Björn-Larssons bragd

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Den vanskapte Kolvaktarens visor
av Dan Andersson

Björn-Larssons bragd
"Din broders blod..."  →
Ur Kolvaktarens visor, 1915.


Björn-Larssons bragd


I


I ett dåligt möblerat rum, som låg till vänster om den inbyggda förstugan i en grå och väderbiten bondgård, som ligger långt från slätter och kyrkor och gravplatser, satt jordbrukaren och hästskojaren Matsson i Åsberg, vanligen kallad Tegel-Mats, en höstafton och svor för sig själv över allting, men mest över det faktum, att hans tjänsteflicka och enda hjälp med bestyren inomhus gått och blivit olycklig med en värmländsk timmerhuggare, som sedan smitit sin väg. Nu återstod intet annat än att se sig om efter annan hjälp.

Det var dock för besynnerligt med de kvinnfolken! Nu hade han själv bjudit Magda att få stanna för alltid i gården och detta anbud hade hon tillbakavisat med sin vanliga klädsamma knyck på nacken och sitt eviga vemodsleende, som han aldrig kunde förstå. Nog var han förstås bra mycket äldre än hon, men femti år är väl inte någon orimligt hög ålder, och när en hederlig man, ärlig karl, erbjuder sig att taga till äkta en flicka, som redan är olycklig med en annan man, då ser det något till otacksamt ut att flickan nekar. Men si kvinnfolk, si kvinnfolk. . .

Magda var vacker att se på. Hon hade något mjukt och varmt vekt i ögonen, som inte finns hos alla kvinnor, inte ens bland herrskapsfolk. Och hon var stor och stark och fyllig och hade muskler som tålde slit och arbete i femton timmar per dygn utan att rakna. Hon hade också den härligaste fylliga barm och ett solljust, skrattande och lekande lynne. Hennes hår var som ett enda vilsegångande burr av nötbrunt och rikt fallande. Men det hjälpte henne föga nu, olycklig var hon i alla fall, på landsvägen skulle hon få sitt hem.

Sålunda tänkte Tegelmats där han satt vid bordsändan och såg henne diska borta vid spiseln. Och när han tänkt länge nog hov han upp sin röst och talade.

”Ja, jag har sagt dig, Magda, att nu får du gå. Du får ta vägen vart du vill, jag ger fan i dej, så mycket så du vet det.”

Det låg något av storartat trots i de bruna ögonen, då hon vände sig om och såg på honom utan att svara ett ord. Sedan vände hon sig bort igen, och förmodligen trodde kampskojaren att hon grät, ty han fortsatte:

”Ja, grina du! Det är så lagom dags att lipa när du inte har flera dagar igen.”

Med denna antydning trodde han sig ha funnit en punkt nog sårbar att framkalla ett vredesutbrott hos Magda, men han hade på nytt skjutit över målet. Det gällde att försöka en hårdare projektil.

”Ska du dränka ungen, eller hur ska du klara saken?”

Då vände hon sig långsamt mot honom och såg med djupt förakt på den hånande vithårige skälmen.

”Det angår bara Gud och länsmannen om jag gör det”, svarade hon med behärskad röst.

Han spratt till. Satans tös att ha kurage!

”Men som sagt”, återtog han, ”jag står vid mitt ord, om du bara vill stanna. . .”

”Nej”, svarade hon kort och bestämt.

Kampskojaren reste sig och gick mot dörren.

”Då får du dra åt helvete!”

Och när han sagt detta gick han ut och slog igen dörren hårt efter sig.

*

En gammal och illa medfaren pendyl satt ovanför en av sängarna och svängde gnisslande sin mässingspendel fram och åter. Magda såg upp och förvånades över den sena timmen. Det var på tid att ge sig av.

