Den vanskapte

Ur Kolvaktarens visor, 1915.

Den vanskapte

Han gick över golvet med släpande, tunga steg och såg i mitt ansikte med ögon vilka gräto utan att tåras. Dagens sista ljus släpptes in genom de små, isbelagda fönstren och belyste hans förkrympta gestalt och kom den att likna något slags missbildat spökdjur, som den mörka natten obarmhärtigt lämnat kvar i dagsljuset.

Han sade mig att han kände det så, som om han ville dränka sig i det istäckta vattnet därute, och hans röst var ihålig och trött och saknade varje spår av lidelse. ”Ty det förefaller mig”, sade han, ”som om livet vore en brutal fordringsägare, vilken ständigt presenterade oss förfallna reverser till betalning. Eller en auktion, där tillgivenhet och kärlek utbjudes till mäktigt, penningstarkt folk. Men möjligen är det intet liv alls utan en sömn, sammanhängande med mardrömmar. Då ville jag att någon väckte oss upp och läte oss skåda något av det som verkligen finns - men kanske vi tappade på bytet? Det bästa vore att få slippa drömma, ja, min Gud, och detta har jag väntat på med feberns spänning.”

Rösten stegrades ej, och över hans drag flög intet av det som illustrerar en upprörd själ. Hans ansikte var vitt, men icke vitare än förr, och den lätta darrning, som alltid särskiljde hans röst från andras, fanns där även nu. När han tystnade tycktes han vilja avlyssna nordanvinden någon hemlighet när den brutalt ruskade den grova plankdörren och piskade yrsnö mot det låga fönstret. När han gick fram och åter såg jag hans tvära axlar skjuta ut, medan det oformliga huvudet drogs in. Han såg att jag betraktade honom.

”Ja, är det inte sant vad jag tänkt?” frågade han leende.

”Min kropp liknar ett kors, smärtans symbol?” Då slöt jag mina ögon och hörde utan att se.

”När jag var barn”, började den lugna rösten på nytt, ”skickades jag till byskolan för att lära mig leva. Där fanns det många barn i samma olyckliga ålder som jag, fattiga, rika, trasiga och hungriga. Men där fanns ingen så vanskapt som jag, därför var jag den fattigaste. Alla gjorde de narr av mig på grund av min fulhet, och om jag då ägt kraft, som vilja, hade jag mördat. Men jag var för klen att slåss.

Om jag kunna tolka min själ i ord när smädelserna ringde i mina öron, skulle jag ha dödat dem med ord, men jag kunde endast känna, icke tala, och icke handla. Jag mins att jag brukade bita samman tänderna — gråta, tigga om förbarmande. Ibland var det som om en varg farit in i mig, jag längtade att få rusa in mitt i den gycklande, skränande hopen för att bita och slita i stycken, men då sprang jag från dem, så långt, att stenarna och smäderopen ej mer nådde mig, och ensam grät jag tills lärarens klocka ringde, då jag gick in och blev bannad för mina rödgråtna ögon.

Det fanns en svart tavla i rummet, på vilken läraren skrev upp tal och bokstäver. När han fått dem färdiga stod han framför tavlan och undervisade, pekande på figurerna med en käpp. Allt jag kunde se var läraren och käppen, figurerna däremot rörde ihop sig till en suddig oreda utan sammanhang, och jag trodde då, att de andra barnen måtte ha bättre förstånd än jag. Att jag var närsynt förstod jag ej då, och det hela blev för mig en hemsk hemlighet, vars väsen jag ej kunde utforska.

Dessa lektionstimmar voro timmar av skräck, och jag skall aldrig glömma dem, aldrig glömma, hur hela klassen böjde sig ned av undertryckt skratt, då läraren ropade mitt namn och jag fick resa mig upp för att från min plats i bänken illustrera den förkroppsligade fulheten.

Men allting har ett slut och så även min skoltid. När jag var femton år ville prästen att jag skulle konfirmeras. Då hade jag läst mycket redan och var bliven hedning till bekännelsen; då förnekade jag den personlige guden inför den gamle prästen.

”Måtte Gud den allvetande och allvise icke taga sin hand ifrån dig förr än han frälst din själ!” sade han med skälvande röst. Och han sade att det var satan som behärskade både min själ och kropp. Men min röst var kall, som den nu är, när jag svarade, att det kanske tilltalade djävulen att vistas i en ful kropp och att jag i så fall visst inte missunnade honom nöjet. Då gick han sorgsen därifrån och jag har aldrig talat med honom mer. Sedan har jag hört att han är död och jag hoppas att den himmel, han trodde på, blivit honom beskärd, ty han hade ett skönt ansikte och en välformad kropp och kunde tala vackert och rörande till människorna. Det vore synd om han inte skulle få leva för evigt.

