, sadhe han til pijghonnes fadher, Rädz intet, vthan troo allenast, och hon warder helbregda. Tå han kom j hwset, stadde han ingom ingå medh sigh, vthan Petrum, Jacobum och Johannem, och fadhren och modhren til pijghona. Men the greto alle och jämradhe sigh offuer henne. Tå sadhe han, Gråter icke, pijghan är icke dödh, men hon soffuer. Tå giorde the spee aff honom, wel wetandes at hon war dödh. Men han dreff them alla vth, och toogh henne widh handena, och ropadhe seyandes, Pijgha statt vp. Och hennes Ande kom igen, och hon stoodh strax vp. Och han bödh giffua henne maat. Och hennes föräldrar förskrecktes. Men han bödh them, at the ingom säya skulle, hwadh ther skeedt war.

IX. CAPITEL

Sedhan kalladhe (Jesus) tilhopa the Tolff, och gaff them macht och wold offuer alla diefflar, och at the siwkdomar bota kunde. Och sende them vth til at predica Gudz Rike, och göra the siwka helbregda. Och sadhe til them, Tagher intet medh idher til wägs, icke käp eller skräppo, icke brödh, icke penningar, haffuer ey heller twå kiortlar. Och j hwadh hws j ingåån, ther bliffuer til tess j draghen tädhan. Och hwilke icke anamma idher, så gåår vthaff then stadhen, och skudden ock stofftet aff idhra fötter, til witnesbyrd offuer them. Och the gingo vth och wandradhe om kring j byianar, predicadhe Euangelium, och giorde helbregda allestädz.

Tå fick Herodes Tetrarcha höra alt thet som bedreffs aff honom. Och honom begynte mishagha. Ty thet sadhes aff somlighom, at Johannes war vpstånden aff dödha. Aff somlighom, at Elias war vppenbarat. Aff somlighom, at någhon Prophet aff the gamla war vpstånden. Och Herodes sadhe, Johannem haffuer iagh halshugget. Men hoo är thenne, ther iagh sådant aff hörer? Och begäradhe see honom.

Och Apostlanar komo igen, och förtalde honom alt thet the giordt hadhe. Tå toogh han them medh sigh, och gick affsidhes vthi ena ödhemark, som ligger widh then stadhen, som kallas Bethsaida. Tå folcket thet förnam, komo the effter honom. Och han vndfick them, och taladhe medh them om Gudz Rike, och giorde them helbregda som thet behöffde. Men daghen begynte warda framlidhen.

Tå gingo the Tolff fram, och sadhe til honom, Lät folcket jfrå tigh, at the gå vthi köpstädherna och nesta bygdena, ther the mågha gästa och finna maat, Ty wij äre här j ödhemarkenne. Han sadhe til them, Giffuer j them äta. Tå sadhe the, Wij haffue icke flere brödh än fem, och twå fiskar, vthan at wij gå bortt, och köpe maat til alt thetta folcket (Och woro the icke longt jfrå fem tusend män) Tå sadhe han til sina Läriungar, Läter them settia sigh nedh, j hwart maatskapet femtiyo. Och the giorde så, och läto them alla settia sigh nedh. Tå toogh han the fem brödh, och the twå fiskar, vplyffte sijn öghon j himmelen, tackadhe ther offuer, brööt, och fick Läriunganar, at the skulle sedhan leggiat fram för folcket. Och the åto alle, och wordo mätte. Sedhan wardt vptaghit thet som them offuerlop, tolff korghar fulle medh stycker.

Och thet begaff sigh, tå han war allena j sina böner, woro ock någhre hans Läriungar medh honom, them frågadhe han, och sadhe, Hwem säya folcket migh wara? Tå swaradhe the, och sadhe, Johannem Baptistam. Somlighe Eliam. Och somlighe, at någhon Prophet aff the gamla är vpstånden. Tå sadhe han til them, Hwem säyen tå j migh wara? Swaradhe Petrus, och sadhe, Tu äst Gudz Christ. Och han hotadhe them, och förbödh, at the skulle thet någhrom säya, och sadhe, Menniskionnes Son moste mykit lijdha, och bortkastas aff the Äldsta och öffuersta Presterna och Scrifftlärda, och dräpas, och tridie daghen vpstå igen.

Sadhe han ock til them alla, Hwilken migh effterfölia wil, han wedhersäye sigh sielff, och taghe sitt korsz på sigh hwar dagh, och fölie migh. Ty then som wil behålla sitt lijff, han skal mista thet. Och hoo som mister sitt lijff för mina skul, han skal thet behålla. Och hwadh kommer thet menniskionne til godho, om hon wunne hela werldena, och förtapar sigh sielff, eller gör skadha på sigh sielff? Hwilken som blyies widh migh och mijn ord, widh honom skal ock menniskionnes Son blyias, tå han kommer j sijn och sins Fadhers, och the helgha Änglars herlighet. Men iagh sägher idher för wisso, at någhre äro aff them som här stå, the ther icke skola smaka dödhen, til tess the få see Gudz Rike.

Så begaff thet sigh widh otta daghar effter thenna orden, at han toogh til sigh Petrum och Johannem och Jacobum, och gick vp på itt bergh til at bidhia. Och widh han badh, wardt hans ansichte förwandlat, och hans klädnat war hwijt och skijnande. Och sij, twå män taladhe medh honom, som woro Moses och Elias, och syntes j herligheet, och taladhe om hans affgång som han fulborda skulle j Jerusalem. Men Petrus och the medh honom woro, förtyngdes aff sömpn. Tå the vpwakadhe, sågho the hans klarheet, och the twå män stå när honom.

Och thet begaff sigh, tå the gingo jfrå honom, sadhe Petrus til Jesum, Mestar, oss är gott här wara, Lät oss göra här tree hyddor, een til tigh, och een til Mosen, och een til Eliam. Och wiste icke hwadh han sadhe. Och widh han så sadhe, kom en skyy, och kringskygde them. Och the wordo förfäradhe widh the wordo inweffuadhe j skyyn. Och een röst hördes vthu skynom, then ther sadhe, Thenne är min elskelighe Son, HONOM hörer. Och j thet samma rösten hördes, funno the Jesum wara allena. Och the tijgde, och förkunnadhe ingom j the daghar någhot aff thet the seedt hadhe.

Så hende sigh daghen ther effter, tå the gingo nedh aff berghet, mötte honom mykit folck. Och sij, en man aff folcket ropadhe, och sadhe Mestar, iagh bedher tigh see til min son, Ty han är mitt eenda barn, Sij, Anden begriper honom, och strax ropar han, och han sliter honom, så at han fradhgas, och han faar medh nödh jfrå honom, tå han honom slitit haffuer. Och iagh badh tina Läriungar, at the skulle vthdriffua honom, och the kunde icke. Tå swaradhe Jesus, och sadhe, O tu otroghna och genstortigha slechte, huru lenge skal iagh wara när idher, och lijdha idher? Haff tin son hijt. Och widh han nu framgick, reeff och sleet dieffuulen honom. Men Jesus nepste then orena Andan och giorde pilten helbregda, och fick honom sinom fadher igen. Och alle wordo förskreckte offuer Gudz herligheet.

Tå alle vndradhe på alt thet han giorde, sadhe han til sina Läriungar, Fatter thessa orden vthi idhor öron, Ty thet skal skee, Menniskionnes Son warder offuerantwardat j menniskiors hender. Men the förstodho icke thetta ordet, och thet war fördoldt för them, at the thet icke kunde förstå. Och the fruchtadhe at frågha honom om thet ordet.

Och kom jbland them en tancke, hwilken thera skulle störst wara. Tå Jesus sågh theras hiertas tanckar, toogh han itt barn, och stelte thet när sigh, och sadhe til them, Hwilken som anammar thetta barnet j mitt nampn, han anammar migh. Och then migh anammar, han anammar honom som migh sendt haffuer. Men then ther minst är jbland idher alla, han skal wara störst.

Tå swaradhe Johannes, och sadhe, Mestar, Wij sågho en som vthdreff diefflar vnder titt nampn, och wij förbudhom honom thet, effter thet han icke fölier medh oss. Sadhe Jesus til honom, Förbiudher honom intet, Ty then ther icke emoot oss är, han är medh oss.

Och thet begaff sigh, tå tijdhen fulbordat war, at han skulle hädhan taghen warda, wende han sitt ansichte til at fara åt Jerusalem. Och han sende bodh fram för sigh. The gingo och komo in til en stadh, som the Samariter vthi boodde, at the skulle redha för honom. Och the vndfingo honom intet, Ty han hadhe wendt sitt ansichte til at dragha til Jerusalem. Tå hans Läriungar, Jacobus och Johannes thet sågho, sadhe the, Herre, wilt tu, så wilie wij säya, at eelden måtte komma nedh aff himmelen, och förtära them, såsom ock Elias giorde? Men Jesus wende sigh om, och nepste them, säyandes, J weten icke hwars Andas j ären? Ty menniskionnes Son är icke kommen til at förderffua menniskionars siälar, vthan til at frelsa them. Och the gingo tädhan vthi en annan byy.

Och thet begaff sigh, widh the gingo på wäghen, sadhe en til honom, Jagh wil fölia tigh hwart tu gåår. Sadhe Jesus til honom, Räffuanar haffua kulor, och foghlanar vnder himmelen neste, Men menniskionnes Son haffuer icke, ther han kan luta sitt hoffuudh til.

Men han sadhe til en annan, Fölgh migh. Tå sadhe han, Herre, lät migh först gå bortt, och begraffua min fadher. Tå sadhe Jesus til honom, Lät the dödha begraffua sina dödha, Men tu gack, och förkunna Gudz Rike.

En annar sadhe, Herre, Jagh wil fölia tigh, Men lät migh först gå och skilia migh jfrå them som j mitt hws äro. Sadhe Jesus til honom, Hwilken som setter sijn hand til ploghen och seer tilbaka, han är icke bequem til Gudz Rike.

X. CAPITEL

Sedhan skickadhe Herren vth andra siwtiyo, och sende them twå och twå fram för sigh j alla städher och rwm, tijt han komma wille, och sadhe til them, Sädhen är stoor, men arbetarenar äro fåå, Bedher för then skul Sädhennes Herra, at han vthsender arbetare j sina Sädh, Gåår, sij, iagh sender idher såsom Lamb jbland Vlffuar. Bärer ingen säck, ey heller skreppo, ey heller skoor, och helser ingen j wäghen. Vthi hwadh hws j kommen, sägher först, Fridh ware thesso huse. Och om ther någhor är fridzens barn, så skal idhar fridh bliffua på honom. Hwar ock icke, så kommer han til idher igen. Vthi thet samma hws bliffuer, äter och dricker hwadh idher föresets, Ty arbetaren är sijn löön werd.

Gåår icke vthu hws j hws. Och vthi hwadh stadh j kommen och the anamma idher, äter hwadh idher föresets, och görer the siwka helbregda, som ther äro, Och sägher til them, Gudz Rike är kommet hardt när idher.

Vthi hwadh stadh j kommen, och the icke anamma idher, så gåår vth på hans gator, och sägher, Thet stofft som lodde widh oss aff idhar stadh, skake wij aff på idher. Doch skolen j weta, at Gudz Rike war kommet hardt när idher. Jagh sägher idher, at Sodome skal dreghelighare warda på then daghen, än them stadhenom.

Wee tigh Chorazin, wee tigh Bethsaida, Ty hadhe sådana kraffter warit giorda vthi Tyro och Sidon, som the giorda äro vthi idher, longo sedhan hadhe the sittit vthi säck och asko, och giordt synda bätring. Doch skal Tyro och Sidoni drägelighare warda på Domenom än idher. Och tu Capernaum, som vphäffuen äst alt in til himmelen, tu skalt nedherstördt warda til heluete. Hwilken idher hörer, han hörer migh. Och then idher förachtar, han förachtar migh, Men then migh förachtar, han förachtar honom som migh sendt haffuer.

Men the siwtiyo komo igen med glädhi, och sadhe, Herre, Diefflanar äro oss ock vnderdånighe j titt nampn. Tå sadhe han til them, Jagh sågh Satanam falla aff himmelen, såsom en liungeeld. Sij, iagh haffuer giffuit idher macht at trampa på Ormar och Scorpioner, och offuer all fiendans krafft, och idher skal intet warda skadhandes. Doch frögder idher icke ther aff, at Andanar äro idher vnderdånighe, Vthan frögder idher, at idhor nampn äro scriffuin j himmelen.

