ag kan ej inne sitta,
Jag måste ut och luffa.
Jag känner dolda makter,
Som mig i ryggen knuffa.
»Ut!» ropa björk och lindar,
»Ut!» ropa våg och vindar,
»Ty nu är sommarn kommen!»
Jag gick, och såg på skuggan
Att ryggen blifvit krokig.
»Du ser mig ut», sa’ sippan,
»Förläst och litet tokig.»
Jag såg mig uti bäcken,
Och det var sjelfva necken,
Hvad jag var ful och lurfvig.
Jag hela vintern genom
Bland mina böcker setat.
Och kroppen mycket litet
Om toaletten vetat.
»Kom hit, skall jag dig kamma,
Och rock och byxor damma!»
Påminte vestanvinden.
Med purpurläppar sade
Till mig den unga rosen:
»Kom hit, skall jag dig sminka,
Du är så blek om nosen;
Jag purpurfärg har öfver,
Jag hälften ej behöfver
Af hvad jag fått af solen!»
Och liten fetknopp sade:
»Min Gud, hvad du är mager!
Jag tror, utaf medömkan,
Jag dig i maten tager.
Din lefnadslampa mattas,
Dig luft och syre fattas,
Kom, gör som jag, och föd dig!»
Naturen öm och vänlig
Jag njöt, hvart jag mig vände.
Och friska lefnadsandar
Hos mig allt mer jag kände.
Jag syre fått och väte:
Jag nu för Guds beläte
Ej mer behöfver skämmas.