Under ett år hade hon tjänat som matmor och piga i detta ”smutsiga, möglande hem. Hon hade aldrig gjort någon ansträngning att bringa ordning och reda här, det skulle aldrig ha lönat mödan, ty gårdens herre ville ingen reda ha. Med glansfulla ögon såg hon sig omkring i det skumma rummet. Förunderligt vad tiden gick! I dag var det precis ett år sedan hon kom vandrande den långa vägen över herrgårdsängarna, bärande allt hon ägde med sig i ett bylte på ryggen. Nu skulle hon på nytt ut på vandring, vart, det visste hon ej. Men hon visste att nu snart skulle hon föda till världen en skrikande, kravlande varelse, som hon skulle älska men som skulle bli en black om hennes fot och hindra henne att längre försörja sig själv.

Hon gick fram till bordet och satte sig där med huvudet stött i händerna. När hon länge suttit så, for en känsla av hat och trots genom hennes själ. Vad hade det egentligen för rätt att komma och göra sig gällande så brutalt och utan förbarmande, det där som växte och svällde inom henne, så obeställt, våldsamt? Det var som ett slag åt hennes unga, friska liv och hennes starka vilja att leva.

Men hon kunde göra som så många andra gjort: hon kunde döda sig själv och det ofödda! Och dock sade något inom henne nej till en sådan plan. Ja, herre Gud, det är för underligt att man skall älska det man aldrig sett och tagit i händerna, att man skall längta efter att få famna det som blir ens egen undergång! Hennes själ fylldes aven obeskrivbar längtan efter barnet, och ändå tyckte hon att hon borde hata den dagen, då det alstrades som den bittraste vinterdag som någonsin kommit hennes händer att stelna av köld, ja, än värre. Men då var det bättre att hata sin egen födslotimma. Var man en gång född och vuxen, och bar man en gång sitt eget barn inom sig, så kunde det ej hjälpas att man ville leva, om inte för annat så just för. . .

Men här var inte tid att drömma! Hastigt reste hon sig upp och plockade ihop sina saker. I dörren stannade hon och såg ännu en gång inåt det låga rummet. Kvällsmaten var ju inte dukad - det måste i alla fall göras först, och så satte hon ned byltet, gick till skåpet och plockade fram vad som fanns kvar av middagen. Nu kunde ingen säga att hon inte fyllt sin sista plikt. Sedan gick hon.

Ute på gården i halvmörkret stannade hon och drog sig till minnes att det just var här hon första gången träffat den unge timmerhuggaren som sedan rest, hon visste ej vart. Varför det just skulle gå på detta gamla och vanliga sätt: att hon skulle låta en man härska över hennes kropp, kunde hon ej förstå, men hon mindes att inom henne alltid funnits en stark längtan efter just detta farliga, att känna en mans starka armar famna sig. Varför var denna längtan så het och eldig hos henne, så lugn och stilla hos många andra? Kanske var hon en sämre varelse än andra? Varför hade hon så många gånger förr, ehuru medveten om risken, överlämnat sig åt en mans kärlek? Ja, sannerligen, detta var ett underligt liv, som bestod i åtrå efter det som var livsfarligt och till på köpet syndigt! Folk sade att hon var lättsinnig. Ibland sade de att hon var manfolksgalen. Och det underliga var, att detta syndiga begär ändå var det som eggade människorna till arbete och till bildandet av familjer!

Hon mindes hur hon vridit sig i glad yra därborta i den dystra höladans mörker. Det var den där sekundslånga yran som nu kom igen, allvarlig, livsfarlig och framtidsdödande. Det var underligt med det där.

Hon hade fått en idé. Hon borde gå och lägga sig i höet över natten och sedan vandra bort tidigt på morgonen. Det skulle vara som ett sällskap i ensamheten att höra korna skramla i båsen.

Med klädbyltet under ena armen smög hon sig in och kröp upp i höet. Hon lade sig till vila i samma hörn där hon en gång dukat under för sin egen passion och mannens kraft, men någon obehaglig förnimmelse av just den platsen hade hon ej. Det var ju ej något ledsamt eller förfärligt som hände den gången, det vad nu det förskräckliga var i antågande.

