Hoppa till innehållet

Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  60: Gollsten–Swart 1732
Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen
av Bengt Hesselman

64: Bedrej † 1735
65: N Burman–E M Reftelia (H. Lindbaum) 1736  →


[ 216 ]Sida:Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen.pdf/122 [ 218 ]Sida:Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen.pdf/123 [ 220 ]Kästerna tura wullkommeli han
Kaf stricka wörkylte Bukalen,
Pynträn wick Skårfwen å Sylta misann,
Å kruppan[1], i Tuppan å Salen.

Jnte til änta kan känte bå Nö,
Jnt wattas åt sei, inkalunta:
Nei, tru tu mei: sin taklika Prö
Han hate, å Teken om Sunta[2].
Warli tur Ähran han hate också
Hus alla wörnäma Keliker,
Port uta Werten wick änteli kå,
Nuck kammal, wörmöken å riker.

När han nu Hantel och Wantelen täl[3]
J Werten ku luta å lämna,
Wick han tur Lyckan pereta sei wäl,
Tä sant, å ta måstä jag nämna:
Wakart han warte, tå ti honom pö
Han Fin uti Siukan ku stricka.
Nei: Om then kamla min Adam ka tö,
Mei Snö, å int Finä sei kicka.

Sichti å richti, tå päst wari siuk,
Han Kumman å Parnen bätäncka[4];
Kyltika rika pa krifwa sin Puk,
Men alt åt ti Wattiga käncka.
Alla han Kodt, å Wörlåtelsen pe,
Som han sei täncka jurt illa;
Sälen wrån Herta sin Kapare ke;
Sän busta å somna så tilla!




    på samma Sätt som Turckarne, mäst kastade Fötterne under sig i kors, då han skulle sitta.

  1. Ett slags Kårf som lägges på Kåhlblad, i Form af tiåcka Kakor, och gräddes i Ugnen.
  2. Är äfwen ett af des egna Jnfällen.
  3. Ett rent Finskt Ord, som sig ibland oförmodeligen insmyger, är på Swenska: här.
  4. Med des Förordnande om Egendomen.