Blå oktober/På knä för mor
| ← Blå oktober |
|
Mors bok → |
På knä för mor.
.jpg){kind=small}
Du, som har i kärlek sagt,
att mänskostoftet är Dig kärt!
Jag ropar Dig med hjärtats suck,
med språket som Du själf mig lärt;
jag ropar Dig i ångest sänkt,
Dig Gud, hvars makt i kärlek bor!
O, hvar är hon, som lif mig skänkt?
O, hvar är anden af min Mor?
O, hvar är Mor, hvars ömma blick
göt mildhet i mitt späda bröst;
hvars fromma läppar lärde mig
att höja först till Dig min röst?
På hennes knä jag hörde sång
om Barnet uppå krubbans strå,
och drömde mig så mången gång
i Himlen in bland änglar små.
Hvem gjorde, att från stormig fröjd
jag vände om till barnets frid?
Hvem gjorde, att ej modet föll,
nar kraften svek i ungdomsstrid?
Ack, det var minnet blott af Mor,
det bästa stöd på denna jord!
Hon hviskade, när hän hon for:
“Mitt barn, glöm aldrig Herrans Ord!“
Du världars tröst, Marie Son!
Hvem svek Dig ej i smärtans dar?
Hvem stod väl trognast vid Ditt kors?
O mins, Din egen mor det var...
Rif ut mitt namn ur Lifsens bok,
och tag ur Himlens fröjd min del!
Hvad mer, om Du till Kval mig vrok;
blott friden för min Mor blir hel!
Men suckar Mor i kvalens natt,
då skall en gång jag dra det svärd,
som flammar djärft af kärleks glöd
och krossar länk i mörkrets värld...
Då skall... O nej, jag sjunker ner
och beder i Försonarns namn.
Tack, Herre! I Ditt sköt jag ser
min Mor nu sträcka mig sin famn...