Och dock kände hon ingen skräck, endast en svag fruktan för framtida svält och umbäranden och för att detta nya, mystiska, som kom, möjligen kunde ha själva döden i sällskap. Men leva ville hon, vore det än bland evig frost och aldrig slutande vintrar.


II


En gammal jägare från nordskogarna, vanligen kallad Björn-Larsson, kom samma kväll gångstigen där förbi, och stannade mitt för Matssons gård. Han stod stödd mot geväret, vars kolv han lät vila mot en sten.

”Jag hinner inte hem i kväll”, sade han till sig själv. ”Och förmodligen har inte Matsson låst däruppe. Jag kan gärna gå och sträcka mig rak i höet ett tag tills dagningen.”

Han letade sig i mörkret väg utför den steniga fägatan, och hörde vid porten en stund på kornas rytmiska tuggande och dumpningarna från stallet, där gårdens två arbetshästar drömde fram sin natt. När han kröp in genom luckan höll han geväret i handen och lyssnade, men förnam intet misstänkt ljud, och så famlade han sig fram till ena långväggen och redde sig en bädd nära intill hörnet. Om en stund stannade hans vandrande tankar och han sov utan drömmar.

Fram emot midnatt vaknade han, och när han gjorde en rörelse för att vända sig om hörde han ett ljud, som liknade en dämpad snyftning. Han hörde det tydligt och klart. Han var ingen rädd man, hundratals gånger hade han sovit ensam och vaknat vid ljud som han ej kunde förklara, men han brydde sig aldrig om att grubbla över sådant. Nu lade han lugnt armarna i kors över bröstet och slöt ögonen.

Det kanske fanns råttor i höet? Det prasslade så misstänkt där uppe vid gavelväggen. Och nu en snyftning igen! Med stigande intresse satte han sig upp och försökte med blicken genomtränga ladans tjocka mörker, men kunde ingenting urskilja, varefter han lindade rocken om huvudet och lade sig ned igen.

Men när han vaknade för andra gången genomfors han av en obestämbar känsla av obehag. Han darrade — var det rädsla eller var han sjuk? Och fanns det människor här i ladan utom han? I och för sig vore väl detta intet underligare än att han själv fanns här, men människor som snyftade i våldsam gråt — det hörde väl till det ovanliga, åtminstone av den sortens folk av vilka han själv var en. Eller kanske djävulen själv grasserade i den gamle kampskojarens fälada? Men den farbrodern grät visst högst sällan. Han intalade sig själv att han inte var rädd vem det nu vore, och att det fick snyfta och gråta bäst det ville, så skulle han sablar anamma visa att han inte gick ur vägen! Och till bestyrkande av denna sin föresats skulle han nu stryka eld på en tändsticka och noga undersöka jaktmarken.

Då han reste sig upp för att leta efter tändstickorna hostade han till ett tag, och hostningen besvarades med ett högt rop ur mörkret. Herre Gud, det låg ett kvinnfolk i höet! ”Finns det folk här så sjung ut!” ropade han med myndig röst. ”Det är jag — det är Björn Larsson!”

”Jag höll på att bli rädd, jag trodde det var någon luffare”, svarade Magda med ännu skälvande röst. ”Jag brukar annars aldrig vara rädd, men jag var visst inte riktigt vaken”, urskuldade hon sig.

Larsson strök eld på en tändsticka och lyste dit bort, hojade till och kramade sedan den darrande lågan mellan fingrarna för att förebygga eldfara. ”Varför ligger du här, Magda?” frågade han, då mörkret åter omslöt dem.

”Därför att jag slutat hos Matsson. Jag skall gå så fort det dagas.”

Larsson satte sig ned i höet och försökte hålla ihop tankarna.

”Varför har du slutat?” frågade han om en stund. Men Magda svarade inte, och tystnaden var djup.

”Magda, du har hört talas om mig?” ljöd Larssons röst på nytt.

”Ja.”

”Har du hört något dåligt om mig?”

”Aldrig!”

”Magda, jag var din fars bäste vän och jaktkamrat. Det mins du inte, han dog när du var liten. Men säg mig i alla fall: Hur hänger det ihop med den här historien?”

