Blindskär/Kapitel 7
| ← Kapitel 6 |
|
Kapitel 8 → |
Det var kallt. Snön knarrade under hennes lätta steg. De långa, släpande fållarna böljade efter henne på den torra gatan. Då och då fastnade stycken af silfverskir vid någon sten och glänste så klart i sin gråa omgifning, att de dagen derpå lockade till sig mången förbigåendes blickar, tills slutligen barnen funno dem, med jubel togo upp dem och visade dem för hvarandra.
John vaknade blott till hälften, då Alma klädde af sig i sängkammaren.
”Kommer du redan?” frågade han, öppnande till hälften sina ögon.
”Ja.”
”Var der trefligt?”
”Nej.”
John hörde ej svaret; han hade somnat in igen. Han låg så orörlig och tung som en stock.
Alma lade sig ej genast, fastän hon var afklädd. Till hälften bar gick hon tillbaka i den mörka salongen, vandrade först af och an öfver golfvet och kastade sig sedan klagande ned på soffan. Tårarna lindrade ej hennes beklämning, det gräfde under bröstet, strupen snördes ihop och blodet bultade som en hammare i hvarje åder.
Nu förstod hon alla dessa blickar. Hon förstod, att det låg förakt och dom i dem. Och hon var till mods som om hon blifvit utstött från alla menniskors gemenskap.
Och hon kunde ej söka skydd hos John eller tala om sin sorg för honom. Så fullkomligt främmande föreföll han henne, der han låg i sin säng, att hon ej ens ville komma i hans närhet, i sin egen säng. Det var omöjligt. Lampan stod och brann fortfarande. Hon gick och släckte den, tog en sjal omkring sig och lade sig åter på soffan i salongen.
Der låg hon vaken hela natten. Mot morgonen sjönk hon i en dvallik slummer, ur hvilken hon åter hastigt spratt upp. Hjertat började ånyo slå hårdt och plågan i bröstet ansatte henne med förnyad styrka. Men först efter en lång stund fick hon klart för sig hvarför hon var så upprörd.
”Hvarför ligger du här?” frågade John, då han kom in.
Alma svarade ingenting.
”Är du sjuk?”
”Nej.”
”Din panna är alldeles fuktig. Blef det för varmt i sängkammarn?”
”Ja.”
Hon lade hufvudet på dynan och hoppades, att John skulle gå i sitt rum. Han föreföll så främmande, så fullkomligt främmande. Och hans hand, som han tryckte mot hennes panna, kändes så ovant kylig. Hon skakades af en rysning.
”De elda för sent på kvällarna. Deraf kommer det sig. Men lägg dig nu ändå i din säng. Der är i alla fall bättre.”
Alma gjorde så. Hon stängde dörrarna och kröp ihop under täcket, liksom för att dölja sig för hela verldens ögon. Och nu brast hon omsider i gråt och grät så häftigt, att hela kroppen skakade. Dynan och lakanet genomblöttes af hennes tårar, håret föll ner i långa lockar och klibbade sig vid den fuktiga pannan.
Hon grät så länge, tills ögonen ej mer gåfvo några tårar och trakten under bröstet kändes alldeles tom. Hennes kropp skakades ej mer och pulsarna bultade ej. Hon låg stilla som en död; det var knapt märkbart att hon andades.
Men hon började bli varm der under täcket. Hon kastade det till hälften af sig, strök håret ur ansigtet och såg omkring sig. Hon såg på rummet, på bordslampan och på möblerna. De voro alla desamma som i går, och i förgår, och derförinnan. Hon ensam var förändrad, hade blifvit en helt annan.
De voro desamma, och ändå ej desamma. Hon tyckte, att de sågo kallare och dystrare ut. Allt omkring henne betraktade henne som en främmande person och tycktes likasom vilja visa henne bort. Det var någonting hos dem, som påminte om de der blickarna i går.
Mina hemtade henne en biljett.
”Från magister Nymark,” sade hon. ”Budet väntar på svar.”
Alma slet upp biljetten.
”Ni försvann så oförmodadt i går afton,” skref han. ”Fru Leistén sade, att ni hade gått hem ensam, och hon gaf mig tillika några antydningar, hvilka läto mig ana, att det fanns någon särskild orsak till att ni så hastigt drog er tillbaka. Jag skulle så gerna vilja träffa er. Kom, fru Karell, ut att åka skridsko i dag på förmiddagen. Vädret är klart och vackert, och isen är som en spegel. Om ni tillåter, kommer jag och hemtar er klockan elfva och har skridskorna med mig.”
Alma skref endast ett ord till svar:
”Kom!”
Hon steg hastigt upp, klädde på sig och baddade ansigtet med kallt vatten.
