Blå oktober/Torkan

[ 37 ]

Torkan.

å färglös som sanden nu torfvan förtvinar,
och doftlös som snäckan blir tufvornas blom,
och daggen ej faller, och rännilen sinar,
och tjärnen är gyttja, och källan står tom.

Och högt upp i kronorna dödsfärgen sitter,
och biet flyr bort till sin kupa förskräckt.
Så tynande tyst utan surr, utan kvitter —
och bladet ej röres af ringaste fläkt...

Så ropa i kvalmet på ljungande dunder,
du arma, förtorkade, törstande skog!
Du måste ha regn, om du ej skall gå under —
sak samma, om åskan bland högträden slog.

Om solen ej gifmildt ur sjöar och fjärdar
vill skyarna fylla med svalkande ström
så kalla på elden från mullrande härdar,
och vårsolens skenfagra löften förglöm!

[ 38 ]

Nu blott majestätisk din solherre skrider
och tror visst, han lindrar ditt kval med en blick.
Din räddning är natten, som blixtarna smider,
och ljuset, som utifrån mörkret gick...

Så komme då tordön med skakande skrällar,
och markerna dåne af ljungeldens slag!
Där åskviggen drabbar, det svalkande hällar,
och blixtarnas hjälp är orubbelig lag.