Och den mjuka rösten började tala. Ur en ström av tårar och snyftningar kom hela historien fram, med små uppehåll då och då, liksom sökte hon efter passande ord. När hon slutat frågade Larsson:

I ”Sade han att ni skulle gifta er, jag menar den där timmerhuggaren?”

”Jag tror inte han talade något om den saken”, svarade Magda litet osäkert.

”Tänkte du aldrig att han menade så?”

Han fick intet svar på en lång stung. ”Jag tror inte att jag alls tänkte något om den”, svarade hon slutligen med en suck.

Björn Larsson frågade ej mer. Det var således sant vad folk sade om henne, att hon var ”släpphänt” då det gällde pojkarna.

”Vet du, vart du skall ta vägen nu?” sporde han lågmält.

”Nej.”

”Du får komma hem till mig”, sade han om en stund. ”Vill du det?”

Hon svarade inte strax, och Larsson beslöt skingra hennes funderingar. ”Men så fort du blir frisk får du ge dig av igen, vart du vill.”

Magda drog en lättnadens suck. Den här ville då inte gifta sig med henne, åtminstone. ”Men du är ju ensam?” undrade hon.

”Saken kan ordnas. Vill du eller vill du inte?”

”Då vill jag. Ska vi gå genast?”

”Stanna kvar till dagningen, och gå sedan över Högberget, det är genaste vägen. Jag går hem i förväg. God natt!”

Han kröp ut genom dörren med geväret i handen och försvann i den stjärnglimtande natten.

*

Det fanns två rum men han begagnade blott det ena, det yttre, under de korta tider han var hemma. Nu tände han en lampa och gick till det inre, ställde den ifrån sig på en låda och såg sig omkring. Rummet var fullproppat med gamla jakt- och fiskredskap, och nu fick han börja knoga. Först och främst skulle allt detta skräp ut, och sedan fick väl golvet sopas, årens damm låg i jämna drivor därpå. Ja, det kanske var bara galenskap alltsammans, tänkte han, man har likväl sagt A och får alltså bekväma sig att säga B.

Medan morgonväkten skred fram arbetade han träget vid skenet av den osande lampan. Han plockade och rotade bland allt detta gamla dammiga och rostiga, som gömde på tusen minnen sedan gångna dagar av jaktäventyr och faror. Gamla saxar och giller, fisknät, trasiga ryssjor och revar, allt släpade han ut och ordnade det i det yttre rummet. Till sist var det inre rummet tomt, endast en säng och två stolar funnos där och dem lät han stå. I det blygråa morgontöcknet gick han ut igen med bössan över axeln. Sängkläder skulle lånas och mat skaffas. . .

Sent på eftermiddagen samma dag låg Magda i sängen i det iordningställda rummet, och Tors Sara, traktens nödhjälpskvinna, höll vakt. Ett ljus brann på en av de tomma stolarna och en tallvedsbrasa sprakade i den rostiga järnugnen och spred osande värme inåt det fattiga rummet, där en fattig kvinna skulle föda ett ännu fattigare barn.


III


Fyra dagar därefter var en pojke född, och Larsson satt tyst och betraktade den lille. ”Han är lik honom, som stupade”, sade han för sig själv. Det gladde honom att barnet inte liknade sin far. Till Magda talade han ej mycket, det såg ut som han endast intresserat sig för barnet. Det var den gamle vapenbroderns ansikte i miniatyr han sökte efter i dessa späda drag, och han trodde sig ha funnit det.

Magda låg vaken under de långa nätterna och hörde nordanvindens ursinniga sång då han for förbi. Han skakade det lilla fönstret, där isfigurerna tjänstgjorde som gardin, så att de små rutorna hoppade och skallrade. Han smög sig mellan stockarna i den gistna väggen och lekte med kalla fläktar kring hennes tinningar. Han tjöt som en längtande varg när han for genom gläntan där stugan stod. Han var för svår, nordanvinden!

