Sida:Post- och Inrikes Tidningar 1836-01-25.djvu/2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

deltagande bland alla Franska familjer. Eders Maj:t sänder Sin äldste Son att dela mödorne med Frankrikes barn, och alla fäders, alla mödrars tanka, fäster sig vid honom, likasom Eders Maj:ts egen tanka; de oroa sig, likasom Eders Maj:t, under hans frånvaro; och de fröjda sig med Eders Maj:t vid hans återkomst. Måtte Eders Maj:t lefva, och lefva länge, för att stadga Sitt verk och skåda dess lyckliga verkningar! Vi vete alltför väl huru mödosamt Eders Maj:ts lif är; men vi hyse förtroende. Försynen vakar öfver dem, af hvilka hon väntar stora ting; och en ära, som är så välgörande för ett folk, förtjenar att förvärfvas för detta pris."

Konungen svarade härå:

"Jag älskar att höra öppet förklaras nödvändigheten att uppfostra ungdomen i tänkesätt af sedlighet och dygd. Detta är det bästa sättet att bereda edra lärjungars välgång på den bana de äro ämnade att genomvandra. Det är äfven sättet att dana dem till goda medborgare, och bevara dem mot de farliga förblindelser, som, sedan några år, alltför mycket omgifvit ungdomen. — Fortfaren, M. Hrr, att ägna åt offentliga undervisningen den välgörande ledning, hvaraf jag nyligen hört en så vacker framställning, och J skolen göra Eder i hög grad förtjente af Frankrike.

Jag tackar Eder för hvad J yttrat för min Son. Jag emottager de förhoppningar J gifven mig. Jag hyser den tillförsigt, att de skola gå i fullbordan, och att Frankrike skall uppnå den sköna bestämmelse, som mitt hjerta tillönskar detsamma, och som alla mina bemödanden oupphörligen åsyfta att åt detsamma bereda." (Journ. des Débats.)

Dito den 8 Jan. Enligt underrättelser från Oran, gående till den 28 Dec., hade, såsom vi redan berättat. Scheiken El-Mezary, Abd-el-Kaders förste Aga, hvars inflytande i landet är ganska stort, infunnit sig hos Marskalk Clauzel, för att förklara sin undergifvenhet. Denna händelse är vigtig, och skall sätta Abd-el-Kader i stor förlägenhet. El-Mezary har, äfven sedan Turkarnes tid, en stor ryktbarhet för sin skicklighet och sitt mod. Han innehar Misagram, med 5 eller 6000 Arabiska familjer. Den 28 var han i Mostaganem med Ibrahim Bey, som der för befälet. Denne Chefs förening med Ibrahim Bey skall blifva af stort inflytande på de öfriga stammarnes beslut. Man omtalade såsom temligen tillförlitligt, att den talrika stammen Beni-Amers, hvars gebit ligger i vår väg, på den instundande expeditionen till Tlemcen, är färdig att underkasta sig. Man har anmärkt, att, allt sedan den 24, Araberna af denna stam, liksom de hvilka tillhöra stammen Oueled Ali, icke visade någon fruktan att infinna sig vid marknaden i Oran.

På detta sätt ha resultaterne af fälttåget till Mascara motsvarat hvad man deraf väntat.

Abd-el-Kader är af alla sina anhängare öfvergifven. Det berättas, att han icke mera kunnat hopsamla öfver 200 ryttare under sitt befäl. Invånarna i Mascara brydde sig icke mera om, att åter taga i besittning sina förstörda hus.

Staden Oran gaf den 24 Dec. en bal åt Marskalk Clauzel och armén. Balen, en af de mest lysande man någonsin sett i denna stad, försiggick på förgården till en stor byggnad, som var utsirad och prydd med mycken smak.

Det troddes att Marskalken skulle gå om bord på fartyget Styx, som den 25 Dec ankom från Algier till Oran, för att rekognoscera kusten. Man ämnade äfven sjöledes afsända en del af den krigs-attiralj och de förråder, som skulle begagnas för expeditionen mot Tlemcen. Merskalk Clauzel lemnar icke provinsen Oran, förrän han underkufvat alla de Arabiska stammarna och betryggat vår besittning af detta land.

Om man får sätta tro till senare underrättelser, som ankommit med fartyget la Chimère, hade de för expeditionen till Tlemcen bestämda förråderna icke kunnat inskeppas, i anseende till den oblida väderleken; det säges äfven, att man öfvergifvit planen att afsända dem sjövägen, och att ångfartyget la Salamandre blifvit kastadt på kusten och sönderslagit mot klipporna. Det tillades, att ingen af besättningen hade omkommit, men att fartyget helt och hållet förgåtts.