J samma stundenne, frögdadhe sigh Jesus j Andanom, och sadhe, Jagh prijsar tigh Fadher, himmelens och jordennes HERRE, at tu haffuer thetta fördoldt för the wijsa och kloka, och haffuer thet vppenbarat för the fåkunnigha, Ja Fadher, Ty så haffuer warit behaghelighit för tigh. All ting äro migh antwardat aff minom Fadher. Och ingen weet hoo Sonen är, vthan Fadhren, Och hoo Fadhren är, vthan Sonen, och then som Sonen wil thet vppenbara.

Och han wende sigh om til sina Läriungar affsidhes. och sadhe, Saligh äro the öghon, som see thet j seen, Ty iagh sägher idher, Monge Propheter och Konungar, åstundadhe see thet j seen, och fingo doch icke seet, och höra thet j hören, och fingo doch icke hörat.

Och sij, en Lagklook stoodh vp, och frestadhe honom, säyandes, Mestar, hwadh skal iagh göra, at iagh må få ewinnerlighit lijff? Tå sadhe han til honom, Hwadh är scriffuit j Laghen? Huru lääs tu? Swaradhe han och sadhe, Tu skalt elska tin Herra Gudh aff alt titt hierta, och aff allo tinne siäl, och aff alla tina kraffter, och aff allom tinom hogh. Och tin nästa som tigh sielff. Tå sadhe han til honom, Retteligha swaradhe tu, gör thet, så fåår tu leffua. Tå wille han göra sigh siellfuan rettferdighan, och sadhe til Jesum, Hwilken är tå min näste?

Tå swaradhe Jesus, och sadhe, En man foor nedh aff Jerusalem til Jericho, och kom j röffuare hender, Och the klädde aff honom, och sargadhe honom, och gingo tädhan, och läto honom liggia halffdödhan. Så hende sigh, at en Prest foor nedher åt samma wäghen, och tå han fick see honom, gick han fram om honom. Sammalunda ock en Leuit, tå han kom til thet samma rwmet, gick han fram, och sågh på honom, och gick sedhan fram om honom. Men en Samaritan kom samma wäghen, och kom til honom. Och när han sågh honom, warkunnadhe han sigh offuer honom, och gick til, och förbandt hans såår, och gööt ther olio och wijn in, och ladhe på sin öök, och förde honom til herberghe, och skötte honom. Then andra daghen foor han tädhan, och toogh fram twå penningar, och gaff werdenom, och sadhe til honom, Skööt honom, och hwadh tu meer kostar på honom, wil iagh betala tigh, när iagh kommer igen. Hwilken aff thessa tree, synes tigh nu haffua warit hans näste, som för röffuarenar kommen war? Sadhe han, Then som bewijste honom barmhertigheet.

Tå sadhe Jesus til honom, Gack, och gör tu sammaledhes.

Men thet begaff sigh tå the wandradhe, gick han vthi en liten stadh, och een quinna benemd Martha, vndfick honom vthi sitt hws. 1039Och hon hadhe een syster benemd Maria, Hon satte sigh widh Jesu fötter, och hörde hans ord. Men Martha bekymradhes medh ijdkeligh tienst. Hon gick fram, och sadhe, Herre, Sköter tu intet ther om, at mijn syster läter migh tiena allena? Så sägh henne nu, at hon hielper migh. Swaradhe Jesus, och sadhe til henne, Martha, Martha, tu haffuer vmsorgh och bekymmer om mongahanda, Men itt är nödhtorfftigt. Maria haffuer vthkorat then godha delen, hwilken henne icke skal jfrå taghas.

XI. CAPITEL

Och thet begaff sigh, at han badh vthi itt rwm. Tå han wende igen, sadhe en aff hans Läriungar til honom, Herre, lär oss bidhia, såsom ock Johannes lärde sina Läriungar. Tå sadhe han til them, När j bidhien, säyen så. Fadher wår, som äst j himmelen. Helghat warde titt nampn. Tilkomme titt Rike. Skee tin wilie, så på jordenne som j himmelen. Giff oss altijdh wårdt daghligha brödh. Och förlåt oss wåra synder, ty ock wij förlåte allom som oss skyllighe äro. Och inleedh oss icke vthi frestelse. Vthan frels oss jfrå ondo.

Och sadhe han til them, Hwilken är jbland idher som haffuer en wen, och han gåår til honom om midnatz tijdh, och sägher til honom, Käre wen, låna migh try brödh, Ty min wen är kommen til migh, wäghfarande, och iagh haffuer intet leggia för honom. Och then som innan före är, swarar och sägher, Gör migh icke omak, dören är nu stengd, och mijn barn äro med migh j säng, iagh kan icke stå vp och få tigh thet. Jagh sägher idher, Om han än icke vpståår, och fåår honom thet, therföre at han är hans wen, likwel therföre at han så träghen är, ståår han vp, och fåår honom så mykit han behöffuer.

Så sägher ock iagh idher, Bedher, och idher skal giffuit warda. Söker, och j skolen finna. Klapper, och idher skal warda vplätit. Ty then ther bedher, han fåår, och then ther söker, han finner, och then ther klappar, honom warder vplåtet. Huilken jbland idher är then fadher, om hans son bedhes brödh aff honom, som giffuer honom en steen? Eller om han bedhes fisk, mon han giffua honom en Orm för fisk? Eller om han bedhes ägg, mon han få honom en Scorpion? Kunnen nu j som onde ären, giffua idhor barn godha gåffuor, Huru mykit meer skal idhar himmelske Fadher giffua then helgha Anda, them som bidhia honom.

Och han vthdreff en dieffuul som war en dumbe. Och när dieffuulen war vthdriffuen, taladhe dumben. Och folcket förundradhe sigh. Men somlighe aff them sadhe, Han vthdriffuer diefflar medh Beelzebub, diefflanars Öffuersta. Och somlighe frestadhe honom, begärandes aff honom tekn aff himmelen. Men effter han wiste theras tanckar, sadhe han til them, Huart och itt Rike, som syndrar sigh emoot sigh sielfft, thet warder förödt, och hws faller på hws. Är ock nu Satan syndrat emoot sigh sielff, Huru warder tå hans Rike ståndandes? effter j säyen at iagh vthdriffuer diefflar medh Beelzebub. Men om iagh vthdriffuer diefflar medh Beelzebub, medh hwem driffua tå idhor barn them vth? Therföre skola the wara idhre Domare, Men om iagh vthdriffuer diefflar medh Gudz finger, så är jw Gudz Rike kommet til idher.

Tå en starck bewäpnat bewarar sitt hws, så bliffuer thet j fridh som han ågher. Men ther en starckare tilkommer, och offuerwinner honom, tagher han bortt all hans wapn ther han tröste vppå, och skiffter hans rooff. Then icke medh migh är, han är emoot migh, och then icke församlar medh migh, han förskingrar.

När then orene Anden gåår vth aff menniskionne, wandrar han kring om torra platzer, söker effter huilo och finner ingen. Tå sägher han, Jagh wil komma igen vthi mitt hws ther iagh vthgick. Och när han kommer, finner han thet reent sopat, och wel tilpyntat. Tå gåår han åstadh, och tagher til sigh siw andra Andar, som skadheligharen äro än han, och the gå ther in och boo ther, Och then menniskionnes sijdsta, warder werre än thet första.

Och thet begaff sigh, tå han thetta sadhe, hooff een quinna sina röst vp jbland folcket, och sadhe til honom, Saligh är then quedhen som tigh burit haffuer, och the spenar som tu dijt haffuer. Men han sadhe, Ja, Salighe äro the som höra Gudz ord, och göma thet.

Tå folcket trengdes in til, begynte han säya, Thetta är itt ondt slechte, The begära tekn, och tekn skal them icke giffuit warda, vthan Jone Prophetes tekn. Ty såsom Jonas war the Niniuiter itt tekn, så skal ock menniskionnes Son wara thesso slechte. Drotningen aff Södherlanden, skal vpstå på Domen medh the män aff thetta slechtet, och skal fördöma them. Ty hon kom jfrå werldennes enda til at höra Salomons wijsdom. Och sij, här är meer än Salomon. The Niniuitiske män skola vpstå på Domen medh thetta slechtet, och skola fördöma thet, Ty the giorde bätring effter Jone predican. Och sij, här är meer än Jonas.

Jngen vptender itt liws, och setter thet vthi någhot heemlighit rwm, eller vnder een skeppo, Vthan på liwsastakan, at the som inkomma, skola få see aff liwset. Öghat är kropsens liws, När nu titt ögha är enfalligt, så warder ock all tin krop liws. Är thet ock argt, så warder ock tin krop mörk. Therföre see til, at liwset som j tigh är, icke warder mörker. Om nu tin krop är allsammans liws, och haffuer ingen deel aff mörkret, så warder han allersamman liws, och vplyser tigh såsom en klaar liungeeld.

Och widh han taladhe, badh honom en Pharisee, at han skulle få sigh maat medh honom. Tå gick Jesus in medh

honom, och satte sigh til boordz. Men tå Phariseen sågh, at han icke twådde sigh förr än han gick til boordz, förundradhe han sigh. Tå sadhe Herren til honom, J Phariseer gören reent thet som vthwertes är på dryckekaret och fatet, och thet inwertes är j idher, är fult medh rooff och ondsko. J dårar, then som giorde thet vthwertes är, haffuer han ock icke giordt thet inwertes är? Doch giffuer almoso aff thet j haffue, Och sij, så äro idher all ting reen.

Men wee idher Phariseer, Ty j gören tiyend aff mynto och rwto och allahanda kåål, och Domen och Gudz kärleek läten j bliffua tilbaka. Ja, man moste thetta göra, och doch thet andra icke låta.

Wee idher Phariseer, Ty j sittien gerna fremst j Synagogorna, och wilien helsadhe warda på torghet.

Wee idher Scrifftlärde och Phariseer, j skrymtare, Ty j ären såsom the griffter som intet synas, ther folcket gåår vppå, och weet ther intet aff. Tå swaradhe en aff the Lagkloka, och sadhe til honom, Mestar, Tu försmädher ock oss medh thenna orden. Tå sadhe han, Wee ock idher j Laghkloke, Ty j leggen byrdor på menniskionar, hwilka the icke dragha kunna, och j taghen icke siellfue på byrdona, medh itt idhart finger.

Wee idher j som byggen the Propheters griffter, Men idhre fädher slogho them jhiäl. Sannerligha j betyghen, at j hållen ther aff som idhre fädher giordt haffua, Ty the slogho them jhiäl, och j byggen theras griffter vp.

Therföre sägher ock Gudz wijsdom, Jagh skal senda til them Propheter och Apostlar, och aff them skola the någhra dödha och förfölia, På thet at aff thetta slechtet skal vthkraffdt warda alla Propheters blodh, som vthgutin är, sedhan werlden war skapat, jfrå Abels blodh in til Zacharie blodh, som förgiordes emellan Altaret och Templet. Wisseligha, sägher iagh idher, warder thet vthkraffdt aff thetta slechtet.

Wee idher j Lagkloke, Ty j haffuen fått nyckelen til förståndet, siellfue gå j intet in, och förweghren them som ingå wilia.

När han nu thetta sadhe til them, begynte the Lagkloke och Phariseer gå hårdt åt honom, och listeligha frågha honom om mong stycker med försååt, sökiandes effter at the någhot weedha kunde aff hans munn, ther the måtte beklagha honom före.

XII. CAPITEL

När nu församlat wardt otaligha mykit folck, så at the trampadhe på hwar annan, begynte han säya til sina Läriungar först, Tagher idher wara för the Phariseers swrdeegh, som är skrymterij, Ty intet är fördoldt som icke warder vppenbarat, och intet lönlighit, som icke vpkommer. Therföre huadh j sagdt haffuen j mörkret, thet skal warda hördt j liwset, och thet j talat haffuen j örat j kamranar, thet skal predicat warda offuan på taken.

Men iagh sägher idher minom wenom, Rädhens icke för them som dödha kroppen, och sedhan haffua the intet hwadh the meer göra kunna. Men iagh wil wisa idher hwem j skolen rädhas. Rädhens honom, som sedhan han dödhat haffuer, haffuer han ock macht at bortkasta til heluete. Ja, sägher iagh idher, honom rädhens. Köpas icke fem sperffuer för twå småpenningar? Och en aff them är icke förgäten för Gudhi. Ja, idhor hoffuudhhåår äro ock all reknat. Therföre fruchter idher intet, j ären bätre än monga sperffuer.

Men iagh sägher idher, Hwilken migh bekenner för menniskior, honom skal ock menniskionnes Son bekenna in för Gudz Änglar, Men then migh nekar för menniskior, han skal ock nekat warda för Gudz Änglar. Och then ther talar itt ord emoot menniskionnes Son, thet skal warda honom förlåtit. Men then som hädher then helgha Anda, thet skal icke förlåtas.

