S. Marci Euangelium.

Första Capitel.

Thetta är begynnelsen aff Jesu Christi Gudz Sons Euangelio, såsom scriffuit är j Propheterna. Sij, iagh sender min Ängel fram för titt ansichte, hwilken beredha skal tin wägh för tigh. Een ropande röst är j öknenne, Bereder HERRANS wägh, görer hans stijghar retta. Johannes war j öknenne, döpte och predicadhe bätringennes döpelse, til syndernas förlåtelse. Och til honom gingo vth hela Judeska landet, och the vthaff Jerusalem, och läto sigh alle döpa aff honom j Jordans flodh, och bekende sina synder. Och Johannes war klädd medh Kamelahåår, och medh en lädhergiording om sina lender, och ååt graszhoppor och wildhannogh. Och predicadhe och sadhe, En kommer effter migh, som starkare är än iagh, hwilkens skootwenger iagh icke werdigh är at nedherfalla och vplösa. Jagh döper idher medh watn, Men han skal döpa idher medh them helgha Anda. Och thet begaff sigh j the daghar, at Jesus kom vthaff Galileen jfrå Nazareth, och lät sigh döpa aff Johanne j Jordan. Och strax steegh han vp vthu watnet, och sågh himlanar öpnas, och Andan såsom een duffuo nedherkomma offuer honom. Och een röst kom aff himmelen. Tv ÄST min käre Son, j hwilkom migh wel behaghar. Och Anden dreeff honom strax vthi öknena, och han war j öknenne j fyratiyo daghar, och frestadhes aff Satana, och war medh wildiuren. Och Änglanar tiente honom. Men sedhan Johannes wardt fången, kom Jesus vthi Galileen, och predicadhe Euangelium om Gudz Rike, säyandes, Tijdhen är fulkompnat, och Gudz Rike är för handenne, Bätren idher, och troor Euangelio. När han gick vth medh thet Galileeska haffuet, sågh han Simonem och Andream hans brodher kasta sijn näät j haffuet, ty the woro fiskare. Och Jesus sadhe til them, Fölier migh, och iagh wil göra idher menniskiofiskare. Strax gåffuo the sijn näät offuer, och folgde honom. Och tå han gick tädhan litet fram bäter, sågh han Jacobum Zebedej son, och Johannem hans brodher, at the j båtenom bygde sijn näät, och strax kalladhe han them. Tå offuergåffuo the sin fadher Zebedeum vthi båten medh leghodrengerna, och folgde honom.

Och the gingo til Capernaum, och strax om Sabbatherna gick han in j Sinagogon, och lärde. Och the förundradhe stoorligha på hans lärdom, För ty han lärde welleligha, och icke såsom the Scrifftlärde. Och j theras Sinagogo war een menniskia besatt medh then orena Andan, Och han ropadhe och sadhe, Ah, hwadh haffue wij medh tigh bestella Jesu Nazarene? Ästu kommen til at förderffua oss? Jagh weet hoo tu äst, nemligha, then Gudz Helighe. Och Jesus nepste honom, säyandes, Tijgh och gack vthaff menniskionne. Tå reeff then orene Anden honom, och ropadhe högt, och foor vth aff honom. Och alle förundradhe sigh swårligha, så at the sporde hwar annan til, och sadhe, Hwadh är thetta? hwadh nyy lärdom är thetta? Ty han biudher the orena Andar medh welligheet, och the lydha honom. Och hans rychte gick strax alt om kring j Galilee grenszor. Och the gingo strax vthu Sinagogon, och komo vthi Simonis och Andree hws, medh Jacobo och Johanne. Och Simonis swära lågh siwk j skälffuo, Och strax sadhe the honom om henne. Tå gick han til och reeste henne vp, och toogh henne widh handena, Och j thet samma offuergaff skälffuosiwkan henne, Och hon gick sedhan och tiente them. Om afftonen tå solen nedhergången war, hadhe the til honom allahanda siwka, och the som qualdes aff diäfflar, och hele stadhen war församlat för dörena. Och han giorde monga helbregda som krancke woro aff allahanda siwkdom, och dreff vth monga diäfflar, och tilstadde icke diäfflanar tala, ty the kende honom. Och om morghonen ganska bittijdha för dagh, stoodh han vp, och gick vth. Och Jesus gick bortt vthi itt ödhe rwm, och ther badh han. Och Simon kom effter farandes, och the medh honom woro. Och tå the funno honom, sadhe the til honom, Alle sökia tigh. Sadhe han them, Lät oss gå vthi nästa städherna, at iagh ock ther predicar, Ty för then skul är iagh kommen. Och han predicadhe j theras Sinagogor, offuer hela Galileen, och vthdreff diäfflar. Och til honom kom en spitelsk man och badh honom, föll på knää för honom, och sadhe til honom, Wilt tu, så kant tu göra migh reen. Tå warkunnadhe sigh Jesus offuer honom, och vthreckte sina hand, och toogh vppå honom, och sadhe, Jagh wil, war reen. Och när han thet sagdt hadhe, gick strax spitelskan aff honom, och han wardt reen. Och Jesus hotadhe honom, och senden strax jfrå sigh, och sadhe honom, See til, at tu sägher ingom thetta, Vthan gack bortt och wisa tigh Prestenom, och offra för tijn rening, thet Moses budhit haffuer, til itt wittnesbyrd offuer them. Men tå han vthgången war, begynte han förkunna och berychta thet som skeedt war, Så at han icke nu meer kunde vppenbarligha gå in vthi stadhen, Vthan bleff vthe j ödhe rwm. Och the komo til honom aff alla endar.

Annat Capitel.

Och effter någhra daghar, gick han åter in j Capernaum, Och thet spordes, at han war j huset. Och strax församladhes ther monge, så at the icke rwm hadhe, icke heller vthan för dörenne, Och han hadhe taal för them. Och the hadhe fram för honom en Borttagnan, then ther framburin war aff fyra. Och tå the icke kunde komma til honom för folcket skul, reffuo the taket på huset ther han war, och giorde itt holl på taket, och medh togh slepte nedher sängena, ther then Borttagne vthi lågh. När Jesus sågh theras troo, sadhe han til then Borttagna, Min son, tina synder ware tigh förlåtna. Så woro ther någhre vthaff the Scrifftlärda, sittiandes, som tenckte j sijn hierta, Hwj talar thenne sådana hädhelse? Hoo kan förlåta synder, vthan allenast Gudh? Och strax Jesus förnam thet j sinom Anda, at the sådant tenckte widh sigh sielffua, sadhe han til them, Hwj tencken j sådant j idhor hierta? Hwilket är lettare säya til then Borttagna, Tina synder ware tigh förlåtna, Eller säya, Statt vp, och tagh tina säng och gack? Och på thet j skolen weta, at menniskionnes Son haffuer macht på jordenne förlåta synder, sadhe han til then Borttagna, Tigh sägher iagh, Statt vp, tagh tina säng, och gack j titt hws. Och strax stoodh han vp, toogh sina säng, och gick vth j allas theras åsyyn, så at alle vndradhe stoorligha och prijsadhe Gudh, säyandes, Sådant såghe wij aldrigh. Och han gick åter vth til haffuet, och alt folcket kom til honom, Och han lärde them. Och tå Jesus gick ther fram, sågh han Leuj Alphei son sitiandes widh Tollen, och sadhe til honom, Fölgh migh. Och han stoodh vp, och folgde honom. Och thet begaff sigh, tå han satt til boordz j hans hws, Såto ock teslikes monge Publicaner och syndare til boordz medh Jesu och hans Läriungar, Ty the woro monge som hadhe folgt honom. Och tå the Scrifftlärde och Phariseer sågho, at han ååt medh the Publicaner och syndare, sadhe the til hans Läriungar, Hwj äter och dricker han medh Publicaner och syndare? När Jesus thet hörde, sadhe han til them, The ther helbregda äro, behöffua icke läkiare, vthan the som krancke äro. Jagh är icke kommen til at kalla the rettferdigha, vthan syndare til bätring. Och Johannis Läriungar och the Phariseer fastadhe mykit, Och the komo och sadhe til honom, Hwj fasta Johannis Läriungar och the Phariseer, och tine Läriungar fasta intet? Sadhe Jesus til them, Bröllops folcket kunna the fasta så lenge Brudhgummen är medh them? Så lenge the haffua Brudhgumman när sigh, kunna the icke fasta. Men the daghar skola komma, at Brudhgummen skal warda jfrå them taghen, och tå skola the fasta j the daghar. Och ingen sömar en klwt aff nytt klädhe på gammalt klädhe, För ty han rijffuer doch thet nyia stycket jfrå thet gamla, och holet warder werre. Och ingen låter nytt wijn vthi gamla flaskor, annars slåår wijnet flaskonar sönder, och wijnet spilles vth, och flaskonar förderffuas. Vthan nytt wijn skal man läta j nyia flaskor. Och thet begaff sigh, at han på Sabbathen gick genom sädh, och hans Läriungar begynte, widh the gingo, tagha aff axen. Och the Phariseer sadhe til honom, Sij, hwj göra the om Sabbathen thet som icke lofflighit är? Tå sadhe han til them, Haffuen j aldrigh läsit hwadh Dauid giorde, tå honom vmtrengde, och war hungrogh, han och the ther medh honom woro? Huru han gick in j Gudz Hws, vnder then öffuersta Presten Abjathar, och ååt Skodhobrödhen, hwilken ingom woro lofflighen äta, vthan Prestomen. Och gaff teslikes them som medh honom woro. Och han sadhe til them, Sabbathen är giord för menniskionnes skul, och icke menniskian för Sabbathens skul. Så är nu menniskionnes Son en Herre, teslikes ock offuer Sabbathen.

Tridie Capitel.

