Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Metromanien, eller Vers-Vurmen/Företal

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Titelsida
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Andra Upplagan, öfversedd och tillökt. Första Bandet
av Carl Gustaf af Leopold
Personerne  →


[ 241 ]

Utan att dröja Läsaren med ett långt företal, anser jag mig böra nämna, att jag i detta arbete icke bundit mig till den stränga åtföljd af det Fransyska Originalet, som skulle fordrats för att göra min öfversättning rad från rad svarande deremot. Jag har till ett sådant slags företag aldrig ägt nödig skicklighet. Jag har målat, efter mitt sätt, samma taflor; merendels i temmelig enlighet med dem jag haft att följa, men ock stundom med en skiljaktighet derifrån, som ifall förkastelig, bör lända mig till förebråelse, icke originalet. Ett sådant ställe är bland andra sjelfva slutet, hvilket i den fransyska Piesen, alltid syntes mig svårt att förena både med Metromanens målning, rätt besinnad, och med moralen af Stycket, om det annars bör hafva någon. Huruvida, föröfrigt, hos oss, närvarande försök må anses såsom något framsteg i detta vitterhetsslag, derom tillhör mig minst af alla att fälla ett omdöme. Hvad jag med all oskrymtad aktning för äldre försök, och äfven för andras olika omdömen vågar säga, det är, att jag åtminstone hvarken då detta arbete börjades, eller ännu mindre då [ 242 ]Talande Taflan skrefs, trodde mig känna något äldre stycke, som i afseende på den komiska versen, kunde böra väljas till eftersyn. Det var först sedan Metromanien hunnit till större delen fulländas, som jag, vid representationen af Den Svartsjuka Hustrun, trodde mig röja de första strålarna af en Talang, som syntes båda i detta slag, någonting af större hopp för vår vitterhet. Visserligen har på denna svåra och hos oss nästan obanade väg, hvarken denna författare, eller någon annan, ännu upphunnit fullkomligheten. Sen och sällsynt i alla slag, synes den i detta, mera än i andra, långsam att framlysa. Kanhända har vårt språk, likasom vår jord, ännu dertill förmycken is. Desto angelägnare blir tvifvelsutan rättvisan mot all sann förtjenst, som kunde råka att hos oss visa sig: åtminstone så ofta den bär en pregel, till den grad ojäfvig, som hos nyssnämda författare. Valet af ett original, räknadt bland den Fransyska theaterns förnämsta stycken, må hafva förskaffat mig framför honom en fördel, hvaraf förtjensten icke är min, men vid all öfrig jemförelse skall jag finna mig hedrad, om min öfversättning dömmes värd att sättas vid sidan af dem som han lemnat oss.