När the nu dragha idher fram j Synagogorna och för Offuerheten, och för the Welligha, Haffuer ingen vmsorgh, hwadh och huruledhes j swara, eller hwadh j säya skolen, Ty then helghe Ande skal lära idher j samma stundenne hwadh j säya skolen.

Tå sadhe en aff folcket til honom, Mestar, sägh minom brodher, at han byter medh migh arffuedelen. Sadhe han til honom, Menniskia, hoo haffuer skickat migh til Domare eller skifftare offuer idher? Och han sadhe til them, Seer til, och tagher idher wara för girigheet, Ty eens menniskios lijff henger icke ther på, at hon monga äghodelar haffuer. Och sadhe han een lijknelse til them, säyandes.

Thet war en rijker man, hwilkens åker baar frucht noogh, Tå tenckte han widh sigh sielff, säyandes, Hwadh skal iagh göra? Ty iagh haffuer icke ther iagh kan leggia mina frucht vthi. Och sadhe, Thetta wil iagh göra, Jagh wil rijffua om kull mina ladhor, och byggia vp större, och tijt wil iagh församla alt thet migh wext är, och mina äghodelar. Och säya til mina siäl, Siäl, tu haffuer mykit gott förwarat in til mong åår, gör tigh godha daghar, äät, drick, war gladh. Men Gudh sadhe til honom, Tu dåre, j thenna natt skal man kalla tina siäl jfrå tigh, Hoo skal tå få thet tu tilreedt haffuer? Altså gåår thet ock honom, som sigh församlar äghodelar, och icke är rijk för Gudhi.

Och han sadhe til sina Läriungar, Therföre sägher iagh idher, haffuer icke vmsorgh för idhart lijff, hwadh j äta skolen, Eller för idhar krop, hwadh j skolen klädha idher medh. Lijffuet är meer än maten, och kroppen meer än klädhen. Seer på korpanar, ty the såå intet, ey heller vpskära, the haffua huarken kellare eller ladho, och Gudh födher them, Huru mykit äre j bätre än foghlanar?

Hwilken aff idher kan medh sijn vmsorgh föröka til sin wäxt en alen? Kunnen j nu icke thet som minst är, Hwarföre haffuen j tå vmsorgh för thet andra? Seer på Lilionar huru the wexa, the arbeta intet, och ey heller spinna. Men iagh sägher idher, Jcke Salomon j all sijn herligheet war så klädd, som een aff them.

Effter thet Gudh så klädher gräset, som jdagh wexer på markenne, och j morghon kastas j vgnen, Huru mykit meer skal han klädha idher, j kleentroghne? Therföre frågher ock j intet effter, hwadh j skolen äta eller dricka, Och farer icke j högdena, Ty effter alt thetta sökia Hedhninganar j werldenne. Men idhar Fadher weet wel, at j sådant behöffuen. Vthan söker heller effter Gudz Rike, så faller idher alt thetta til.

Fruchta tigh icke tu klene hiord, Ty idhars Fadhers godhwilie är så, at han wil giffua idher Riket. Sälier hwadh j haffuen, och giffuer almoso. Görer idher säcker som icke föråldras, en skatt som aldrigh minskas j himmelen, ther tiuffuen aldrigh tilkommer, ey heller någhon maal förderffuar. Ty ther idhar skatt är, ther bliffuer ock idhart hierta.

Läter idhra lender wara vmgiordadhe, och idhor liws brinnande. Och warer j the menniskior lijke som wenta sin Herra, tå han igen komma skal jfrå bröllopet, At när han kommer och klappar, låta the honom strax vp. Salighe äro the tienare, huilka Herren finner wakandes, tå han kommer. Sannerligha sägher iagh idher, Han skal vpskörta sigh, och läta them sittia til boordz, och han skal tå gå och tiena them.

Och om han kommer vthi then andra wäckten, och vthi then tridie wäckten, och finner så, Salighe äro the tienare. Men thetta skolen j weta, at om Hwszbonden wiste på hwadh stund tiuffuen komma skulle, förwisso wakadhe han, och icke tilstadde vpbryta sitt hws. Therföre warer ock j redho. Ty then stund j icke tencken, skal menniskionnes Son komma.

Tå sadhe Petrus til honom, Herre, sägher tu til oss thenna lijknelsen, eller ock til alla? Tå sadhe Herren, Hwar finner man en troghen och snell Skaffare, then hans Herre setter offuer sitt tienistafolck, at han them j rettan tijdh giffuer hwadh them behörer, Saligh är then tienaren, then Herren finner så göra, tå han kommer, Sannerligha sägher iagh idher, han skal settia honom offuer alt thet han ågher. Men om then tienaren sadhe j sitt hierta, Min Herre dröyer fast at komma igen, Och begynte slå tienarenar, och tienarinnonar, och äta och dricka och warda drucken, Så kommer thens tienarens Herre, på then daghen han thet sigh icke förmodhar, och på then stundenne then han icke weet, och skal hugga honom j stycker, och skal settia hans lott medh the otroghna.

Men then tienaren som wiste sins Herras wilia, och icke bereedde sigh, och icke giorde effter hans wilia, han skal lijdha mykin hugg. Men then ther icke wiste, och giorde doch thet som hugg werdt war, han skal fåå hugg lijdha. Ty them som mykit giffuit är, aff honom skal mykit warda vthkraffdt, Och hwem mykit befalt är, aff honom skal warda mykit eskat.

Jagh är kommen til at vptenda en eeld på jordenne, och hwadh wil iagh heller, än at han allaredho brunne, Men iagh moste medh een döpelse döpas, och huru ängslas iagh til tess hon fulbordat warder? Menen j at iagh är kommen til at senda fridh på jordena? Ney sägher iagh idher, Vthan wisseligha twedregt. Ty här effter skola fem wara skilachtighe vthi itt hws, tree emoot twå, och twå emoot tree. Fadhren skal wara emoot sonen, och sonen emoot fadhren, Modhren emoot dotterna, och dottren emoot modherna, Swäran emoot sina sonahustru, och sonahustrun emoot sina swäro.

Sadhe han ock til folcket, När j få see en skyy vpgå wester vth, strax säyen j, Regn kommer, och thet skeer så. Och när j see sönnanwädher blåsa, säyen j, Thet bliffuer warmt, och thet skeer så. J skrymtare, Himmelens och jordennes skepelse kunnen j bepröffua, Hwj pröffuen j icke tå thenna tijdhen, Hwj dömen j icke ock vthaff idher siellfua hwadh rett är?

När tu nu gåår medh tin trättobrodher til Öffuerstan, så winlegg tigh j wäghen, at tu bliffuer honom frij, At han til ewentyrs icke dragher tigh fram för Domaren, och Domaren antwardar tigh Stockmestaren, och Stockmestaren kastar tigh j fängelsen. Jagh sägher tigh, Tu warder ther icke vthkommandes, til tess tu betalat haffuer then yttersta skärffuen.

XIII. CAPITEL

På samma tijdh, woro ther någhre tilstädhes, som bodadhe honom om the Galileer, hwilkas blodh Pilatus hadhe blandat medh theras offer. Tå swaradhe Jesus, och sadhe til them, Menen j at thenne Galileer woro syndare för alla Galileer, effter the sådant lidho? Ney sägher iagh idher, Vthan om j icke bätren idher, skolen j alle sammalunda förgåås, Eller the adherton som tornet j Siloha föll vppå, och drap them, Menen j at the brotzlighe woro för alla menniskior som boo j Jerusalem? Ney sägher iagh idher, Vthan om j icke bätren idher, skolen j alle sammalunda förgåås.

Sadhe han ock thenna lijknelsen. En man hadhe itt Fikonaträä planterat j sin wijngård, och han kom och sökte frucht ther på, och fann ingen. Tå sadhe han til wijngårdzmannen, Sij, nu j try åår haffuer iagh kommet, och sökt frucht på thetta Fikonaträdh, och iagh finner ingen, Hugg thet bortt, Hwar effter skal thet förhindra jordena? Han swaradhe, och sadhe til honom, Herre, lät stå thet än nu j thetta året, så lenge iagh graffuer om kring thet, och gödher thet, om thet så kunde bära frucht, Hwar och icke, så hugg thet sedhan bortt.

Och han lärde om Sabbathen vthi een Synagogo, Och sij, ther war een quinna, som hadhe hafft kranckhetennes Anda j adherton åår, och war krompen, och förmåtte icke vplyffta hoffuudhet. När Jesus sågh henne, kalladhe han henne til sigh, och sadhe til henne, Quinna, war frij aff tinne kranckheet. Och han ladhe sina hender på henne. Och strax reeste hon sigh vp, och prijsadhe Gudh. Tå swaradhe Öffuersten för Synagogon, och war wreedh, at Jesus heladhe på Sabbathen, och sadhe til folcket, Sex daghar äro ther j måghen arbeta på, kommen på them och låten hela idher, icke på Sabbathen.

Tå swaradhe Herren honom, och sadhe, Tu skrymtare, löser icke hwar och en aff idher om Sabbathen sin oxa eller åszna jfrå krubbonne, och ledher bortt at watna? Måtte man tå icke lösa aff thetta bandet på Sabbathen thenna Abrahams dotter, hwilka Satan bundet haffuer, sij, nu j adherton åår? Och tå han thetta sadhe, skemde sigh alle, som honom emoot ståndet hadhe. Och alt folcket gladde sigh aff the herligha gerningar som giordes aff honom.

Så sadhe han tå, Hwem är Gudz Rike lijkt, och widh hwadh skal iagh lijkna thet? Thet är lijkt widh itt Sinaps korn, som en man toogh och sådde j sin örtagård, och thet wexte och bleff itt stoort trää, och foghlanar vnder himmelen boodde på thes quistar.

Och åter sadhe han, Widh hwadh skal iagh lijkna Gudz Rike? Thet är lijkt enom swrdeegh, hwilken een quinna toogh, och ladhe in vthi tree skeppor miöl, til tess thet swrnadhe altsammans. Och han gick jgenom städher och byiar och lärde, Och toogh wäghen åt Jerusalem.

Och en sadhe til honom, Herre, äro the ock fåå som warda salighe? Tå sadhe han til them, Winlegger idher ther om, at j kunnen ingå jgenom then trånga porten, Ty monge (sägher iagh idher) skola sökia ther effter, at the må inkomma, och skola doch icke kunna. Sedhan Hwszbonden haffuer vpståndet, och lätet dören igen, och j begynnen stå vthe, och bulta på dören, säyandes, Herre, Herre, lät vp för oss. Och han swarar och sägher til idher, Jagh weet intet aff idher hwadhan j ären. Tå skolen j begynna säya, Wij haffuom ätit och drucket medh tigh, och tu haffuer lärdt på wåra gator. Och han skal säya, Jagh sägher idher, Jagh weet intet aff idher hwadhan j ären, Gåår jfrå migh alle j ogerningsmän, Och ther skal wara grååt och tandagniszlan, när j få see Abraham, Jsaac och Jacob och alla Propheterna j Gudz Rike, och idher vthdriffuas. Och the skola komma jfrå östan och westan, och noordan och sönnan, och skola sittia j Gudz Rike. Och sij, thet äro någhre ytterste, som skola warda the fremste, och någhre fremste, som skola warda the ytterste. Samma daghen gingo någhre Phariseer fram, och sadhe til honom, Skynda tigh, och gack hädhan, Ty Herodes wil dräpa tigh. Tå sadhe han tit them, Gåår och sägher them Räffuenom, Sij, iagh vthdriffuer diefflar, och helar j dagh och j morghon, och tridie daghen warder thet endat medh migh. Doch likwel moste iagh än nu wandra j dagh och j morghon, och offuermorghon, Ty thet kan icke wara, at en Prophet förgåås annorstädz än j Jerusalem.

Jerusalem Jerusalem, tu som dräper Propheterna, och stenar them som sendas til tigh, Huru offta wille iagh församla tijn barn, lijkawist som foghlen sitt neste vnder sina wingar, och j willen icke? Sij, idhart hws skal warda idher ödhe, Och sägher iagh idher, at j skolen icke see migh til tess tijdhen kommer, at j warden säyandes, Welsignat är han som kommer j HERRANS nampn.