Och han gick åter in vthi Synagogon. Och ther war en man, som hadhe ena bortwisnadha hand. Och the wachtadhe på honom, om han ock skulle bota honom om Sabbathen, på thet at the skulle få beklagha honom. Tå sadhe han til mannen, som then wisna handen hadhe, Gack hijt fram. Och sadhe til them, Hwilket thera är lofflighit, göra wel om Sabbathen, eller göra illa? Hielpa lijffuet, eller dräpa? Tå tijgde the. Tå sågh han vppå them medh wredhe, och förömkadhe sigh offuer theras hiertas blindheet, och sadhe til mannen, Reck vth tina hand. Och han reckte henne vth. Och handen wardt honom ferdigh igen, såsom then andra. Men the Phariseer gingo vth, och höllo strax rådh medh the Herodianer emoot honom, huru the kunde förgöra honom. Men Jesus medh sina Läriungar gick affsidhes bortt til haffuet, och honom folgde itt stoort taal folck, vthaff Galilea och vthaff Judea, och vthaff Jerusalem, och vthaff Jdumea, och vthaff hijnsidhon Jordan, och the ther boodde widh Tyrum och Sidon, en ganska stoor hoop folck, som komo til honom när the hörde aff hans gerningar. Och sadhe han til sina Läriungar, at the skulle flyy honom en bååt för folcket skul, at thet icke skulle trengia honom. För ty han giorde monga helbregda, så at the offuerföllo honom, och wille tagha på honom, så monge som någhra plågho hadhe. Och the orene Andar när the sågho honom, föllo the nedher för honom, och ropadhe, säyandes, Tu äst Gudz Son. Och han hotadhe them hårdeligha, at the icke skulle vppenbara honom. Och han steegh vp på itt bergh, och kalladhe til sigh huilka han wille, och the komo til honom. Och tå skickadhe han tolff, at the skulle wara medh honom, och at han skulle vthsenda them til at predica, och at the skulle haffua macht, til at bota siwkdomar, och vthdriffua diefflar. Och gaff Simoni thet nampnet Petrus, Och Jacobum Zebedei son, och Johannem Jacobs brodher, och nemde them Bnehargem, thet är sagdt, Toordöns barn, och Andream och Philippum, och Bartholomeum och Mattheum, och Thomam och Jacobum Alphei son, och Thaddeum och Simonem Chananeum, och Judam Jscharioth, then honom ock förrådde. Och the komo j hwset. Och folcket församladhe sigh åter, så at the icke tijdh hadhe til at äta. Och när the thetta hörde, som honom åkompne woro, gingo the vth, och wille tagha fatt på honom, och sadhe, Han är wild worden. Men the Scrifftlärde som aff Jerusalem nedherkompne woro, sadhe, Han haffuer Beelzebub, och medh then öffuersta dieffuulen driffuer han diefflar vth. Tå kalladhe han them til sigh, och sadhe til them j lijknelse. Huru kan en Satan then andra vthdriffua? Och om itt Rike syndrat warder emoot sigh sielfft, tå kan thet Riket icke stå. Och ther itt hws är syndrat emoot sigh sielfft, thet hwset kan icke bliffua ståndandes. Setter nu Satan sigh vp emoot sigh sielff, och är syndrat, tå kan han icke bliffua beståndandes, vthan thet är tå vthe medh honom. Jngen kan infalla vthi eens starcks hws, och tagha hans hwsztygh bortt, vthan han först binder then starcka, och så skinnar han hans hws. Sannerligha sägher iagh idher, Alla synder warda menniskiors barnom förlåtna, ock försmädhelse ther medh the försmädha, Men then ther försmädher then heligha Anda, han haffuer ingen förlåtelse j ewigh tijdh, Vthan bliffuer saker til ewigh fördömelse. Ty the sadhe, Han haffuer then orena Andan. Och tå kom hans modher och hans brödher, och stodho vthe, och sende någhra til honom, som honom vthkalla skulle. Och folcket satt när honom, och the sadhe til honom, Sij, tijn modher och tine brödher äro ther vthe och sökia effter tigh. Han swaradhe them och sadhe, Hoo är mijn modher och mine brödher? Och tå han om kring seedt hadhe på Läriunganar som ther kring om honom såto, sadhe han, Sij, mijn modher och mine brödher. Ty then som gör Gudz wilia, han är min brodher och mijn syster och mijn modher.

IIII. Capitel.

Och han begynte åter lära widh haffuet. Och til honom församladhes mykit folck, så at han moste stigha vthi itt skep, och satt ther på haffuet. Och alt folcket bleff på landet widh haffuet, Och han lärde them mykit genom lijknelse, Och sadhe til them vthi sijn predican, Hörer til. Sij, en Sädhesman gick vth til at såå. Och hende sigh widh han sådde, föll somt widh wäghen, Och foghlanar vnder himmelen komo, och åto thet vp. Thet andra föll på steenören, ther icke mykin jord war, och thet gick strax vp, Ty ther war icke diwp jord. Men tå solen gick vp, förwisnadhe thet, och effter thet war icke wel berotat, förtorkadhes thet. Och somt föll j törne, och törnen wexte vp, och förquaffde thet, och thet baar ingen frucht. Och somt föll j godha jord, och thet baar frucht som vpgick och wexte. Jtt baar tretiyo, och itt sextiyo, och itt hundradhe. Och han sadhe til them, Then ther öron haffuer til at höra, han höre. Tå han nu allena war, sporde the honom til om thenna lijknelsen, som medh honom woro, medh the Tolff. Och han sadhe til them, Jdher är giffuit at weta Gudz Rikes hemligheet, Men them ther vthan til äro, skeer all ting genom lijknelse, På thet the skola medh seendes öghon see, och doch likwel icke förnimmat, och medh hörandes öron höra, och doch icke förstååt, På thet the sigh icke eens skola vmwenda, och synderna them förlåtna warda. Och han sadhe til them, Förstå j icke thenna lijknelsen? Huru wilien j tå förstå all lijknelse? Sädhesmannen såår ordet. Men thesse äro the som widh wäghen äro. Ther ordet sådt warder, och the haffua thet hördt, strax kommer Satan, och tagher bortt ordet, som sådt war j theras hierta. Altså äro ock the, som på steenören sådde äro. Tå the haffua hördt ordet, anamma the thet strax medh frögd, och the haffua inga röter j sigh, vthan stå til en tijdh. Tå någhor bedröffuelse kommer vppå, eller förfölielse för ordet skul, strax förarghas the. Och thesse äro the som j törne sådde äro. The ther höra ordet, och thenna werldennes vmsorgher, och the bedräghelighe rijkedomar, och mykin annor begärelse, gå ther in och förqueffuia ordet, och warder ofruchtsamt. Och thesse äro the, som vthi godha iord sådde äro. The ther ordet höra och anammat, och bära frucht, somt tretiyo, och somt sextiyo, och somt hundradhe. Och han sadhe til them, Jcke warder itt liws vptendt för then skul, at man skal settia thet vnder ena skeppo, eller vnder boordet? Skeer thet icke för then skul, at thet skal vpsettias på liwsastakan? Ty intet är fördoldt som icke vppenbaras skal, ey heller hemlighit, som icke skal vpkomma. Then ther öron haffuer til at höra, han höre. Och han sadhe til them, Seer til hwadh j hören. Medh hwadh mått j mälen, ther skola andre mäla idher medh, och idher warder än tå tilgiffuit, j som hören. Ty then ther haffuer, honom warder giffuit, Och then ther icke haffuer, aff honom skal ock taghit warda thet han haffuer. Och han sadhe, Så är Gudz Rike, som en man kastar ena sädh j jordena, och soffuer, och ståår vp, natt och dagh, och sädhen gåår vp, och wexer, så at han ther intet aff weet, Ty jorden bäär vthaff sigh sielff, först brudd, sedhan ax, sedhan fulbordat hwete j axena. När nu fruchten moghen är, strax brukar han liyan, ty skördetijdhen är för handen. Och han sadhe, Hwem skole wij lijkna Gudz Rike? Och medh hwadh lijknelse skole wij betekna thet? Thet är såsom itt Sinaps korn, hwilket tå thet sådt warder j jordena, är thet mindre än all annor fröö på jordenne. Och tå thet sådt är, gåår thet vp, och warder större än all annor krydder, och fåår stora grenar, så at foghlanar vnder himmelen, mågha boo vnder thes skugga. Och medh mong sådana lijknelse sadhe han them ordet, effter som the förmåtte hörat, och vthan lijknelse taladhe han intet til them. Men Läriungomen vthtydde han all ting affsidhes. Och then samma daghen, tå afftonen wardt, sadhe han til them, Lät oss fara vthoffuer, på then andra stranden. Så läto the folcket gå, och togho honom medh skepet, ther han redho vthi war. Woro ock teslikes någhor annor skep medh honom. Och ther vpwexte en stoor storm, och wåghen sloogh in j skepet, så at thet förfyltes. Och han soff baak j skepet på itt hyiende. Tå weckte the honom vp, och sadhe til honom, Mestar, sköter tu intet ther om, at wij förgåås? Och tå han vpweckt war, nepste han wädhret, och sadhe til haffuet, Tijgh och war stilla. Och wädhret sachtadhe sigh, och wardt itt stoort lugn. Och han sadhe til them, Hwar före ären j så rädde, huru kommer thet til, at j icke haffuen trona? Och the wordo ganska förskreckte, och sadhe emellan sigh, Hoo är thenna? Ty wädhret och haffuet äro honom lydigh.

V. Capitel.

Så komo the offuer haffuet, in j the Gadareners egnd. Och strax han steegh vthu skepet, lop emoot honom vthu gryffter en man, besatt medh then orena Andan, then ther plägadhe boo vthi griffter. Och ingen kunde honom binda medh kädhior, För ty han hadhe monga resor warit bunden medh fiätrar och kädhior, och kädhionar wordo sletna aff honom, och fiätranar sönderslagne, och ingen kunde späkia honom. Och han war alltijdh dagh och natt på berghen och j griffterna, ropadhe, och sloogh sigh sielff medh stenar. Tå han nu sågh Jesum fierran jfrå sigh, lop han til och föll nedher för honom, och ropadhe med högha röst, och sadhe, Hwadh haffuer iagh medh tigh göra, Jesu thens Höghsta Gudz Son? Jagh beswär tigh widh Gudh, at tu icke quäl migh. Tå sadhe han til honom, Faar vthaff menniskionne, tu orene Ande. Och sporde han honom, Hwadh är titt nampn? Swaradhe han och sadhe, Legio är mitt nampn, För ty wij äre monge Och han badh honom storligha, at han icke skulle driffua honom bortt vthu then egnden. Och ther war widh berghen en stoor swijna hiord, then ther gick och födde sigh. Och diefflanar bådho honom alle, säyandes, Sendt oss j swijnen, at wij må fara in vthi them. Och Jesus tilstadde them thet strax. Och the orene Andar drogho strax vth, och foro in vthi swijnen. Och hiorden brådstörte sigh j haffuet, Och the woro widh tw tusend, och wordo fördrenckte j haffuet. Men the som skötte swijnen, flydde och förkunnadhe thet in j stadhen och på bygdenne. Och the gingo vth til at see, hwadh skeedt war, och komo til Jesum, och sågho honom som hadhe besatt warit, och hafft Legionen, sittiandes, kläddan, och widh sijn skäl, och wordo förfäradhe. Och the som thet seedt hadhe, förtalde them hwadh them besatta widherfarit war, och om swijnen. Och the begynte bidhia honom, at han skulle dragha vthu theras egnd. Och tå han war stighen til skeps, badh honom then som hadhe besatt warit, at han måtte wara när honom. Men Jesus tilstadde thet icke, vthan sadhe til honom, Gack tina ferde vthi titt hws til tina, och förkunna them, huru stoor ting Herren haffuer giordt medh tigh, och haffuer miskunnat sigh offuer tigh. Och han gick sina ferde, och begynte förkunna vthi the tiyo städher, huru stoor ting Jesus medh honom giordt hadhe. Och alle förundradhe sigh. Och tå Jesus war offuer faren igen medh skepet, församladhes til honom mykit folck, och war widh haffuet. Och sij, ther kom en aff Synagogonnes Öffuerstar, benemd Jairus. Och tå han fick see honom, föll han nedh för hans fötter, och badh honom stoorligha, och sadhe, Mijn dotter är j sitt ytersta, Jagh bedher tigh at tu kommer, och legger hender på henne, at hon måtte widherfåås och leffua. Och han gick medh honom. Och honom folgde mykit folck. Och the trengde honom. Och ther war een quinna som hadhe hafft blodhgång j tolff åår, och hadhe mykit lidhit aff mongom läkiarom, och förtärdt ther medh alt sitt, och hadhe doch ingen hielp förnummit, vthan thet wardt heller werre medh henne. Tå hon hörde om Jesum, kom hon jbland folcket baak effter, och toogh på hans klädher. Ty hon sadhe, Kunde iagh åt minsto tagha på hans klädher, tå wordo iagh helbregda. Och strax förtorkadhes hennes blodz källa, Och hon kende thet j kroppen, at hon botat war vthaff then plåghon. Och Jesus kendet strax j sigh sielff, at krafft vthgången war aff honom, och wende sigh om jbland folcket, och sadhe, Hoo kom widh mijn klädher? Och hans Läriungar sadhe til honom, Seer tu icke, folcket trenger tigh på alla sijdhor, och tu sägher, Hoo kom widh migh? Och han sågh om kring effter henne, som thet giordt hadhe. Men quinnan fruchtadhe och bäffuadhe, Ty hon wiste hwadh medh henne skeedt war, och kom och föll nedher för honom, och sadhe honom alla sanningena. Tå sadhe han til henne, Dotter, tijn troo haffuer giordt tigh helbregda, Gack medh fridh, och war helbregda aff tinne plågho. Widh han än nu taladhe, komo någhre jfrå Synagogonnes Öffuersta, och sadhe, Tijn dotter är dödh, Hwj gör tu Mestaren ytermera omaak? Men strax Jesus hörde talet som sadhes, sadhe han til Synagogonnes Öffuersta, Fruchta tigh intet, allenast troo. Och han tilstadde icke, at honom någhor fölia skulle, föruthan Petrus och Jacobus, och Johannes Jacobi brodher. Och så kom han j Synagogonnes Öffuerstas hws, och fick see sorlet, och them som mykit sörgde och greto. Och han gick in, och sadhe til them, Hwadh sorlen j och gråten? Pijghan är icke dödh, men hon soffuer. Och the giorde geck aff honom. Tå dreff han alla vth, och toogh medh sigh pijghonnes fadher och modher, och the som medh honom woro, och gick in ther pijghan lågh, och fattadhe pijghona widh handena, säyandes til henne, Talitha kumi, Thet vthtydhes, Pijgha, iagh sägher tigh, Statt vp. Och strax stoodh pijghan vp, och gick. Och hon war widh tolff åår gammul. Och the wordo offuermåtton förskreckte. Och han förbödh them strengeligha, at ingen skulle thet weta. Och bödh giffua henne äta.

