Bref rörande Amerika

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Bref rörande Amerika
av Michel Chevalier
Följande artikel var införd i Post- och Inrikes Tidningar av den 23 och 25 januari 1836, sidorna 2–3 respektive 2.

Författaren är Michel Chevalier och brevet ingår i Lettres sur l’Amérique du Nord (2 delar, 1836), andra delen, sid. 183–192, XXXI. Symptòmes de révolution : Baltimore, 23 septembre 1835.


[ 2 ] Utur Franska tidningen Journal des Débats tro vi oss böra meddela våra läsare följande artikel, som har till öfverskrift: Bref rörande Amerika;

New-York. — — —

"Två år hafva förflutit, sedan Hr Clay började ett tal i de Förenade Staternas Senat med följande ord, som vunnit märkvärdighet på denna sidan af Atlantiska hafvet: "Vi stå midt i en revolution." Det var vid den tid, som General Jackson, medelst en handling af sjelfmyndighet, som hittills är oerhörd i Amerikanska Unionens annaler, genom en verklig statskupp, anlade mot Banken en plan, hvartill sjelfva hans vänner vid Kongressen, och till och med hans Ministrar, nekade sin medverkan. Flera andra hafva återupprepat dessa ord. Slutligen, efter alla de uppträden af mord, tortur och oordning, som ägt rum i de Förenade Staterna, både i de stater der slafveriet finnes, och der det icke finnes, på landet och i städerna, i Boston, som företrädesvis är Republikanskt sinnadt, liksom i Baltimore, åt hvilken stad åtskilliga i anledning af kriget mot England år 1812 begångna excesser förskaffat namnet af Mob-town (pöbelns stad), öfverallt yttrade redliga medborgare i förtroende till hvarandra: "Vi stå midt i en revolution."

Man måste hembära den rättvisan åt Engelska folket, att hos detsamma är, djupare in hos andra folk, inpräglad vördnaden för lagen. Ända tills i senare tider hafva Anglo-Amerikanarne, äfven i detta hänseende, visat sig vara, hvad de äro i så många andra, Engelsmän af en förändrad upplaga. Det gifvas folk, som icke kunna fatta lagen annorlunda än under en lefvande form, det vill säja, så länge den är förenad i en personlighet. Hos dem beror statens ära och sällhet till någon del af lagarnas beskaffenhet; betydligt af de personers karakterer, som skola tolka dem. Dessa staters makt stiger och faller, allt efter som suveränen, hvad han nu må heta, är en man med upphöjda eller underlägsna själsgåfvor. Sådant är, i allmänhet, förhållandet inom österns stater. Engelsmannen är bildad efter en helt annan grundtyp. Det kostar föga på honom att förödmjuka sig inför den döda bokstafven, men det är endast efter mycken strid med sig sjelf, som han förödmjukar sig inför en person. Han behöfver ingen, som ålägger honom att iakttaga lagens fordringar; han vet att iakttaga dem af egen drift, utan tvång. Detta kommer deraf, att Engelsmannen bär inom sig förmågan af, om vi så få uttrycka oss, "Selfgovernment", och detta förklarar den framgång, som nämde politiska system ägt i de Förenade Staterna, hvarest det Engelska skaplynnet alldeles utvecklat sig i enlighet med sin natur.

Olyckligtvis tyckes känslan för lagen alltmera och mera bortdö hos Amerikanarne. Detta folk, som, i andra hänseenden, med nog uteslutande kärlek fäster sig vid det praktiska, har ända till blindhet missledt sig sjelf, eller låtit missleda sig af theorier i politiken, och till och med af logiska uppställningar. Det har icke hejdats af någon möjlig följd af folk-suveränitetens principer, åtminstone så länge som följderna deraf smickrade dess egenkärlek, liksom det i verlden gåfves någon enda princip, till och med den af kristliga kärleken, som tål att ständigt användas, utan att slutligen leda till en klar och tydlig orimlighet. Amerikanaren har kommit så långt, att han nekar att det finnes någon princip för rättvisan i och för sig sjelf, och påstår, att folkets i handling uttryckta vilja alltid och nödvändigt är rättvisa. Han har som afgjord sats antagit folkets ofelbarhet i allt och för alltid, och har derigenom öppnat vägen till tyranniet för en stormande minoritet, som behagar kalla sig folket[1].