XIIII. CAPITEL

Och thet hende sigh, at han kom vthi eens manz hws, som war en Öffuerste för the Phariseer om en Sabbath, til at få sigh maat, och the wachtadhe på honom. Och sij, een watusychtigh menniskia war ther för honom. Tå swaradhe Jesus, och sadhe til the Lagkloka och Phariseer, Må man någhon hela om Sabbathen? Och the tijgde. Men han toogh honom til sigh, och giorde honom helbregda, och lät gåån. Och han swaradhe, säyandes til them, Hwilkens idhars åszne eller oxe faller vthi brunnen, och gåår han icke strax til at dragha honom vth om Sabbaths daghen? Och the kunde intet swara honom ther til.

Tå sadhe han ock til them som bodhne woro een lijknelse, merkiandes huru the sökte effter at sittia fremst, säyandes til them, När tu bliffuer budhin aff någhrom til bröllop, sett tigh icke j fremsta rwmet, at icke til ewentyrs någhor kommer som budhin är aff honom, och är ärligharen än tu, och tå kommer han som bådhe honom och tigh budhit haffuer, och sägher til tigh, Giff thenna rum. Och tå moste tu medh blygd begynna sittia nedh bäter. Vthan heller när tu warder budhin, gack och sett tigh j yttersta rwmet. At tå han kommer som tigh budhit haffuer, må han säya til tigh, Min wen sitt vp bäter, Och tå skeer tigh hedher för them som ther medh tigh til boordz sittia. Ty hwar och en som vphöyer sigh, han skal warda förnedrat, Och then sigh förnedrar, han skal warda vphögd.

Sadhe han ock teslikes til honom som honom budhit hadhe, När tu gör middags måltijdh eller natward, biwdh icke tina wener, eller tina brödher, eller tina frender, eller tina grannar som rijke äro, at the icke biudha tigh igen, och löna tigh tina welgerning. Vthan heller tå tu gör gästabodh kalla the fattigha, siwka, halta, blinda, och saligh ästu, ty the förmå icke löna tigh igen, Men tigh warder igen lönt j the rettferdighas vpståndelse.

Men tå en aff them som widh boordet såto, thetta hörde, sadhe han til honom, Saligh är then som äter brödh j Gudz Rike. Tå sadhe han til honom, En man hadhe tilreedt en stoor natward, och bödh monga, och vthsende sin tienare, then stund natwarden skulle stå, at han skulle säya them som bodhne woro, Kommer, ty all ting äro nu redho. Och the begynte allesammans vrsaka sigh. Then förste sadhe til honom, Jagh haffuer köpt itt jordagodz, och iagh moste gå vth och besee thet, Jagh bedher tigh, gör mijn vrsekt. Och then andre sadhe, Jagh haffuer köpt fem paar oxar, och iagh moste gå bortt och försökia them, Jagh bedher tigh, gör mijn vrsekt. Och then tridie sadhe, Jag haffuer taghit migh hustru, och therföre kan iagh icke komma. Och tienaren kom, och sadhe sin Herra alt thetta igen.

Tå wardt Huszbonden wreedh, och sadhe til sin tienare, Gack snarligha vth på gator och grender j stadhen, och the fattigha och siwka, halta och blinda haff här in. Och tienaren sadhe, Herre, iagh haffuer giordt som tu bödh, och här är än nu rwm. Tå sadhe Herren til tienaren, Gack vth på wäghar och gårdar, och nödga them til at komma här in, på thet at mitt hws måtte warda fult. Ty iagh sägher idher, att ingen aff the män som bodhne woro, skal smaka min natward.

Och gick mykit folck medh honom. Och han wende sigh om, och sadhe til them, Hwilken som kommer til migh, och icke hatar sin fadher och modher, och hustru, och barn, och brödher, och systrar, och ther til sitt eghit lijff, han kan icke wara min Läriunge.

Och hwilken som icke bäär sitt korsz och fölier migh, han kan icke wara min Läriunge.

Hwilken är then aff idher, som wil byggia itt torn, och icke först sitter och offuerlegger bekostningen, om han haffuer thet han behöffuer, til at fulborda thet medh? At tå han haffuer lagdt grundwalen, och icke kan fulborda thet, alle the som få seet, icke skola begynna göra spee aff honom, och säya, Thenne mannen haffuer begynt byggia, och förmåtte icke fulbordat. Eller hwadh Konung wil giffua sigh til örligs, och stridha emoot en annan Konung, sitter han icke först och tencker, om han förmå medh tiyotusend möta honom, som kommer emoot honom medh tiwghutusend? Annars mädhan hin än nu longt bortto är, sender han bodhskap til honom och bedher om fridh. Sammalunda, huar och en aff idher, som icke wedhersakar alt thet han ågher, han kan icke wara min Läriunge.

Saltet är gott, Men om saltet mister sijn sälto, medh hwadh skal man salta? Thet är hwarken nyttigt j jordena eller j dyngiona, vthan man kastar thet bortt. Then ther öron haffuer til at höra, han höre.

XV. CAPITEL

Och til honom gingo allahanda Publicaner och syndare, at the måtte höra honom. Och the Phariseer och Scrifftlärde knorradhe och sadhe, Thenne vndfåår syndare och äter medh them. Tå sadhe han til them thenna lijknelsen, säyandes, Hwilken är then man jbland idher, som haffuer hundradhe fåår, och om han tapar bortt itt aff them, läter han icke the niyo och niyotiyo vthi öknenne, och gåår effter thet som bortto är, til tess han finner thet? Och tå han haffuer thet funnet, legger han thet på sina axlar medh glädhi. Och när han kommer heem j sitt hws, kallar han tilhopa sina wener och grannar, och sägher til them, Glädhens medh migh, Ty iagh haffuer funnet mitt fåår, som borttapat war. Jagh sägher idher, at sammalunda warder ock glädhi j himmelen, offuer en syndare then sigh bätrar, meer än offuer niyo och niyotiyo rettferdigha, som ingen bätring behöffua.

Eller hwadh quinna är som haffuer tiyo penningar, om hon borttapar en aff them, tender hon icke vp liws, och sopar huset, och söker grannerligha til tess hon finner honom? Och tå hon funnet haffuer, kallar hon tilhopa sina wener och granquinnor, och sägher, Glädhens medh migh, Ty iagh haffuer funnet min penning som iagh tapat hadhe. Sammalunda sägher iagh idher, warder glädhi för Gudz Änglom offuer en syndare som sigh bätrar.

Och han sadhe, En man hadhe twå söner, och then yngre aff them sadhe til fadhren, Fadher, få migh then parten aff äghodelarna som migh tilkommer. Och han bytte äghodelarna them emellan. Och icke monga daghar ther effter, tå then yngre sonen hadhe lagdt all sijn ting til hopa, foor han longt bortt j fremmande land, och ther förfoor han sina äghodelar, och leffde offuerflödeligha. Och sedhan han alt förtärdt hadhe, wardt en stoor hunger j thet landet, Och han begynte lijdha nödh. Och gick bortt och gaff sigh til en borghare ther j landet, och han sende honom til sin affwels gård, at han skulle sköta hans swijn. Tå begäradhe han vpfylla sin bwk medh draaff ther swijnen medh föddes, och honom gaff ingen.

Tå besinnadhe han sigh sielff, och sadhe. Huru monge mins fadhers leghodrenger haffua brödh noogh, och iagh förgåås här j hunger, Jagh wil stå vp, och gå til min fader, och säya til honom, Fadher, iagh haffuer syndat j himmelen och för tigh, Jagh är icke nu werd kallas tin son, Gör migh såsom en aff tina leghodrenger. Och så stoodh han vp, och kom til sin fadher. Och tå han än nu longt jfrå war, sågh honom hans fadher, och begynte warkunna sigh offuer honom, och lop emoot honom, föll honom om halsen och kyste honom. Och sonen sadhe til honom, Fadher, iagh haffuer syndat j himmelen och för tigh, Och är icke werd här effter kallas tin son. Tå sadhe fadhren til sina tienare, Bärer fram then yppersta klädhningen, och klädher honom ther vthi, och fåår honom en ring på hans hand, och skoor på hans fötter, och haffuer hijt then gödda kalffuen, och slachter honom, Wij wilie äta, och göra oss gladh, Ty thenne min son war dödh, och haffuer fått lijff igen. Han war borttapat, och är funnen igen. Och the begynte göra sigh gladh.

Men then äldre hans son war vthe på markenne. Och när han kom och nalkadhes hwsena, hörde han siungas och dantzas. Och kalladhe en aff sina tienare, och frågadhe honom hwadh thet war. Tå sadhe han til honom, Tin brodher är kommen, och tin fadher lät slachta then gödda kalffuen, at han haffuer honom helbregda igen. Tå wardt han wreedh, och wille icke gå in. Tå gick hans fadher vth och badh honom. Swaradhe han, och sadhe til fadhren, Sij, iagh tienar tigh j så mong åår, och haffuer aldrigh gånget aff titt bodh, och tu gaff migh aldrigh itt kidh, at iagh måtte göra migh gladh medh mina wener. Men sedhan thenne tin son kommen är, som sina äghodelar haffuer förtärdt medh skökior, haffuer tu til honom slachtat then gödda kalffuen. Tå sadhe han til honom, Min son, tu äst altijdh när migh, och alt thet mitt är, thet är titt. Man moste nu glädhias och frögdas, Ty thenne tin brodher war dödh, och fick lijff igen, Och war borttapat, och är igen funnen.

XVI. CAPITEL

Sadhe han ock til sina Läriungar, Thet war en rijker man som hadhe en Gårdzfogda, then wardt berychtat för honom, at han förfoor hans äghodelar. Tå kalladhe han honom och sadhe til honom, Hwj hörer iagh sådant aff tigh? Gör rekenskap aff titt Fögderij, Ty tu moste icke lenger wara min Fogde. Tå sadhe Fogden widh sigh sielff, Hwadh skal iagh göra? Ty min Herre tagher jfrå migh Fögderijt, Graffua orkar iagh icke, tiggia blyies iagh. Nu wel, iagh weet hwadh iagh wil göra, at tå iagh warder satt aff mitt Fögderij, mågha the anamma migh vthi sijn hws.

Tå kalladhe han til sigh alla sins Herras gellenärar, och sadhe til then första, Huru mykit ästu min Herra skylligh? Sadhe han, Hundradhe tunnor olio. Tå sadhe han til honom, Tagh titt breff, och sett tigh snart nedh, och scriff femtiyo. Sedhan sadhe han til then andra, Huru mykit ästu skylligh? Sadhe han til honom, Hundradhe pund hwete. Sadhe han til honom, Tagh titt breff, och scriff ottatiyo. Och Herren prijsadhe then oretta Fogdan, at han wijsligha giorde, Ty thenna werldennes barn äro wijsare än liwsens barn vthi sitt slechte. Och iagh sägher idher, Görer idher wener aff then oretta Mammon, På thet at när j behöffuen, skola the anamma idher vthi ewinnerligha hyddor.

Then ther troghen är j thet minsta, han är ock troghen j thet mer är, Och then j thet minsta orett är, han är ock orett j thet meer är. Ären j nu icke troghne vthi then oretta Mammon, Hoo wil tå betroo idher om thet sanskylligha? Och om j ären icke troghne vthi eens annars, hoo wil få idher thet idhart är? Jngen tienare kan tiena twå

Herrar, Ty antingen skal han hata then ena, och elska then andra, Eller ock hålla sigh in til then ena, och förachta then andra. J kunnen icke tiena Gudhi och Mammon.

Alt thetta hörde the Phariseer som girighe woro, och giorde spee aff honom. Och han sadhe til them, J ären the som gören idher siellfua rettferdigha för menniskiom, Men Gudh weet idhor hierta, Ty thet som för menniskiom högt är, ther stygges Gudh widh.

Laghen och Propheterna haffua propheterat in til Johannem, jfrå then tijdhen warder Gudz Rike förkunnat genom Euangelium, och hwar man gör wold på thet. Men snarare skola himmel och jord förgåås, än en tytel aff Laghen falla. Then ther offuergiffuer sina hustru, och tagher ena andra, han bedriffuer hoor. Och then ther tagher henne som offuergiffuen är, han bedriffuer hoor.

Thet war en rijker man som klädde sigh j purpur och kostelighit lijnklädhe, och leffde hwar dagh kräszeligha. Och thet war ock en fattigh, benemd Lazarus, then ther lågh för hans dör full medh såår, begärandes sleckia sin hunger aff the smolor, som föllo aff thens rijka manzens boord. Doch komo hundar, och sleekte hans såår. Så hende thet sigh, at then fattighe bleff dödh, och wardt förder aff Änglanar vthi Abrahams skööt. Bleff ock then rijke dödh, och wardt begraffuen.