VI. Capitel.

Och han gick vth tädhan, och kom in vthi sitt fädhernes land, och hans Läriungar folgde honom. Och när Sabbathen kom, begynte han lära j Synagogon. Och monge som thet hörde, förundradhe stoorligha, säyandes, Hwadhan kommer honom thetta? Och hwadh wijsdom är thenne, som honom giffuin är, och sådana kraffter som skee jgenom hans hender? Är icke thetta then Timbermannen, Marie Son, Jacobi brodher, och Jose och Juda och Simonis? Äro ock icke hans systrar här när oss? Och the förargadhes på honom. Tå sadhe Jesus til them, En Prophete warder icke förachtat, vthan j sitt fädhernes land, och jbland sina frender och sitt folck. Och han kunde ther ingen krafft göra, vthan thet, at han ladhe henderna på någhra fåå siwka, och botadhe them. Och han förundradhe sigh på theras otroo. Och han gick om kring j byianar allastädz ther om kring, och lärde. Och han kallade för sigh the Tolff, och toogh til at vthsenda them, twå och twå, giffuandes them macht emoot the orena Andar. Och bödh them, at the intet skulle tagha med sigh til wägs, vthan keppen allena, icke skreppo, icke brödh, inga penningar j pungen, vthan wara skoodde. Och at the icke skulle klädha sigh vthi twå kiortlar. Och sadhe til them, Hwar som helst j ingåån vthi itt hws, bliffuer ther til tess j draghen tädhan. Och huilken som icke anammar idher, eller icke hörer idher, gåår ther vth, och skudder aff idher thet stofft som är vnder idhra fötter, til witnesbyrd offuer them. Sannerligha sägher iagh idher, Dräghelighare warder Sodome och Gomorre på Domadagh, än them stadhenom. Och the gingo vth, och predicadhe, at man skulle bätra sigh. Och vthdreffuo monga diefflar, och smoorde monga krancka medh olio, och botadhe them. Och fick Konung Herodes thetta höra (ty hans nampn war redho kunnogt) och sadhe, Then Johannes som döpte, är vpstånden jfrå the dödha, och therföre gör han sådana kraffter. Somlighe sadhe, Thet är Elias. Och somlighe sadhe, Thet är en Prophete, eller såsom en aff Propheterna. Tå Herodes sådant hörde, sadhe han, Thenne är Johannes, som iagh halszhögg, han är vpstånden jfrå the dödha. Ty Herodes hadhe sendt bortt och lätit gripa Johannem, och satt honom j fängelse för Herodias sins brodhers Philippi hustru skul, Ty han hadhe taghit henne til hustru. Men Johannes sadhe til Herodem, Tigh är icke lofflighit at haffua tins brodhers hustru. Men Herodias gick effter hans arghesta, och hadhe gerna dräpit honom, och kunde doch icke komma thes widh, Ty Herodes fruchtadhe Johannem, wetandes, at han war en from och heligh man, och achtadhe på honom, och lydde honom j mong stycke, och hörde honom gerna. Tå nu en beleghen dagh kom, at Herodes på sin födhelse dagh gaff the Öffuersta och Höffuitzmän, och the yppersta j Galilea en afftonkost, gick Herodias dotter in och dantzadhe, och thet behagadhe Herodi, och them ther medh honom såto widh boordet. Tå sadhe Konungen til pijghona, Bedh vthaff migh hwadh tu wilt, iagh wil giffua tigh thet. Och swoor henne en eedh, Hwadh tu bidhiandes warder aff migh, wil iagh giffua tigh alt in til helfften aff mitt Rike. Hon gick vth, och sadhe til sina modher, Hwadh skal iagh bidhia? Hon sadhe, Johannis Baptiste hoffuudh. Och hon gick strax medh hast in til Konungen, och badh, säyandes, Jagh wil, at tu giffuer migh nu strax på itt faat Johannis Baptiste hoffuudh. Tå wardt Konungen bedröffuat, Doch för eedhen skul, och för theras skul som ther såto widh boordet, wille han icke wisa henne aff. Vthan strax sende Konungen bödhelen, och bödh inhemta hans hoffuudh. Han gick åstadh och halszhögg honom j fångahuset. Och baar fram hans hoffuudh på itt faat, och fick pijghonne, Och pijghan fick thet sinne modher. Tå hans Läriungar thet sporde, komo the och togho hans lekamen vp, och begroffuo honom. Och Apostlanar församladhes til Jesum, och förkunnadhe honom all stycke, och hwadh the giordt och lärdt hadhe. Tå sadhe han til them, Kommer j allene affsidhes medh migh vthi ödhemarken, och hwilen idher någhot litet. Ty ther woro monge som gingo til och jfrå, så at the hadhe icke tijdh til at äta. Och så foor han bortt affsidhes til skeps vthi ödhemarken. Och folcket sågh, at the foro sina ferde, och monge kende honom, och lupo tijt tilsammans aff alla städher til foot, och komo fram förr än the, och församladhes til honom. Så gick Jesus vth, och fick see thet mykla folcket, och warkunnadhe sigh offuer them, För ty the woro såsom fåår, ther ingen Heerdan hadhe. Och begynte lära them mykit. Och tå nu daghen war fast framlidhen, gingo hans Läriungar til honom, och sadhe, Här är öknen, och tijdhen är fast förlidhen, Slepp them jfrå tigh, at the mågha gå bort j byianar och torpen här om kring, och köpa sigh brödh, Ty the haffua intet äta. Tå swaradhe han them, och sadhe, Giffuer j them äta. Tå sadhe the til honom, Skole wij gå bortt, och köpa för tw hundradhe penningar brödh, och giffua them äta? Tå sadhe han til them, Huru mong brödh haffuen j ? Gåår och seer til. Och sedhan the hadhe seedt til, sadhe the, Fem, och twå fiskar. Tå bödh han them, at the skulle settia sigh alle j maatskap j gröna gräszet. Och the satte sigh j hopar, hundradhe och hundradhe, femtiyo och femtiyo. Och så toogh han the fem brödh, och the twå fiskar, och vplyffte sijn öghon til himmelen, tackadhe, och brööt brödhen, och fick sinom Läriungom, at the skulle leggia för them. Och the twå fiskar bytte han emellan them alla. Och the åto alle, och wordo mätte. Och togho sedhan vp tolff korghar fulla medh styckiom, och aff fiskomen. Och the ther ätit hadhe, woro widh fem tusend män. Och strax dreff han sina Läriungar, at the skulle gå til skeps, och fara för honom offuer haffuet til Bethsaida, mädhan han skilde folcket jfrå sigh. Och när han hadhe skildt them jfrå sigh, gick han tädhan vp på itt bergh til at bidhia. Och tå afftonen kom, war skepet mitt på haffuet, och han på landet allena. Och han sågh, at the hadhe platz medh roende, ty wädhret war them emoot. Och widh fierde wechten om nattena, kom han til them gångandes på haffuet. Och han wille gå fram om them. Och när the sågho honom gångande på haffuet, meente the thet hadhe warit itt spökelse, och ropadhe, Ty the sågho honom alle, och wordo förskreckte. Tå taladhe han them strax til, och sadhe til them, Warer widh een godh tröst, Jagh äret, warer icke rädde. Och han steegh vp til them j skepet, och wädhret stilladhe sigh. Och the wordo stoorligha förskreckte, förundrandes widh sigh sielffua offuermåtton. Ty the hadhe icke fått förstånd aff brödhen, ty theras hierta war förblindat. Och tå the offuerfarne woro, komo the til thet landet Genezaret, och ladhe ther j hampn. Och när the gingo vthu skepet, kende the honom strax, och lupo om kring allan then landzendan, och begynte om kring föra the siwka på sängar, tijt the hörde han war. Och hwar han ingick j byiar eller städher, eller torp, ther ladhe the krancka på gatonar, och bådho honom, at the åt minsto måtte tagha på hans klädhefall. Och så monge som komo widh honom, the wordo helbregda.