P. S. Ytterligare i dag ankomna uppgifter bekräfta fartygets la Salamandre skeppsbrott nattetid på kusten af Misagram. Då nödskott sköts, afsände skeppet la Fortune sina båtar för att frälsa besättningen, af hvilken ingen man saknades. 400 man ankommo till Mostaganem, för att besätta stranden, der la Salamandre förolyckades, på det Araberne icke skulle plundra vraket. (Le Temps.)

Tyskland.

Hannover den 9 Januari. H. K. H. Hertiginnan af Cambridge, som nyligen allfvarsamt insjuknat, befinner sig åter på bättringsvägen. Febern har minskats, och de öfriga sjukdoms-symptomerne aftaga efterhanden, hvilket härstädes uppväckt en liflig tillfredställelse.

(Pr. St.-Zeit.)

München den 8 Januari. En deputation af hufvudstadens Magistrat erhöll, den 2:dra dennes, företräde hos H. Maj:t Drottningen för att aflägga lyckönskningar i anledning af H. Maj:t Konungens ankomst till Grekland, samt tillika, i anledning af årsskiftet, uttrycka Borgerskapets tänkesätt. Deputationen blef på det ynnestfullaste sätt emottagen, såväl af Hennes Maj:t, som af H. K. H. Kronprinsen, dit densamma sedermera begaf sig.

(Pr. St.-Zeit.)

Berlin den 13 Januari. Stats-Tidningen, som nyligen tillkännagifvit H. K. H. Prins Carls afresa till St. Petersburg, meddelar nu, att H. K. H. åter inträffat här från Tilsit, samt uppgifter, såsom anledning till denna återkomst, följande bedröfliga tilldragelse:

Sedan H. K. H., den 9 dennes om aftonen, under en stark dimma, med sin släda lyckligt passerat den besvärliga defilén vid Schunié, på andra sidan om Tauroggen i Ryska Lithauen, föranleddes Prinsen, genom den andra slädans uteblifvande, till förmodan att någon olyckshändelse inträffat. Denna farhoga bekräftades på det bedröfligaste sätt, då H. K. H. fann slädan nedkastad från bryggan och omkullstörtad på isen. Endast med möda kunde man framkomma till de derunder liggande, Adjutanten, Kapitenen Grefve Schlippenbach, Regiments-Läkaren Dr. Grimm, och Grefvens betjent. Den förstnämnde var utan ringaste tecken till lif, men de båda sednare mera eller mindre illa skadade. Förgäfves användes alla medel till Grefve Schlippenbachs vederfående. H. K. H. lät begrafva honom med militärisk hedersbevisning uti Tilsit, efter att sjelf hafva föranstaltat om nödig vård och skötsel för de båda andra patienterne, om hvilkas återställande allt hopp är förhanden. Alltför djupt skakad af denna beklagansvärda tilldragelse, beslöt H. K. H. att icke vidare fortsätta sin resa, och har i dag, kl. 6 på morgonen, återkommit hit. (B. H.)

Stuttgart den 5 Januari. Genom en Kongl. Kungörelse äro detta Rikets Ständer, likmätigt Författnings-Akten, kallade, att den 30:de dennes infinna sig härstädes till lagtima sammankomst; börande medlemmarne af båda Kamrarne sednast föregående dagen inställa sig och inför Ständernes utskott styrka sin behörighet. (Pr. St.-Zeit.)

Italien.

Genua den 30 Dec. (Korr. Art.) Ryktet om uppresningar 1 Sardinien saknar all grund. Regeringens rustningar hafva hvarken någon expedition mot Spanien, eller mot Portugal, till ändamål, sedan tvistigheten med denna senare makt blifvit bilagd, till de båda hofvens ömsesidiga tillfredsställelse. Det är troligare att Sardinska eskadern, som lagt sig för ankar i hamnen vid Livnrno, och som består af 2 linieskepp, 2 fregatter, 1 korvett och några transport-fartyg, är ämnad att understödja en med Kejsaren af Marocko påbörjad uppgörelse, i ändamål att få upprättelse för en skymf, hvilken, för kort tid sedan, tillfogades Sardinska flaggan.

Norra Amerika.

Bref rörande Amerika. (Forts. och slut fr. N:o 18.)