Som han nu j heluete och j pijnonne war, lyffte han sijn öghon vp, och fick see Abraham longt jfrå, och Lazarum j hans skööt, ropadhe han, och sadhe, Fadher Abraham, warkunna tigh offuer migh, och sendt Lazarum, at han doppar thet yttersta aff sitt finger j watn, och swalar mina tungo, Ty iagh pijnas swårligha j thenna loghanom. Tå sadhe Abraham, Min son, tenck vppå, at tu hadhe gott medhan tu leffde, och Lazarus hadhe ther emoot ondt. Nu haffuer han hugnat, och tu pijnas. Och offuer alt thetta, är emellan oss och idher befest itt stoort swalg, så at the som wilia fara hädhan til idher, the komma thes icke widh, ey heller fara tädhan och hijt offuer.

Tå sadhe han, Så bedher iagh tå tigh fadher, at tu sender honom vthi mins fadhers hws, Ty iagh haffuer fem brödher, at han förwarar them, at the ock icke komma vthi thetta pijno rwmet. Sadhe Abraham til honom, The haffua Mosen och Propheterna, höre them. Tå sadhe han, Ney fadher Abraham, Men kommer någhor til them aff the dödha, tå bätra the sigh. Tå sadhe han til honom, Höra the icke Mosen och Propheterna, så troo the icke heller, om någhor aff the dödha vpstodhe.

XVII. CAPITEL

Och han sadhe til sina Läriungar, Thet är omögelighit, at icke skulle komma förarghelse. Men wee honom, genom hwilken the komma, Bätre wore honom at en quernsteen hengdes widh hans hals, och worde kastat j haffuet, än han skulle förargha en af thessa små. Wachter idher. Om tin brodher bryter tigh emoot, så straffa honom, och om han bätrar sigh, så förlåt honom thet. Och om han bryter tigh emoot siw resor om daghen, och han siw resor om daghen wender sigh om igen til tigh, säyandes, Migh ångrar thet, så förlåt honom.

Och Apostlanar sadhe til Herran, Föröka oss trona. Tå sadhe Herren, Om j hadhe trona såsom itt Sinaps korn, och sadhen til thetta Mulbärträdh, Ryck tigh vp, och försett tigh j haffuet, Tå lydde thet idher.

Hwilken aff idher haffuer en tienare, som gåår widh

ploghen eller wachtar booskap, tå han kommer heem aff markenne, at han sägher til honom, Gack strax och sitt til boordz? Vthan säger han icke heller til honom? Reedh til natwarden, och vpskörta tigh, och tiena migh medhan iagh äter och dricker, och sedhan äät tu och drick. Mon han tacka them samma tienarenom, at han giorde som honom budhit war? Ney menar iagh. Sammalunda ock j, När j haffuen giordt alt thet som idher budhit är, sägher, Wij äre onyttighe tienare, wij haffue giordt thet wij worom plichtighe at göra.

Och thet begaff sigh, tå han gick til Jerusalem, foor han mitt genom Samariam och Galileam. Och tå han kom vthi en byy, mötte honom tiyo spitelske män, the stodho longt jfrå, och vphögde sina röst, säyandes, Jesu Mestar, warkunna tigh offuer oss. När han them sågh, sadhe han til them, Gåår, och wijser idher Presterna. Och hende sigh, widh the gingo wordo the rene. Men en aff them, tå han sågh, at han war reen worden, kom han igen, och prijsadhe Gudh medh högha röst, och föll på sitt ansichte för hans fötter, tackandes honom. Och han war en Samarit. Tå swaradhe Jesus, och sadhe, Woro icke tiyo rene giorde? Hwar äro tå the niyo? Jngen är funnen som kom igen til at prijsa Gudh, vthan thenne fremlingen? Och sadhe til honom, Statt vp, gack, tijn troo haffuer frelst tigh.

Och tå han fråghat wardt aff the Phariseer, när Gudz Rike komma skulle, Swaradhe han, och sadhe, Gudz Rike kommer icke medh vthwertes åthäffuor, ey heller warder man säyandes, Sij här, eller sij ther äret. Ty sij, Gudz Rike är inwertes j idher.

Och han sadhe til Läriunganar, Then tijdh skal komma, at j skolen begära see en aff menniskionnes Sons daghar, och j skolen icke få seen. Och the skola säya til idher, Sij här, sij ther, Gåår icke åstadh, och fölier icke heller. Ty såsom liungeelden liungar offuan aff himmelen, och lyser offuer alt thet vnder himmelen är, Altså skal ock menniskionnes Son wara på sin dagh. Men tilförenna moste han mykit lijdha, och förkastas aff thetta slechtet.

Och såsom thet skeedde vthi Noe tijdh, så skal thet ock skee vthi menniskionnes Sons daghar. The åto, drucko, männ togho hustrur, och quinnor gåffuos mannom, Jn til then daghen tå Noe gick in j Arken, och flodhen kom och förgiorde them alla. Sammalunda ock, så som thet skeedde vthi Lots tijdh, The åto, drucko, köpte, sålde, planteradhe och bygde. Men then daghen, tå Lot gick vthaff Sodoma, regnadhe eeld och swaffuel aff himmelen, och förgiorde them alla. Effter thet settet warder thet ock gående på then daghen, när menniskionnes Son skal vppenbaras.

På then daghen, then som är på taket, och hans booting j hwset, han stighe icke nedher til at tagha them. Sammalunda ock, then j markenne är, gånge icke til baka igen effter thet han leeffdt haffuer. Kommer jhogh Lots hustru. Hwilken som faar effter at förwara sijn siäl, han skal mista henne, Och then som mister henne, han foordrar henne til lijffs.

Jagh sägher idher, J then natten skola twå liggia vthi eenne säng, then ene warder vptaghen, och then andre warder quarr låten. Twå skola mala til hopa, then ena warder vptaghen, och then andra warder quarr låten. Tå swaradhe the och sadhe til honom, Hwar tå Herre? Sadhe han til them, Ther som åtelen är, tijt församlas ock örnenar.

XVIII. CAPITEL

Sadhe han ock een lijknelse til them, ther om, at man skal altijdh bidhia och icke förtröttas, säyandes. En Domare war vthi en stadh then icke fruchtadhe Gudh, och ey heller hadhe försyyn för någhra menniskio. Så war j samma stadh een änkia, hon kom til honom, och sadhe, Hielp migh jfrå min trättobrodher. Och han wille icke til någhon tijdh. Sedhan sadhe han widh sigh, Ändoch iagh icke fruchtar Gudh, ey heller haffuer försyyn för någhon menniskio, Doch för then skul, at thenna änkian offuerfaller migh så swåra, moste iagh fly henne rett, at hon icke skal komma på thet sijdsta, och ropa på migh.

Och sadhe Herren, Hörer här hwadh then orette Domaren sägher, Skulle ock icke Gudh hempnas sina vthkoradhe, som ropa til honom dagh och natt, skulle han haffua tolamodh ther medh? Jagh sägher idher, at han skal hempnas them snarligha. Doch likwel tå menniskionnes Son kommer, mon han skola finna troo på jordenne?

Sadhe han ock til somligha som tröste på sigh siellfua, at the woro rettferdighe, och försmådde andra, thenna lijknelsen. Twå män gingo vp j Templet til at bidhia, en Pharisee, och then andre en Publican. Phariseen stoodh och badh så widh sigh sielff, Jagh tackar tigh Gudh, at iagh är icke såsom andra menniskior, röffuare, orettferdighe, hoorkarla, eller ock såsom thenne Publicanen. Jagh fastar twå resor j wekonne, och giffuer tiyend aff alt thet iagh ågher. Och Publicanen stoodh longt jfrå, och wille icke lyffta sijn öghon vp til himmelen, vthan sloogh sigh för sitt bryst, och sadhe, Gudh miskunde sigh offuer migh syndare. Jagh sägher idher, thenne gick tädhan heem igen rettferdighat, meer än then andre. Ty then sigh vphöyer, han warder förnedrat, Och then sigh förnedrar, han warder vphögd.

Så båro the ock barn til honom, at han skulle tagha på them. Tå hans Läriungar thet sågho, nepste the them. Men Jesus kalladhe them til sigh, och sadhe, Läter barnen komma til migh, och förmener them icke, Ty sådana hörer Gudz Rike til. Sannerligha sägher iagh idher, Hwilken som icke tagher Gudz Rike som itt barn, han skal icke komma ther in.

Och frågadhe honom en Öffuerste, säyandes, Godhe Mestar, Hwadh skal iagh göra, at iagh må få ewinnerlighit lijff? Sadhe Jesus til honom, Hwj kallar tu migh godhan? Jngen är godh vthan allena Gudh. Bodhorden weest tu, Tu skalt icke bedriffua hoor. Tu skalt icke dräpa. Tu skalt icke stiela. Tu skalt icke säya falskt witnesbyrd. Tu skalt ära tin fadher och tina modher. Tå sadhe han, Alt thetta haffuer iagh hållet aff min vngdom. Tå Jesus thet hörde, sadhe han til honom, Än fattas tigh itt, Säl bortt alt thet tu haffuer, och skifft emellan the fattigha, och tu skalt få en skatt j himmelen, och kom och fölgh migh. Tå han thet hörde, wardt han bedröffuat, Ty han war ganska rijk.

Tå Jesus sågh honom wara bedröffuat, sadhe han, O medh huru stoort platz komma the j Gudz Rike, som penningar haffua, Ty snarare kan en Kameel gå jgenom itt nåålsögha, än en rijker komma in j Gudz Rike. Tå sadhe the som thet hörde, Hoo kan tå warda saligh? Men han sadhe, Thet omögelighit är för menniskiom, thet är möghelighit för Gudh.

Tå sadhe Petrus, Sij, wij haffue all ting offuergiffuit, och folgdt tigh. Sadhe han til them, Sannerligha sägher iagh idher, Jngen är then som haffuer offuergiffuit hws, eller föräldrar, eller brödher, eller hustru, eller barn för Gudz Rike skul, then icke skal igen få mykit meer j thenna tijdhen, Och j tilkommande werld ewinnerlighit lijff.

Tå toogh Jesus til sigh the Tolff, och sadhe til them, Sij, wij gååm vp til Jerusalem, och all ting skola fulbordat warda, som scriffuin äro aff Propheterna om menniskionnes Son, Ty han skal offuerantwardas Hedhningom, och begabbas och försmädhas och bespottas, Och sedhan the haffua hudhflengt honom, skola the dödha honom, och tridie daghen skal han vpstå igen. Men the förstodho ther intet aff, och orden woro them så fördold, at the icke förstodho hwadh som sadhes.

Så hende sigh, at när han kom in moot Jericho, satt en blinder widh wäghen och tiggde, och när han hörde folcket fram gå, fråghadhe han hwadh thet war. Tå sadhe the til honom, at Jesus aff Nazareth gick ther fram. Tå ropadhe han och sadhe, Jesu Dauidz Son, warkunna tigh offuer migh. Men the som före gingo, nepste honom, at han skulle tiya. Men han ropadhe thes meer, Dauidz Son, warkunna tigh offuer migh. Tå stadhnadhe Jesus, och bödh ledha honom til sigh. Tå han kom fram, frågadhe han honom, säyandes, Hwadh wilt tu, at iagh skal göra tigh? Tå sadhe han, Herre, at iagh måtte få mijn syyn. Och Jesus sadhe til honom, Haff tina syyn, Tijn troo haffuer frelst tigh. Och strax fick han sijn syyn igen, och folgde honom prijsandes Gudh. Och alt folcket som thetta sågho, loffuadhe Gudh.

XIX. CAPITEL

Och han droogh in, och gick genom Jericho, Och sij, ther war en man benemd Zacheus, han war en Öffuerste för the Publicaner, och war rijk. Och sökte effter at han skulle få see Jesum hoo han war. Men han kom icke thes widh för folcket skul, Ty han war liten til wext. Så lop han fram före, och steegh vp vthi itt Mulbärträä, på thet han skulle få see honom, Ty han skulle gå ther fram. Och när Jesus kom til then platzen, sågh han vp och fick see honom, och sadhe til honom, Zachee stijgh snarligha nedh Ty jdagh moste iagh gästa j titt hws. Han steegh snarligha nedh, och vndfick honom gladheligha. Och när the thet sågho, knorradhe the alle at han ingången war til at gästa när en syndare.

Men Zacheus steegh fram, och sadhe til Herran, Sij, Herre, helfftena aff mina äghodelar giffuer iagh the fattigha, och om iagh haffuer någhon bedraghit, thet giffuer iagh fyradobbelt igen. Tå sadhe Jesus til honom, Jdagh är thesso hwse saligheet widherfaren, effter han är ock Abrahams son, Ty menniskionnes Son är kommen, til at vpsökia och frelsa thet som förtapat war.