Hon hade åter hopp. Nymark skulle trösta henne och skydda henne mot alla elaka menniskors förtal. Nymark skulle inte förakta och fördöma henne, utan visa henne vänskap och deltagande. För hans skull hade hon fått lida detta och derför skulle han hjelpa henne, skulle stöda, men inte förskjuta, fastän alla andra försköto.
När Nymark kom, gick Alma med framsträckta händer emot honom och brast åter ut i gråt.
”Hvad felas er? Fru Karell, hvad har händt? Nej, säg ingenting! Jag gissar allt.”
Han förde Alma till en länstol, satte sig sjelf nära intill och fattade ånyo hennes hand.
”Lugna er, Alma, för Guds skull, lugna er. De gemena skvallerkäringarna! Vänta, bara jag får komma i hop med dem! De skola inte våga förolämpa er en gång till. Torka bort de der tårarna och låt oss gå ner på isen. För att riktigt förarga dem, skola vi njuta af lifvet och vara glada, inte sant? Hvad bry vi oss om deras förtal! Det lönar sig inte alls att börja sörja för deras giftiga tungors skull. Se nu på mig och småle litet. Så der! Och nu bege vi oss af.”
Alma tänkte enligt sin vana säga till åt tjenarena, att hon gick ut, och be dem se väl om hemmet under tiden. Men hon ville ej visa sina förgråtna ögon, och så gick hon, utan att säga adjö åt barnen som förr.
Nymark hjelpte på henne den svarta, sammetskantade kappan. I hans blick och i hela hans sätt visade sig den största ömhet, hvilken verkade lindrande på Almas krossade hjerta.
”I den här kappan beundrar jag er allra mest. Om ni visste huru den kläder er!”
Alma smålog litet.
”Ni vill endast trösta mig med det der.”
”Nej, riktigt sant. Den svarta sammeten höjer glansen i er hy. Och muffen, och vinterhatten! Vid min själ, ni är skön!”
”Men passar det sig att säga allt det der så öppet?”
”Hvarför skulle det inte passa sig, då det är sant? Förstår ni inte hvarför kvinnorna förtala er? Af afund, det är alltsammans. Ni är den vackraste, den skönaste, den mest förtjusande, alla herrar äro betagna i er, och detta kunna andra fruntimmer inte förlåta er. Ni borde rätteligen vara stolt öfver den förargelse ni bereder dem. Men ni är så innerligt oskyldig, alldeles som ett barn.”
”Ni skulle ha sett deras blickar. Och då de sedan äfven undveko mig, alldeles som något orent.”
”Se så der, nu börjar ni gråta igen, i stället för att ni skulle helt och hållet förakta dem, såsom jag gör. Sådana enfaldiga, inskränkta varelser, som de äro. Fördömda belackare. De förtjena inte att ni skänker dem ens den minsta uppmärksamhet, ännu mindre att ni för deras skull förstör ert goda lynne.”
”Men om jag verkligen har gjort orätt? Jag menar att....”
”Ja, nu vakna igen de gamla fördomarna. Jag kunde just ana att det är de, som värst plågat er. Och ni som var på så god väg att frigöra er från dem, att jag redan trodde mig hafva besegrat er. Men det behöfdes sedan bara att några skvallerkäringar sågo på er, så var ni genast färdig att återfalla i dem. Märker ni inte också sjelf huru svag ni ännu är?”
”Ja, jag är svag, det måste jag medge.”
De hade kommit ned på isen. Nymark spände skridskorna på hennes fötter. Sedan ilade de hand i hand öfver den blanka isen ut på fjärden.
Solen sken, isen glimmade, vädret var friskt. Skogarna på udden och holmarna bildade här och der en mörk infattning.
Men de åkte längre ut på den öppna fjärden, der utsigten var mer fri åt alla sidor.
”Skola vi bege oss ännu längre bort, eller redan vända tillbaka?” frågade Nymark.
”Inte tillbaka, nej, bara framåt, långt bort från staden – så långt som möjligt.”
”Men ni tröttnar.”
”Inte det minsta. Bara vi skulle komma så långt bort, att inte staden synes.”
”Vi skola taga af vid den der udden åt Vihtakanta torp till. Då ha vi alldeles förlorat staden ur sigte.”
När de kommit om udden, stannade de vid stranden för att hvila sig. Alma såg sig omkring.
”Här är det härligt,” sade hon, ”ingenting annat än natur så långt ögat bär. Man skulle kunna glömma, att det alls finns menniskor i verlden.”
”Skola vi dröja här hela dagen? I Vihtakanta torp få vi mat och kaffe. Under jagtfärder har jag mången gång ätit der.”
Alma tänkte på hemmet, och en liten tvekan höll henne tillbaka. Men det kändes här så lätt och fritt, hon kunde inte besluta sig för att återvända ännu.