"En annan ännu farligare symptom börjar visa sig deruti, att national-modet, — denna Hampdens dygd, denna Engelsmännens starkaste sida, som framträdde så lysande under de mäns lefnad, hvilka de Förenade Staterna hafva att tacka för sin sjelfständighet, — att detta mod redan tyckes vara betydligt i aftagande, åtminstone för ögonblicket; jag säger med afsigt: ögonblicket, ty i djupet af Amerikanska national-lynnet hvilar en kraft, som ej skall underlåta att en gång vakna till lif och åter uppeldas. Tryckpressen, som, oberäknadt några få vackra undantag, icke äger, och, i de Förenta Staterna, icke förtjenar att äga det anseende, som den åtnjuter i Frankrike, och till och med i England; som här är så ytterligt våldsam och förolämpande mot de medlemmar af kongressen, hvilka höra till ett motsatt parti, är, tvertom, särdeles undfallande för hopen. Den Amerikanska tryckpressen är fri i den mening, att den icke betvingas af inskränkande författningar, men den står i beroende af en intolerant, egenmäktig, nyckfull och föga upplyst offentlig opinion. Denna demokratiskt sinnade opinion fordrar att man skall smickra dess passioner för ögonblicket, och tillåter icke att man till densamma framställer några varningar. Det är en makt, hvilken man lätt kan misshaga, och som icke tvekar att visa sitt misstag. Efter de senare tilldragelserna, har en Amerikansk tidningsskrifvare allt skäl att frukta det möjliga utbrottet af pöbelns ovilja. Han vet huru lätt det skulle vara, att i sjöstäderna bringa trettio Irländare och lika många gatpojkar i rörelse, för att nedrifva hans hus, för att håna och skymfa honom sjelf, utan att den offentliga myndigheten skulle våga försöka att träda emellan. Med ett ord, i de Förenade Staterna är redan fröet lagdt till en skräckväldets period. Beslutsamma och för lagarnes helgd nitälskande personer äga icke i tryckpressen något stöd för sina afsigter, och der den offentliga myndigheten kunde skänka dem något, är det otillräckligt, antingen derföre att denna offentliga myndighet är förlamad af fruktan, eller derföre att den vill beskydda enskilta parti-intressen, eller derföre att den icke äger i sina händer tillräcklig kraft. För ett litet antal redliga medborgare, som äro djupt bedröfvade öfver sitt fosterlands närvarande tillstånd, återstå inga andra hjelpemedel, än att ingå patriotiska föreningar, att organisera sig i milis-kompanier, och att slutligen bilda ett nationalgarde efter den norm, som lagarna tillåta och gilla. Man talar också om en lag, som skulle göra städerne, byarne, socknarne ansvariga för de oroligbeter, som inom dem tima. Om äfven denna lag icke skulle vara i stånd att förebygga oordningar, så skalle den, åtminstone, försäkra den förorättade om ett skadestånd.

Den för det närvarande inom de Förenta Staterna lefvande generationen, som, uppfödd i affärer, andas i en atmosfer af stridiga intressen, kan visserligen vara den generation, som lefde under revolutionen, öfverlägsen i industriell tilltagsenhet, men den är densamma underlägsen i borgerligt mod, i känslan för det allmänna bästa. När man närmare skärskådar den, kan man, icke utan skäl, med Hr Clay utropa: "Vi stå midt i en revolution."

För några dagar sedan, då jag genombläddrade Hr Clays biografi, författad af en af hans vänner, en biografi, som är en panegyrik och på titelbladet bär årtalet 1831, såg jag att Hr Clay, i sin ungdom, ehuru född i en stat, der slafveriet fanns, i Virginien, och bosatt i en annan, Kentucky, der samma förhållande rådde, likväl redan 1797 först hade uppträdt som de svartas försvarare, och alltid höjt sin stämma till förmån för det förtryckta slägtet: slafvarne. Utan att önska ett omedelbarligt slafvarnes frigifvande, fordrade han likväl en lagstiftning, som medelbarligen kunde leda till ett dylikt ändamål. Han bidrog i främsta rummet till den lyckliga omstämning i allmänna tänkesättet, som i så hög grad gynnade emancipationen. Om, säger biografen, som sjelf är bosatt i Kentucky, den allmänna opinonen år 1831 var böjd för ett sansadt och beräknadt frigifvande af de svarta, så kastade likväl tonen sedermena alldeles om. Ville man nu skada Hr Clay, skulle det vara tillräckligt att i detta ögonblick trycka just hvad han 1831 yttrade, för att leda opinionen till sin förmån. Då skulle denne store statsman sjelf få erfara sanningen af sina egna ord: Vi stå midt i en revolution.

