Bref, till den store och märkvärdige författaren Th--
|
BREF,
TILL DEN
STORE och MÄRKVÄRDIGE
FÖRFATTAREN
TH--
HVILKEN,
Efter at hafva gjordt
Sin
LAGSTIFTNING i Vitterheten,
Gick och gjorde
Sitt
NÖDVÄNDIGA i Financerne.
STOCKHOLM,
Tryckt hos Johan A. Carlbohm, 1792.
läste den Stora Titteln: Det Enda Nödvändiga för ett Rikes Financer, eller Principen i det stora Ämnet, hvari man nu tvistar, satt i den klaraste dag, genom Englands Öde, af Th. — tänkte jag vid mig sjelf: denna Mannen är då gjord af Naturen at uplysa mennisko-slägtet! han stiftar Lagar för Snillet och för Financerna; tvenne likväl så åtskillda saker! Han regerar på det sättet emellan bägge Polerna! Det är något högst förträfligt at se, huru riktigt han i allting bevisar, at två gånger två vanligen göra fyra. Kan han nu blott bevisa huru man kan få dem at göra lika så mycket i Riks-Gälds-mynt, så är han min man. Jag beslöt altså, at som fordom Maria, hålla mig til det enda Nödvändiga; Hvarföre jag straxt köpte Er lilla bok, två ark stor. Deraf fann jag på stunden huru två gångor två skilling, (det vanliga priset på en skrift om tvenne ark) icke allenast göra fyra, utan kunna till och med göra tolf; Ett drag af Finance-Snille, hvarigenom jag, till en början, det är sant, icke befann mig rikare.
Men huru stor blef ej deremot min glädje, då jag vid öpnandet af Er skrift såg dessa vigtiga tittlar: — Handel, Credit, Financer, och alla dessa rader tryckta med stora Bokstäfver, hvilka som man vet, altid bevisa method och grundlighet. O hvilken man! hvilken man! ropade jag i min förundran, som visar oss andra svagsynte dödliga: Det Enda Nödvändiga; och visar oss det, med hela tydligheten af tryckeriets största Stylar!
Det har blifvit mig klart som ljuset af Ert arbete M. H. at alt gäller hvad man derföre måste betala; — at alt faller till det bästa pris hvarföre det kan köpas: — At köpmannen tar hvad han kan få, hvarför utan han vore en narr, och förlorar hvad han måste förlora, hvilket man knapt skulle föreställa sig. Med denna stora uplysning ser jag redan dager i våra Financers uphjelpande.
Det är sant at dessa Slutsatser: — En Narr i Holland betalte i förra Seculo en tunna guld, för en blomma (M. H. en så stor narr fanns ej i förra Seculo hvarken i Holland eller Sverige) — ergo har köpmannen ingen annan förbindelse än at taga alt hvad han kan få: — En uslig husfader har för sig och sina barn behof af en half tunna råg: ergo har köpmannen lika stort behof af tre gångor varans rätta värde, vanlig vinst oberäknad: — det är sant at denna Logica M. H. (för at glömma det Moraliska af saken) hvarken är Volfs eller Baumgartens, och at man ej är galen, som Ni påstår, för det at man något litet studsar dervid.
Det är dernäst sant at de som ensamt profitera på en olycklig conjunctur, äro merendels de samma penningevinglare som den til, stor del både förordsakat och underhålla. En sådan sitter någon gång på sitt Contoir, och befaller med et drag af sin penna den allmenna nöden för i dag, at förehålla sig til den Allmenna nöden för i går, som 2 till 1; hvilket i fall det är en Rätt, visserligen icke kan vara en annan än Varg- eller Hök-Rätten.
Nu är det väl bekant nog, at den som betjenar sig af en Allmen olycka för at öfver alt skick och höfva rikta sig sjelf, hittils icke hållits för så alldeles berömvärd och hederlig: Att en spannmålsägare, till exempel, som vid tillfälle af hungersnöd orimeligen stegrar sin vara öfver förhållandet af en skälig vinst, varit öfver alt ansedd för en blodsugare i Samhället; Men jag ser att man haft stor orätt deri, emedan alt med rättvisa gäller, hvad man derföre måste betala, och at det är blott afundsjukan öfver Säljarens stora förstånd, som verkat dessa obilliga klagomål.