”Låt oss dröja då,” sade hon. ”Vi skola stanna här ända till kvällen.”
De voro hungriga och Alma kände sig trött, då de hunno fram till torpet. Nymark talade med torpfolket. De fingo en skild kammare, till hvilken en dörr ledde från farstun. En hvit duk breddes på bordet och husets unga, frodiga dotter hemtade fram mat. Ofantligt stora brödstycken, fisk och kött. Smör så mycket, att det helt säkert varit nog åt tio personer. Slutligen varma potäter och mjölk.
De stora och tjocka brödstyckena roade Alma. Hon sade att hon inte kunde äta dem. Nymark tog sin hvassa knif och skar åt henne tunna skifvor både af brödet och köttet. Den salta braxen var så hårdt saltad, att det sved i munnen. De skrattade deråt båda, åto och pratade.
Sedan de druckit kaffe, gingo de in i stugan. Der fanns en hel skara små barn, med hvilka Alma genast sökte inleda bekantskap. Nymark stannade för att språka med värdinnan, som sysslade vid spiseln. Under det Alma lekte med barnen, råkade hon höra huru värdinnan afbröt samtalet och sade åt Nymark:
”Men hvad den magistern har för en vacker fru! Det är riktigt underbart. Och vi sade här, att det helt visst inte i hela staden finnes någon så vacker.”
”Hon är inte min fru,” svarade Nymark med låg röst.
Alma hade rodnat ända upp till hårfästet och böjt sig ned för att säga något åt de närmaste barnen. Men hon följde derunder uppmärksamt med samtalet.
”Är hon inte? Då är hon er fästmö. Ja, det hade man också bort kunna gissa.”
”Hvaraf då?” frågade Nymark skrattande.
”Man har sina märken.”
”Se på! Får jag fråga hurudana märken?”
”Måste jag verkligen säga?”
”Naturligtvis.”
”Det ser man redan på era blickar. En gift man ser aldrig så der ömt på sin fru.”
”Men ändå misstar ni er. Hon är inte ens min fästmö.”
”Inte?” Värdinnan såg tviflande först på Alma och sedan på Nymark.
”Hm,” myste hon, ”om hon ännu inte är det, så blir hon det snart. Eller kalla mig lögnerska.”
Nymark skrattade och gick till Alma, som allt ännu lekte med barnen. Hon var röd och undvek sorgfälligt att se upp.
Nymark betraktade henne och tvinnade sina mustascher. Han förstod, att Alma hade hört allt hvad de talat, och gaf derför nogare akt på henne.
Alma åter kände, att Nymark betraktade henne, rodnade än mer och böjde sig djupare ned. Hon fann inte på någonting att säga åt barnen, utan slätade endast med ena handen en hvitluggig gosses hufvud och stödde den andra mot sidan.
Nymark satte sig på bänken och började fråga hvad barnen hette. Men då drog sig Alma undan och vände sig till en gammal gubbe, som satt vid bordet och knöt nät. Hon visade hurudana knutar fruntimren göra, då de knyta borddukar, men gubben tyckte att de voro mycket mer invecklade och tidsödande. Gubben blygdes för sin fulhet och grofhet i bredd med Alma och drog sig med skygg beundran litet längre bort. Småleende såg han sedan på huru flinkt de fina, hvita fingrarna rörde sig i hans gråa nät.
Hela tiden föresväfvade Alma någonting otydligt, formlöst. Värdinnans ord ljödo ständigt i hennes öron. Hennes nerver skälfde, kinderna brände och barmen häfde sig våldsamt. Hon undvek att se på Nymark, men följde honom så mycket ifrigare med hela sin själ.
Klockan var öfver fem. Det var tid att bege sig af. Alma steg upp och räckte till afsked handen åt torpfolket.
I dörren stannade hon ännu och såg sig om. Stugan var varm och hemtreflig, menniskorna derinne vänliga. Hon hade trifts der så väl, men likväl hela tiden längtat efter hemfärden, då de åter på tumanhand skulle bege sig ut i ensamheten.
”Adjö, adjö!” ljöd det än en gång från allas läppar.
Sedan slöt hon dörren och gick med Nymark mellan torpbyggnadernas väggar och knutar ned på isen. Nymark spände skridskorna på hennes fötter och bjöd henne handen såsom förr. Ingen skulle kunnat märka något ovanligt, och likväl var hvarje rörelse, ja, hvarje minsta vidrörande, fullt af magnetisk kraft. Alma bäfvade, fruktade och kände sig som i yrsel.
Månen sken klart och himmeln syntes högre än vanligt. Isen glänste leende och lekfullt framför dem, och rundt omkring lockade den snölösa skogen dem till sig med sitt hemlighetsfulla, tysta skuggmörker. Höga furor stodo stumma längs stränderna. På isen blänkande silfversken, på sidorna, framför och på alla håll svarta, tysta skuggor.