När the nu thetta hörde, sadhe han än tå een lijknelse, effter han war hardt widh Jerusalem, och the meente at Gudz Rike skulle strax vppenbarat warda. Så sadhe han tå, En ädhla man foor longt bort j fremmande land, til at intagha sigh itt Rike, och komma igen. Tå kalladhe han til sigh tiyo sina tienare, och fick them tiyo pund, och sadhe til them, Handler här medh til tess iagh igen kommer. Men hans borghare hatadhe honom, och sende bodhskap effter honom, säyandes, Wij wilie icke at thenne skal rådha offuer oss.

Och thet begaff sigh, at han kom igen och hadhe fått Rjket, tå bödh han kalla the tienare til sigh, som han hadhe fått penninganar, at han måtte weta, huru hwar och en aff them handlat hadhe. Så kom then förste, och sadhe, Herre titt pund haffuer förwerffuat tiyo pund. Och han sadhe til honom, Ah tu godhe tienare, vthi een liten ting haffuer tu warit troghen, tu skalt haffua macht offuer tiyo städher. Och then andre kom och sadhe, Herre, titt pund haffuer wunnet fem pund. Och han sadhe til honom, War ock tu satter offuer fem städher. Och then tridie kom och sadhe, Herre, see här titt pund, som iagh hadhe bewarat vthi en swettedwk, Jagh war rädder för tigh, ty tu äst en streng man, Tu tagher thet vp, som tu icke haffuer nedher lagdt, och vpskäär thet tu icke haffuer såådt. Sadhe han til honom, Aff tin eghen munn dömer iagh tigh, tu onde tienare, Wiste tu, at iagh är en streng man, vptagher thet iagh intet nedherladhe, och vpskäär thet iagh intet sådde, Hwj fick tu tå icke mina penningar in j weszlobencken? At när iagh komme, måtte iagh jw kraffdt them igen medh ocker?

Och han sadhe til them som ther när stodho, Tagher thet pundet jfrå honom, och fåår honom som haffuer tiyo pund. Tå sadhe the til honom, Herre, han haffuer tiyo pund. Ty iagh sägher idher, at then som haffuer, honom skal warda giffuit. Och then som icke haffuer, honom skal ock warda jfrå taghit thet han haffuer. Doch the mina owener, som icke wille at iagh skulle rådha offuer them, ledher hijt, och dräper them här för migh. Och tå han thetta sagdt hadhe, gick han tädhan, och reeste vp åt Jerusalem.

Och thet begaff sigh, at när han kom til Bethphage och Bethanien, widh thet berghet som kallas Olioberghet, sende han twå sina Läriungar, säyandes, Gåår in j byyn som för idher ligger, När j kommen ther in, skolen j finna en åsznafola bunden, ther än nu ingen menniskia på sittit haffuer, Löser honom, och haffuer honom hijt. Och om någhor fråghar idher, hwj j lösen honom, så sägher til honom, Ty Herren behöffuer honom. Så gingo the åstadh som sende woro, och funno som han hadhe sagdt them. Och när the löste folan, sadhe hans Herrar til them, Hwj lösen j folan? Tå sadhe the, Ty Herren behöffuer honom. Och the leedde honom till Jesum, och ladhe sijn klädher på folan, och satte Jesum ther vppå. Och ther han fram foor, breedde the sijn klädher på wäghen.

Och tå han när kom, och droogh nedh för Olioberghet, begynte hele hopen aff hans Läriungar medh frögd och högha röst loffua Gudh, offuer alla the kraffter, som the seedt hadhe, säyandes, Welsignat ware han som kommer en Konung j HERRANS nampn, Fridh ware j himmelen, och ära i högden. Och någhre jbland folcket som woro aff the Phariseer sadhe til honom, Mestar, neps tina Läriungar. Sadhe han til them, Jagh sägher idher, Om the tijgde, skulle stenanar ropa.

Och tå han kom fram och fick see stadhen, greet han offuer honom, och sadhe, Om tu ock wiste hwadh tin fridh tilhörer, så worde tu thet wisseligha j thenna tinom dagh betenckiande. Men nu är thet fördoldt för tijn öghon. Ty then tijdh skal komma offuer tigh, at tine owener skola tigh beleggia, och tijn barn som j tigh äro, och skantza kring om tigh, och trengia tigh på alla sidhor, och nedherslå tigh til jorden, och the skola icke låta igen j tigh steen på steen, Therföre at tu icke kenna kunde then tijdhen, ther tu vthi sökt war.

Så gick han in j Templet, och begynte vthdriffua the ther inne sålde och köpte, säyandes til them, Thet är scriffuit, Mitt Hws är itt Bönehws, Men j haffuen thet giordt til een röffuarekulo. Och han lärde hwar dagh j Templet. Men the öffuerste Presterna och the Scrifftlärde, och the ypperste jbland folcket, sökte effter at the kunde förgöra honom. Och the kunde icke finna, hwadh the skulle göra, Ty alt folcket hölt sigh in til honom, och hörde honom.

XX. CAPITEL

Och thet begaff sigh på en aff the daghar, at han lärde folcket j Templet, och predicadhe Euangelium. Tå församladhe sigh the öffuerste Presterna, och the Scrifftlärde medh the Äldsta, och sadhe til honom, Sägh oss, aff hwadh macht gör tu thetta? Eller hoo är then som haffuer tigh giffuit thenna machten? Swaradhe Jesus, och sadhe til them, Jagh wil ock spöria idher itt ord, swarer j migh, War Johannis döpelse aff himmelen, eller aff menniskior? Tå begynte the tenckia widh sigh, säyandes, Säyom wij, Aff himmelen, tå sägher han, Hwj troodden j icke honom tå? Men säyom wij, aff menniskior, tå stenar oss alt folcket, Ty the haffua thet jw så före, at Johannes war en

Prophet. Ty swaradhe the, at the icke wiste hwadhan thet war. Tå sadhe Jesus til them, Jcke heller sägher iagh idher, medh hwadh macht iagh thetta gör.

Och han begynte säya til folcket thenna lijknelsen. En man planteradhe en wijngård, och fick honom vth wijngårdzmannom, och foor bortt j fremmande land j long tijdh. När tijdh war, sende han en tienare til wijngårdzmännenar, at the skulle läta honom få aff wijngårdzens frucht. Men the hudhflengde honom, och senden jfrå sigh medh toma hender. Sedhan sende han ock en annan tienare, then hudhflengde the ock, och försmädde honom, och senden jfrå sigh medh toma hender. Åter sende han then tridie, then giorde the ock såran, och driffuo honom vth. Tå sadhe wijngårdzherren, Hwadh skal iagh göra? Jagh wil senda min elskeligha Son, kan henda, at tå the see honom, haffua the försyyn för honom.

Tå wijngårdzmännenar fingo see honom, tenckte the widh sigh siellfua, säyandes, Thenne är arffuingen, kommer, wij wilie slå honom jhiäl, at arffuedelen må bliffua wår. Och så driffuo the honom vthu wijngården, och dråpo honom. Hwadh skal nu wijngårdzherren göra them samma? Han skal komma och förgöra thenna wijngårdzmännenar, och vthfå wijngården androm. När the thetta hörde, sadhe the, Bortt thet. Tå sågh han på them, och sadhe, Hwadh är tå thet som scriffuit ståår, Then stenen som bygningsmännenar bortkastadhe, han är worden en hörnsteen? Hwilken som faller vppå then stenen, han warder krossat, Men then han vppå faller, honom slåår han all sönder j stycker. Och öffuersta Presterna medh the Scrifftlärda, sökte effter at the kunde få tagha fatt på honom j samma stunden, Men the räddes för folcket, Ty the förstodho, at han hadhe sagdt thenna lijknelsen emoot them.

Och the achtadhe på honom, och sende vth wachtare, som lätos wara rettferdighe, på thet the skulle tagha honom widh orden, och offuerantwarda honom Herskapet och j Landzherrans wold. Och the frågadhe honom, säyandes, Mestar, wij wete at tu sägher och lärer thet rett är, och seer icke til personen, vthan lärer Gudz wägh rett. Är thet rett at wij giffue Keysaren skatt eller ey? Tå han förmerckte theras illfundigheet, sadhe han til them, Hwj fresten j migh? Läter migh see penningen, hwars belete och offuerscrifft haffuer han? Swaradhe the, och sadhe, Keysarens. Sadhe han til them, Så giffuer nu Keysarenom thet Keysarenom tilhörer, och Gudhi, thet Gudhi tilhörer. Och the kunde icke straffa hans taal för folcket, vthan förundradhe sigh på hans swar, och tijgde.

Tå gingo någhre fram til honom aff the Saduceer, hwilke ther neka vpståndelsen, och frågadhe honom, säyandes, Mestar, Moses haffuer scriffuit oss, at om någhors manz brodher bliffuer dödh then hustru haffuer, och döör barnlöös, at hans brodher skal tagha hans hustru, och vpweckia sinom brodher sädh. Så woro nu siw brödher, Och then förste toogh sigh hustru, och bleff dödh barnlöös. Och then andre toogh henne, och bleff ock teslikes dödh barnlöös. Then tridie toogh henne. Sammalunda ock alle siw, och läto ingen barn effter sigh, och bliffuo dödhe. Sijdst effter them alla bleff ock quinnan dödh. Vthi vpståndelsen, hwilkens theras hustru skal hon wara? effter thet siw hadhe hafft henne til hustru.

Tå swaradhe Jesus, och sadhe til them, Thenna werldennes barn tagha sigh hustrur, och giffuas mannom. Men the som warda werdighe til then werldena, och til vpståndelsen jfrå the dödha, the hwarken tagha hustrur eller giffuas manne, och ey heller kunna the mera döö, Ty the warda lijka medh Änglanar, och äro Gudz barn, medhan the äro vpståndelsens barn. Men at the dödhe vpstå, bewijsadhe Moses widh buskan, tå han kalladhe HERRAN, Abrahams Gudh, och Jsaacs Gudh, och Jacobs Gudh. Gudh är icke the dödhas, vthan the leffuandes

Gudh, Ty honom leffua alle. Tå swaradhe någhre aff the Scrifftlärda, säyandes, Mestar, tu sadhe rett. Och the dyrffdes icke ytermera någhot frågha honom.

Men han sadhe til them, Huru säya the Christum wara Dauidz Son, och siellfuer Dauid sägher j Psalmabokenne, HERREN sadhe til min Herra, sett tigh på mina höghra hand, til tess iagh nedherlegger tina owener tigh til en fotapal? Så kallar nu Dauid honom Herra, huru är han tå hans Son?

Tå sadhe han til sina Läriungar vthi alt folckens åhöro, Tagher idher wara för the Scrifftlärda, som wilia gå vthi sijdh klädher, och wilia gerna warda helsadhe på torgen, och sittia fremst j Synagogonar, och sittia fremst j gästabodhen. The vpfräta änkiors hws, förebärandes longa böner, the skola få thes större fördömelse.

XXI. CAPITEL

Och han sågh til, achtandes på huru the rijke ladhe sina gåffuor vthi Offerkistona. Så fick han ock see ena fattigha änkio som ladhe ther twå skärffuer in. Och han sadhe, Sannerligha sägher iagh idher, Thenna fattigha änkian ladhe meer in, än alle the andre, Ty the haffua alle inlagdt til Gudz offer, aff thet them til offuerlops är, Men hon haffuer aff sin fattigdom inlagdt alt thet hon åtte.

Och tå somlighe sadhe om Templet, at thet war prydt medh herligha stenar och klenodier, sadhe han, The daghar warda kommandes, at vthaff alt thet j seen, skal icke låtas steen vppå steen, then icke skal affbrutin warda. Tå frågadhe the honom, och sadhe, Mestar, när skal thetta skee, och huad tekn är när thetta skee skal? Sadhe han, Seer til, at j icke warden förförde, Ty monge skola komma vnder mitt nampn, och säya, Jagh äret, och tijdhen instundar, Fölier them icke effter. Men när j hören örligh och vproor, warer icke förfäradhe, Ty sådant moste först skee, Men thet är icke strax enden. Och han sadhe til them, Folck skal resa sigh vp emoot folck, och Rike emoot Rike, och stoor jordbäffning skal warda mongastädz, och hunger och pestilentier, och förskreckelse, och stoor tekn skola skee vthaff himmelen.