Tors Sara låg på en bädd på golvet vid kaminen och sov om nätterna, jämrande och klagande under sömnen, varför, det kunde aldrig Magda räkna ut. Vad hade hon för orsak att drömma onda drömmar, hon som hade ett eget hem att gå till när hon skulle föda sina små till världen och dessemellan också? Och en man som släpade mat till huset och höll hungern utanför väggarna. Men ingen vet alla sorger som en annan har och ingen är riktigt lycklig som ej sover utan drömmar och slipper vakna mer! Så mycket förstod Magda. Två veckor senare var Magda frisk som förr. Tors Sara hade gått och det var en kväll och Magda var ensam. Då kom Matsson dit, mjukare i tonen än sist.

Det hade blivit så tomt efter Magda, sade han. Nu ville han be henne komma dit igen, och hon visste nog att han inte var elak, fast han varit lite brutal den där gången. Men, för fan, han hade ju bara ett rum, utom köket, med eldstad i, och det är ju alltid obehagligt med en sån där historia, och nu, när det här var över, så kunde han betala Larsson för hans besvär.

Magda ilsknade till och bad honom dra så långt vägen räckte. ”Du har kastat ut mig en gång och jag kan bara förbanna dig! Ja, min själ, om jag annat kan!”

När han gick svor han och Magda skrattade. Och när han var försvunnen gick hon till det inre rummet och stannade framför korgen, där den lille låg och sov, och hon talade ömma ord och emellanåt grät hon, men mellan tårarna viskade hon ord av öm moderskärlek. Herre allsmäktige Gud, vad livet ändå vore roligt, om man slapp leva med döden alldeles inpå en!

Kärren hårdnade, snön föll, dagarna kortades av och solen höll sig borta. I ändlöst långa nätter svepte den hårda vintern fram och kom träden att isas och stelna. All vildmarken gick att sova under den skyddande snön.

Larsson steg in i stugan. Det var på kvällen. Slapp och trött skakade han av sig snön innanför dörren. Over hans ansikte låg ett järngrått allvar, det enda synliga av en gammal och stor sorg, som tärde hans inre.

”Hur står det till med Fritz?”

Han hade börjat kalla den lille så. Ibland sade han starke Fritz, varför, det visste inte Magda. Han hörde frånvarande på medan hon jollrande talade om den lille. Det fanns en bit kall hare dukad på bordet men Larsson ville inte äta. Sakta sköt han en stol till elden och satte sig att stirra in i lågorna.

”Har vi någon mat till i morgon?” frågade han med ett svagt försök att rycka upp sig ur sin slöhet.

”Jag tror inte”, svarade hon lågt. ”Jo, det kanske finns bröd till frukost.” Hon såg forskande på den gamle, som i med en förtvivlad ansträngning hindrade sig själv från att sjunka ihop.

”Det går inte för mig mer”, sade han om en stund, och rösten skälvde något. ”Vi kan inte klara oss.”

Magda såg stadigt in i elden och ett drag av beslutsamhet stannade kring den hårt hopbitna munnen.

”Då går jag i morgon”, sade hon enkelt.

”Vart går du?”

”Vart som helst.”

Han steg upp och hans kropp skakades som om han frös. Det kunde ej läsas något medlidande i hans ansikte, det satt så djupt att det ej syntes. Ej heller kunde det spåras någon förtvivlan hos henne. I skenet från den slocknande brasan stodo de två så tysta som träd, och en högtidlig ro flöt in över det fattiga rummet.

”Således går du i morgon?”

”I morgon, ja.”

Brasan falnade ut, rummet höljdes i mörker, men de rörde sig ej. Magda såg grubblande in i glöden. Tystnaden blev tung.

”Tidigt i morgon”, sade hon ännu en gång, endast för att säga något.

Och hans röst ljöd hård, viljelös och kall då han upprepade:

”Tidigt i morgon.”

