Carl von Linnés resa till Skåne 1749/4 juni

Junius 4. Söndag

Resan ifrån Cimbrishamn till Tommarups kyrka, kvart 3, och sedermera till Gärsnäs, kvart 1.

Slätten, eller det land ifrån Kristianstad till Cimbrishamn, som låg på östra sidan av Skåne jämte havssidan, var mestedels en slätt, som bestod av mycket sandig mark, emedan flygsanden uppkastas och uppvallas på denna havssidan, varföre ock åkermannen här merendels betjänar sig av årder och får en vacker råg, fast något tunn, men sedan stenflisan vid Cimbrishamn begynner vara strand och landet rundar sig åt söder, får det mestedels en annor art av slätt, som väl hänger ihop med den förra men har annor jordmån, vilken är blandad av mylla, litet sand och lera. Denna sträcker sig allt bort till Malmö eller västra sidan utom Ystadstrakten, som är något mera sandig. I dag reste vi över de härligaste åkerfält, som varade så långt, som ögonen kunde räcka.

Onopordum Fl. 653 kallades här sempertin.

Cynosurus cristatus Fl. 81 växte i myckenhet kring Cimbrishamn.

[ 175 ]Huvudskallar tre stycken stodo i Tommarups kyrka i fönstret på koret. Om desse skallar hade vi på resan av åtskilliga hört mycket berättas, huru de skulle vara ofanteligen stora, och att desse alltså beviste, att i fordna tider varit större människor; men då jag mätte dem, voro de alldeles lagliga och sådane som denna tiden allmänt finnes hos vårt folk. Rätta orsaken, varföre desse skallar här bevaras såsom en antikvitet, visste ingen att giva. Videskepligt folk trodde, att de varit tre renegater av lutherska läran, som dött katoliker, varföre de ej kunnat ruttna i jorden, men om detta stode fast, hade katoliske kyrkogårdar längesedan blivit högar av bara skallar.

Stenbrotten sydväst om Tommarups kyrka lågo emellan åkrarna knappt ett par alnar under jorden och gingo vid pass 6 alnar djupt. Här bröts en kalkaktig alvarsten eller golvsten sådan som på Öland och Kinnekulle, dock fastare, icke kotig och svartaktig. Alltså kom han närmast till skiffer men jäste med skedvatten. Var och en horisontell flisa var högst tre tum tjock, och då man slog på henne, delte hon sig merendels i tvenne lika lameller. Här brötos de vackraste likstenar, trappstenar och chadonsstenar, men inga golvstenar slipades på denna ort. Då en skrev på dessa stenar, gåvo de vita karaktärer. Brotten stodo fulla av vatten, vilket utöstes av arbetarne vid arbetet, ty de hade icke råd att skaffa sig någon maskin. Stenen såldes här efter alnemått till 24 öre silv:mt alnen utan att förhöja mer än proportionellt på de större stenar. Alltså hade desse stenhuggare ännu icke lärt sig att förstå öländska stenalnen. En ordinär liksten av 13 kvarters längd och 9 kvarters bredd såldes här för 13 à 14 daler silv:mt. I de västra brotten var stenen mera grå och tunn.

Skiffer efterfrågades, om ock icke den skulle finnas under den förra kalkstenen, vilket blev nekat. Vi hade sett, att sandsten låg under allt vid Cimbrishamn, samt hade under sig en kalkflisa, fast utan petrifikater, så borde följa, att skiffer skulle finnas emellan kalkflisan och sandflisan, efter de rön vi gjort i [ 176 ]Västergötland (Västg. R. 77). Då vi kommo ett litet stycke härifrån till floden, som rann emellan stenbrottet och kyrkan, där landet var brutit, funno vi den svarta skifferstenen, så att de förra rön och de slutsatser, som därav äro gjorda, bestyrkas med denna ortens läge.

Bellis Fl. 707 växte överallt i ängarne på hela slätten i Skåne. Behövdes alltså icke hämtas utifrån av våra aportekare, fast hon icke växer upp i landet.

Thlaspi Fl. 530 var förnämsta ogräset på denna orten och växte på de vilande åkerfält, som hade det där varit sått. Jag märkte emellan Gladsax och Cimbrishamn, att ehuru fåren gnogo bort alla örter, rörde de dock icke denna ört utan lämnade henne åt korna, som åto den. Dock märktes icke här någon osmak på mjölken eller smöret.

Hyrar eller herdar gingo här med fänaden och hade merendels en sadlad häst, som gick i bet bland korna, på vilken herdarna redo och körde boskapen tillsammans, att de ej skulle skingras då de blevo jagade av styngen. Hyrarne hade i handen en ringstav, den de skakade och skramlade, att därigenom driva boskapen, vilken var för den så rädd som hästen för hästeskärran.

Ringstaven är av en halv alns längd och består av en käpp eller ett träskaft med en järnten, som är vriden och fäst på halva och yttra ändan av käppen. På denna järnten hängde 5 stycken järnringar, vilka skramlade, då de ristes emot den jämna järntenen och stöttes emot varandra.

Selar brukas i Skåne helt särskilte ifrån dem upp i landet. De äro så allmänne över hela provinsen, att ifrån första dagen vi kommo in i Skåne, fingo vi inga andra selar se hos bönderna. [ 177 ]Desse selar äro flätade av bast och mer än en tvärhand breda, av vilka det ena bandet ligger för bröstet och det andra över manken, så att desse två äro med en järnring bakom bogen (vid armhålet) på hästen hopfäktade att fästas vid vagnen. Ofta brukas en liten puta på vardera sidan om manken, att selen ej så mycket skall spänna hästen. Av desse selar skulle säkerligen våra hästar uppe i landet kvävjas, ty här är varken trä på sidorna eller ovanuppå, och måste hästen icke allenast draga med bröstet utan också med manken, nästan som en oxe, varav de skånske hästar gärna få lutande huvuden. Att rätt utstaka den punkt på hästen, uti vilken dess styrka egenteligen koncentreras, samt huru det instrument bäst kan tillämpas, med vilket han skall draga, är en sak så svår som nyttig; ty på skånska sättet med bastselar täppes andedräkten och halsen bliver lutande på hästen. Med loker eller selträn på sidorne tryckas bogarne, som böra gå lösa i arbetet, om de skola äga fullkomlig styrka, och med träselen tryckas musklane till bogarne, som därigenom förlora en del av sin kraft.