Mellankomsten af denna påstådda folkrättvisa, som ab irato utöfvas af några ursinniga, hvilka sjelfve kalla sig de legitima efterträdarena af de förvägne männen af the tea-party[2] från år 1773, är en förfärlig olycka i ett land, der det icke gifves någon annan offentlig garanti, än vördnaden för lagen, der lagstiftaren, under förutsättning af rådande ordning, icke tagit några mått och steg att förekomma oordningar.

Folkrättvisan har, dessutom, det felet att oftast vara orättvis. Större delen af de personer, som i södra provinserna blifvit hängda eller gisslade med spön, och på tjugu andra sätt gräsligen plågade, såsom gynnande slafveriets afskaffande, eller, såsom man uttryckte det, sinnade att uppreta slafvarne mot deras [ 3 ]herrar, dessa voro, efter all anledning, icke annat än personer, hvilka varit oförsiktiga nog att i oförtäckta ord yttra den fasa slafveriet ingaf dem. Det är till och med tvifvelaktigt, huruvida de påstådda sammansvärjningarna, i anledning af hvilka man i massa nedskjöt både hvita och svarta, någonsin verkligen ägt rum. Man har derpå ännu icke framlagt något bevis, som inför domstol kunde blifva antaget. Vid tillfället af oroligheterna i Baltimore, den sista Augusti, hvilka sedermera räckte i 4 dagar, var denna folkrättvisa orättvis ända till verklig dumhet. Upproret, yttrade dess anställare, borde straffa de skälmar, hvilka så ovärdigt begagnat sig af den fattiges lättrogenhet i afseende på Banken i Maryland. Det är verkligen i Baltimore offentligen intygadt, att detta penningeverks bankrutt var bedräglig, att denna Bank, dagen förrän den inställde sina betalningar, för att i sina kassakistor indraga dagakarlens sparpenning, erbjöd höga intressen för de insättningar, stora eller små, som uti densamma gjordes. Men det är offentligen intygadt, att denna Banks bedrägliga åtgärder böra tillskrifvas en viss Evan Poultney, som ensam var disponent af Banken.

I stället för att på honom hämnas arbetarenas ruin, hans hustrus och hans barns plundring, skyndade upprorsmännen att begära räkenskap — af hvem? af de embetsmän, hvilka blifvit utnämda af tribunalet till handläggning af en ärlig cession. Det var icke förrän på tredje dagen, som hemgång gjordes hos Poultney sjelf. Men han, i stället för att förlora fattningen, klagade, suckande, att han vore en stor syndare, att han varit mycket brottslig emot sin nästa. Han slog sig för bröstet, såsom ett tecken till sin ånger, och, med tonen af en puritan, anklagade han sig sjelf vida häftigare än orostiftarena sjelfva. Dessa liksom voro förvånade öfver så mycken samvetsgrannhet; framställde, liksom Orgon, sina ursägter till Tartuffe, rengjorde med omsorg ingången till hans hus, jemte marmor-trapporne, hvilka de smutsat, och skyndade nu att nedrifva Märens hus, med hämtad anledning deraf, att ett svagt, frivilligt samladt militär-detachement hade i lagenligt försvar gifvit eld på dem, sedan det först en längre tid stått orörligt under ett regn af stenar.

Dessa oordningar äro förfärande genom deras karakter af allmänhet; de äro det derföre, att de vid hvarje tillfälle röja sig; de äro det desto mera, ju mindre deras betydenhet är insedd. Ett af demokratiens fel ligger deri, att den allt för mycket glömmer det förflutna, och för litet ser in i framtiden. En sådan orolighet, som uti Frankrike skulle gifva alla affärer dödsstöten, hindrar här ingen att gå på börsen, att spekulera, att sätta sina penningar i rörelse och derpå förtjena betydligt. Man tar hvarandra i hand, man efterfrågar och förtäljer nyheter. Der har man hängt en svart, der har man nedskjutit några hvita; i Filadelfia blefvo 4 hus nedrifna; i Buffalo, i Utika, slog man ihjäl flere personer med käppar. Emellertid aftalar man lugnt kaffe-priserna; man omnämner stigandet och fallandet af spanmålen; man invecklar sig för det återstående af dagen i kalkyler. Lagens välde är nu mera till ända. Det så kallade Expediency, det vill säga, förhållandernas öfvergående makt, är nu mera den auktoritet, som förer spiran. Farväl! grundsatser af rättvisa; stora, heliga grundsatser af 1776 och 1787! Lefve ögonblickets välde, tolkadt och föreställdt af, jag vet icke hvem! till framgång för, jag vet icke hvilken liten politisk eller handels-intrig! — —