De åkte hand i hand utan att säga något. Då och då hviskade Nymark något ord, på hvilket Alma ingenting svarade, om hon blott på något sätt kunde undvika det.
Men när de hunnit till samma udde, der de hade hvilat på ditfärden, drog Nymark henne med sig ner emot stranden.
”Skola vi dit?” frågade Alma skygt.
”På en liten stund. Här är just halfva vägen.”
Alma satte sig på en sten. Nymark kastade sig ned i ljungen vid hennes fötter, så nära, att han lutade sig mot hennes klädning, som han derigenom drog undan från fötterna. Alma vågade hvarken röra sig eller tala, men barmen höjde och sänkte sig häftigt och det svindlade för hennes ögon.
Nymark reste sig till hälften och flyttade sig ännu närmare. Alma kände på sitt ansigte hans heta andedrägt och vände bort hufvudet. Hennes hjerta slog våldsamt och lemmarna blefvo så underbart tunga. Hon hade hvarken vilja eller tanke, men instinktmässigt försökte hon resa sig upp, försökte i alla fall, fastän en oförklarlig, kropp och själ förlamande förvirring och en underbart mäktig känsla af domning höllo henne kvar. Då kände hon en stark arm omkring sitt lif och ett böljande bröst mot sin klappande barm. Skrämd ryckte hon till, ansträngde ännu en gång alla sina krafter och gaf till ett rop. Rösten kväfdes, ty ett par andra läppar tryckte sig mot hennes; hon slöt sina ögon och föll maktlös ned.
En stund hade förflutit. Alma satte sig upp i ljungen. Hennes ögon irrade skrämda omkring. Marken var kall, skogen mörk. Träden stodo allvarliga och orörliga deromkring. Intet prassel, intet ljud hördes. Men på himmeln sken månen klar som förut och stjernorna tindrade. Almas blick stannade ej vid dem; hon dolde ansigtet i sina händer och böjde pannan ner emot knäna.
Längre bort tände Nymark en papyross och satte sig sedan på en sten för att se om skridskon på ena foten. En rem hade gått af. När han fått den lagad, vände han sig till Alma, som allt ännu satt i samma ställning.
”Skola vi bege oss af redan?”
Hans röst var lugn och jemn, men Alma ryste likväl, då hon hörde den, stönade, vände sig med ansigtet mot marken och ref i ljungen med båda händerna. Riset skar hennes fingrar, men hon kände det ej.
”Alma, var inte barnslig.”
Nymark stod bredvid henne och försökte upplyfta henne.
”Hör mig! Det der tjenar till ingenting. Ingen menniska har sett oss, ingen skall få veta det, jag svär att det inte ens i min dödsstund skall komma öfver mina läppar. Alma, älskade, haf förbarmande med mig.”
Han lyckades slutligen upplyfta henne och slog mossan af hennes kappa.
”Lugna dig nu, var rask!”
Han strök sakta hennes skuldror.
”Förlita dig på mig och ångra inte naturens jubelstund.”
Alma svarade med en klagande suck.
”Hvad du är för ett barn. I sanning! Hvem är du rädd för, säg? Skogen tiger nog, stjernorna äro långt borta, likaså månen; de tala inte om något.”
Nymark ville stöda henne, men Alma dolde båda händerna i muffen.
De hade kommit nära staden, då remmen i Nymarks skridsko åter brast och han nödgades böja sig ned för att bringa den i ordning.
”Alma, vänta ett ögonblick; lemna mig inte!” sade han.
Men Alma tycktes ej höra honom, utan skyndade vidare utan att se bakom sig. När hon kom till stranden, aftog hon skridskorna, hängde dem öfver armen och gick upp längs den sidan af gatan, som låg i skugga. Hon smög sig fram längs väggarna med ljudlösa steg. På gården stannade hon, såg upp till fönstren och pressade muffen mot sitt bröst. Man gick i köksdörren; hon drog sig undan bakom ett hörn. Någon kom utför trapporna, men gick sedan längre bort på gården. Undvikande att visa sig gick hon uppför tamburtrappan, stannade allt emellan och lyssnade. Allt var tyst. Hon tog på dörren; den var oläst. Lampan brann i taket, öfverplaggen hängde på väggen, hon märkte ingenting ovanligt eller nytt.
Hon hängde upp sin kappa, lade hatt och muff på bordet. Gick in i salongen, men blef stående som fastspikad på andra sidan tröskeln.
John stod framför henne, hög och allvarlig. Almas slocknande blick sökte golfvet.
”Vet du redan af att Arvi är sjuk?” frågade John. ”Han kom på förmiddagen hem från skolan midt i timmen och ligger i stark feber. Doktorn är rädd, att han får kopporna.”