Ytterligare hade jag trodt at här icke voro så mycket frågan om den Moraliska rättigheten at höja varu-prisen och Agioteringen, som icke mer att utreda, huru vida denna allmenna stegring icke vida öfverskrider det förhållande den Logicalement borde hafva till våra Credit-Sedlars ringare värde. Mig har synts som denna senare frågan vore verkeligen den enda nödvändiga at afgöra, för at derefter finna ett botemedel emot det onda, antingen, i fall möjligt vore, genom credit-myntets förbättrande i denna afgjorda proportion; eller genom förhindrande (i fall sätt dertil kunde uttänkas) af en öfver alt mått drifven stegring. I min enfalldighet har jag trodt detta vara Status Qvæstionis. Men jag ser af Er Bok M. H. at jag bedragit mig, och at en sådan proportion icke lärer förtjena at sökas — efter Ni ej vårdat ens kasta en blick på Ert ämne från denna sida.
Ni undervisar oss deremot med Er vanliga grundelighet, at vårt Riks-Gälds mynt verkeligen är at anse såsom Regeringens Credit-Sedlar; — hvaraf ni sedan längre fram drar den fina slutsats, at en sådan Sedel är: Innehafvarens fordran på Regeringen; — och än längre fram den ej mindre djuptänkta: at en sådan fordran i sitt värde stiger och faller alt efter omständigheterna. Ni förklarar denna förunderliga sak ganska tydligen genom Englands Öde. Ingen ting i sanning är lustigare än de Engelska Finance-Operationerna, sedda med Ert öga. Huru den Ministern likväl hittar på at bedraga folket! Huru väl ni afmålar intil själen och tankan hos den gemena Skälmen han dertil brukar! Man kan näppeligen tala derom med den kännedom som Ni, utan at hafva varit i England, intime bekant, antingen med den ena eller den andra. Ja M. H. ni beskrifver en storskrytande bedragare, med all den fullkomlighet, som om hade bodt i hans hjerta.
Stark af detta exempel, beviser ni derefter med största trolighet, at all Credit grundas på säkerhet; — hvaraf Ni änteligen leder den stora följd at det Enda Nödvändiga i våra Financer, det som skulle för altid upphjelpa dem, och återgifva Landet sin välmåga, vore: — Financernas uppenbart goda tilstånd; det vill säga Stats-Cassans uppenbara rikedom, och den deraf följande Vissheten at genast få våra Riks-Gälds-Sedlar med full valuta inlöste och betalte. Ni har således funnit, genom en mycket djup uträkning, at det är detta, blott detta Enda, som behöfves för at häfva alla svårigheter och sätta våra allmenna saker på den bästa fot i verlden.
I sanning tyckes ingenting vara Naturligare. Man behöfver blott skaffa så mycket Silfver som fordras för at rikeligen upfylla alla Statens behofver och i synnerhet för at straxt realisera Credit-myntet. Kan ni nu äfven göra det, M. H., så slutar ni på et ganska grundeligt sätt Er Afhandling om Financerne. Intil dess, måste man väl se til, huru man med den trygghet Riksens Ständers borgen gifver, kan så godt sig göras låter, stadga myntet til et någorlunda säkert värde och förhållande.
Om alla Scribenter M. H. skrefvo med Er method och vishet, så skulle man visst, i hvad ämne som hälst, få alt ganska väl utredt, så när som hufvudsaken. Och den enfaldigaste, den mäst okunnige skulle hafva det nöjet at se sina triviala och jollrande halfbegrep, under ståtlige tittlar, upstälde i det mäst trottsande Systeme.