VII. Capitel.

Och til honom församladhes the Phariseer, och någhre aff the Scrifftlärda, som jfrå Jerusalem kompne woro. Och tå the fingo see, at somlighe hans Läriungar åto brödh medh meenligha (thet är) medh otwagna hender, straffadhe the thet. Ty the Phariseer och alle Judar äta icke, vthan the alltijdh twå henderna, hållandes the Äldstas stadhgar. Och när the kompne äro vthaff torghet, äta the icke vthan the äro twagne. Och mykit sådant är, som the haffua taghit sigh vppå at hålla, som är, at twå dryckekar och krukor, och kopparkar, och boord. Sedhan frågadhe honom the Phariseer och the Scrifftlärde, Hwj wandra icke tine Läriungar effter the stadhgar, som the Äldste vppå budhit haffua, vthan äta brödh medh otwagna hender? Tå swaradhe han, och sadhe til them, Wel haffuer Esaias propheterat om idher, j skrymtare, som scriffuit är, Thetta folcket ärar migh medh leppanar, Men theras hierta är longtjfrå migh. Men fåfengt dyrka the migh, lärandes then lärdom som är menniskiors bodh, Ty j bortkasten Gudz bodh, och hållen menniskiors stadgar, som är, at twå krukor och dryckekar. Och mykit sådant gören j. Och han sadhe til them, Skönligha bortkasten j Gudz bodh, på thet at j skolen hålla idhar stadhga. Ty Moses haffuer sagdt, Ära tin fadher och tina modher. Och then ther bannar fadher eller modher, han skal dödhen döö. Men j säyen, Een menniskia må säya til fadher och modher, Corban, thet är sagdt, Gudhi är thet giffuit, som tigh aff migh skulle haffua kommit til nytto. Och tillåten så icke, at han någhot gör sinom fadher eller sinne modher, och gören Gudz ord om intet medh idhar stadhga, som j vppå lagdt haffuen, och mykit sådant gören j. Och han kalladhe til sigh alt folcket, och sadhe til them, Hörer migh alle, och förståån, Jntet gåår vthaneffter in j menniskiona thet henne besmitta kan, men thet som gåår vthaff menniskionne, thet är thet som besmittar menniskiona. Then ther haffuer öron til at höra, han höre. Och tå han skildes jfrå folcket, och kom j hwset, frågadhe hans Läriungar honom om lijknelsen. Och han sadhe til them, Ären j än nu oförståndighe? Förstå j icke än nu, at alt thet vthaneffter ingåår j menniskiona, thet kan icke besmitta henne, Ty thet gåår icke in j hennes hierta, vthan j buken, och haffuer sin naturligha vthgång, ther all maat medh rensas. Och han sadhe, Thet vthaff menniskionne gåår, thet besmittar menniskiona, Ty innaneffter vthu menniskiors hierta vthgå onda tanckar, hoor, bolerij, mandråp, stöld, girigheet, swek, listigheet, otuchtigheet, ondt ögha, hädhelse, höghferd, galenskap. All thenna onda stycke gå innaneffter vth, och the besmitta menniskiona. Så stoodh han vp tädhan, och gick in j Tyri och Sidons grenszor, och gick in vthi itt hws, och wille at thet ingen weta skulle, och kunde doch icke bliffua fördold. Ty een quinna. hwilkens dotter hadhe en oreen Anda, strax hon fick höra om honom, kom hon och föll nedh för hans fötter, Och thet war een Grekesk quinna, vthaff Syrophenice, och badh honom, at han wille vthdriffua dieffuulen aff hennes dotter. Men Jesus sadhe til henne, Lät barnen först mätt warda. Thet är icke höffuelighit, at man tagher barnannas brödh, och kastar för hundanar. Tå swaradhe hon och sadhe til honom, Ja Herre, Doch äta hundanar vnder boordet vthaff barnannas smolor. Tå sadhe han til henne, För thetta talet skul gack, Dieffuulen är vthgången aff tinne dotter. Och tå hon kom j sitt hws, fann hon dieffuulen vthgången wara, och dottrena liggiandes på sängenne. Och tå han åter vthgick jfrå Tyri och Sidons grenszor, kom han til thet Galileeska haffuet, mitt genom the landzendar widh the tiyo städher. Och the hade fram för honom en döffuan, then ther ock en dumbe war, och bådho honom, at han wille leggia handena på honom. Tå toogh han honom affsidhes vth jfrå folcket, och satte sitt finger j hans öron, och spottadhe vth, ther med han toogh på hans tungo, och sågh vp j himmelen, suckadhe, och sadhe til honom, Hephethah, thet är sagdt, Vplät tigh. Och strax öpnadhes hans öron, och hans tungos band wardt löst, och taladhe redeligha. Och bödh han them, at the skulle ingom säyat. Men jw meer han thet förbödh, jw meer the förkunnadhe thet. Och the förundradhe sigh offuermåtton, säyandes, Alt haffuer han wel bestelt, The döffua låter han höra, och dumbar tala.

VIII. Capitel.

Vthi the daghar tå folcket war ganska mykit, och hadhe intet thet the äta kunde, kalladhe Jesus til sigh sina Läriungar, och sadhe til them, Jagh warkunnar migh offuer folcket, Ty the haffua nu j tree daghar töffuat när migh, och haffua intet äta, Och om iagh läter them fastandes gå heem, giffuas the vp j wäghen, Ty somlighe vthaff them woro kompne longwägha. Och hans Läriungar swaradhe honom, Hwar tagher man brödh här j öknenne, ther man them medh mätta kan? Tå sporde han them, Huru mong brödh haffuen j ? Swaradhe the, Siw. Och han bödh folcket settia sigh nedh på jordena. Och han toogh the siw brödh, tackadhe, brööt, och gaff sina Läriungar, at the skulle leggia them fram. Och the ladhe fram för folcket. Hadhe the ock någhra fåå fiskar. Och tå han tackat hadhe, badh han ock leggia them fram. Så åto the, och wordo mätte. Och the togho vp siw korghar medh affleffuor som offuer woro. Och the ther ätit hadhe, woro widh fyratusend. Och så lät han fara them. Och strax steegh han til skeps medh sina Läriungar, och kom in til the landzendar Dalmanutha. Och the Phariseer gingo vth, och begynte disputera medh honom, frestandes honom, och begärandes aff honom tekn aff himmelen. Tå suckadhe han j sinom Anda, och sadhe, Hwj söker thetta slechtet tekn? Sannerligha sägher iagh idher, Thesso slechte skal intet tekn giffuas. Så gaff han them offuer, och gick åter j skepet, och foor vthoffuer. Och the hadhe förgätit tagha brödh, så at the hadhe icke meer än itt brödh medh sigh j skepet. Tå bödh han them, säyandes, Seer til, wachter idher för the Phariseers swrdeegh och för Herodis swrdeegh. Och the tenckte hijt och tijt, säyandes emellan sigh, Thet äret, Wij haffue intet brödh. Tå Jesus thet förnam, sadhe han til them, Hwadh bekymre j idher, at j haffuen icke brödh? Kunnen j än nu intet achta eller förstå? Haffuen j än nu idhor hierta förblindat? Haffuandes öghon och seen intet, och haffuandes öron och hören intet. Och minnens j icke, tå iagh brööt fem brödh, jbland fem tusend, Huru monga korghar vptoghen j fulla medh affleffuor? Sadhe the, Tolff. Och tå iagh brööt siw brödh, jbland fyratusend, huru monga korghar vptoghen j vthaff the affleffuor? The sadhe, Siw. Och han sadhe til them, Hwj förstå j tå intet? Och han kom til Bethsaida. Och the hadhe fram för honom en blindan, och bådho honom, at han wille tagha på honom. Och så toogh han then blinda widh handena, och leedde honom vthu byyn, och spottadhe j hans öghon, och ladhe hender på honom, och fråghade honom, om han någhot sågh. Tå sågh han vp och sadhe, Jagh seer folcket gå, lijka som thet wore trää. Sedhan ladhe han åter henderna på hans öghon, och giorde thet så, at han fick synen igen. Och wardt så botat, at han sedhan sågh klarligha alla. Och han lät gå honom heem, och sadhe, Gack intet in j byyn, och sägh icke heller thet någhrom ther inne. Och Jesus gick vth och hans Läriungar, til the byiar widh Cesarea, som kallas Philippi. Och j wäghen frågadhe han sina Läriungar, säyandes til them, Hwem sägher folcket migh wara? The swaradhe, Johannem Baptistam, och somlighe Eliam, och somlighe en aff Propheterna. Tå sadhe han til them, Hwem säye j migh wara? Swaradhe Petrus, och sadhe til honom, Tu äst Christus. Tå hotadhe han them, at the skulle ingom säya om honom. Och begynte til at vnderwijsa them, at menniskionnes son skulle mykit lijdha, och förkastas aff the Äldsta, och aff the öffuersta Presterna, och aff the Scrifftlärda, och dödhas, och effter tree daghar vpstå igen. Och taladhe han thet talet vppenbart. Tå toogh Petrus honom til sigh, och begynte nepsa honom. Tå wende han sigh om, och sågh på sina Läriungar, och nepste Petrum, säyandes, Gack bortt jfrå migh tu Satan, Ty tu besinnar icke thet Gudhi tilhörer, vthan thet menniskior tilhörer. Och kalladhe han til sigh folcket medh sina Läriungar, och sadhe til them, Then migh wil fölia, han försake sigh sielff, och taghe sitt korsz vppå sigh, och fölie migh. Ty then som wil behålla sitt lijff, han skal mista thet. Och then som mister sitt lijff för mina och Euangelij skul, han skal thet behålla. Ty hwadh hielper thet menniskionne, om hon kunde winna hela werldena, och toghe skadha til sitt lijff? Eller hwadh kan een menniskia giffua, ther hon sitt lijff medh lösa må? Men then som blyies widh migh och mijn ord vthi thetta horeska och syndigha slechtet, widh honom skal ock menniskionnes Son blyias, när han kommer j sins Fadhers herligheet medh the helgha Änglar. Och han sadhe til them, Sannerligha sägher iagh idher, Någhre äro jbland them som här stå, the ther icke skola smaka dödhen, til tess the få see Gudz Rike komma medh krafft.

IX. Capitel.

Och effter sex daghar, toogh Jesu Petrum, Jacobum och Johannem til sigh, och hadhe them allena vp på itt högt bergh affsidhes, och wardt förklarat för them, och hans klädher wordo klaar och ganska hwijt såsom sniö, at ingen Ferghare på jordenne kan göra them så hwijt. Och them syntes Elias medh Mose, och the taladhe medh Jesu. Tå swaradhe Petrus, säyandes til Jesum, Rabbj, Här är oss gott at wara, Lät oss göra här tree hyddor, tigh een, Mosi een, och Elie een. Men han wiste icke hwadh han sadhe, Ty the woro häpne wordne. Och en skyy kom som offuerskygde them. Och een röst kom vthaff skyyn, och sadhe, THETTA ÄR min käre Son, HONOM hörer. Och j thet samma som the sågho sigh om, sågho the ingen wara ther när them, vthan allena Jesum. Men tå the gingo nedher aff berghet, bödh han them, at the skulle ingom säya hwadh the seedt hadhe, förr än menniskionnes Son wore vpstånden jfrå the dödha. Och the behöllo thet ordet när sigh, och befrågadhe emellan sigh, hwadh thet skulle wara, at han sadhe vpstå jfrå the dödha. Och the sporde honom, säyandes, Hwadh är thet som the Scrifftlärde säya, at Elias moste komma först? Men han swaradhe, och sadhe til them, Elias skal jw komma först, och settia all ting j Lagh igen. Och at menniskionnes Son skal mykit lijdha och förachtat warda, såsom scriffuit är.