Fortfarande led jag förfärligt när pöbeln gjorde sig kvick över mitt utseende. På min bädd låg jag vaken under långa nätter och mina händer ömsom knötos i trots och vredos i förtvivlan. Men tiden gick och jag lärde mig att ha ögon som ej sågo och öron som ej hörde, och så var jag färdig med det lidandet.

Så kom kvinnan, en ny erfarenhet, nya begär. Det första steg jag tog i blind lydnad för den lag som behärskar allt levande, lärde mig, att lagen fanns till för alla, men fick åtlydas av endast somliga. Om man var ful och vanskapt fanns det ingen kärlek att få. Djuren fingo släcka sin brunst, fåglarna höllo bröllop i gröna träd, insekterna i sommarkvällssol i dansande parningsyra — människan ensam hade självpålagda lagar — och de missväxta och fula voro förbannade. Men sedan fann jag att även mitt fall var i följd av lagen och var till lycka och nytta därför att det hindrade mig att bidraga till släktets förödelse genom att ytterligare föröka den vanskapta blandras, som går under namn av människor. Och jag resignerade och grät icke mer, ty jag var förnuftig.

Jag valde att arbeta i skogen, befriad från sällskapets börda. Jag brukade slå armen om någon stor gran och viska ord av kärlek; aldrig svarade den med att håna eller fly, och aldrig drog den in sina skyddande grenar när de stora regnen föllo. Ibland dröjde jag kvar i skogen tills månen gått upp, och jag låg på rygg mellan träden och såg honom vandra, lika ensam som jag. Alltid såg han lika glad ut, och det var därför att han är en död substansmassa och slipper leva i ofrid med sig själv. Ibland drev jag ute i skogarna under storm och hällande regn. Det var det roligaste av allt när stormen for vresig och ond mellan träden och piskade regnvattnet i yrande skum kring min fula kropp.

En natt satt jag ensam på Sommarberget, på ett av de högsta utsprången och lyssnade till Kersnas strömmande sorl nere i dalen. Nedanför stupade berget tvärt som en vägg. Själva bergkammen, där jag satt, var ej mer än två meter bred däruppe. Längre nedåt vidgade den sig och där fanns en trampad stig med marväxta tallar vid sidorna. Nu silade ett fint duggregn från skyn och blåsten for sakta fram över klippspetsarna.

Det var den natten jag tänkte att man borde hitta min döda kropp nere vid Kersna följande dag, i fall någon gick där fram. Min anteckningsbok var fullskriven av det jag tänkt och känt, och jag murade in den bland stenarna så att ingen skulle finna den, ty vad angick det människorna vad den fulaste av dem alla drömt om?

Och jag satt och såg på de svarta, gungande skogarna. Med hela min själ tog jag avsked av dem. När skymningen tjocknade såg jag blixtarna korsa varandra under de lågt hängande molnen. Nu skulle jag taga språnget ut i den svarta rymdens frihet!

Då hörde jag steg och jag blev ond. Varför skulle människor störa mig i mitt sista avsked till dalar och berg?

Jag vände mig om och såg fridstöraren. Han stod blott omkring fem meter från mig och han var ingen människa. Han var bara en stor älg, en av de största jag någonsin sett, och jag tyckte han såg på mig med ett uttryck av förvåning. Jag log åt detta, men jag log ej mer när den väldige sänkte sin hornkrona mot hällen och skalv som av frossa. Så sände han mig en blick som en bön och vände sig och gick nedför berget.

Jag steg upp. Där den väldige stått var hällen röd av blod. Sårad hade han flytt hit för att få frid och fred. Han ville dock leva, fast utan vänner, med döden alltid inpå sig, han ville dock leva! Och jag blygdes för mig själv och gick hem för att sova bort det stora, fega självmordsrus, som griper människan då hon finner sig vara för mer än andra djur.”

Den vanskapte tystnade. Mörkret höljde oss, och genom mörkret hörde jag trötta steg.

Jag gick, och när jag var långt borta vände jag mig om och såg hans ljus lysa från fönstret som en rödgul stjärna genom snögran. Han sökte igen i böckerna efter det vi alla söka, utan hopp att finna det.