Men för alt thetta, skola the tagha fatt på idher, och förfölia idher, och offuerantwarda idher in på sijn Rådh och j hechtelse, dragandes idher för Konungar och Förstar för mit nampn skul, Och thet skal idher widherfaras til een witnesbyrd. Så håller thet fast vthi idhor hierta, at j ingen vmsorgh haffuen, huru j skolen förswara idher, Ty iagh skal giffua idher munn och wijsdom, ther alle the som settia sigh emot idher, icke skola kunna emoot säya, ey heller emoot stå. J skolen ock offuerantwardas aff föräldrar, och aff brödher, frender och wener, och the skola dödha somligha aff idher. Och j skolen warda hatadhe aff allom för mitt nampn skul, och itt håår aff idhart hoffuudh skal icke förgåås. J skolen behålla idhra siälar genom idhart tolamoodh.

När j nu seen, at Jerusalem warder belagdt medh en häär, tå skolen j weta, at thes förödhelse är för handen. The tå äro j Judea, the fly vp åt berghen, och the ther mitt inne äro, the gånge vth, och the som vthe j landet äro the gånge icke ther in. Ty at tå äro hemdadaghanar, at fulbordas skal alt thet som scriffuit är. Men wee them som haffuandes äro, och them som diya giffua j the daghar. Ty stoor plågha warder på jordenne, och wredhe offuer thetta folck, och the skola falla för swerdz ägg, och fångne bortförde warda til allahanda folck. Och Jerusalem skal förtrampat warda aff Hedhningom, til tess Hedhninganars tijdh fulkompnat warder.

Och skola skee tekn j solen, och j månan, och j stiernonar.

Och på jordenne warder folckena ångest, och skola förtwiffla. Och haffuet och wåghen skola mykit bulra. Och menniskionar borttorkas för reddhogha skul, ther aff at the förbijdha thet som hela werldenne offuergå skal, Ty himmelens kraffter skola bäffua. Och tå skola the få see menniskionnes Son komma j skyyn medh macht och stora herligheet. Men tå thetta begynnar skee, seer vp, och lyffter idhor hoffuudh vp, Ty tå nalkas idhor förlosning.

Och han sadhe them een lijknelse, Seer på Fikonaträdh och all trää, när the knoppas, kunnen j tå see och weta aff idher sielff, at sommaren är när. Altså ock j, när j seen thetta skee, skolen j weta, at Gudz Rike är när. Sannerligha sägher iagh idher, Thetta slechtet skal icke förgåås, förr än thet alt skeedt är, Himmel och jord skola förgåås, men mijn ord skola icke förgåås.

Men wachter idher, at idhor hierta icke förtungat warda medh swalgh och dryckenskap, och medh thetta leffuernes vmsorgh, så at then daghen kommer idher förhastigt vppå. Ty han warder kommande såsom een snara offuer alla som boo på jordenne. Så waker nu altijdh och bedher, at j måghen vndfly alt thetta som komma skal, och stå för menniskionnes Son.

Och han lärde om daghen j Templet, Men om nattena gick han vth, och wistadhes på Olioberghet. Och alt folcket war bittijdha vppe til honom j Templet, til at höra honom.

XXII. CAPITEL

Tå tilstundadhe Sötbrödzhöghtijden, then Påscha kallas. Och the öffuerste Presterna och the Scrifftlärde sökte effter, huru the kunde dräpa honom. Men the fruchtadhe för folcket. Och gick Satanas in vthi Judam, som kalladhes Jscharioth, och war en aff the Tolff. Han gick bortt, och taladhe medh the öffuersta Presterna och Förståndarenar,

huruledhes han skulle fly honom them j hender. Och the gladdes, och woro offuer eens medh honom, at the skulle giffua honom penningar. Och han loffuadhe them thet, och sökte effter läghligheet, at han måtte offuerantwarda honom them vthan buller.

Så kom tå Sötbrödzdaghen, på hwilkom man moste offra Påschalambet. Tå sende han Petrum och Johannem, säyandes, Gåår, och beredher oss Påschalambet, at wij thet äte. Tå sadhe the til honom, Hwar wilt tu, at wij skole beredha thet? Sadhe han til them, Sij, när j kommen in j staden warder idher mötandes en man som bäär ena watukruko, Fölier honom j hwset ther han ingåår, och sägher Huszbondanom, Mestaren låter säya tigh, Huar är herberghet, ther iagh må äta Påschalambet medh mina Läriungar?

Och han skal wijsa idher en storan saal breeddan, redher ther til. The gingo åstadh, och funno som han them sagdt hadhe, och reedde til Påschalambet.

Och tå tijdh war, satte han sigh nedh, och the tolff Apostlar medh honom. Och han sadhe til them, Jagh haffuer medh mykin åstundan begärat äta thetta Påschalambet med idher, förr än iagh lijdher, Ty iagh sägher idher, at iagh här effter icke skal äta ther aff, til tess thet fulkompnat warder j Gudz Rike. Och han toogh kalken, tackadhe och sadhe, Tagher honom, och skiffter idher emellan, Ty iagh sägher idher, at iagh icke skal dricka thet aff wijnträä kommet är, til tess Gudz Rike kommer.

Och han toogh brödhet, tackadhe, och brööt, och gaff them, säyandes, Thetta är min lekamen, som för idher giffuin warder, Thet görer til mijn åminnelse. Sammalunda ock kalken effter natwarden, säyandes, Thetta är kalken, thet niya Testamentet j mitt blodh, som för idher vthgutet warder.

Doch sij, mins förrädhares hand är medh migh på boordet, och menniskionnes Son warder gångandes effter som thet beslutit är, Doch wee then menniskio, aff hwilko han warder förrådder.

Och the begynte frågha emellan sigh, hwilken then war aff them som thet göra skulle.

Så wardt ock een trätta emellan them, hwilken thera skulle synas wara ypperst. Tå sadhe han til them, Werldzlighe Konungar regera, och the som machtena haffua offuer them, kallas nådhighe Herrar. Men j icke så, vthan then som störst är jbland idher, han skal wara som then yngste, Och then ther ypperst är, han ware såsom en tienare, Ty hwilken thera är större, then som sitter, eller then som tienar? Är icke han som sitter? Men iagh är mitt jbland idher, såsom then som tienar. Men j ären the samma som medh migh bliffuit haffuen vthi mijn frestelse. Och iagh wil bestella idher Riket, såsom min Fadher haffuer thet bestelt migh, at j skolen äta och dricka offuer mitt boord j mitt Rike, och skolen sittia på stolar, och döma tolff Jsraels slechter.

Och Herren sadhe, Simon, Simon, sij, Satanas haffuer begärat idher, at han skulle sella idher såsom hwete. Men iagh haffuer bidhit för tigh, at tijn troo skal icke om intet warda. Och när tu nu vmwender äst, så styrck tina brödher. Tå sadhe han til honom, Herre, iagh är redhoboghen gå medh tigh, bådhe j hechtelse och j dödhen. Tå sadhe han, Jagh sägher tigh Petre, J dagh skal icke hanen gala, förr än tu tree resor nekar at kenna migh.

Och han sadhe til them, När iagh sende idher vthan säck, vthan skreppo, och vthan skoor, haffuer idher någhot fattas? Tå sadhe the, Jntet. Tå sadhe han til them, Men nu hoo som säck haffuer, han taghe honom, sammalunda ock skreppo, och then ther icke haffuer, han sälie sin kiortel och köpe swerd. Ty iagh sägher idher, at thet än nu moste fulbordas på migh som scriffuit är, Han är reknat jbland ogerningsmän, Ty hwadh som scriffuit är om migh, thet haffuer en enda. Tå sadhe the, Herre, sij, här äro tw swerd. Tå sadhe han til them, Thet är noogh.

Och han gick vth som hans sedher war til Olioberghet, och hans Läriungar folgde honom til thet rwmet. Och tå han kom tijt, sadhe han til them, Bedher, at j icke kommen vthi frestelse. Och han gick jfrå them widh pass itt steenkast, och föll nedh på sijn knä, och badh säyandes, Fadher, är så tin wilie, tagh thenna drycken jfrå migh, Doch likwel skee icke min wilie, vthan tin. Och syntes honom Ängelen aff himmelen, och styrckte honom. Och han wardt betaghen aff een mechta stoor ångest, och badh lenge. Och hans swett war såsom blodzdropar, löpandes nedh på jorden. Och tå han vpstoodh aff bönenne, och kom til sina Läriungar, fann han them soffuande aff bedröffuelse, och sadhe til them, Hwj soffuen j? Ståår vp och bedher, at j icke kommen vthi frestelse.

Widh han än nu taladhe, sij, en hoop medh folck, och en vthaff the Tolff som heet Judas, gick för them, och trädde fram til Jesum, til at kyssa honom. Men Jesus sadhe til honom, Juda, förråder tu menniskionnes Son medh kyssande? Tå sågho the som när woro, hwadh på ferde war, och sadhe til honom, Herre, skole wij tagha til swerdz? Och en aff them sloogh öffuersta Prestens tienare, och högg aff hans höghra öra. Tå swaradhe Jesus, och sadhe, Läter kommat här til, och så toogh han på hans öra och heladhe honom.

Och Jesus sadhe til the öffuerste Presterna, och Förståndarena

j Templet, och til the Äldsta som til honom kompne woro, Såsom til en röffuare ären j vthgångne medh swerd och medh staffwrar, Ändoch iagh haffuer dagligha warit med idher j Templet, och j komen idhra hender intet widh migh, Men thetta är idhar stund och mörkersens macht. Så gripo the honom, och leedden, och hadhen in j öffuersta Prestens hws. Men Petrus folgde longt effter.

Tå giorde the en eeld mitt j Palatzet, och såto ther widh, Och Petrus satte sigh jbland them. Tå een tienistequinna fick see honom sittiandes widh liwset, sågh hon på honom, och sadhe, Thenne war ock medh honom. Tå nekadhe han honom, och sadhe, Quinna, iagh kenner honom intet. Och litet effter, sågh honom en annar, och sadhe, Tu äst ock aff them. Men Petrus sadhe, Menniskia, iagh är thet icke. Och litet ther effter widh en tijma, kom en annar, och sannadhe thet samma, säyandes, Sannerligha war han ock medh honom, Ty han är ock en Galileesk man. Och Petrus sadhe, Menniskia, iagh weet icke hwadh tu sägher. Och j thet samma widh han än nu taladhe, gool hanen. Och Herren wende sigh om, och sågh på Petrum. Och tå begynte Petrus tenckia på Herrans ord, huru han honom sagdt hadhe, Förr är hanen haffuer galit, skalt tu tree resor neka migh. Och Petrus gick vth, och greet bitterligha.

Och the män som höllo Jesum, begabbadhe honom, och slogho honom, bundo för hans öghon, slogho hans ansichte, och frågadhe honom, säyandes, Spå, Hoo är then som tigh sloogh? Och mykin annor förhädelse sadhe the til honom.

Och som thet dagadhes, församladhe sigh the Äldste j folcket, och the öffuerste Presterna, och the Scrifftlärde, och hadhe honom in för sitt Rådh, säyandes, Ästu Christus, sägh thet oss? Och han sadhe til them, Om iagh idher thet sägher, så troo j thet intet, Fråghar iagh ock, så swaren j intet, ey heller sleppen j migh. Här effter skal menniskionnes Son sittia på Gudz krafftz höghra hand. Tå sadhe the alle, Så ästu jw Gudz Son? Sadhe han, J säyen at iagh så är. Tå sadhe the, Hwar effter begärom wij än nu witnesbyrd? Wij haffue siellfue hördt thet aff hans munn.

XXIII. CAPITEL

Tå stoodh vp hele hopen aff them, och leedde honom bortt til Pilatum, och begynte til at klagha på honom, säyandes, Thenna haffue wij beslaghet ther med, at han förwender folcket, och förbiudher giffua Keysarenom skatt, och sägher sigh wara Christum en Konung. Och Pilatus frågadhe honom, säyandes, Ästu Juda Konung? Tå swaradhe han honom, och sadhe, Tu sägher thet. Tå sadhe Pilatus til öffuersta Presterna, och til folcket, Jagh finner ingen brott medh thenna mannen. Men the höllo sitt taal fram, säyandes, Han gör vproor jbland folcket, lärandes offuer alt Judeska landet, begynnandes j Galileen, och sedhan alt hijt.