Men iagh sägher idher, Elias är kommen, och the giorde honom alt thet the wille, såsom scriffuit war om honom. Tå han kom til sina Läriungar, sågh han mykit folck om kring them, och the Scrifftlärda disputerandes medh them. Och strax alt folcket sågh honom, wordo the häpne, och lupo til och helsadhe honom. Och han sporde the Scrifftlärda, Hwadh disputere j emellan idher? Och en aff folcket swaradhe, och sadhe, Mestar, Jagh haffuer hafft min son hijt til tigh, then ther haffuer en stum anda, Och tå han tagher honom fatt, faar han illa medh honom, och han fradhgas, och gniszlar medh sina tender, och förtwinar. Jagh taladhe medh tina Läriungar, at the skulle driffua honom vth, och the kunde icke. Tå swaradhe han honom, och sadhe, O j otroghna slechte, huru lenge skal iagh wara när idher? Huru lenge skal iagh lijdha idher? Ledher honom hijt til migh. Och the leedden fram til honom. Tå Anden fick see honom, strax foor han illa medh honom, och föll nedher på jordena, och welte sigh, och fradhgadhes. Tå sporde han hans fadher til, Huru lenge är sedhan thetta kom honom vppå? Tå sadhe han, Vthaff barndom, Och han haffuer offta kastat honom j eelden och j watnet, at han måtte förgöra honom. Men förmå tu någhot, så warkunna tigh offuer oss, och hielp oss. Jesus sadhe til honom, Om tu troo kant, All ting äro mögeligh honom som troor. Och strax ropadhe drengsens fadher medh gråtande tårar, säyandes, Herre, iagh troor, Hielp minne otroo. När Jesus sågh at folcket lop til medh, nepste han then orena Andan, och sadhe til honom, Tu Ande, döffuer och dumbe, Jagh biudher tigh, gack vthaff honom, och gack intet meer här effter in vthi honom. Så ropadhe Anden, och foor ganska illa medh honom, och gick vth. Och han wardt som han hadhe warit dödh, så at monge sadhe, Han är dödh. Tå toogh Jesus honom widh handena, och reeste honom vp, och han stoodh vp. Och när han kom heem j hwset, frågadhe hans Läriungar honom affsidhes, Hwj förmåtte icke wij vthdriffua honom? Sadhe han til them, Thetta slechtet kan medh ingen ting vthfara, vthan medh böön och fasto. Och the gingo tädhan, och wandradhe genom Galilea, och wille icke, at någhor skulle wetat, Ty han vnderwijste sina Läriungar, och sadhe til them, Menniskionnes Son skal warda offuerantwardat j menniskiors hender, och the skola dödha honom, Och tå han är dödhat, skal han på tridie daghen vpstå. Men the förstodho intet hwadh han sadhe, och toorde icke spöria honom. Så kom han til Capernaum, Och när han war kommen j hwset, sporde han them, Hwadh handladhe j idher emellan j wäghen? Men the tijgde, För ty the hadhe handlat emellan sigh j wäghen, hwilken aff them ypperst war. Och tå han hadhe satt sigh, kalladhe han the Tolff, och sadhe til them, Huilken som wil then fremste wara, han skal wara yterst aff allom, och allas tienare. Och så toogh han itt barn, och stelte thet mitt jbland them. Och tå han hadhe taghet thet j sin fampn, sadhe han til them, Hwilken som anammar itt sådant barn j mitt nampn, han anammar migh. Och hwilken migh anammar, han anammar icke migh, vthan honom som migh sendt haffuer. Men Johannes swaradhe honom, säyandes, Mestar, Wij såghom en vthdriffua diefflar vthi titt nampn, Och han fölier oss icke, och wij förbudhe honom thet, effter han icke fölier oss. Tå sadhe Jesus, Förbiudher honom icke, Ty ingen är then som gör kraffter j mitt nampn, som snarligha kan tala ondt på migh. För ty then ther icke är emoot oss, han är medh oss. Men hwilken som giffuer idher dricka en beghare watn j mitt nampn, therföre at j Christo tilhören, Sannerligha sägher iagh idher, han skal ingalunda mista sijn löön. Och hwilken som förarghar en aff the små som troo på migh, bätre wore honom, at widh hans hals hengdes en quernsteen, och bortkastadhes vthi haffuet. Nu, om tijn hand wore tigh til förargelse, hugg henne aff, Bätre är tigh enhendtan ingå vthi lijffuet, än at tu haffuer twå hender, och faar til heluetes vthi ewigh eeld, ther theras matk icke döör, och eelden icke vthsleckes. Och om tin foot wore tigh til förargelse, hugg honom aff. Tigh är bätre, at tu ingåår vthi lijffuet halter, än at tu haffuer twå fötter, och warder kastat til heluete vthi ewigh eeld, ther theras matk icke döör, och eelden icke vthsleckes. Och om titt ögha wore tigh til förargelse, rijff thet vth, Bätre är tigh, at tu eenögder ingåår vthi Gudz Rike, än at tu skulle haffua tw öghon och bortkastas j heluetes eeld, ther theras matk icke döör, och eelden icke vthsleckes.

Ty hwar och en moste medh eeld saltat warda, och alt offer moste medh salt saltas. Salt är itt gott ting, Hwar nu saltet mister sijn sälto, hwar medh skal man salta? Haffuer salt vthi idher, och haffuer fridh emellan idher inbyrdes.

X. Capitel.

Och tå han stoodh vp tädhan, kom han vthi Judee landzendar, på hijnsidhon Jordan. Och folcket församladhes åter til honom, och åter lärde han them, såsom hans sedher war. Tå gingo the Phariseer til, och frågadhe honom, Är thet ock mannenom lofflighit skilia sina hustru jfrå sigh? frestandes honom. Tå swaradhe han, och sadhe til them, Hwadh haffuer Moses budhit idher? Sadhe the, Moses tilstadde scriffua itt Skiliobreff, och offuergiffua henne. Swaradhe Jesus och sadhe til them, För idhor hiertas hårdheet skul, screff han idher thetta bodhet. Men aff första skapelsen, haffuer Gudh giordt them man och quinno. För then skul skal man offuergiffua sin fadher och modher, och bliffua widh sina hustru. Och the tw warda itt kött. Så äro the nu icke tw, vthan itt kött. Hwadh nu Gudh haffuer tilhopa föghat, thet skal menniskian icke åtskilia. Och j hwset frågadhe hans Läriungar honom på nytt om samma ärende. Och han sadhe til them, Hwilken som skil sina hustru ifrå sigh, och tagher ena andra, han bedriffuer hoor emoot henne. Och om quinnan offuergiffuer sin man, och tagher en annan, hon bedriffuer hoor. Och the hadhe barn til honom, at han skulle tagha på them. Men Läriunganar nepste them, som them fram hadhe. Men när Jesus thet sågh, wardt han mislynt, och sadhe til them, Låter barnen komma til migh, och förmener them icke, Ty sådana hörer Gudz Rike til. Sannerligha sägher iagh idher, Hwilken som icke vndfåår Gudz Rike såsom itt barn, han kommer ther aldrigh in. Och han toogh them vp j fampnen, och ladhe henderna på them, och welsignadhe them. Och tå han tädhan vthgången war på wäghen, lop en til och föll på knää för honom, och frågadhe honom, Godhe Mestar, hwadh skal iagh göra, at iagh måtte få ewinnerlighit lijff? Jesus sadhe til honom, Hwj kallar tu migh godhan? Jngen är godh, vthan en, thet är Gudh. Bodhorden weest tu. Tu skalt icke bedriffua hoor. Tu skalt icke dräpa. Tu skalt icke stiela. Tu skalt icke tala falskt witnesbyrd. Tu skalt ingen bedragha. Ära tin fadher och modher. Tå swaradhe han, och sadhe til honom, Mestar, thet haffuer iagh alt hållet vthaff min vngdom. Jesus sågh på honom, och elskadhe honom, och sadhe til honom, Jtt fattas tigh, Gack bortt, säl alt thet tu haffuer, och giff the fattigha, Och tu skalt få en skatt j himmelen, Och kom, fölgh migh, och tagh korszet vppå tigh. Och han wardt bedröffuat aff talet, och gick bortt söryandes. Ty han hadhe monga äghodelar. Och Jesus sågh sigh om, och sadhe til sina Läriungar, Huru swårligha kunna the rijke komma in vthi Gudz Rike. Men hans Läriungar wordo förskreckte aff hans ord. Tå swaradhe åter Jesus, och sadhe til them, Huru swårt är thet, käre barn, them som settia sina tröst på sina rijkedomar, ingå vthi Gudz Rike. Lettare är en Kameel gå jgenom itt nååls ögha, än en rijk gå in vthi Gudz Rike. Men the förundradhe sigh offuermåtton, och sadhe widh sigh sielffua, Hoo kan tå warda saligh? Men Jesus sågh på them, och sadhe, För menniskiom är thet omöghelighit, men icke för Gudh. Ty när Gudhi äro all ting mögheligh. Och Petrus begynte säya til honom, Sij, wij haffue offuergiffuit all ting, och folgt tigh. Swaradhe Jesus, och sadhe, Sannerligha sägher iagh idher, Jngen är then som haffuer offuergiffuit hws, eller brödher, eller systrar, eller fadher, eller modher, eller hustru, eller barn, eller åkrar, för mijn och Euangelij skul, then icke fåår hundradhefalt igen nu j thenna tijdhen, hws och brödher, och systrar, och mödhrar, och barn, och åkrar medh förfölielsen, och j tilkommande werld ewinnerlighit lijff. Men monge the som the fremste äro, warda the ytterste, och the ytterste, the fremste. Och the woro på wäghen gångandes vp til Jerusalem. Och Jesus gick för them, och the woro förskreckte, och gingo effter honom, fruchtandes sigh. Så toogh Jesus åter til sigh the Tolff, och begynte säya them, hwadh honom offuergå skulle. Sij, wij gå vp til Jerusalem, och menniskionnes Son skal offuerantwardas the öffuersta Presterna och the Scrifftlärda. Och the skola fördöman til dödz, och offuerantwardan Hedhningomen, och begabban, och hudhflengian, bespottan och dödhan, Och tridie daghen skal han vpstå igen. Tå gingo til honom Jacobus och Johannes Zebedej söner, och sadhe, Mestar, wij wilie at tu gör oss hwadh som helst wij bidhie. Sadhe han til them, Hwadh wilien j iagh skal göra idher? Sadhe the til honom, Giff oss, at wij sittie, then ene på tinne höghra hand, och then andre på tinne wenstra vthi tijn herligheet. Men Jesus sadhe til them, J weten icke hwadh j bidhien, Kunnen j dricka then kalcken som iagh dricker, Och döpas medh then döpelsen ther iagh medh döpes? Tå sadhe the til honom, Ja, kunne wij så. Sadhe Jesus til them, Then kalcken iagh dricker, skolen j ock dricka, och medh then döpelse ther iagh medh döpes, skolen j döpas. Men sittia på minne höghra eller wenstra hand, ståår icke migh til at giffua, Vthan them hender thet, som thet bereedt är. När the tiyo hörde thetta, begynte the wara illa til fridz medh Jacobo och Johanne. Men Jesus kalladhe them til sigh, och sadhe til them, J wete, at werldzlighe Förstar äro rådhandes, och the mechtighe jbland them, haffua welde. Men thet skal icke så wara jbland idher, Vthan then som jbland idher wil ypperst wara, han skal wara idhar tienare, Och then som jbland idher wil wara then fremste, han skal wara allas dreng. Ty ock menniskionnes Son är icke kommen, på thet han skulle läta tiena sigh, Vthan på thet han wille tiena, och giffua sitt lijff til återlösning för monga. Och the komo til Jericho. Och tå han gick vthaff Jericho, och hans Läriungar, och en mechtigh stoor hoop folck. Tå satt ther widh wäghen en blinder Bartimeus Timej son, tiggiandes. Och när han hörde, at thet war Jesus aff Nazareth, begynte han ropa och säya, Jesu Dauidz Son, warkunna tigh offuer migh. Och monge nepste honom, at han skulle tiya. Men han ropadhe thes meer, Dauidz Son, warkunna tigh offuer migh. Så stadhnadhe Jesus, och lät kalla honom. Och the kalladhe then blinda, och sadhe til honom, War widh itt gott modh, statt vp, han kallar tigh. Han kastadhe jfrå sigh sin mantel, stoodh vp, och kom til Jesum. Tå swaradhe Jesus och sadhe til honom, Hwadh wilt tu, at iagh skal göra tigh? Then blinde sadhe til honom, Rabbonj, at iagh måtte få mijn syyn. Jesus sadhe til honom, Gack, tijn troo haffuer giordt tigh helbregda. Och strax fick han sijn syyn, och folgde Jesum j wäghen.