*


Vintermorgonen stod frostigt kall över skogen då Magda gick ut med sitt barn. Larsson stod och såg efter henne. Hon såg så kraftfullt skön ut, så manligt stark där hon med sitt bylte på ryggen banade sig väg genom drivorna. Hon såg sig blott tillbaka en enda gång, och då tyckte han att hon log. ”Starka Magda!” sade han till sig själv när han gick in. Och fast han gjorde allt för att ej låta sin rörelse bryta ut blev han dock besegrad denna gång. Han satte sig vid det röda furubordet och grät. På tiotal av år hade detta ej hänt honom, och efteråt blygdes han.

Så började han gå runt och snoka i alla vinklar och vrår. Han tittade in i matskåpet - brödbiten, som Magda talat om, fanns där, men han kände ingen lust till den. Mjölkkärlet stod på golvet, en handfull vitt glimmade från dess botten. Inte mycket för en att leva på, för två rakt ingenting!


IV


Matsson satt i stugan och svor för sig själv under det han girigt sög sin sura pipa. Det var då rena fan att vara utan kvinnfolk i huset! Ingen mat lagad och ingen att gräla med! Jäntan kunde inte bättre fått än om hon kommit igen när han så ville, men vete rackarn vad kvinnfolk kunna ha för uträkningar!

Ilsken och arg på hela världen tog han sig för med att skala potatis. Han skulle väl för nittinie millioners brända. . . Vad nu då? Vem förde ett sånt oväsen mitt på ljusa dagen? I alla fall bra ohyfsat att knacka så där på dörren! Det var bestämt Larsson, och som vanligt bearbetade han väl ytterdörren med gevärskolven. Nå, ja, den där Björn-Larsson fick man hanskas försiktigt med, han kunde vara ilsken nog om det satte till.

Han gick och öppnade och Larsson steg in. ”Du lagar mat, ser jag”, yttrade han med en sidoblick på skalhögen vid spiseln. ”Jo, jo . . .”

”Håll käften!” brummade Matsson. ”Du kan få laga mat själv, när jäntan gått sin väg. Eller kanske du städer henne på livstiden?” hånade han med ett giftigt grin.

Larsson låtsade inte höra. ”Du ska sätta dig”, sade han stillsamt, ”jag har en historia att berätta.”

”Är det något som rör mig?”

”Som rör oss bägge. Jag ska sitta i spiseln, det är ju kring brasan man berättar sagor, eller hur, hästhandlare? Men det här är ingen saga. Minns du Starka Fritz?”

Matsson bet ihop tänderna kring pipskaftet. ”Visst minns jag — hur så?”

”Minns du björnjakten vid Styggbärgsstupet?”

”Annandag jul, ja! Nog minns jag, men varför kommer du och rör i gammal. . .”

”Du minns. Det är bra. Men i fall du skulle ha glömt bort en del — sånt där multnar med tiden, man har mycket att tänka på — affärer, affärer - nu ska jag i alla fall berätta hur det var...”

”Jag ska inte vara långrandig. Du mins att björnen hade gått ut ur Vintergropen vid Sandbackarna och gått raka vägen åt stupet till. Klang hade slaget hela tiden, mot vinden hade han gått. Starka Fritz och jag kom upp efter och sedan kom du. Björnen vände vid skäret och bröt sig genom snåret vid kärrkanten. På det viset fick han vägen klar till stupet och det var dit vi ville ha honom, förstås. Du var närmast och du hade kunnat skjuta, men du var för rädd - du var rädd som ett barn. Fritz stod vid kanten av stupet och björnen gick rakt på honom, och han sköt, men geväret klickade. Baklänges kunde han inte gå, det var döden, och framifrån kom också döden. Mins du vad Starka Fritz ropade när han stod där? Han ropade: ’Skjut, Matsson, för död och helvete, jag har ett litet barn hemma!’ Men du sköt inte, och jag kom i sista sekunden nog nära för att vara säker. Det var i alla fall för sent, då gick både björnen och Fritz till de dödas land, Fritz först, han slog huvudet i bitar, björnen tumlade om och kom på benen men stöp för mitt gevär innan han hann vända sig ens. . .”