Hr Clay var ingen falsk profet, ty de händelser, som inträffade sedan han yttrade detta, hafva bevisat, att faran är öfverhängande. Det Amerikanska statssystemet går icke mera sin jemna gång. I de norra staterna har den obegränsade utsträckningen af rösträttigheten, som icke blifvit åtföljd af tillskapandet af någon politisk motvigt, rubbat jemvigten mellan statskroppens särskilta delar. I södern, åter, svigtar den grund, på hvilken man i nittonde seklet sökte bygga en ny sakernas ordning och hotar att kullstörta den under kortsynte byggmästares händer endast till hälften uppförda byggnaden. I vester sträfvar en population, som blindt hyllar omständigheternas öfvervälde, att vinna en öfvervigt, eller kanske snarare ett herravälde öfver både de norra och de södra staterna. Öfverallt sjunker embetsmanna-myndigheten i anseende. Öfverallt omintetgöres de förhållanden, som leda sitt ursprung från gamla, häfdvunna öfverenskommelser, af olikhet i åsigter. En splittring inom unionen, hvaraf blotta föreställningen, för tio år sedan, skulle kommit hvar och en att rysa; hvilken det skulle ansedt för en hädelse att blott med ett ord omnämna, denna splittring har nu helt lugnt blifvit omtalad, och ingen blixt har krossat den hånandes hufvud. Det är, till och med, ett allmänt konversationsämne. Men om denna möjlighet en gång blefve verklighet, vore det en revolution i ordets högsta bemärkelse.

Men huru beskaffad skall karakteren vara af den revolution, som man fruktar skola inträffa? Hvilka nya institutioner skall den bringa i dagen? Hvad har man, i sådant fall, att äfventyra? Hvad kan man möjligtvis ha att derpå vinna? Jag är ingen siare, som kan blicka in i framtidens hemligheter, och jag skall icke försöka att tränga bakom den slöja, som döljer hemligheten af den nya verldens öden. Jag hyser, emellertid, den öfvertygelse, att ett folk med så mycken kraft och förstånd, som Amerikanarne; som äger så mycken drift; som förenar ihärdighet och fyndighet; att ett dylikt folk, som verkligen äger en så redbar karakter, icke kan hafva uppstådt i går, för att i dag gå under. Amerikanarne äro, oaktadt alla sina enskilta fel, oaktadt alla de tomheter, som nationens brådstörtade utveckling qvarlemnat i deras idéer, likväl ett starkt och mäktigt folk. För dem äro de våldsammaste stormar välgörande prof, som gifva dem en förökad styrka, högtidliga uppmaningar till sann upplysning, fast sammanhållning, verklig sedlighet."

(Journ. des Deb.)

RELIGIONEN OCH UNDERVISNINGSVERKEN.

(Insändt.)

Man har i vår tid varit vittne till en strid mellan tvenne opinioner om gagneligheten af folkels upplysning. Å ena sidan har man yrkat nödvändigheten deraf, såsom ett oumbärligt medel till mensklighetens lyftning, och sliftat många skolor lill ljusets spridande och odlingens befrämjande. Andre hafva trott sig finna att tillståndet i Samhället var bättre, så länge den arbetande klassen icke var skrifkunnig, och icke befattade sig med annan läsning än religionsböcker: att det då icke skedde så många bedrägerier som nu, sedan folket fått uppöfva sina förstånds-förmögenheter, och derigenom blifvit i tillfälle att kunna mer ostraffadt öfverträda Samhällets lagar; att detta onda tilltager i samma proportion, som upplysningen stiger. De finnas, som tillhört den förra meningen, men genom dessa bedröfliga observationer blifvit böjda för den senare, verkligen villrådiga hvad de om saken skola tänka.

Den förra meningen är visserligen den rätta, men en verklig orsak ligger äfven till grund för den senare, och denna är, att undervisningen icke blifvit rätt religiös. Man besinnar icke allestädes att ungdomen icke blott bör upplysas, utan äfven uppfostras. Då förståndet icke odlas i förening med viljans förädling, då blir detta förstånd icke mer herre öfver viljan, det blir dess tjenare. I de skolor, der icke blott religions-undervisningen, utan ock religionsutöfningen utgör hufvud-elementet, der behöfver man icke frukta att man, genom meddelandet af hvarje annat kunskapsljus, utbildar bedragare och skälmar. Onekligen hafva våra förfäder insett delta, och derefter inrättat skolorna. Men det är blott till en del som denna skolornas riktning kan befrämjas genom en beskrifven lag. Hufvudsaken beror derpå, om läraren sjelf har religion och finner det angeläget att låta sina lärjungar söka sin egentliga sällhet i något högre mål, än det förgängliga materiella, som, det vare ock det högsta, har så mycken bitterhet då man ändtligen uppnår det, så framt man icke har en inre frid.

Man vill icke bestrida att del finnes många lärare vid våra skolor, som känna behofvet af ungdomens religiösa bildning, samt allvarligt arbeta derpå, och det vore annars mycket illa; men en sanning är det, att skolorna i allmänhet för närvarande icke hafva denna riktning, och att det finnes skolor, försedda med ypperlige lärare, der vid sjelfva inrättningen så liten vigt blifvit lagd på religionen, att skolungdomen