Tå Pilatus hörde nempnas Galileen, frågadhe han, om han war en Galileesk man. Och tå han förnam, at han war vnder Herodis welle, försende han honom till Herodem, Ty han war ock j Jerusalem på then tijdhen. Tå Herodes fick see Jesum, wardt han ganska gladh, Ty han hadhe j long tijdh hafft åstundan til at see honom, Ty han hadhe mykit hördt om honom, och hoppadhes få see någhot tekn göras aff honom. Och han frågadhe honom om mong stycker, Men han swaradhe honom intet. Stodho ock öffuerste Presterna och the Scrifftlärde, och klagadhe swårligha på honom. Men Herodes medh sitt folck förachtadhe honom, och begabbadhe honom, och klädde honom vthi itt hwijtt klädhe, och sende honom igen til Pilatum. Och Pilatus och Herodes wordo wener emellan sigh på samma dagh, Ty emellan them hadhe tilförenna warit owenskap.

Tå kalladhe Pilatus tilhopa the öffuersta Presterna och Förståndarenar, och folcket, och sadhe til them, J haffuen fått migh thenna mannen, såsom then ther haffuer förwendt folcket, Och sij, iagh haffuer förhördt honom j idhor närwaru, och finner doch ingen aff the ogerningar medh thenna mannen, ther j beklaghe honom före. Och ey heller Herodes, Ty iagh försende idher til honom, Och sij, man kunde intet komma på honom thet dödhen werdt war, Therföre wil iagh nepsan och sleppan. Ty han skulle om Högtijdhena giffua them en löös.

Tå ropadhe hele hopen och sadhe, Tagh thenna aff wäghen, och giff oss Barrabam löös. Then ther lågh j fängelse för itt vplop skul, som j stadhen skeedt war, och för itt mandråp. Åter taladhe Pilatus til them, och wille giffua Jesum löös. Tå ropadhe the, och sadhe, Korszfest, korszfest honom. Tå sadhe han tridie resona til them, Hwadh haffuer han tå illa giordt? Jagh finner ingen dödzsaak medh honom, Therföre wil iagh nepsan och giffuan löös. Men the ladhe åt med stoort roop, och begäradhe, at han skulle korszfestas. Och theras, och the öffuersta Presternars roop, wardt jw meer och meer.

Tå dömde Pilatus, at så skee skulle som the begäradhe, och gaff them löös then j fängelset satt war för vplopet och dråpet skul, then the begärat hadhe. Men Jesum offuerantwardadhe han theras wilia. Och tå the leedde honom vth, fingo the en fatt som heet Simon aff Cyrene, then ther kom aff markenne, honom ladhe the korszet vppå, at han skulle bära thet effter Jesum.

Men honom folgde en stoor hoop folck och quinnor, the ther greto och ömkadhe sigh offuer honom. Tå wende sigh Jesus om til them, och sadhe, Jerusalems döttrar, gråter icke offuer migh, vthan gråter offuer idher sielffua, och offuer idhor barn. Ty sij, the daghar warda kommandes,

j hwilkom the skola säya, Saligha äro the ofruchtsama, och the quedher som intet födt haffua, och the spenar som ingom hadhe diya giffuit. Tå skola the begynna säya til berghen, Faller offuer oss, Och til höghanar, skyler oss. Ty är thetta skeedt på thet ferska träädh, Hwadh skal tå skee på thet torra?

Leeddes ther ock vth twå andra ogerningsmän medh honom til at afflijffuas. Och tå the komo til thet rwmet, som kallas Hoffuudskallaplatzen, ther korszfeste the honom, och the ogerningsmän medh honom, then ena på then höghro sidhon, then andra på then wenstro. Och sadhe Jesus, Fadher, förlåt them thet, Ty the weta icke hwadh the göra. Och the bytte hans klädher, kastandes lott på them. Och folcket stoodh och sågh vppå.

Och the Öffuerste samt medh them, begabbadhe honom, säyandes, Androm haffuer han holpet, hielpe sigh nu siellfuom, om han är Christus then Gudz uthkoradhe. Begabbadhe ock honom krijgsknechterna, och gingo til och reckte ätickio til honom, säyandes, Ästu Juda Konung, så hielp tigh sielff. War ock een offuerscrifft scriffuin offuer honom medh Grekiska, Latiniska och Ebreiska bookstaffuer, Thenne är Juda Konung.

Men en aff the ogerningsmän som vphengde woro, hädde honom, och sadhe, Ästu Christus, så hielp tigh sielff och oss. Tå swaradhe then andre, straffadhe honom, och sadhe, Fruchtar tu icke heller Gudh, tu som äst j samma fördömelsen? Och är thet wel rett medh oss, Ty wij lijdhe thet wåra gerningar werda äro, Men thenne haffuer intet ondt giordt. Och sadhe han til Jesum, Herre, tenck på migh tå tu kommer vthi titt Rike. Och sadhe Jesus til honom, Sannerligha sägher iagh tigh, Jdagh skalt tu wara medh migh j Paradijs.

Och war thetta widh siette tijman, och itt mörker wardt offuer hela landet, alt in til niyonde tijman, Och solen miste sitt sken, och förloten j Templet rempnadhe mitt j tw. Och Jesus ropadhe medh högha röst, och sadhe, Fadher, Jagh befaler min anda j tina hender. Och tå han hadhe thet sagdt, gaff han vp andan. Tå Höffuitzmannen sågh hwadh ther skeedde, prijsadhe han Gudh, och sadhe, Sannerligha war thenne en retferdigh man. Och alt folcket som tijt gånget war at see här på, tå the seedt hadhe huad ther skeedde, slogho the sigh för sijn bryst, och gingo heem igen. Men alle hans kende wener, och quinnor, som honom folgt hadhe aff Galileen, stodho longt jfrå och sågho ther på.

Och sij, en man benemd Joseph en Rådherre, then war en godh och retferdigh man, och hadhe icke samtyckt theras rådh och gerning, och han war bördigh aff then Judanars stadh Arimathia, then ther ock åstundadhe effter Gudz Rike, Han gick til Pilatum och beeddes Jesu lekamen. Och toogh honom nedh, swepte honom vthi itt linklädhe, och ladhen nedh j ena graff, som vthuggen war vthi steen, ther än tå ingen hadhe vthi lagd warit. Och thet war Tilredhelsedaghen, och Sabbathen begynte gå vppå. Och folgde ther någhra quinnor effter, som medh honom kompna woro aff Galileen, och besågho graffuena, och huruledes hans lekamen lagd war. Och gingo sedhan tilbaka igen, och tilreedde welluchtandes krydder och smörielse. Men om Sabbathen woro the stilla, som budhit war j Laghen.

XXIIII. CAPITEL

På then ena Sabbathen, ganska bittijdha om morghonen, komo the til graffuena, bärandes the welluchtande krydder som the tilreedt hadhe, och någhra medh them. Så funno the stenen affweltan jfrå graffuenne, och gingo in, och funno intet Herrans Jesu lekamen. Och thet begaff sigh, at tå the ther om bekymradha woro, Sij, så stodho när them twå män vthi skinande klädher. Tå wordo the förfäradha, och slogho sijn ansichte nedher åt jordenne.

Tå sadhe the til them, Hwj söken j then leffuande jbland the dödha? Han är icke här, han är vpstånden. Kommer jhogh huru han sadhe idher, tå han än nu war j Galileen, säyandes, Menniskionnes Son moste offuerantwardas j syndigha menniskiors hender, och korszfestas, och vpstå på tridie daghen. Och så begynte the komma jhogh hans ord, och gingo tilbaka jfrå graffuenne, och bodadhe thetta alt them Elloffua, och allom them androm.

Och thet war Maria Magdalene, och Johanna, och Maria Jacobi, och andra som medh them woro, the thetta sadhe til Apostlanar. Och theras ord syntes för them såsom galenskap, och the troodde them intet. Men Petrus stoodh vp, och lop til graffuena, Och tå han lutadhe sigh ther in, fick han see linklädhen liggiandes allena, och gick sina ferde, förundrandes widh sigh sielff hwadh ther skeedt war.

Och sij, twå aff them gingo på samma daghen til en byy, som lågh widh sextiyo stadier wäghs jfrå Jerusalem, benemd Emaus, och the taladhe hwar medh annan, om alt thetta som skeedt war. Och hende sigh, tå the taladhes widh och befrågadhe hwar annan, nalkadhes ock Jesus, och gick medh them. Men theras öghon woro förhållen, at the icke kende honom. Tå sadhe han til them, Hwadh är thet för taal, som j haffuen idher emellan, widh j gåån och ären bedröffuadhe? Tå swaradhe en thera som heet Cleophas, och sadhe til honom, Ästu allena jbland fremmande män j Jerusalem, som icke weet hwadh ther skeedt är j thessa daghar? Sadhe han til them, Hwadh? Sadhe the til honom, Om Jesu Nazareno, som war en Prophet, mechtigh bådhe j gerningar och ord, för Gudhi och allo folckena, Och huruledes the öffuerste Presterna och wåre Förmän offuerantwardadhe honom j dödzens fördömelse, och korszfeste honom. Men wij hoppadhes, at han skulle wara then, som förlossa skulle Jsrael. Och offuer alt thetta är nu tridie daghen, sedhan thet skeedde. Och någhra quinnor aff wåra, haffua förskreckt oss, the ther bittijdha om morghonen hadhe kommet til graffuena, och tå the icke funno hans lekamen, kommo the och sadhe, at the ock Ängla syyn seedt hadhe, huilke sagdt hadhe, at han leffuer. Och någhre aff them som medh oss woro, gingo bortt til graffuen, och funno såsom quinnonar sagdt hadhe, Men honom funno the intet.

Tå sadhe han til them, O j galne och seenhiertadhe til at troo, vthi alt thet som Propheterna sagdt haffua. Skulle icke Christus sådant lijdha, och sedhan ingå vthi sijn herligheet? Och han begynte på Mose och alla Propheterna, och giorde vthtydhelse för them j alla Scriffter, som woro om honom. Och the begynte nalkas in til byyn tijt the wille, och han lätz som han wille gå lenger fram. Och the nödhgadhe honom, säyandes, Bliff när oss, ty thet lijdher åt afftonen, och daghen är förlijdhen. Och så gick han in til at bliffua när them.

Och thet begaff sigh, tå han satt til boordz medh them, toogh han brödhet, tackadhe, brööt thet, och fick them. Och theras öghon öpnadhes, at the kende honom. Och så förswan han vthu theras åsyyn. Och the sadhe emellan sigh, War icke wårt hierta brinnande j oss, tå han taladhe medh oss j wäghen, och vthtydde oss scriffterna? Och j samma stundenne stodho the vp, och gingo til Jerusalem igen, och funno församladha the Elloffua, och the som medh them woro, the ther sadhe, Herren är sannerligha vpstånden, och är synter aff Simone. Och the förtalde hwadh skeedt war j wäghen, och huru han wardt kend aff them, j thet han brööt brödhet.

Som the nu här om taladhe, stoodh Jesus sielff mitt jbland them, och sadhe til them, Fridh ware idher. Tå wordo the förfäradhe och fruchtadhe, menandes, at the sågho en Anda. Tå sadhe han til them, Hwj ären j förfäradhe, och hwj vpstigha sådana tanckar vthi idhor hierta? Seer mina hender och mina fötter, at thet är iagh sielff, Tagher på migh och skodher, Ty Anden haffuer icke kött och been, såsom j seen migh haffua. Och tå han hadhe thet sagdt, wijste han them hender och fötter. Och som the än nu icke troodde för glädhi skul, vthan förundradhe sigh, sadhe han til them, Haffuen j här någhot at äta? Tå fingo the honom fram itt stycke steekt fisk, och någhot aff een hannogskako. Och han toogh thet, och ååt ther aff j theras åsyyn.

Och han sadhe til them, Thetta äro the ord som iagh sadhe til idher, tå iagh än nu war medh idher, at alt moste fulbordas som scriffuit är j Mosi Lagh, och j Propheterna, och j Psalmarna om migh. Tå öpnadhe han theras sinne, at the förstodho scriffterna, och sadhe til them, Så är thet scriffuit, och så moste Christus lijdha, och tridie daghen vpstå jfrå the dödha, och predicas j hans nampn bätring och syndernas förlåtelse jbland all folck, begynnande på Jerusalem. Och j ären wittne til alt thetta. Och sij, iagh wil senda offuer idher mins Fadhers löffte. Men j skolen bliffua j Jerusalem, til tess j warden beklädde medh krafft aff höghdenne. Och han hadhe them vth til Bethanien, och vplyffte sina hender, och welsignadhe them. Och skeedde, at tå han them welsignat hadhe, skildes han jfrå them, och vpfoor j himmelen. Och the tilbådho honom, och gingo sedhan in j Jerusalem igen medh stora glädhi, och woro altijdh j Templet, prijsadhe och loffuadhe Gudh, Amen.

Enden på S. Luce Euangelium.

Källa

• Fornsvenska textbanken