Kampskojaren tittade ner i golvet och teg. Larsson fortsatte:

”Du skulle ha hjälpt mig att bära hem den blodiga kroppen, men det gjorde du inte. Men du tog björnens skinn, ty jag var skyldig dig för en veckas mat. Det där barnet som Starka Fritz talade om, det var Magda.”

De båda männen hade rest sig upp och sågo på varandra. Genom de två små smutsiga fönstren föll den mörknande vinterdagens skumma dager in över dem, och i skenet från elden färgades deras ansikten röda. De stodo därmed knutna händer och mätte varandras kraft med mörka ögon. Något av gammalt gömt hat lyste ut från dem bägge och fyllde rummets unkna luft med vågor av febril spänning. Plötsligt talade Larsson igen och då darrade rösten:

”Starka Fritz dotter har gått ut i de djupa drivorna med sitt barn. . .

”Så skicka efter henne igen, för satan, och låt det vara tyst med det här bråket!” bröt Matsson ut. ”Du skall få pengar av mig till alla utgifter.”

Då måttade Larsson ett slag mot sin antagonist och det träffade mitt i ansiktet och han föll utan ett ljud till golvet, avsvimmad. Och Larsson stod kvar en stund och såg på den fallne och sedan gick han tyst sin väg.

Ute på gården tände han på nytt sin slocknade pipa, pressade ner slokhatten över öronen och tog in i skogen. På Högberget stannade han och såg sig om. Solljuset dröjde ännu kvar häruppe i all sin kalla blekhet och en svag nordostvind for genom trädkronorna. Han tycktes grubbla över något, han stödde sig tungt mot mynningen av geväret, vars kolv sjönk fotsdjupt i den lösa snön. Sedan började han åter sin vandring och hans steg voro som en uttröttad dagsverkares, ryggen böjdes allt djupare och de gråa ögonen drogos ihop till två svarta streck under de yviga brynen. Nu skulle han gå hem och lägga sig till vila, han kunde behöva det efter allt detta. Mat skulle han nog skaffa, bara han först finge sova ett tag. Så tänkte han och stegen blevo allt tyngre.

Han skulle först göra en omväg och besöka en gammal känd plats. Så kanske han finge skjuta en tjäder samtidigt. De började väl sitta i topp ute på myrarna nu.

Han kom till sist fram till Styggbärgsstupet när solen för länge sedan gått ner och de snöhöljda margranarna tycktes frysa i den gråa skymningens köld. Här var ett stupande bergpass, kringväxt med trånande furor. På själva dalbottnen fanns en plan, och där stannade han, sparkade undan snön och fick fram en fläck av den stelfrusna laven därunder, lagom stor att ligga på. Vid kärrkanten bröt han torrkvistar till en eld och bar ihop dem till den öppna platsen och tände ett litet sprakande bål. Själv lade han sig ned på några riskvistar nära elden. Det blåste icke här, ty åt tre sidor reste sig de ishöljda bergen likt vitmenade murar. Ensam låg han där och såg drömmande in i elden.

Ibland tittade han oroligt uppåt krönet av klipporna till vänster. Det var här Starka Fritz tumlat ner, och här, just där elden brann, låg en gång hans blodiga kropp.

Han kände ingen hunger och icke heller kölden, som smög sig kring hans kropp med ett förlamande famntag. Medan elden sprakade låg han och tänkte på gamla minnen.

Emellanåt rörde han på sig för att maka ihop bränderna. Bara elden brunnit ut skulle han gå hem, nu behövde han sannerligen vila. Till sist sjönk han ihop och sov helt stilla med korslagda armar framför de tindrande glöden.

Någon gång körde en vindstöt ned genom bergpasset och virvlade upp den lätta askan kring den sovande mannen, men till sist fanns inga glöd mer och askan låg strödd över snön och över björnjägarens svarta kropp. Och skyn mulnade och snön började falla, och när natten lidit fram fanns icke mer någon svart cirkel i snön eller någon svart kropp, allt var gömt under täcket av gnistrande vitt och rent, och intet ljud störde tystnaden, så fridfull var vildmarkens ro.