Bortom!
| ← Vågslag |
|
Tonernas helsning → |
Bortom!
Bortom blåa fjärden
Stod min längtan, när ett barn jag var,
Och jag växte upp, och snart mitt segel
Sväfva fick på vikens klara spegel,
Längre, längre bort mig jullen bar.
Sedan dess från fjärd till fjärd jag drifvit,
Mina segel stormen sönderrifvit,
Men ändå
Än som fordom mina drömmar gå,
Fastän skymning re’n betäcker färden,
Bortom blåa fjärden.
Bortom gråa fjellen
Stod i flydda barndomsår min håg.
O der bortom var en verld af under,
O der bortom susa hoppets lunder
Svalkade af evig glädjes våg.
Jag dem sedan sett. Hur ljuft de logo!
Hur de skoningslöst mitt bröst bedrogo!
Men ändå
Än som fordom mina drömmar gå,
Fast det lider mer och mer mot qvällen,
Bortom gråa fjellen.
Bortom himlaranden
Log ett sagoslott mot barnets syn.
Dit var långt, men målet skulle vinnas,
Och der borta skulle lyckan finnas,
Jag dess hägring såg på morgonskyn.
Och jag for så långt jag kunde fara,
Himlaranden drog sig undan bara.
Men ändå
Än som fordom mina drömmar gå,
Fastän lifvets möda tröttat anden,
Bortom himlaranden.
Bortom mörka griften
Stod for gossens blick Gud Faders hus,
Goda barn få der tillsammans vandra,
Syskon der få återse hvarandra,
Rymden är af englavingar ljus.
Stämmor hörde jag se’n dess, som sade
Att ej barnets tro en mening hade,
Men ändå
Än som fordom mina drömmar gå,
Fast mitt hjerta kylts af år och skiften.
Bortom mörka griften.