Blå oktober/Min vissna ros

[ 39 ]

Min vissna ros.

in stjälk är böjd och taggarna blott fasta,
och första bladet fallit på mitt bord.
Min hand dig grep, men kunde dig ej kasta —
din doft var kvar och bad med tysta ord.

Min pinta själ så väl din stämma hörde,
så väl förstod den längtan, som mig bad —
du ville minnas än, hvad ljuft dig rörde,
när förr du stod med dagg på friska blad.

Din gryningsstund vid soluppgång och kvitter,
och sommardag med ljus och fjärilslek,
ännu en gång, där du i vasen sitter,
du ville lefva om, förr'n lifvet vek.

Så drömmer du igen i blomningsglöden,
fast skrumpna kronan falnar mer och mer.
Du drömmer dig till knopp i själfva döden,
och lärkan hör du, då du sjunker ner...

[ 40 ]

O, blomstrande, när ditt bo du lämnar,
min barm dig bidar att ditt hemvist bli!
Sök där en tillflykt, tills mitt hjärta rämnar,
och lär min själ ditt vemods harmoni!

Ack, i mitt bröst du syskonanden finner,
som sig förirrat in i mänskohamn —
hos mig naturens egen lifseld brinner,
och främling var jag för en mänskofamn.

Jag är ett väsen, som har hem i skogen,
men som dämonen en gång drifvit vill;
och helgonlagen var jag aldrig trogen,
och ingen himmel gaf mig kraft därtill.

Jag våndats i min kropp, som du i vasen,
och trängtat till, att fängslet blefve bräckt.
Jag kände jämt mig skild från Adamsrasen,
och rosenvärlden var min rätta släkt.

O, blomsterande, du min egen like!
Dröj kvar, tills jag ur höljet lyftes hän,
och för mig åter till det sälla rike,
där alfer samlas ifrån blom och trän!