[ 2 ]En annan ännu farligare symptom börjar visa sig deruti, att national-modet, — denna Hampdens dygd, denna Engelsmännens starkaste sida, som framträdde så lysande under de mäns lefnad, hvilka de Förenade Staterna hafva att tacka för sin sjelfständighet, — att detta mod redan tyckes vara betydligt i aftagande, åtminstone för ögonblicket; jag säger med afsigt: ögonblickct, ty i djupet af Amerikanska national-lynnet hvilar en kraft, som ej skall underlåta att en gång vakna till lif och åter uppeldas. Tryckpressen, som, oberäknadt några få vackra undantag, icke äger, och, i de Förenta Staterna, icke förtjenar att äga det anseende, som den åtnjuter i Frankrike, och till och med i England; som här är så ytterligt våldsam och förolämpande mot de medlemmar af kongressen, hvilka höra till ett motsatt parti, är, tvertom, särdeles undfallande för hopen. Den Amerikanska tryckpressen är fri i den mening, att den icke betvingas af inskränkande författningar, men den står i beroende af en intolerant, egenmäktig, nyckfull och föga upplyst offentlig opinion. Denna demokratiskt sinnade opinion fordrar att man skall smickra dess passioner för ögonblicket, och tillåter icke att man till densamma framställer några varningar. Det är en makt, hvilken man lätt kan misshaga, och som icke tvekar att visa sitt misstag. Efter de senare tilldragelserna, har en Amerikansk tidningsskrifvare allt skäl att frukta det möjliga utbrottet af pöbelns ovilja. Han vet huru lätt det skulle vara, att i sjöstäderna bringa trettio Irländare och lika många gatpojkar i rörelse, för att nedrifva hans hus, för att håna och skymfa honom sjelf, utan att den offentliga myndigheten skulle våga försöka att träda emellan. Med ett ord, i de Förenade Staterna är redan fröet lagdt till en skräckväldets period. Beslutsamma och för lagarnes helgd nitälskande personer äga icke i tryckpressen något stöd för sina afsigter, och der den offentliga myndigheten kunde skänka dem något, är det otillräckligt, antingen derföre att denna offentliga myndighet är förlamad af fruktan, eller derföre att den vill beskydda enskilta parti-intressen, eller derföre att den icke äger i sina händer tillräcklig kraft. För ett litet antal redliga medborgare, som äro djupt bedröfvade öfver sitt fosterlands närvarande tillstånd, återstå inga andra hjelpemedel, än att ingå patriotiska föreningar, att organisera sig i milis-kompanier, och att slutligen bilda ett nationalgarde efter den norm, som lagarna tillåta och gilla. Man talar också om en lag, som skulle göra städerne, byarne, socknarne ansvariga för de oroligbeter, som inom dem tima. Om äfven denna lag icke skulle vara i stånd att förebygga oordningar, så skalle den, åtminstone, försäkra den förorättade om ett skadestånd.

Den för det närvarande inom de Förenta Staterna lefvande generationen, som, uppfödd i affärer, andas i en atmosfer af stridiga intressen, kan visserligen vara den generation, som lefde under revolutionen, öfverlägsen i industriell tilltagsenhet, men den är densamma underlägsen i borgerligt mod, i känslan för det allmänna bästa. När man närmare skärskådar den, kan man, icke utan skäl, med Hr Clay utropa: "Vi stå midt i en revolution."