XI. Capitel.

Och tå the komo in moot Jerusalem til Bethphage och Bethanien widh Olioberghet, vthsende han twå aff sina Läriungar, och sadhe til them, Gåår j byyn som för idher är, och strax j kommen ther in, warden j finnandes en fola bunden, ther än nu ingen menniskia på sittit haffuer, löser honom, och haffuer honom hijt. Och om någhor sägher til idher, Hwj gören j thetta? Sägher, Herren behöffuer honom, Och tå skal han strax senda honom hijt. Så gingo the bortt, och funno folan bunden för dörenne widh wäghamotet, och löste honom. Och somlighe som ther stodho, sadhe til them, Hwadh gören j, at j lösen folan? Tå sadhe the til them, såsom Jesus hadhe budhit them. Och så läto the betemma them. Och the hadhe folan til Jesum, och kastadhe sijn klädher på honom, och han satte sigh ther vppå. Och monge breedde sijn klädher på wäghen, och somlighe skåro quistar aff trään, och strödde på wäghen. Och the ther före gingo, och ther effter folgde, ropadhe och sadhe, Hosianna, Welsignat ware then som kommer j HERRANS nampn, Welsignat ware wår fadhers Dauidz Rike, som kommer j HERRANS nampn, Hosianna j höghdenne. Och Herren gick in j Jerusalem, och j Templet, och besågh all ting. Och när thet leedh åt afftonen, gick han vth til Bethanien medh the Tolff. Och daghen ther effter, tå the gingo vth jfrå Bethanien, hungradhe honom. Och han fick see itt Fikonaträä ther longt jfrå, som löff hadhe, Tijt kom han, om han til ewentyrs måtte finna ther någhot vppå. Och tå han kom tijt, fann han ther intet annat än löff, Ty thet war icke tå tijdh til fikon. Och Jesus swaradhe, och sadhe til thet, Äte aldrigh någhor här effter frucht aff tigh til ewigh tijdh. Och hans Läriungar hörde thet. Och the komo til Jerusalem. Och Jesus gick in j Templet, och begynte vthdriffua them som sålde och köpte j Templet, och förstörte the weslares boord, och theras stolar som duffuor sålde, och stadde icke til, at någhor baar någhot genom Templet. Och han lärde och sadhe til them, Är icke scriffuit? Mitt Hws skal kallas itt Bönehws allom folckom, Men j haffuen giordt thet til een röffuare kulo. Och the Scrifftlärde och öffuerste Presterna fingo thet höra, och begynte sökia effter, huru the kunde förgöra honom, Men the fruchtadhe för honom, Ty alt folcket förundradhe sigh på hans lärdom. Och tå afftonen kom, gick han vthu stadhen. Och om morghonen gingo the ther fram om, och sågho Fikonaträdh förtorkat wara in til roten. Tå kom Petrus thet jhogh, och sadhe til honom, Rabbj, Sij, thet Fikonaträdh som tu bannadhe, är förtorkat. Jesus swaradhe, och sadhe til them, Haffuer trona til Gudh. Sannerligha sägher iagh idher, hwilken som helst sadhe til thetta bergh, Heff tigh vp, och kasta tigh j haffuet, och han twifladhe intet j sitt hierta, vthan troodde så ske skola som han sadhe, honom skal skee alt thet han sägher. Therföre sägher iagh idher, Alt thet j bidhien j idhra böner, troor at j fåån thet, så skal thet skee idher. Och när j ståån och bidhien, så förlåten om j någhot haffuen emoot någhon, På thet idhar Fadher som j himmelen är, skal ock förlåta idher idhra brister. Och som the komo åter til Jerusalem, och han gick j Templet, komo til honom the öffuerste Presterna, och the Scrifftlärde, och the Äldste, och sadhe til honom, Aff hwad macht gör tu thetta, och hwilken haffuer giffuit tigh thenna machten, at tu thetta göra skalt? Jesus swaradhe, och sadhe til them, Jagh wil ock någhot spöria idher, Swarer migh och så wil iagh säya idher, aff hwadh macht iagh thetta gör. Johannis döpelse, war thet aff himmelen eller aff menniskior? Swarer migh. Och the tenckte widh sigh, och sadhe, Säye wij aff himmelen, tå sägher han, Hwj troodden j honom icke tå? Men säye wij, at thet war aff menniskiom, rädhes wij för folcket, Ty alle höllo Johannem för en sann Prophet. Och så swaradhe the, säyandes til Jesum, Wij wete thet icke. Swaradhe Jesus, och sadhe til them, Jcke heller sägher iagh idher, aff hwadh macht iagh thetta gör.

XII. Capitel.

Och han begynte tala them til j lijknelse. En man plantadhe en wijngård, och gärde ther om kring en gård, och groff en press, och bygde itt torn, och leegde honom vth wijngårdzmannom, och foor så vth j fremmande land. Och tå retta tijdhen war, sende han sin tienare til wijngårdzmännenar, at han skulle anamma aff wijngårdzmännenar vthaff wijngårdzens frucht. Men the togho honom och slogho honom, och läto honom gå jfrå sigh toomhendtan. Åter sende han til them en annan tienare, Then kastadhe the hoffuudhet sönder medh steen, och läto honom gå jfrå sigh försmäddan. Åter sende han en annan, Then dråpo the, Och monga andra, somligha hwdhflengde the, och somligha dråpo the. Så hadhe han än nu en son then han käär hadhe, Honom sende han ock til them på thet sijdsta, säyandes, The haffua jw een försyyn för min son. Men wijngårdzmännenar sadhe emellan sigh, Thenne är arffuingen, kommer, läter oss dräpa honom, så warder arffuedelen wår. Tå togho the honom, och dråpe honom, och kastadhen vthu wijngården. Huadh skal nu wijngårdzherren göra? Han skal komma, och förgöra wijngårdzmännenar, och få wijngården androm. Haffuen j ock icke läsit thenna scrifften? Then stenen som bygningsmännenar bortkastadhe, är worden en hörnsteen. Aff HERRANOM är thetta giordt, och är vnderlighit för wår öghon. Och the sökte effter at gripa honom, men the räddes för folcket, Ty the förstodho, at han sadhe thenna lijknelsen om them. Så gåffuo the honom offuer, och gingo sin wägh. Och sende the til honom någhra aff the Phariseer och the Herodianer at the skulle gripa honom j orden. Tå the komo, sadhe the til honom, Mestar, Wij wete at tu äst sanferdigh, och sköter om ingen, Ty tu seer icke effter menniskiors person, vthan lärer Gudz wägh rett. Är thet ock rett, at man giffuer Keysarenom skatt eller icke? Skole wij giffuan eller icke giffuan? Men han förstoodh theras skrymtan, och sadhe til them, Hwj fresten j migh? Tagher hijt penningen, at iagh må see honom. Och the båro honom fram. Tå sadhe han til them, Hwars belete och offuerscrifft är thetta? Sadhe the til honom, Keysarens. Tå swaradhe Jesus och sadhe til them, Så giffuer Keysarenom hwadh Keysarenom tilhörer, och Gudhi thet Gudhi tilhörer. Och the förundradhe sigh på honom. Så komo the Saduceer til honom, hwilke säya at ingen vpståndelse är, och sporde honom, säyandes, Mestar, Moses haffuer scriffuit oss, Om någhors manz brodher döör, och låter hustru effter sigh, och låter ingen barn effter sigh, tå skal hans brodher tagha hans hustru, och vpweckia sinom brodher sädh. Thet woro siw brödher, Och then förste toogh sigh hustru, och han bleff dödh, och leeffde ingen sädh effter sigh. Och then andre toogh henne, och bleff dödh, then icke heller leeffde sädh effter sigh. Och then tridie sammalunda, så at siw togho henne, och leeffde doch ingen sädh. Sijdst aff allom, dödde ock hustrun. Hwilkens theras hustru skal hon nu wara j vpståndelsen, tå the skola vpstå? Ty siw hadhe hafft henne til hustru. Swaradhe Jesus, och sadhe til them, J faren wille, therföre at j icke weten Scrifftena, ey heller Gudz krafft. Ty tå the vpståndne äro jfrå the dödha, tagher man sigh icke hustru, och icke giffs heller hustru manne, Vthan the äro såsom Änglar, som j himmelen äro. Men om the dödha, at the skola vpstå, haffuen j icke läsit j Mosi book, huruledes Gudh taladhe medh honom j buskanom, säyandes, Jagh är Abrahams Gudh, och Jsaacs Gudh, och Jacobs Gudh? Han är icke the dödhas Gudh, vthan theras Gudh som leffua. Så faren j nu mykit wille. Tå gick en fram aff the Scrifftlärda, then ther på hördt hadhe, huru the tilhopa disputerat hadhe, och hadhe seedt, at han hadhe wel swarat them, och sporde honom til, Hwilket är thet yppersta aff all bodhorden? Jesus swaradhe honom, Thet yppersta aff all bodhorden är thetta, Hör Jsrael, HERREN wår Gudh är allena Gudh, och tu skalt elska tin HERRA Gudh aff alt titt hierta, och aff allo tinne siäl, och aff all tin hogh, och aff allo tinne macht. Thetta är thet yppersta bodhet. Och thet andra är thesso lijkt, Elska tin nästa som tigh sielff. Jntet annat bodh är större än thenna. Och then Scrifftlärde sadhe til honom, Mestar, tu haffuer alt rett sagdt, at Gudh är en, och ingen annar är föruthan honom. Och at elska honom aff alt hierta, och aff alt förstånd, och aff allo siäl, och aff allo macht, Och elska sin nästa som sigh sielff, thet är meer än brenneoffer och all offer. Tå Jesus sågh, at han wijsligha swarat hadhe, sadhe han til honom, Tu äst icke longt jfrå Gudz Rike. Och sedhan toorde ingen frågha honom. Och swarade Jesus och sadhe lärandes j Templet, Huru säya the Scrifftlärde, at Christus är Dauidz Son? Ty Dauid genom then helgha Anda sägher, HERREN sadhe til min Herra, Sett tigh på mijn höghra hand, til tess iagh haffuer satt tina owener, tigh til en fotapall. Så kallar nu Dauid honom Herra. Hwadhan är han tå hans Son? Och en stoor deel aff folcket hörde honom gerna. Och han lärde them, och sadhe til them, Wachter idher för the Scrifftlärda, the gå gerna j sijdh klädher, och låta gerna helsa sigh på torghet, och sittia gerna fremst j Synagogorna, och fremst widh boordet j gästabodhen. Huilke vpäta änkiors hws, förebärandes longa böner, Thesse skola få thes swårare fördömelse. Och satte sigh Jesus twert emoot Offerkistona, och sågh vppå, huruledhes folcket ladhe penningar j kistona. Och monge rijke ladhe mykit in. Och een fattigh änkia kom, och ladhe in twå skärffuar, thet war en penning. Tå kalladhe han sina Läriungar til sigh, och sadhe til them, Sannerligha sägher iagh idher, Thenna fattigha änkian ladhe meer in j kistona än alle the andre som ther inladhe, Ty the haffua alle inlagdt aff thet them offuerlop, Men hon inladhe vthaff sin fattigdom alt thet hon hadhe, alla sina näring.