Jag har i förslag at öfverföra Er method i Financerne; till en Afhandling angående våra Afbrända Städer och deras återupbyggande. Jag tänker i anseende till dem, visa det enda Nödvändiga, satt i den klaraste dag, genom Lisabons öde; hvilket om det ej blifvit åter-uppbyggdt efter den stora jordbäfningen 1755, ännu i denna stund hade varit en stenhop. Jag ämnar begynna med Naturen af all Byggnad, som är den, att vara mer eller mindre kostsam. Hvaraf jag drar de slutföljder: att 1:o Ju mer man bygger ju mer penningar fordras dertill; och 2:o, at ju mindre penningar man har, ju mindre kan man äfven bygga. Härpå ämnar jag, i ett Nytt Capitel, bevisa med den tydligaste skarpsinnighet, at dessa penningar, när man ej äger dem sjelf, kunna blott fås på två sätt; antingen till Skänks, eller till Låns. Och at som det förra sällan händer; fins ej annat medel än at låna. Men grunden till alt Lån är Säkerhet. Säkerheten består i Vissheten at få igen det man lånar ut. Denna visshet när den ligger i hus eller ägendomar kallas Intekning: Men en Intekning hvad är den i sig sjelf värd? Alt; så länge huset 1:o finnes, 2:o står qvar oskadadt. Den förminskas åter, i samma mån som huset; antingen 1:o ej ännu är till; eller, 2:o brinner, 3:o rasar genom jordbäfning, 4:o skadas genom vattenflod, 5:o förfaller genom ålder eller missvårdnad. Men som nu hos en Långifvare förtroendet till en sådan Intekning icke låter befalla sig: hvad är det således som kan afhjelpa hans ovisshet? Ingen ting annat, än Vissheten. Han måste kunna se skenbarligen, det goda tilståndet af Låntagarens affairer, och hälst at denne, (som lånar at bygga för) har contanter deponerade, hvaraf, när så påfordras, han kan godtgöra lånet. Den stora Principen, eller det enda Nödvändiga för at hastigt anskaffa Capitaler till Afbrända Städers återupbyggande, är således hvars och ens Inbyggares tillräckliga förmögenhet, och den Afbrända Stadens kända säkra tillgångar i Contanter, — Men desse, säger ni, hafva ju till en stor del just försvunnit genom branden? Det är ju förutsatt at de i närvarande belägenhet äro svage, samt fordra Credit och tid för at återställas? Om de funnos, så existerade ju inga svårigheter? — I det fallet, det är sant, afstadnar väl återbygnaden: Carlscrona och Jönköping förblifva tills vidare i deras aska; — men, tillstå åtminstone at Principen är sann, ren, uplysande och grundad på sakernes rätta natur. Jag hoppas at genom uptäckandet deraf, tjena Konung och Fädernesland; eller åtminstone gjöra mig till en ganska märkvärdig man ibland det slags folket, som stirra med ögonen, lägga till örat, fälla begge händerne, och öpna munnen ganska vidsträkt för at admirera det grundeliga man säger dem.
P. S. Ni begär ganska mycket, Min Herre, för Säkerheten af Publika Credit-Sedlar, då ni fordrar uttryckeligen, at i det Landet, hvarken en Enda har Magten; eller at Parlamentens pluralitet skall kunna köpas; eller at ibland Ständer ett Lyckligt parti möjligen skall kunna taga öfvervigten; eller at krig, vådor och förluster på ett eller annat sätt kunna inträffa; eller at yppighet och förderf i Seder skall kunna födas; eller at Resningar, upror, bedragare i Religion, i politik, i Financer skola kunna upkomma. Hvarföre tillägger ni ej i Er fordran, at i alla Skogar i det Landet, måste växa på träden, äpplen af guld, och blad af goda rigtiga Banco-Sedlar? Eller at detta lyckliga Land, likasom Eldorado genom tvåtusen alnars tvärbrandta klippor bör vara uphöjdt och skiljdt ifrån hela den öfriga förförda menskligheten? Lagen, ropar ni, Lagen skall ensam gjöra alt detta. Det ar godt; men denna Gudomliga Lag, hvilken skall göra den? — Jag ser väl at ni småler vid denna fråga, och at ni tror Er känna den Mannen helt noga. Tvifvelsutan är det denna samma Lag, efter hvilken ni en gång ämnar Reducera 9 tiondedelar af hela Styrelse-verket, och i det ställe styra Landet genom ett enda Cancelli för en enda evigt klar och viss Constitution. Som detta tvifvelsutan sker så snart ni en dag blir utnämd till Premier-Minister, så recommenderar jag mig till dess i Er gunstiga åtanka och Ert mägtiga beskydd.
Apropos M. H. Ingenting bevisar bättre än priset på Edra skrifter at alt gäller hvad det kan gälla. Men som ni är gjord at uplysa oss i alt, torde man likaså en dag genom Edra arbeten öfvertygas om Er andra stora Grundsats: at alt faller till hvad det kan falla. Farväl min värdaste Herre. Jag önskar Er af alt hjerta det som hos en Författare icke just är det Enda Nödvändiga men det Högst Nödvändiga, och hvilket man ej altid har, då man tror sig raisonnera som starkast i Financerne.