För några dagar sedan, då jag genombläddrade Hr Clays biografi, författad af en af hans vänner, en biografi, som är en panegyrik och på titelbladet bär årtalet 1831, såg jag att Hr Clay, i sin ungdom, ehuru född i en stat, der slafveriet fanns, i Virginien, och bosatt i en annan, Kentucky, der samma förhållande rådde, likväl redan 1797 först hade uppträdt som de svartas försvarare, och alltid höjt sin stämma till förmån för det förtryckta slägtet: slafvarne. Utan att önska ett omedelbarligt slafvarnes frigifvande, fordrade han likväl en lagstiftning, som medelbarligen kunde leda till ett dylikt ändamål. Han bidrog i främsta rummet till den lyckliga omstämning i allmänna tänkesättet, som i så hög grad gynnade emancipationen. Om, säger biografen, som sjelf är bosatt i Kentucky, den allmänna opinonen år 1831 var böjd för ett sansadt och beräknadt frigifvande af de svarta, så kastade likväl tonen sedermena alldeles om. Ville man nu skada Hr Clay, skulle det vara tillräckligt att i detta ögonblick trycka just hvad han 1831 yttrade, för att leda opinionen till sin förmån. Då skulle denne store statsman sjelf få erfara sanningen af sina egna ord: Vi stå midt i en revolution.

Hr Clay var ingen falsk profet, ty de händelser, som inträffade sedan han yttrade detta, hafva bevisat, att faran är öfverhängande. Det Amerikanska statssystemet går icke mera sin jemna gång. I de norra staterna har den obegränsade utsträckningen af rösträttigheten, som icke blifvit åtföljd af tillskapandet af någon politisk motvigt, rubbat jemvigten mellan statskroppens särskilta delar. I södern, åter, svigtar den grund, på hvilken man i nittonde seklet sökte bygga en ny sakernas ordning och hotar att kullstörta den under kortsynte byggmästares händer endast till hälften uppförda byggnaden. I vester sträfvar en population, som blindt hyllar omständigheternas öfvervälde, att vinna en öfvervigt, eller kanske snarare ett herravälde öfver både de norra och de södra staterna. Öfverallt sjunker embetsmanna-myndigheten i anseende. Öfverallt omintetgöres de förhållanden, som leda sitt ursprung från gamla, häfdvunna öfverenskommelser, af olikhet i åsigter. En splittring inom unionen, hvaraf blotta föreställningen, för tio år sedan, skulle kommit hvar och en att rysa; hvilken det skulle ansedt för en hädelse att blott med ett ord omnämna, denna splittring har nu helt lugnt blifvit omtalad, och ingen blixt har krossat den hånandes hufvud. Det är, till och med, ett allmänt konversationsämne. Men om denna möjlighet en gång blefve verklighet, vore det en revolution i ordets högsta bemärkelse.

Men huru beskaffad skall karakteren vara af den revolution, som man fruktar skola inträffa? Hvilka nya institutioner skall den bringa i dagen? Hvad har man, i sådant fall, att äfventyra? Hvad kan man möjligtvis ha att derpå vinna? Jag är ingen siare, som kan blicka in i framtidens hemligheter, och jag skall icke försöka att tränga bakom den slöja, som döljer hemligheten af den nya verldens öden. Jag hyser, emellertid, den öfvertygelse, att ett folk med så mycken kraft och förstånd, som Amerikanarne; som äger så mycken drift; som förenar ihärdighet och fyndighet; att ett dylikt folk, som verkligen äger en så redbar karakter, icke kan hafva uppstådt i går, för att i dag gå under. Amerikanarne äro, oaktadt alla sina enskilta fel, oaktadt alla de tomheter, som nationens brådstörtade utveckling qvarlemnat i deras idéer, likväl ett starkt och mäktigt folk. För dem äro de våldsammaste stormar välgörande prof, som gifva dem en förökad styrka, högtidliga uppmaningar till sann upplysning, fast sammanhållning, verklig sedlighet."

(Journ. des Deb.)

  1. Man har gjort den anmärkning, att alla i New-York, Philadelphia och Baltimore begångna oordningar ledde sitt ursprung från en handfull menniskor, åtföljda af några barnskockar, som ungefar kunna förliknas med den urbild af förtidig uselhet, som man i Frankrike träffar under namnet af "Gamins de Paris." Det är mycket sällan, som öfver hundrade personer tagit verksam del i förstörelsen. Ofta har man icke kunnat räkna hälften af detta antal.
  2. Detta namn gaf man den hop af Bostons innevånare, som, på ljusa dagen, i åsyn af Engelska Guvernören och Engelska Garnisonen, kastade i hafvet det thé, som blifvit infördt i hamnen. Detta var signalen till den Amerikanska revolutionen.