XIII. Capitel.

Och tå han gick vthaff Templet, sadhe til honom en aff hans Läriungar, Mestar, see hurudana stenar, och hurudana bygning är thetta. Jesus swaradhe och sadhe til honom, Seer tu thenna stora bygningen? En steen warder icke quarrliggiandes på then andra, then icke affbruten warder. Och tå han satt på Olioberghet twert emoot Templet, frågadhe honom Petrus och Jacobus, och Johannes och Andreas affsidhes, Sägh oss när thetta skal skee? Och hwadh tekn är ther til, när thetta skal alt fulbordas? Swaradhe Jesus, och begynte säya, Seer til at ingen bedragher idher, Ty monge warda kommande j mitt nampn, säyandes, Jagh är Christus. Och the skola bedragha monga. Men när j få höra örligh och örligs rychte, warer icke bedröffuadhe, Ty thet moste så skee, Men thet är icke strax enden. Thet ena folcket skal vpsettia sigh emoot thet andra, och thet ena Riket emoot thet andra. Och jordbäffuing skal warda mongastädz, och hunger och förskreckelse skola warda. Thetta är begynnelsen til wedhermödhon. Men taghen j idher wara, Ty the skola offuerantwarda idher in på Rådhusen, och Synagogorna. Och j skolen warda hwdhflengde och framdragne för Förstar och Konungar för mina skul, til itt witnesbyrd offuer them. Och Euangelium moste först predicat warda för all folck. När the nu dragha idher fram och offuerantwarda idher, så haffuer ingen vmsorgh, hwadh j skolen säya, och tencker ther intet på fram före åt, Vthan hwadh idher ingiffuit warder j samma stunden, thet taler. Ty thet ären icke j som talen, vthan then helghe Ande. Och then ene brodhren skal offuerantwarda then andra j dödhen, och fadhren sonen, och barnen skola sigh vpsettia emoot föräldranar, och hielpa til at dödha them. Och j skolen warda förhatadhe aff allom för mitt nampn skul. Men then som härder in til endan, han warder saligh. Men tå j få see förödhelsens styggelse, ther aff sagdt är genom Propheten Daniel, ståndandes ther thet icke skal (Then thet lääs, han förstå thet) The som tå äro j Judea, the flyy vp på berghen. Men then ther är på taket, han gånge icke nedher j huset, och gånge icke in til at tagha någhot vthu sitt hws. Och then som är på åkren, han wende icke tilbaka, til at tagha sijn klädher. Wee them som haffuandes äro eller diya giffua j the daghar. Men bedher, at idhor flycht icke skeer om wintren. Ty j the daghar warder sådana bedröffuelse, at slijk haffuer icke warit jfrå Creaturens begynnelse, then Gudh skapat haffuer, in til nu, och ey heller warder. Och hwar HERREN icke hadhe förkortat the daghar, worde intet kött saligt. Men för the vthkoradha skul som han vthkorat haffuer, förkortadhe han daghanar. När tå någhor wille säya til idher, Sij, här är Christus, sij, han är ther. Troor thet intet. Ty falske Christi och falske Propheter skola vphäffua sigh, och skola göra tekn och Vnder, så at the ock skola förföra the vthkoradha, om möghelighit wore. Men tagher j idher wara, Sij, iagh haffuer sagdt idher all ting fram före åt.

Men j the daghar effter then bedröffuelsen, skal solen förmörkias, och månen skal icke giffua sitt sken, och himmelens stiernor skola nedherfalla, och himlanars kraffter skola bäffua. Och tå skola the få see menniskionnes Son komma j skyyn, medh stoor macht och herligheet. Och tå skal han senda sina Änglar, til at församla sina vthkorada jfrå fyra wädher, jfrå jordennes enda in til himmelens enda. Lärer aff Fikonaträdh een lijknelse, När thes quister är kleen och begynnar bära löff, så weten j, at sommaren är när. Sammalunda ock när j seen thetta skee, så weter, at thet är när för dörenne. Sannerligha sägher iagh idher, at thetta slechtet skal icke förgåås, förr än alt thetta skeedt är. Himmel och jord skola förgåås, Men mijn ord skola icke förgåås. Men om then daghen och then stunden weet ingen, icke Änglanar som j himmelen äro, ey heller Sonen, vthan Fadhren allena. Seer til, Waker och bedher, Ty j weten icke när tijdhen är. Såsom en man then ther droogh bortt j fremmande land, och lät bliffua sitt hws, och gaff sina tienare macht, och hwariom och enom sina sytzlo, och bödh dörawachtaren, at han skulle waka. Waker för then skul, Ty j weten icke när Hwszbonden kommer, antingen om afftonen, eller midnatz tijdh, eller j hönsgälden eller om morghonen, At om han kommer hasteligha, icke skal finna idher soffuandes. Men hwadh iagh sägher idher, thet sägher iagh allom, Waker.

XIIII. Capitel.

Och twå daghar ther effter, instundadhe Påscha och Sötbrödzdaghanar. Och the öffuerste Presterna och the Scrifftlärde sökte effter, huru the kunde swikligha få fatt på honom, och dödha honom. Men the sadhe, Jcke om Höghtijdhesdaghen, at itt vplop icke skeer jbland folcket. Och tå han war j Bethanien, j then spitelska Simons hws, widh han satt til boordz, kom een quinna, som hadhe itt glaas medh oförfalskat och kostelighit Nardussmörielse, Hon brööt glaset sönder, och vthgöt thet på hans hoffuudh. Så woro ther någhre som icke togho thet wel widh sigh, och sadhe, Hwar effter förspilles thenna smörielsen? Ty thet måtte wel warit såldt meer än för tryhundradhe penningar, och giffuit fattighom. Och läto illa på henne. Tå sadhe Jesus, Låter henne medh fridh, hwj ären j illa til fridz medh henne? Hon haffuer giordt een godh gerning på migh, Ty j haffuen altijdh fattigha när idher, och när som helst j wilien, kunnen j göra them til godho, Men migh haffuen j icke altijdh. Thet hon kunde, thet giorde hon, Hon är förekommen at smöria min lekamen til begraffning. Sannerligha sägher iagh idher, Hwar thetta Euangelium predicat warder vthi hela werldenne, skal ock thetta som hon giorde, sagdt warda, henne til åminnelse. Och Judas Jscharioth en aff the Tolff, gick bortt til the öffuersta Presterna, på thet han skulle förrådha honom them j hender. När the thet hörde, wordo the gladhe, och loffuadhe honom, at the wille giffua honom penningar. Och han sökte, huru han lempelighast kunde förrådha honom. På första Sötbrödzdaghen, tå man offradhe Påschalambet, sadhe hans Läriungar til honom, Hwar wilt tu, at wij skole gå och redha til, at tu äter Påschalambet? Och han sende twå aff sina Läriungar, och sadhe til them, Gåår in j stadhen, och ther möter idher en man, bärandes ena kruko watn, fölier honom effter, Och hwar han ingåår, sägher til Hwszbondan, Mestaren låter säya tigh, Hwar är gestahuset, ther iagh medh minom Läriungom kan äta Påschalambet? Och han skal wijsa idher en stoor Saal, breedd och tilpyntat, Ther redher til för oss. Och hans Läriungar gingo vth, och komo in j stadhen, och funno som han them sagdt hadhe. Och tilreedde Påschalambet. Tå nu afftonen wardt, kom han medh the Tolff. Och widh the såto til boordz och åto, sadhe Jesus, Sannerligha sägher iagh idher, En aff idher som äter medh migh, skal förrådha migh. Men the begynte wara illa til fridz, och sadhe til honom, hwar j sin stadh, Är thet iagh? Och then andre, Är thet iagh? Han swaradhe, och sadhe til them, En aff the Tolff then som tagher j fatet medh migh. Ja, menniskionnes Son warder så gångandes som scriffuit är om honom, Men wee the menniskio, genom hwilken menniskionnes Son warder förrådder, The menniskio wore bätre, at hon icke wore född. Och widh the åto, toogh Jesus brödhet, tackadhe och brööt thet, och gaff them, och sadhe, Tagher, äter, thetta är min lekamen. Och toogh kalcken, och tackadhe, och gaff them. Och the drucko ther aff alle. Och sadhe han til them, Thetta är min blodh thes nyia Testamentzens, huilken för monga vthguten warder. Sannerligha sägher iagh idher, här effter skal iagh icke dricka aff wijnträäs frucht, in til then daghen, at iagh dricker thet nytt j Gudz Rike. Och tå the hadhe sagdt Loffsongen, gingo the vth på Olioberghet. Och Jesus sadhe til them, J skolen alle j thenna nattenne förarghas på migh. Ty thet är scriffuit, Jagh skal slå Heerdan, och fåren warda förskingrat. Men tå iagh är vpstånden, wil iagh gå fram för idher vthi Galileam. Tå sadhe Petrus til honom, Om än alle förargades, skal iagh icke förarghas. Jesus sadhe til honom, Sannerligha sägher iagh tigh, J dagh j thenna natt, förr än hanen haffuer twå resor galet, skalt tu tree resor försaka migh. Tå sadhe han än tå yterlighare, Ja, skulle iagh än döö med tigh, Jagh skal icke försaka tigh. Sammalunda sadhe the ock alle.

Och the komo på then platzen som kalladhes Gethsemane. Och han sadhe til sina Läriungar, Sitter här så lenge iagh gåår affsidhes til at bidhia. Och så toogh han medh sigh Petrum och Jacobum och Johannem, och begynte til at förskreckias och ängslas, och sadhe til them, Mijn siäl är bedröffuat alt in til dödhen, bliffuer här och waker. Och han gick litet fram bäter, och föll nedh på jordena och badh, at om möghelighit wore, skulle then stunden vndgå honom, och sadhe, Abba Fadher, All ting äro tigh mögheligh, vndragh migh thenna kalcken. Doch icke hwadh iagh wil, vthan hwadh tu wilt. Och han kom, och fann them soffuandes, och sadhe til Petrum, Simon, soffuer tu? Förmåtte tu icke waka ena stund? Waker och bedher, at j icke kommen vthi frestelse. Anden är wiliogh, men kötet är swagt. Och så gick han åter bortt och badh, och taladhe samma orden. Och tå han kom igen, fann han them åter soffuandes, Ty theras öghon woro tung, och the wiste icke hwadh the honom swaradhe. Och han kom tridie gången, och sadhe til them, Ja, soffuer nu och hwiler idher, Thet är noogh. Stunden är kommen, Sij, menniskionnes Son warder offuerantwardat vthi syndares hender, Ståår vp, lät oss gå, Sij, then migh förrådher, är hardt när. Och strax medh samma orden, steegh Judas fram, then ther en war aff the Tolff, och medh honom itt stoort taal folck medh swerd och staffwrar jfrå the öffuersta Presterna och the Scrifftlärda och the Äldsta. Så hadhe then som förrådde honom, giffuit them itt tekn, säyandes, Hwilken iagh kysser, then äret, tagher fatt på honom, och förer honom warligha. Och som han kom, trädde han hasteligha fram til honom, och sadhe til honom, Rabbj Rabbj, och kyste honom. Tå båro the hender på honom och gripo honom. Men en aff the ther när stodho, droogh vth sitt swerd, och slogh öffuersta Prestens tienare, och högg honom itt öra aff. Och Jesus swaradhe, och sadhe til them, Såsom til en röffuare ären j vthgångne medh swerd och staffwrar, til at gripa migh. Jagh haffuer huar dagh warit när idher j Templet och lärdt, och j toghen intet fatt på migh. Men thetta skeer, på thet at Scriffterna skola fulbordas. Och Läriunganar gåffuo honom tå alle offuer, och flydde. Men en vnger man folgde honom, klädd på blotta kroppen vthi itt lijnklädhe. Och vnge män gripo honom, Men han lät fara lijnklädhet, och kom vndan jfrå them naken. Så leedde the Jesum til then öffuersta Presten, och medh honom församladhes alle öffuersta Presterna och the Äldste och Scrifftlärde. Och Petrus folgde longt effter honom, til tess han kom vthi then öffuersta Prestens Palatz, och satte sigh jbland tienarenar, och wermde sigh widh liwset. Men the öffuerste Presterna och hela rådhet, sökte effter witne emoot Jesum, at the måtte läta dödha honom, och kunde doch ingen finna, Ty monge hadhe burit falskt witnesbyrd emoot honom, Doch giorde theras witnesbyrd icke fyllest. Tå stodho någhre vp, och båro falskt witnesbyrd emoot honom, och sadhe, Wij hörde honom säya, Jagh wil nedherslå thetta Templet som är medh hender vpbygt, och j tree daghar settia itt annat vp igen, vthan hender vpbygt. Och theras witnesbyrd giorde än tå icke fyllest. Tå stoodh then öffuerste Presten vp jbland them, och frågadhe Jesum, säyandes, Swarar tu intet? Hwadh witna thesse emoot tigh? Men han tijgde, och swaradhe platt intet. Åter sporde then öffuerste Presten, och sadhe til honom, Ästu Christus thens Welsignadhes Son? Jesus sadhe, Jagh är så. Och j skolen få see menniskionnes Son sittia på krafftennes höghra hand, och komma j himmelens skyy. Tå reeff then öffuerste Presten sijn klädher sönder, och sadhe, Hwadh behöffue wij nu mera witne? J hörden hädhelsen, Hwadh synes idher? Tå fördömde the honom alle, at han war saker til dödz. Och somlighe begynte til at spotta på honom, och förteckia hans ansichte, och slå honom medh näffuanar, säyandes til honom, Spå til. Och tienarenar kindpustadhe honom. Och Petrus war nedhre j Palatzet. Tå kom een öffuersta Prestens tienistequinna, Och tå hon fick see Petrum werma sigh, sågh hon på honom, och sadhe, Tu wast ock medh Jesu Nazareno. Tå nekadhe han och sadhe, Jagh kenner honom intet, Ey heller weet iagh hwadh tu sägher. Och så gick han vth j gården, och hanen gool. Och quinnan sågh honom, och begynte åter säya til the ther när stodho, Thenne är vthaff them. Tå nekadhe han åter. Och litet ther effter, taladhe the åter til Petrum som när stodho, Sannerligha ästu vthaff them, Ty tu äst ock en Galileesk man, och titt måål lydher ther effter. Tå begynte han til at förbanna sigh och swäria, Jagh kenner icke thenna mannen ther j om talen. Och åter gool hanen. Tå begynte Petrus dragha til minnes thet ordet som Jesus hadhe sagdt til honom, Förr än hanen haffuer galet twå resor, skalt tu försaka migh tree resor. Och han begynte til at gråta.

XV. Capitel.

Och strax om morghonen höllo the öffuerste Presterna rådh medh the Äldsta och Scrifftlärda, och medh hela Rådhet, och bundo Jesum och leedde honom bortt, och antwardadhe honom Pilato. Och Pilatus frågadhe honom, Ästu then Juda Konung? Tå swaradhe han, och sadhe til honom, Tu sägher thet. Och öffuerste Presterna beklagadhe honom om mong ting. Tå frågadhe åter Pilatus honom, och sadhe, Swarar tu intet? See huru mong stycke the witna på tigh. Men Jesus swaradhe sedhan platt intet, så at Pilatus förundradhe sigh. Så plägadhe han j Påschahöghtijdhenne giffua them en fånga löös, hwilken the helst begäradhe. Så war ther en benemd Barrabas, som gripin war medh somligha, the ther itt vplop giordt hadhe, och hadhe vthi vplopet bedriffuit itt dråp. Tå gick folcket vp, och begynte bidhia, at han skulle göra them, som hans plägsedh altijdh war. Swaradhe Pilatus, säyandes, Wilien j at iagh skal idher löös giffua Juda Konungen? Ty han wiste, at the öffuerste Presterna hadhe vthaff affwund offuerantwardat honom. Men öffuerste Presterna äggiadhe folcket, at han heller skulle giffua them Barrabam löös. Pilatus swaradhe åter, och sadhe til them, Hwadh wilien j tå, at iagh skal göra honom, then j kallen Juda Konung? Tå ropadhe the åter, Korszfest honom. Pilatus sadhe til them, Hwadh haffuer han tå illa giordt? Tå ropadhe the än nu fastare, Korszfest honom. Så wille tå Pilatus göra folckena fyllest, och gaff them Barrabam löös. Och offuerantwardadhe them Jesum, at han skulle hwdhflengias och korszfestas. Tå hadhe krijgsknechternar honom in vthi Rådhuset, och kalladhe tilhopa hela skaran, Och klädde honom vthi itt purpur klädhe, Och wredho tilhopa ena krono aff törne, och satte på honom, och begynte til at helsa honom, Heel Juda Konung. Och slogho hans hoffuudh medh een röö, och spottadhe på honom, föllo på knää, och tilbådho honom. Och när the hadhe så begabbat honom, affklädde the honom purpur klädhet, och klädde honom vthi sijn eghen klädher, och leedde honom vth til at korszfestan. Tå twingadhe the en man som ther fram gick, benemd Simon aff Cyrene, Alexandri och Rufi fadher, then aff markenne inkom, at han moste bära hans kors. Och the leedde honom på thet rwmet Golgatha, thet är (om man thet vthtydher) Hoffuudhskallaplatzen. Och the gåffuo honom bemyrrat wijn dricka. Men han toogh thet intet til sigh. Och när the hadhe korszfest honom, bytte the hans klädher, kastandes lott på them, hwadh hwar få skulle. Och thet war widh tridie tijman. Och the korszfeste honom. Och thet man skyllte honom före, war scriffuit offuer hans hoffuudh, nemligha, Juda Konung. Och the korszfeste medh honom twå röffuare, en på hans höghra, och then andra på hans wenstra sidho. Och så bleff Scrifften fulbordat, som sägher, Jbland ogerningsmän wardt han reknat. Och the som gingo ther fram om, hädde honom, och riste sijn hoffuudh, och sadhe, Twij tigh, Skönligha slåår tu om kull Templet, och j tree daghar vpbygger thet. Friya tigh sielffuan, och stijgh nedher aff korszet. Sammalunda ock the öffuerste Presterna giorde spee aff honom emellan sigh medh the Scrifftlärda, och sadhe, Androm haffuer han holpet, sigh sielffuom kan han icke hielpa. Christus Jsraels Konung stighe nu nedher aff korszet, at wij måtte thet see och troo. Och the ther korszfeste woro medh honom, försmädde honom ock. Och j siette tijman, wardt itt mörker offuer alt landet, til niyonde tijman. Och j niyonde tijman ropadhe Jesus medh högha röst, säyandes, Eli Eli, Lama asabthani, thet är vthtydt, Min Gudh, min Gudh, Hwj haffuer tu offuergiffuit migh? Och somlighe the ther när stodho och hörde thet, sadhe, Sij, Eliam kallar han. Så lop en til medh en swamp vpfyltan medh ätikio, then satte han på een röö, och bödh honom dricka, och sadhe, Hålt, lät see om Elias kommer til at tagha honom nedher.

Tå ropadhe Jesus medh högha röst, och gaff vp andan. Och Förloten j Templet rempnadhe j tw stycke jfrå öffuerst och nedher jgenom. Tå Höffuitzmannen som stoodh ther när genmoot honom, sågh, at han medh itt sådant roop gaff vp andan, sadhe han, Sannerligha war thenne mannen Gudz Son. Och woro ock quinnor ther, som longt jfrå thetta skodadhe, jbland hwilka war Maria Magdalene och Maria litzla Jacobs och Jose modher och Salome, hwilka ock medhan the woro j Galilea hadhe folgdt honom, och tient honom, Och monga andra som medh honom vpfarit hadhe til Jerusalem. Tå afftonen kom, effter thet war tilredhelsedaghen, then som gåår för Sabbathen, kom Joseph bördigh aff then stadhen Arimathia, en ärligh Rådherre, then ock wente effter Gudz Rike. Han toogh sigh dristigheet til, och gick in til Pilatum, och beddes aff honom Jesu lekamen. Tå förundradhe Pilatus, at han allaredho war dödh, Och kalladhe til sigh Höffuitzmannen, och frågadhe, om han lenge sedhan dödh war. Och tå han thet förnummet hadhe aff Höffuitzmannenom, gaff han Joseph lekamenen. Och han köpte itt lijnklädhe, och toogh honom nedh, och swepten vthi lijnklädet, och ladhe honom nedh vthi ena graff som vthuggen war vthi itt hellebergh, och welte en steen för graffuennes dör. Men Maria Magdalene, och Maria Jose sågho til hwart han ladhes.

XVI. Capitel

Och tå Sabbathen framgången war, köpte Maria Magdalene, och Maria Jacobi och Salome, welluchtandes krydder, På thet the skulle komma och smöria honom. Och på then ena Sabbathen komo the til graffuena ganska bittijdha tå solen vpgick. Och sadhe emellan sigh sielffua, Hoo skal welta oss stenen jfrå graffuennes dör? Och tå the sågho til, sågho the stenen wara affweltan, then ganska stoor war. Och när the ingångna woro vthi graffuena, sågho the en vng man sittiandes på höghra sidhon, klädd j itt sijdt hwitt klädhe, och the wordo förfäradha. Tå sadhe han til them, Warer icke förfaradha, j söken Jesum aff Nazareth, som korszfest war, Han är vpstånden, han är icke här, Sij, rwmet ther the hadhe lagdt honom. Men gåår bortt och sägher hans Läriungar och Petro, at han gåår fram för idher vthi Galileen, ther skolen j få see honom, såsom han idher sagdt haffuer. Och the gingo hasteligha ther vth, och flydde jfrå graffuenne. Ty them war bäffuing och häpenheet på kommen, icke heller sadhe the någhot för någhrom, Ty the räddes. Men när Jesus vpstånden war om morghonen på första Sabbatzdaghen, syntes han först Marie Magdalene, aff hwilka han siw diefflar vthdriffuit hadhe. Hon lop bortt och bodadhe them som plägadhe wara med honom, the ther söryandes och gråtandes woro. När the hörde, at han war leffuandes, och war seedder aff henne, troodde the intet. Ther effter tå twå aff them wandradhe vth åt landzbygden, syntes han them vthi een annor skepelse, och the gingo bortt, och bodadhe thet them androm, och the troodde icke heller them. Sedhan när the Elloffua såto til boordz, syntes han them, och förkastadhe them theras otroo och hiertas hårdheet, at the icke troodt hadhe them, som hadhe seedt honom wara vpstånden. Och sadhe til them, Gåår vthi hela werldena, och prediker Euangelium allom Creaturom. Then ther troor och bliffuer döpt, han skal warda saligh. Men then ther icke troor, han skal warda fördömd. Men them som troo, skola thesse tekn effterfölia. Genom mitt nampn skola the vthdriffua diefflar. The skola tala medh nyia tungor, The skola fördriffua ormar. Och om the dricka någhot thet dödhelighit är, skal thet them intet skadha. På the krancka skola the leggia henderna, så warder thet bätre medh them. Tå nu Herren Jesus medh them talat hadhe, wardt han vptaghen j himmelen, och sitter på Gudz höghra hand. Men the gingo vth, och predicadhe allestädz. Och Herren werckadhe medh them, och stadhfeste ordet medh effterföliande tekn.

Enden på S. Marci Euangelium.

Källa

Fornsvenska textbanken